Ur specialnumret av den franska tidskriften La Nef ”DOSSIER SPÉCIAL Benoît XVI” La Nef nr 355 februari 2023 har vi hämtat denna betraktelse av kardinal Robert Sarah.

(La Nef) Bland alla hyllningar som har kommit Benedikt XVI till del efter hans död framhåller de flesta vilken stor teolog han var. Ja, det var han utan tvekan. Hans verk kommer att bestå i långa tider inom detta område. Hans lysande böcker är redan klassiker. Men vi får inte ta miste, hans storhet ligger inte framför allt i den akademiska genomgången av teologiska koncept utan framför allt i det teologiska djup vi finner i hans betraktande av de gudomliga sanningarna. Benedikt XVI hade gåvan att låta oss se Gud rakt igenom Guds egna ord. Jag tror mig kunna säga att alla hans predikningar var frukten av en andlig erfarenhet som gjorde ett outsägligt intryck på mig. Detta gör honom till en sann efterträdare till den helige Augustinus, den lärde doktorn med vilken han kände sig vara en andlig själsfrände. 

Hans röst - på en gång spröd och varm - fick oss att erfara den teologala erfarenhet som han själv hade upplevt. Den ledde rakt in i våra hjärtan och fick oss att känna oss stå inför Gud själv. Låt oss lyssna på hans ord:

”I vår tid då vi i stora delar av jorden riskerar att se trons flamma slockna, den flamma som inte längre får någon näring, är det av största vikt att visa människorna att Gud är närvarande i vår värld och att ge dem tillgång till Gud. Inte till vilken som helst gud, utan till den Gud som talade i Sinai, den Gud som vi kan känna igen, ansiktet på den kärlek som fördes till sitt yttersta slut i Jesus Kristus, den korsfäste och återuppståndne.”

Benedikt XVI var inte en rigid ideolog. Han älskade sanningen, den sanning som för honom inte var ett teoretiskt koncept utan en person som han hade mött och som han älskade: Jesus, Gud som blev människa. Låt oss minnas hans magistrala påstående:  

”I ursprunget till den kristne ligger inte ett etiskt beslut eller en stor idé,  men mötet med en händelse, med en Person som ger livet en ny horisont och därigenom dess avgörande inriktning.”

Benedikt XVI har låtit oss erfara detta möte i tro med Jesus Kristus. Överallt tände han denna flamma i människornas hjärtan. Hos de unga, seminarister, präster, statschefer, fattiga och sjuka väcker han tros glädje, diskret och med kraft. Han undertryckte sig själv för att bättre kunna låta den eld som bar honom brinna. Han påminde oss om ”att det är endast när man själv får en särskild erfarenhet som man därefter blir i stånd att förstå.” Han påminde gång på gång att detta möte med Kristus varken går emot förnuftet eller den egna friheten. ”Kristus tar inte bort något, Han ger Allt.”

Han var ibland ensam, som ett barn inför världen. Profet som förkunnade Kristus inför lögnens imperium, en bräcklig budbärare inför beräknande och kalkylerande krafter. Inför den Goliat som vi finner i den relativistiska dogmatismens och konsumismens allsmäktiga jätte, var hans enda vapen ordet. Denna den moderna tidens David vågade utmana och säga:

”Längtan efter sanning ligger i människans själva natur och all skapelse är en inbjudan  att söka de slutliga svar som öppnar upp det mänskliga förnuftet för det stora svar som vi människor söker och väntar på sedan all tid: Den kristna uppenbarelsens sanning som vi finner i Jesus av Nasaret låter oss alla ta emot mysteriet i våra liv. Eftersom detta är den allra högsta sanningen, låter den oss öppna oss inför Transcendensen, och på samma gång låta oss behålla vår frihet. Vi förstår nu till fullo Herrens ord: Ni kommer att lära känna sanningen och sanningen kommer att göra er fria!”

Men de lögnaktiga och de som föredrar kompromisser tolererade inte detta. Utanför kyrkan men även inom den hade man inga hämningar när man gjorde karikatyrer av hans ord. Man deformerade dem och förlöjligade dem. Världen ville få honom att tiga, hans budskap var nämligen outhärdligt. Man önskade sätta munkavle på honom. Benedikt XVI återskapade i vår tid Antikens påvar, dessa martyrer som det döende romerska riket ville krossa. Liksom det antika Rom gjorde, så darrade vår värld nu inför denne gamle man med ett barns hjärta. Världen hade alltför mycket gjort samma sak med lögnen för att våga lyssna på sitt samvetes röst. Benedikt XVI var en sanningens martyr, Kristi martyr. Ingenting besparades honom, inte förräderiet, inte oärligheten, inte sarkasmen, allt detta fick han uppleva. Han fick leva i orättvisans mysterium till det bittra slutet.

Benedikt XVI var en sanningens martyr, Kristi martyr.

Då fick vi se den försynta mannen helt och fullt visa oss sin själ, herdens och faderns själ. Som en ny Augustinus, väckte den faderligheten hos den gode herden i honom hans helighet som nått sin fulla mognad. Vi minns väl alla den kväll då han efter att ha samlat alla präster i hela världen på Petersplatsen, hur han grät med dem, skrattade med dem och öppnade för dem sitt prästerliga hjärtas intimitet. Hur många unga har inte honom att tacka för sin prästerliga och kristna kallelse. Benedikt XVI lyste som en fader mitt ibland sina barn där han befann sig omgiven av präster och seminarister. Ända till slutet ville han stödja dem och talade till dem ur djupet av sitt hjärta, kallad att följa Kristus i gåvan av sig själv även när det gällde att lida för andra. 

”För att gåvan inte förödmjukar den andre, bör jag ge honom inte bara en del av mig själv, utan allt av mig själv... När Kristus led för oss alla gav han lidandet en ny mening, en ny dimension, satte in det i en ny ordning: Den ordning som betydde Kärleken.”

Benedikt XVI älskade familjerna, de sjuka. För att förstå honom måste man ha sett honom besöka barnen på sjukhuset. Man måste ha sett honom ge vart och ett barn en gåva. Man måste ha sett honom torka bort en diskret tår, ur sina ögon fulla av godhet. Det är honom vi är skyldiga, vi får inte glömma det, att Kyrkan äntligen tog tag i brotten med pedofili. Han nämnde ondskan vid dess rätta namn, träffade och lyssnade på offren och straffade de skyldiga, utan den medbrottslighet som ibland döljer sig under en mask av barmhärtighet.

Trots detta, eller kanske på grund av denna kärlek till Sanningen, blev han mer och mer hatad. Då blev denne martyr, profet, gode fader, istället mästare i att be. Jag kan aldrig glömma denna kväll i Madrid där han inför miljoner entusiastiska ungdomar avstod från att hålla talet han hade förberett för att istället bjuda dem att i tystnad be med honom. Det var en underbar syn att skåda när unga människor från hela världen knäböjde tyst bakom den som visade dem vägen. Genom sin tysta bön väckte han den kvällen en ny generation av unga kristna:

”Endast tillbedjan gör oss verkligen fria; bara det ger oss kriterierna för vårt agerande. I en värld där orienteringskriterierna saknas och där det råder ett ständigt hot att var och en tror sig själv vara måttet på vad som är sanning, är det mycket viktigt att betona vikten av tillbedjan.  om att var och en gör sitt eget mått på sig själv, är det grundläggande att betona tillbedjan.”

Detta ger oss förklaringen på hans tonvikt vid liturgin. Han visste att det är i liturgin som Kyrkan befinner sig inför Gud.  Om den där inte är på sin rätta plats, då är den på väg till sin undergång. Han upprepade ofta att Kyrkans kris framför allt är en liturgisk kris, det vill säga att man inte längre förstår betydelsen av tillbedjan. ”Mysteriet är den källa ur vilken vi får vår kraft!” upprepade han ofta.

Han visste att det är i liturgin som Kyrkan befinner sig inför Gud.  Om den där inte är på sin rätta plats, då är den på väg till sin undergång.

Han arbetade så hårt för att ge de kristna åter en liturgi som med hans egna ord var ”en sann dialog mellan Sonen och Fadern”. Inför en värld som var döv för sanningen, inför en kyrklig institution som vägrade att lyssna på hans anrop, valde Benedikt XVI slutligen tystnaden som sin slutliga predikan. Då han avstod från sitt uppdrag, drog sig tillbaka i bön, påminde han oss alla att ”vi behöver människor vars intelligens upplyses av Guds lyskraft och för vilka Gud öppnar deras hjärta så att deras klokhet kan öppna andras hjärtan.” Utan att inse det, tecknade påven därmed sitt eget porträtt, och tillade:

”Det är endast från helgonen, endast från Gud som den sanna revolutionen kommer, den sanna förändringen av världen.”

Kommer Benedikt XVI att ha varit det sista ljuset i den kristna civilisationen? Skymningen i en tidsålder vi  lämnat bakom oss? En del tror det. Det är sant att utan honom känner vi oss som föräldralösa, berövade det ljus som var vår ledstjärna. Men efter hans tid här på jorden finns ljuset i oss själva. Genom sin undervisning och sitt exempel är Benedikt XVI fadern till det tredje årtusendets kyrka. Hans glada och fridfulla ljus kommer länge att lysa för oss. 

Kardinal Robert Sarah

Kardinal Robert Sarah är Prefekt emeritus för Gudstjänstkongregationen. Vi rekommenderar denna intervju med kardinal Sarah som gjordes för två månader sedan

Övers. Natasja Hovén

20230221