av Bernardo Cervellera

'
Genom att frivilligt ”avstå” från sin titel utför påven en gest av missionär iver för att bli förkunnad. Beslutet att dra sig tillbaka i bön och kontemplation visar att varje kristen handling får ett resultat. De flesta media har det undgått att hans handlingar äger en gudomlig-mänsklig dimension när de förringar detta vittnesbörd genom att hänföra akten till banala politiska motiv eller så kommer de med skvaller om hemliga sammansvärjningar. Trots detta kan vi se att intresset är stort, vilket väl måste ses som ett positivt tecken.

Rom (AsiaNews) – Fyra dagar efter den kungörelse som var en chock för kyrkan och världen visar intresset hos de kristna och hos internationella media inget tecken på att avta, även om resultaten man kommer till varierar.

Bland de kristtrogna, både biskopar och lekmän, står det allt tydligare att påvens beslut att träda tillbaka från Petri stol är en handling som betyder kärlek på en gång till kyrkan och Kristus. Den innebär inte en önskan att ”abdikera” eller ”äntligen få tid för sina egna intressen”, utan uttrycker hans lidelse för Förkunnelsen och önskan att kyrkan ska kunna förnya sin stimulans och styrka. När han nu inser att hans fysiska krafter håller på att avta när han snart blir åttiosex år, är det inte endast en fråga om att ha ”nått en viss åldersgräns”. Som han själv sade, bygger hans beslut på nödvändigheten att ”förkunna evangeliet” i dagens värld som befinner sig i så stark turbulens och hela tiden måste ta ställning till viktiga frågor för trons liv. Hans beslut att dra sig tillbaka beror alltså på en stark missionär iver för kyrkan, han önskar ge henne nya sätt att vara, erbjuda nya personligheter, och ny energi för det arbete som varit hans passion hela livet: att föra Kristus nära till människorna och framför allt till de människor som inte känner Honom eller som till och med hatar Honom.

Teologer förklarar att Kristus ”avstod” från sin gudomliga gestalt för att bli människa och dö på Korset (Fil. 2:6-11), och på samma sätt ”avstår” de missionärer som är i avlägsna länder från sin kultur för att träda in i andra kulturer och komma andra folk nära. På samma sätt har Benedikt XVI i sin önskan att tron ska förkunnas ”avstått” från sin titel som påve.

Genom att göra detta offer för Kristus och för kyrkan, kommer han att fortsätta att arbeta för förkunnelsen, men på ett annat sätt, genom kontemplation. När han förklarade sitt beslut för kardinalerna sade han:

”Jag är väl medveten om att detta ämbete, som är ett framför allt andligt ämbete, måste utföras inte bara med ord och handlingar, utan även och inte minst med bön och lidande."

Hans fysiska kropp som kommer att försvagas allt mer och det liv i bön i ett klosters inhägnad som han nu ska påbörja, kommer att bli lika effektivt för kyrkan som hans ord, resor, publikationer och aktiva vittnesbörd.

Genom att ta detta steg har han blivit ett föredöme för alla kristna, präster, biskopar och kardinaler som anser att det är deras aktiva roll i vissa uppdrag, engagemang och organisationer vara det ”som räknas”. Med det val han har gjort nu visar oss Benedikt XVI att våra liv blir verksamma först när vi helt lägger vår vilja och vår själ i Kristi händer, först då blir de sant fruktbara. Och själv har han i många homilior och tal påmint oss om fruktbarheten hos den lilla blomman Thérèse, instängd i ett karmelitkloster som blev skyddshelgon för all mission. En kontemplativ nunna, en modell för den mest universella och skarpa av alla kristna aktiviteter.

Med valet som han tagit ”inför Gud” har Benedikt XVI blivit en ännu större "pontifex", dvs. en bro mellan Gud och människan. Genom detta slutliga steg, som är så extremt och så otroligt modigt, blir vi än mer övertygade om Kristi närvaro i människornas liv, och hur han kan förvandla den svaghet som tillhör ålderdomen – som i vår tid både skys och göms undan – till ett sakrament som innebär kärlek till Gud, för allas vår skull och för världen.

Kanske är det faktum att detta val i själva kärnan är så nära Gud som har gjort att så många medias bevakning av nyheten tycks oss så ytlig och trist för att den är en kontrast. Om man saknar en känsla för denna dimension, på en gång gudomlig och mänsklig, är påvens beslut bara ännu ett kapitel i livet för en man som drar sig tillbaka, går i pension, ett resultat av trötthet efter strider mellan oförsonliga fraktioner inom kyrkan, ett slugt och listigt drag som avser att ha inflytande på nästkommande val, både inom kyrkan och i världen. Vår värld verkar ur stånd att förstå att detta beslut har som grund en ännu större kärlek ("Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" - Joh 21:15) och därför kan medierna inte göra något annat än dra ner det till sin egen nivå, ner till en pragmatism, en nyttolära, som förklarar det som ett resultat av simpla intressen, av politiska intressen som fyller oss med tillfredsställelse och desperation. Media skyndar sig att försöka hitta en undermening, avslöja gömda hemligheter, peka ut ”tydliga” misslyckanden men allt är endast ett desperat att tillbakavisa, banalisera, ta bort den Kristus som påvens gest än en gång har visat är en kärleksfull och närvarande gestalt.

Men kanske finner vi i detta bildstormande försöka att dränka skönheten i hans vittnesbör i den vanliga dyngan, även ett hemligt hopp. Att det mitt i all den materialism, relativism och ideologisk förmätenhet som omger oss, även finns en sanning:

Och allt sammansvärjer sig för att tysta oss, liksom skammens tystnad

kanske liksom tystnaden hos ett outtalat hopp.

(R.M. Rilke, Duinoelegierna, II).

Dessutom är påven, han som nu hånas och begråtes på grund av alla sina misslyckanden, lik Jesus Kristus, som besegrade världens hat när han fastspikades på korset.

20130222

Asia News med benäget tillstånd

Övers. Natasja Hovén