Islam och vi

av kardinal George Pell

 


Kan Islam och de västliga demokratierna leva tillsammans i fred? Optimisterna klamrar sig fast vid specialisternas försäkran att jihad betyder ”en andlig strävan att överkomma sina brister” (kamp i andlig mening) och att utökningen av detta koncept till att omfatta terrorismen betyder en förvanskning av Koranens lära. De framhåller att islam beskriver sig självt som ”fredens religion”. De pekar på de rötter som islam har gemensamt med judendom och kristendom och att de tre stora monoteistiska religionerna tillber den ende och sanne Guden. De kan också visa på att muslimer och kristna på liknande vis utfäster sig att vörda familjens institution och att försvara livet och att under de senaste årtiondena samarbete inom detta område ofta förekommit mellan muslimska nationer, den Heliga Stolen och länder sådana som Förenta Staterna.

Många kommentatorer önskar fästa uppmärksamheten på de varierande formerna av muslimskt liv – sunniter, shiiter, sufi-muslimer och tusentals varianter – och hur muslimsk tillbedjan skiftar mellan länder som Indonesien och Balkanländerna å ena sidan och Iran och Nigeria å den andra. Man lägger vikt vid hur Koranen och sharia-lagen uttolkas på olika sätt beroende på vilken riktning man tillhör och hur stor islams kapacitet har varit genom historien att utveckla nya uttolkningar.

Optimisterna låter sig också tröstas av islams kulturella framgångar under medeltiden och berättelserna om den tolerans som judiska och kristna undersåtar under muslimskt välde åtnjöt i sin egenskap av ”bokens folk”. Några förnekar eller förminskar vikten av islam som källa till terrorism eller av de problem som mera allmänt vidlåder de muslimska länderna, och skyller på faktorer som stamfejder och fientlighet mellan olika etniska grupper, kolonialismens långvariga inverkan och västlig dominans, hur oljeinkomsterna förvrider den ekonomiska utvecklingen i de rika muslimska staterna och understödjer det oligarkiska väldet, fattigdom och politiskt förtryck i de muslimska länderna i Afrika, palestiniernas situation och det anförda ”problemet” som staten Israels existens innebär samt det sätt på vilket globaliseringen har undergrävt och förstört det traditionella levnadssättet och infört främmande värderingar hos muslimer och andra.

Indonesien och Turkiet framhålles som exempel på framgångsrika muslimska samhällen och den framgång länder som Australien och Förenta Staterna haft som ”smältdeglar”, som kunnat skapa framgångsrika samhällen genom att dra till sig och införliva människor från olika kulturer och religioner, tas ofta som intäkt att hysa större tilltro och tillit till de växande muslimska befolkningarna i västvärlden. Dessutom sätter man sin lit till den moderna världens fenomenala kapacitet när det gäller att gradvis försvaga individernas bindningar till familj, religion och traditionella levnadssätt och att ge rum för och assimilera vidare utveckling som har sitt ursprung i avoghet mot desamma och tror att muslimerna som lever i Västvärldens länder i längden kommer att ”normaliseras”.

Skälen till denna optimism hämtas ibland ur den islamiska ideologins totalitära karaktär och den brutalitet och stelhet som vidlåder islamiskt styre och som vi sett exempel på i Afghanistan under talibanskt välde. På samma sätt som de sekulariserade nazistiska och kommunistiska totalitära regimerna under 1900-talet visade sig ohållbara på grund av den enorma tribut de utkrävde i form av människoliv och kreativitet, på samma sätt kommer den religiösa totalitarismen som vi finner i det radikala islam att göra det. Denna uppfattning hämtar näring i en mera allmänt underliggande grund för hopp, nämligen den mänskliga naturen som vi har gemensamt. De flesta vanliga enkla människor, både muslimer och icke-muslimer, delar samma önskan om fred, stabilitet och välstånd för sig själva och sina familjer.

På den pessimistiska sidan i ekvationen finner vi till att börja med Koranen själv. När jag nyligen läste Koranen började jag notera uppmaningar till våld – och gav upp efter femtio eller sextio sidor – där fanns alltför många sådana. När man vill förstå hur ordet jihad egentligen skall interpreteras, måste man till exempel tänka på skillnaden som råder mellan surorna som skrevs under Muhammeds tretton år som religiös ledare i Mecka och de som skrevs efter det att han hade flyttat till Medina. Försonliga tolkningar av Koranen stödjer sig typiskt nog på suror som skrevs i Mecka, när Muhammed var utan militär makt och ännu hoppades att vinna anhängare genom att predika och vara religiöst verksam. Sedan han hade emigrerat till Medina, bildade Muhammed ett förbund med två jemenitiska stammar och därefter började spridandet av islam genom erövring och tvång. Man har beräknat att Muhammed deltog i sjuttioåtta bataljer, av vilka en enda, det så kallade ”Slaget vid diket” (al-Khandak) skedde i självförsvar. Surorna från tiden i Medina visar på denna avgörande förändring.

Den grammatiska form i vilken jihad övervägande används i Koranen bär betydelsen av att föra krig (masdarformen av jāhada, den tredje formen; den första formen jahada betyder försöka, sträva, ö.a.). En annan form av verbet (ijtahada, den åttonde formen ö.a.) betyder ”sträva” eller ”kämpa” och engelska översättare använder ibland den formen för att eufemistiskt kunna återge Koranens uppmaning att föra krig mot de otrogna. Men hur som helst, de så kallade ”svärdets verser” (sura 9:5 and 9:36), ur den sura som enligt forskarna var en av de sista surorna som uppenbarades för Muhammed, anses upphäva ett stort antal tidigare verser om detta ämne (över 140 stycken, enligt en radikal hemsida). Påståendet att jihad handlar om andligt strävande förkastas också hånfullt av en del muslimska skribenter i ämnet. En skribent varnar för att ”frestelsen att omtyda både texten och historien så att de kan passa ’politiskt korrekta’ fordringar är den första fällan som bör undvikas”, innan man fortsätter att beklaga sig över ”att det finns muslimer idag som till exempel vill förvandla jihad till ett heligt bad istället för ett heligt krig, som om det bara skulle vara en föreskrift ägnad att rena den troende inifrån.”

Kristna och judiska källor till Koranen utgör en mycket viktig grund för dialog och ömsesidig förståelse, även om man inte kan bortse från vissa svårigheter. Kanske den främsta av dessa är hur man uppfattar Gud. Det är sant att kristendomen, judendomen och islam alla gör anspråk på att ha Abraham som sin far och Abrahams Gud som sin Gud. Jag accepterar med vissa reservationer påståendet att judar, kristna och muslimer tillber samma Gud, men detta har dock satts i tvivelsmål, inte bara av kristna utan även av muslimer. Det är svårt att känna igen det Nya Testamentets Gud i Koranens Gud och två mycket olika koncept om människan har kommit ut ur den kristna respektive den muslimska förståelsen av Gud. Detta har haft betydande följder för de olika kulturer som kristendomen respektive islam har givit upphov till och för räckvidden för vad som är möjligt att göra inom dem.

Historien om de muslimska relationerna med de kristna och judarna ger oss inte anledning att känna optimism på det sätt som en del människor så lättvindigt tror. Påståendena att muslimerna skulle ha varit så toleranta mot sina kristna och judiska minoriteter hör till stor del till mytens värld, och historien om islams erövring och dominering av Mellanöstern, den iberiska halvön och Balkanländerna är tillräckligt starkt bevis för detta. I området som i modern tid upptas av Spanien och Portugal, där muslimerna regerade från år 716, och som inte blev helt befriat från muslimskt styre förrän år 1491 när man fick ge upp Granada, tolererades kristna och judar bara som ”dhimmis”. Som straff för att de inte var muslimer utsattes de för beskattning, rättslig diskriminering och en hel rad av större och mindre förödmjukelser. Om en dhimmi skadade en muslim gick hela hans församling miste om beskydd och kunde utan rättslig påföljd för förövarna bli utsatt för plundring, förslavning och mord. Hårda repressalier som kunde inkludera stympning, deportation och korsfästelse, ålades kristna som bad kristna kungar om hjälp eller vilka kunde misstänkas ha konverterat till islam av opportunistiska skäl. Razzior i syfte att plundra ägde rum flera gånger om året mot de spanska kungadömena i norr och också mot Frankrike och Italien och hemförde byte i form av slavar. Kalifen i Andalusien ägde en armé bestående av kristna slavar från hela Europa och hade också ett harem som bestod av tillfångatagna kristna kvinnor. Den judiska församlingen på den iberiska halvön led liknande former av diskriminering och utstod bestraffningar, vilka innefattade tillsägelser om hur en jude skulle vara klädd. En pogrom som ägde rum i Granada år 1066 utrotade den judiska befolkningen där och dödade mer än femtusen människor.



 
    Mezquita de Cordoba                      Arabesker från Alhambra, Spanien

Det arabiska styret i Spanien och Portugal var en katastrof för kristna och judar, liksom det turkiska var i Balkanländerna. Den ottomanska erövringen av Balkan började i mitten på 1400-talet och fullföljdes under de nästkommande tvåhundra åren. Kyrkor förstördes eller förvandlades till moskéer och de judiska och kristna befolkningarna tvingades att byta boplatser och att bli slavar. Utdelande eller tillbakadragande av skydd berodde helt och hållet på sinnelaget hos den ottomanske härskaren som just var vid makten. Kristna som vägrade att avfalla från sin tro blev beskattade och fick utföra tvångsarbete. Där som utövandet av tron inte helt förbjöds utsattes det dock för hinder – till exempel genom införandet av söndagen som den enda lagligt tillåtna marknadsdagen. Våldsam förföljelse var ett ständigt hot. Enligt beräkningar av forskarna avrättade ottomanerna före det grekiska självständighetskriget år 1828 elva patriarker av Konstantinopel, nära etthundra biskopar och flera tusen präster, diakoner och munkar. Lekmän förbjöds att utöva vissa yrken och hantverk, ibland till och med från att rida på en häst med sadel och ända fram till sjuttonhundratalet levde deras tonårspojkar under hotet av att bli slavar inom militärväsendet och att tvingas till omvändelse. Detta gjorde att det eventuellt fanns en miljon janitsjarsoldater under det ottomanska väldet. Under bysantinskt välde ägde halvön en hög nivå av ekonomisk produktivitet och kulturell utveckling. Allt detta sveptes bort av den ottomanska erövringen och ersattes med en allmän och utdragen nedgång i produktivitet.

Historien om islams fördärvliga inflytande på den ekonomiska och kulturella utvecklingen tar oss tillbaka till själva ämnet islams natur. För pessimisterna är det antagligen det mest svårbemästrade problemet när vi betraktar temat islam och demokrati. Vilka möjligheter finns det för teologisk utveckling inom islam?

Muslimerna anser att Koranen kom direkt från Gud utan någon mellanhand. Muhammed skrev bara ner Guds eviga och oföränderliga ord, så som ärkeängeln Gabriel dikterade dem för honom. Detta faktum går det inte att ändra på och att därför göra Koranen till föremål för kritisk analys och reflektion skulle antingen betyda att låta mänsklig auktoritet överväga över gudomlig uppenbarelse (vilket skulle vara detsamma som hädelse) eller att ifrågasätta det gudomliga ursprunget. I kontrast till detta är Bibeln en produkt av mänskligt samarbete som har gudomlig inspiration. Den blev till genom mötet mellan Gud och människan, ett möte som kännetecknas av ömsesidighet, vilket i kristendomen understryks av att Gud förstås som en treenighet. Detta ger kristendomen en dynamism som inte bara gynnar utvecklingen av en doktrinär lära inom stränga gränser, utan också kräver både en kritisk analys och att dessa principer tillämpas när förhållandena förändras. Den kräver också att det finns ett läroämbete.

Faktafel, motsägelser och anakronismer i Koranen är inte okända för forskarna, men det är svårt för muslimer att diskutera dessa frågor öppet. År 2004 publicerade en forskare som skriver under pseudonymen Christoph Luxenberg en bok på tyska som sade sig ge detaljerade bevis för att Koranens ursprungsspråk var en arameisk dialekt som är känd under namnet syriska. Syriska eller syro-arameiska var skriftspråket i Mellanöstern under Muhammeds tid och det arabiska språket fick inte sin slutgiltiga skriftform förrän 150 år efter hans död. Luxenbergs tes är att Koranen har överförts till oss på arabiska delvis som en felaktig transkription av ursprungsspråket som skulle ha varit syriska. Han föreslår att Koranen grundar sig på den syrisk-kristna liturgin och särskilt på det syriska lektionariet, vilket skulle ge oss förklaringen till det arabiska ordet Koran (”det lästa”, ”det som deklameras”, ö.a.). Som en rescensent påpekade, om Luxemberg har rätt så skulle de skrivare som kopierade Koranen från syriska till arabiska etthundrafemtio år efter Muhammeds död ha förvandlat den från en text som var ”mer eller mindre harmonisk med Nya Testamentet och den syrisk-kristna liturgin och litteraturen till en text som var helt skild från denna med ett oberoende ursprung”. Det är vågat att hävda detta och inte att undra på att mycket av textanalysen utförs under pseudonym. Hot till livet och våldshandlingar riktas ofta mot filologer inom islam som ifrågasätter Koranens gudomliga ursprung. Önskan att betrakta Koranen på ett kritiskt sätt, även om det bara rör sig om de rättsliga föreskrifterna som gällde på 600-talet, avvisas redan det av stränga muslimska ledare. När den saudiarabiske stormuftin nyligen predikade till de pilgrimer som företog pilgrimsfärden till berget Arafat, sade han till dem att ”det pågår ett krig mot vår tro, mot vår kultur och detta krig sker under förevändning av att man bekämpar terrorismen. Vi måste stå fasta och enade och försvara vår religion. Islams fiender önskar tömma vår tro på allt dess innehåll och all dess mening. Men Guds soldater kommer att segra.”



  
Muhammeds namn    

När man betraktar islam helt enligt dess egen måttstock är det inte en tolerant religion, och dess möjlighet till en förnyelse av mera vittgående art är starkt begränsad. Men att stanna upp här vore att inte förstå hur dessa fakta kan både mildras eller skärpas genom den mänskliga faktorn. Historien äger mer än nog av sin del av överraskningar. Indonesien har alltid varit en framgångsrik demokrati (inom vissa gränser) alltsedan den fick sin självständighet efter det andra världskriget. Islam i Indonesien har betydligt mildrats genom både lokal andetro, hinduism och buddhism och även genom inflytandet av sufismen. Till följd av detta är islam i största delen av landet synkretistiskt, måttfullt och med en stark mystisk ådra. Detta moderata islam uppehålles och stödjes särskilt av organisationer Nahdatul Ulama, som har skolor över hela landet och som med sina 30 till 40 miljoner medlemmar är den största muslimska organisationen i världen.

Situationen i Indonesien är helt olik den i Pakistan, landet med den största muslimska befolkningen i världen. Av pakistanska muslimer är 75% sunna-muslimer och de flesta av dessa bekänner sig till den relativt liberalare Hanafi-skolan inom islamskt rättsväsen. Men den religiösa tron i Pakistan håller på att radikaliseras, eftersom organisationer som skiljer sig starkt från Indonesiens Nahdatul Ulama, har trätt in för att fylla tomrummet i utbildning som lämnats efter år av militära styrandes misskötsel. Pakistan ger bara ut 1,8 % av bruttonationalprodukten på utbildning och 71% av de statliga skolorna är utan elektricitet, 40% utan vatten och 15% har inte tillräckliga lokaler. Befolkningen är bara läskunnig till 42% och denna siffra är i nedåtgående. En sådan försummelse gör det lätt för radikala islamska grupper som får penningstöd från utlandet att vinna terräng. Det har skett en dramatisk ökning i antalet religiösa skolor (eller madrasas) i Pakistan och man beräknar att dessa nu ger utbildning åt kanske så mycket som åttahundratusen studenter.

Exemplet från Indonesien och Pakistan visar att det finns en rad faktorer som påverkar en framgångsrik muslimsk insats för demokratin. Fred och respekt för mänskliga rättigheter enbart kommer inte att räcka. Det är inte tillräckligt att anta att bara för att man ger människor rösträtt kommer de automatiskt att gynna moderata styrelsesätt. Det som är avgörande både i religion och politik är det kulturella inflytandet.

Det finns de som motsätter sig denna slutsats på ett något våldsamt sätt. År 2002 argumenterade nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, och sade att religionen inte är viktigare än någon annan aspekt av mänskligt strävan eller mänskliga intressen. Han satte sig också emot idén att det inom kulturens område är den religiösa tron som är det avgörande när det gäller utvecklingen av individens självförståelse. Sen försvarade sin åsikt genom att påstå att det som kännetecknar människan är att hon är en sekulär varelse, som framför allt utmärks av att hon önskar bestämma själv över sitt liv. Var och en av oss har många intressen, övertygelser, förbindelser och anknytningar, ”men ingen av dem har en unik och förutbestämd roll när det gäller att definiera en viss person.” Vi måste istället ”kräva att få friheten att kunna se oss själva så som vi skulle vilja se oss, i enlighet med den relativa vikt som vi lägger vid tillhörigheten till var och en av de olika grupper som vi tillhör. Det det ytterst handlar om är alltså frihet.”

Detta kanske kan gälla för en del människor i den rika och utvecklade västliga världen, särskilt dem som inte har så starka bindningar till religionen. Det har utan tvekan en ideologisk lockelse för många flera medlemmar av eliten. Men som en grund för djupt religiösa människors engagemang, är det helt bristfälligt. Sens ord visar att det världsliga tänkandet hos vår elit är gravt handikappat när det gäller att förstå vad utmaningen som islam ställer oss inför handlar om.

Jag misstänker att ett exempel på den världsliga oförståelsen av vad religion är, är det naiva uppmuntrandet av en muslimsk migration i stor skala till de västliga länderna, särskilt till Europa. Dessa muslimer kom naturligtvis ursprungligen hit för att möta behovet av arbetskraft och i några fall för att mildra det dåliga samvetet väst hade för sitt kolonialistiska förflutna.
Om religionen inte har något särskilt inflytande på personligt uppförande då misstänker jag att en del icke-kristna, till exempel de spanska socialisterna, kan ha sett muslimerna som en nyttig motvikt till katolicismen, ännu en faktor för att ge religion ett allmänt dåligt rykte. De var antagligen också säkra på att lockelsen i den västliga livsstilen skulle vara alltför stark för en sådan som de ansåg primitiv religiös ståndpunkt, som skulle ”smälta” inför den, på samma sätt som mycket av Europas kristenhet har gjort det. Men detta skulle visa sig vara ett allvarligt missbedömande.

Under det kalla kriget var de världsliga människorna, särskilt de som var före detta kommunister som ångrat sig, väl rustade att frambringa och stödja motståndet mot en icke-religiös och totalitär fiende. I den situation av utmaning vi befinner oss i nu, är det istället de religiösa människorna som är bättre rustade att förstå situationen vi har med islam. Radikalism har alltid förstått att fylla tomrum, men om vi skall kunna hjälpa de moderata krafterna inom islam att segra över sina extrema varianter, då måste vi på allvar ta itu med de personliga konsekvenserna av en religiös tro. Vi behöver också förstå de sekulära källorna till tomhet och desperation och hur vi skall bemöta dem, så att människorna väljer livet istället för döden. Det är ett annat område där religiösa människor har en fördel. Västvärldens sekularister har svårt att förstå den religiösa tron i sina egna samhällen och är ofta alldeles villrådiga när det gäller att förklara den meningslöshet som följer i sekularismens kölvatten. En anorektisk vision av demokratin och den mänskliga varelsen är inte någon match för islam.

Kriget mot terrorismen är bara en aspekt på utmaningen. Kanske det som är viktigare är kampen inom den muslimska världen mellan de moderata krafterna och extremisterna, särskilt när vi mot den sätter de enorma demografiska förändringarna som antagligen kommer att ske i hela världen, de relativa förändringarna i befolkningarnas storlek i västvärlden, den muslimska respektive asiatiska världen och islams tillväxt i ett Europa med allt färre antal barn.

Varje stor nation och religion har skuggor och till och med brott begångna i sin historia. Och detta är sannerligen också sant i katolicismen och alla kristna trosriktningar. Och det är legitimt att vi frågar våra muslimska dialogpartner om de tror att de fredliga surorna i Koranen överskuggas av svärdets verser. Kommer programmet som innebär militär expansion att återtas så snart det blir möjligt? Tror de att om muslimerna skulle få demokratisk majoritet i Europa dessa skulle införa shari’a-lagen? Är det möjligt att diskutera islams historia eller ens hermeneutiska problem rörande Koranens ursprung utan att ta till våld?

Det är naturligt att en del av dessa frågor som handlar om framtiden inte kan besvaras, men frågeställningarna måste diskuteras. En nyttig dialog betyder att deltagarna brottas med sanningen och frågan om islam versus västvärlden är alltför viktig för att tillåta grundläggande missförstånd. Både muslimer och kristna skulle bli mycket hjälpta av att man på ett riktigt sätt kunde fastställa vad som utgör kärnan och vad som är varaktiga doktriner, och om de tog reda på vem som är deras äkta vänner, som liksom de söker sanning och samarbete, och skilja dem från dem vars vänskap endast är ett sken.



Kardinal George Pell är ärkebiskop av Sydney, Australien.


First Things, juni-juli 2006, med benäget tillstånd.

Övers: Natasja Hovén

 


Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved