IMPRIMI POTEST HOLMIAE, DIE 25 JANUARI 1946
+ JOANNES ERICUS MULLER VIC. APOST.

Påven Pius XII höll julaftonen 1944 ett tal, som vidarebefordrades genom Vatikanradion och flera andra europeiska och amerikanska sändare. Det var den sjätte krigsjulen, då kriget alltmera närmade sig slutskedet och rasade grymmare än någonsin. Men å andra sidan framträdde hos ansvariga statsmän allt tydligare bemödanden att planlägga den kommande fredens nya ordning. Frågan om demokratins väsen trädde därmed i förgrunden.

Frågan om demokratin

Olika strävanden och förslag att säkra en varaktig fred ha på sista tiden uppkommit. Utan tvivel kan man ställa sig frågande till många av dessa förslag, och ett slutgiltigt ställningstagande måste man spara tills. vidare. Men en sak är av största vikt. Det ser ut som om folken ha vaknat upp ur en långvarig dvala. De ha gentemot staten och statsmännen antagit en ny, undrande, kritisk och misstrogen hållning. De motsätta sig, varnade av bitter erfarenhet, med större eftertryck diktaturregimen med dess okontrollerbara maktbefogenheter och fordra en regeringsform, som bättre ger uttryck åt medborgarens frihet och personliga värde. Bland dessa av krigets ohygglighet upprörda människor har i dag den övertygelsen börjat gripa omkring sig, att världen icke skulle dragits in i krigets ödesdigra virvlar, om man hade haft möjlighet att pröva och öva inflytande på den offentliga maktens verksamhet. För att i framtiden förhindra att en dylik katastrof upprepas, är det nödvändigt att hos folket självt skapa verksamma garantier därför. Är det därför ägnat att förvåna, att hos folken i allmänhet märkes en böjelse för demokrati och att denna strävan finner stöd och sympati hos dem, som på ett verksamt sätt kunna arbeta för den enskildes och samhällets välfärd? Det är knappast nödvändigt att påpeka Kyrkans statslära: »Heller icke strider det mot rätten att föredraga en statsform där folket regerar genom sin representation ... Kyrkan förkastar icke någon regeringsform, förutsatt att den är ägnad att främja medborgarnas väl.» (Leo XIII: Encyklika Libertas, 20/6 1888, slutet.)

Då Vi vända Vår uppmärksamhet till frågan om demokratin för att pröva, efter vilka riktlinjer den måste gestaltas för att kunna kallas en sann och äkta demokrati och motsvara nutidens förhållanden, så visar det sig tydligt, att Kyrkans omsorg icke så mycket gäller demokratins uppbyggnad och yttre organisation - en sak, som hör samman med de enskilda folkens särart - utan fastmer angår människan själv, som långt ifrån att vara endast ett passivt element i statens liv är och måste vara dess levande grundval och aktiva subjekt.

En sann och sund demokrati, som motsvarar Kyrkans statslära och hennes sociala och karitativa ideal, kan förverkligas såväl i monarkin som i republiken.

Tvenne frågor inställa sig här. För det första: Vilka egenskaper böra utmärka de människor, som leva i en demokrati och äro underställda en demokratisk regim? För det andra: Vilka egenskaper böra de besitta, som i en demokrati skola handhava den offentliga makten?

Vilka egenskaper böra utmärka medborgaren i en demokratisk stat?

Det ligger redan i namnet demokrati, att medborgaren skall äga rättighet att uttala sin egen åsikt om de förpliktelser och offer, som åläggas honom. Han bör ej heller tvingas att lyda utan att först rådfrågas. På de goda följderna av denna förbindelse mellan staten och medborgarna kan man se, om en demokrati är sund och välbalanserad och hur stor livskraft och utvecklingsförmåga den besitter. Storleken och arten av de offer, som fordras av alla medborgare i vår tid, då statens verksamhet blir alltmer omfattande och ingripande, åstadkommer, att många anse en demokratisk regeringsform vara en av förnuftet betingad naturlig fordran. Men då man fordrar »mer demokrati och bättre demokrati», så kan en dylik begäran endast betyda, att medborgaren måste erbjudas större möjligheter att bilda sig en egen personlig åsikt, att giva uttryck åt densamma och göra den gällande på ett sådant sätt, att den bidrar till allas gemensamma nytta.

Härav följer en nödvändig slutsats med dess praktiska konsekvenser. Staten är icke detsamma som en formlös anhopning av enskilda individer inom ett bestämt område. Den är och måste vara en differentierad enhet av själva folket.

Folk och massa

Folket och den odifferentierade mängden eller som man säger »massan» äro två vitt skilda begrepp. Folket lever och rör sig genom sin egen kraft, massan är i sig själv trög och kan blott påverkas utifrån. Folket får liv och kraft genom de människor, av vilka det är sammansatt, och där var och en på sin plats och i sin särart är en person, medveten om sitt ansvar och sin övertygelse. Massan däremot behöver impulser utifrån och blir därför lätt en lekboll för var och en, som förstår att utnyttja dess instinkter och nycker, beredd som den är, att i dag följa en fana, i morgon en annan. Ett verkligt folk ingjuter sitt överflödande och rika liv i staten och alla dess organ och påverkar dem med förnyad kraft till ansvarsmedvetande och sann förståelse för det gemensamma bästa. Tyvärr kan staten också använda massans elementära kraft, om den blott skickligt bearbetas och utnyttjas. I händerna på en eller flera ledare, som sammanslutit sig i egoistiskt syfte, kan staten med hjälp av massan, som förvandlats till blott och bart en maskin, påtvinga den bättre delen av folket sitt godtycke. Det gemensamma bästa kommer härigenom att lida mycket och för lång tid framåt, och de sår, som tillfogats folket, äro ofta svåra att läka.

Därav följer nu en annan slutsats: massan, som Vi ovan definierat den, är huvudfienden till den sanna demokratin och dess frihets- och jämlikhetsideal.

Hos ett folk, värdigt detta namn, bilda alla olikheter, som icke härröra från godtycke utan från naturen själv (såsom olikhet i bildning, ägodelar, social ställning - väl att märka utan att rättvisa och ömsesidig kärlek tillbakasättas) intet hinder för gemenskapens och den sanna broderlighetens anda och existens. Tvärtom, långt ifrån att skada den medborgerliga jämlikheten förläna de den dess sanna innebörd, nämligen att var och en gentemot staten har rätt att leva ett eget personligt liv på den plats, där den gudomliga Försynen ställt honom.

I vilken kontrast till detta frihets- och jämlikhetsideal hos ett folk, styrt av en ärlig och ansvarskännande regering, står icke den demokratiska stat, som är utlämnad åt massans godtycke: Friheten som en personlig, moralisk plikt förvandlas där till ett tyranniskt anspråk på ohämmad tillfredsställelse av mänsklig lusta och mänskliga drifter till skada för medmänniskorna. Jämlikheten urartar till mekanisk jämnstrukenhet och monoton likformighet. Förståelsen för sann hederskänsla och personlig insats, aktning för tradition och andra värden, med ett ord, allt som ger livet värde, förstöres så småningom. Kvar bli endast, å ena sidan de bedragna offren som förväxlat demokratins, frihetens och jämlikhetens sanna anda med en skendemokrati, å andra sidan de, flera eller färre, som förstått att med pengarnas och organisationens hjälp skaffa sig en privilegierad ställning, ja, t. o. m. herravälde över de andra.

Vilka egenskaper böra utmärka innehavarna av makten i en demokrati?

Den demokratiska staten måste, vare sig den är en monarki eller en republik, liksom varje annan regeringsform, vara utrustad med verklig och verksam auktoritet. Samma obetingade gudomliga ordning, som omfattar människan som autonom person, utrustad med oantastliga plikter och rättigheter, vilka äro både medel och mål för hennes sociala liv, omfattar även staten som en nödvändig samhällsform, utrustad med den auktoritet, utan vilken staten icke kan existera. Om människorna i känslan av sin personliga frihet skulle förneka allt beroende av en högre med tvångsmakt utrustad auktoritet, så skulle de redan därigenom undergräva grundvalen för sin egen frihet och värdighet, nämligen den absoluta ordning, som gäller för alla existerande väsen.

Personen, staten och den offentliga makten med dem tillhörande rättigheter stå på samma grund; de äro så intimt förbundna med varandra, att de stå och falla tillsammans. Då nu denna absoluta ordning i förnuftets ljus och särskilt i ljuset av den kristna tron icke kan äga något annat ursprung än i en personlig Gud, vår Skapare, så följer därav: människans värde är den värdighet, som tillkommer en Guds avbild, statens värde är den värdighet, som tillkommer den av Gud velade suveräna moralen, statsauktoritetens värdighet ligger i dess delaktighet i Guds auktoritet. Ingen statsform kan bortse från dessa innerliga och oupplösliga sammanhang, demokratin mindre än någon annan. Om innehavaren av den offentliga makten icke inser detta eller mer eller mindre bortser därifrån så rubbar han grundvalarna för sin egen auktoritet. Om han icke tager tillräckligt hänsyn till dessa sammanhang och i sitt ämbete icke erkänner uppdraget att förverkliga den av Gud önskade ordningen, så hotar faran, att härsklystnad och egennytta taga överhand över den politiska och sociala moralens väsentliga krav och att det bedrägliga skenet av en rent formell demokrati ofta får tjäna som mask för något i grunden alldeles odemokratiskt.

Det är endast den klara insikten i de mål, som Gud har satt för varje mänskligt samhälle, i förening med en djup förståelse för den sociala verksamhetens stora uppgifter, som kan sätta innehavarna av makten i stånd att uppfylla de dem tillkommande plikterna inom lagstiftning, rättskipning och förvaltning med det ansvarsmedvetande, den saklighet, opartiskhet och lojalitet, med det ädelmod och den omutlighet, utan vilka en demokratisk regering svårligen kan vinna aktning, förtroende och stöd från den insiktsfullare delen av folket.

En djupare insikt i en sund politisk och social ordnings grundsatser enligt rättens och rättvisans normer är av särskild betydelse för dem, som i egenskap av folkets företrädare helt eller delvis inneha den lagstiftande makten i en demokratisk stat. Och då tyngdpunkten i en normal demokrati ligger i denna folkrepresentation och de politiska inflytandena därifrån - på gott eller ont - utgå till alla områden av det offentliga livet, är för varje folk med demokratisk regering frågan om den moraliska kvaliteten, den praktiska dugligheten och den andliga förmågan hos de utsedda representanterna, en fråga om liv och död, om framgång eller fördärv, hälsa eller sjukdom.

För att kunna verka med framgång och vinna aktning och förtroende måste varje lagstiftande församling - vilket erfarenheten till fullo bevisar - äga ett urval av andligen högtstående och karaktärsfasta personer, vilka betrakta sig som företrädare för hela folket och icke för ett visst parti. I det senare fallet få partiets särintressen tyvärr ofta gå före de verkliga behoven hos folket i gemen. Detta urval av representanter får icke bindas vid något visst stånd eller vid vissa villkor utan fastmer återspegla hela folkets mångskiftande liv. Det skall vara ett urval av personligheter med djupt kristen inställning och övertygelse, med rättvist och säkert omdöme, praktiskt förstånd och fördragsamhet, trogna sig själva i alla lägen; människor med klar och sund världsåskådning, ståndaktiga och rätlinjiga i sin målsättning; sådana, som framför allt äro i stånd att i kraft av den auktoritet, som framgår och utstrålar ur deras rena samveten, vara ledare särskilt i tider, då folket under trycket av stor nöd lättare låter sig lockas och förledas; personer, som i upprörda och förvirrade övergångstider, vilka kännetecknas av häftiga lidelser, meningsskiljaktigheter och varandra bekämpande program, känna sig dubbelt förpliktade att giva folket och staten ett andligt motgift genom sin klarsyn, sin förekommande godhet och sin vilja att ena folket i en anda av broderlig endräkt.

De folk, vilkas andliga och moraliska förutsättningar äro tillräckligt sunda, finna bland sig och kunna ställa till världens förfogande demokratiska förkunnare och ledare, vilka personligen styras av dessa principer och förmå att omsätta dem i handling. Men där sådana människor saknas, intaga andra deras plats och förvandla den politiska verksamheten till en tummelplats för sin ärelystnad, en kapplöpning efter fördelar för sig själva, sitt parti eller sin samhällsklass.

Under denna jakt efter särskilda fördelar förloras det allmänna bästa ur sikte och råkar i fara.

Statsabsolutismen

Betingelserna för en verksam fredsorganisation

En sund demokrati, uppbyggd på naturrättens och den uppenbarade sanningens oföränderliga grundsatser, måste taga bestämt avstånd från den hotande faran att vilja tillerkänna den statliga lagstiftningen en okontrollerbar och obegränsad makt och därmed - fastän skenet ofta bedrager - förvandla den demokratiska statsformen till ett absolutistiskt system.

Statsabsolutismen (icke att förväxla med absolut monarki, som det här ej är fråga om) grundar sig i huvudsak på den felaktiga uppfattningen att statens auktoritet skall vara helt oinskränkt och att gentemot densamma icke skulle kunna vädjas till en högre och sedligt absolut förpliktande lag - icke en gång, om våldet ges fritt spelrum och gränserna mellan rätt och orätt överträdas.

Den medborgare, som har en riktig uppfattning om staten och dess för den sociala ordningens upprätthållande nödvändiga auktoritet och makt, kommer aldrig på den tanken att kränka den positiva lagens höghet inom dess naturliga område. Men endast under den förutsättningen finnes det ingen vädjan gentemot den positiva mänskliga lagens höghet, att den rättar sig efter - eller åtminstone icke kränker - den ovillkorligt gällande ordning, som grundlagts av Skaparen och genom Evangeliets uppenbarelse ställts i ett nytt ljus. Den positiva lagens majestät kan endast bestå, såvitt den gudomliga grundlag respekteras, på vilken såväl den mänskliga individen som staten och den offentliga makten stödja sig. Detta är det avgörande kännetecknet på varje sund regeringsform, demokratin inbegripen, och med denna måttstock måste det sedliga värdet av varje särskild lag mätas.

(Här följde ett parti som berör återuppbyggnaden efter kriget. påven påminner om folkens ödesgemenskap och varnar att döma ett helt folk efter dess ledares oförrätter. )

Kyrkans uppgift

I en tid då folken se sig ställda inför uppgifter, som de kanske aldrig förut mött vid någon vändpunkt i sin historia, känna de djupt i sitt kvalda inre ett otåligt och i viss mån naturligt behov att med större självständighet än förut få taga sitt öde i egna händer. De vilja göra det i den förhoppningen, att det på så sätt lättare skall lyckas dem att försvara sig mot den tid efter andan inbrytande våldsandan, som lik en glödande lavaström icke skonar någonting, som är dem dyrt och heligt.

Man kan nu, Gud vare tack, betrakta de tider som förgångna, då åberopandet av etikens och Evangeliets grundsatser föraktfullt tillbakavisades som verklighetsfrämmande. Det som hänt under dessa krigsår har grundligare och mer skoningslöst än man någonsin kunnat föreställa sig, vederlagt förkunnarna av en sådan uppfattning. Det förakt, med vilket de hånade den föregivna bristen på verklighetssinne, har förvandlats till skrämmande verklighet: brutalitet, ondska, förstörelse, förintelse.

Skall framtiden tillhöra demokratin, måste en väsentlig del av dess uppgifter tillfalla den kristna religionen och Kyrkan, som har till uppgift att förkunna Frälsarens lära och fortsätta hans frälsningsverk. Det är i själva verket Kyrkan, som lär och försvarar sanningen, och som meddelar nådens övernaturliga kraft att förverkliga den av Gud bestämda ordningen för tillvaron och dess ändamål, den ordning, som är den yttersta grunden och rättesnöret för varje demokrati.

Redan genom sin blotta tillvaro reser sig Kyrkan högt över världen, en lysande fyrbåk, som ständigt erinrar om den gudomliga ordningen. I hennes historia återspeglas klart hennes av Försynen bestämda mission. De strider, som hon måst uthärda för att försvara sin av Gud givna frihet mot alla missbruk av makten, har samtidigt varit en kamp för människans sanna frihet.

Kyrkan har den uppgiften att förkunna för en värld, som längtar efter bättre och fullkomligare former för friheten, det mest upphöjda och nödvändiga av alla budskap: människans värde och hennes kallelse till barnaskap hos Gud. Det är en mäktig kallelse, som ljuder från krubban i Betlehem ända till jordens yttersta gränser under en tid, då detta värde på det beklagligaste sätt förtrampats.

Som avslutning på sitt radiobudskap hänvisade den Helige Fadern till »vår Guds och Frälsares godhet och människokärlek», uppmanar till ett barmhärtighetens korståg och tackar alla, som redan tagit del däri.