Den första extasen
från torsdagen 14 till fredagen 15 juni 1584

När hon hade lagt sig på torsdagens kväll och klockan var mellan ett och två på natten kände hon sig i sitt inre kallad genom kärleken att följa honom i hans lidande. Då sade hon till sjuksystern:

”Jag skulle vilja stiga ur sängen, var så god och låt mig stiga upp, ty jag hör min Älskade, det verkar som om jag redan gått runt i rummet flera gånger och ändå ser jag att jag ligger i sängen, låt mig gå upp.”

Hon sprang ur sängen med stor iver, så våldsam som hennes kärlek var, och hon upprepade psalmistens ord: Supra dorsum meum fabricaverunt peccatores (jfr Ps 129: 3, ”De plöjde min rygg och drog långa fåror”), och höll som hon brukade sitt krucifix i handen och kysste det med all kraft och började springa i rummet medan hon ropade mycket högt:                

”Kärlek, kärlek, kärlek.”

Hon stannade upp och sade:

                 ”Nu ger han henne kommunionen.”

Hon satte sig ett ögonblick, reste sig sedan och ropade högt medan hon sprang:

                 ”Kärlek, kärlek, kärlek.”

 Hon fortsatte:

”Förrädare, förrädare, o din förrädare, han ger sig till dig och du förråder honom, o din förrädare.”

Hon upprepade flera gånger dessa ord, hejdade sig och sade igen:

”Kärlek, kärlek, så lite känd Du är! Han är en av de dina, och han förråder dig, Älskade; bedragare, bedragare, så lite har du förstått honom, du visar honom vänskap och du bedrar honom, honom, min älskade, o du bedragare: Kärlek, kärlek, o Kärlek. Där är Han, det är han.”

Och hon säger till sjuksystern:

”Ser ni honom? Ser ni honom?

”Vem? Jesus?” frågade sjuksystern; och hon satte igång igen:

”Nej, nej, jag talar om bedragaren, som är på väg att bedra min älskade. O vilken stor orätt! Jag skulle ge dig tusen, ja tusen helveten om det kom an på mig: kärlek, kärlek, kärlek”.

Hon fortsatte att springa och ropa så högt, så att hon hördes på långt håll, vilket i hög grad inverkade på de närvarande, och det verkade som om hela rummet skakade, så att man undrade om det var i verkligheten, men ändå utan att skrämma upp dem. Efter en stund sade sjuksystern till henne: ”Syster Maria Magdalena måste lägga sig igen, det vill nog Jesus”. Hon lydde omedelbart. Och som hon satt där på sängen med sitt krucifix i handen och med armarna och händerna på kudden som stöd, såg hon uppmärksamt på sitt krucifix’ vänstra sida, och sade lågt, medan Jesu hela lidande scen efter scen utspelades för hennes inre blick, med bevekande stämma:

”Nu förråder han min Älskade. De håller råd, det ser ni väl? De sitter i två rådslag. Ett i himlen inför den evige Fadern för att rädda varelsen; det andra på jorden med förrädarna för att döda min Älskade. Min kära, min kära, det var verkligen rätt det Du sade: Desiderio desideravi (”Hur har jag inte längtat”, Luk 22: 15), därför att Du ville rädda varelsen.”

Efter att ha varit tyst en stund, började hon igen:

”Haec mando vobis, ut diligatis invicem sicut dilexi vos.” (”Detta befaller jag er, att ni skall älska varandra, så som jag har älskat er”, jfr Joh 15: 17).

Hon hejdade sig en lång stund till och sade sedan med bedrövad min och uppskärrat ansikte:

”Tristis es”, (Du är sorgsen, jfr Mt 26: 38), min Älskade, det är slut med dina krafter, därför är Du försvarslös och bedrövad. Ditt ansikte gläder änglarna och Du ger härlighet åt hela Paradiset, men nu är Du här och betryckt. O min Älskade, är Du alltså inte längre sanningen? Ego Deus et non mutor (Jag, Herren, har inte förändrats, jfr Mal 3: 6), har Du sagt genom profetens mun, men varför är Du då betryckt”?

Efter att ha varit tyst en stund, fortsatte hon:

”Nu går han ifrån dem; du skulle inte ha gått ifrån mig, o Älskade, inte när det gäller mig”.

Snart tillade hon:

”O sköna ansikte, så bedrövat och förändrat Du är. Älskade, nu kan jag inte säga med profeten: Speciosus forma prae Filiis hominum (Skönast är du bland människor, Ps 45: 3), ty jag ser Ditt ansikte översköljt av blod. O Älskade, vem kommer nu för att ge Dig tröst? Kan det vara den evige Fadern? Nej, Älskade. Och i så fall vem? En tjänare”?

Med en djup suck sade hon:

”Det är en av dem som Du skapade för att de skulle lovsjunga Dig, en ängel, som kommer för att ge Dig tröst. Älskade, en enda, fastän de är så många. Daniel har sagt: Millia millium ministrabant ei, et decies centena millia assistebant ei, och likväl ser jag inte en enda komma.(Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom, Dan 7: 10; jfr Luk 22: 43)”.

Då stannade hon upp lite och fortsatte i en djup extas och med ett uttryck av sorg och häpnad:

”Du går åt sidan, därför att Du inte skulle kunna lida om Du inte avlägsnade dig.”

Vi hade förstått att hon såg Jesus be till sin evige Fader första gången i trädgården. I det ögonblicket uttalade hon andra ord fulla av medlidande och beundran, men som vi har bevarat i minnet. Vid tretiden, då hon såg Jesus vara på väg att väcka sina lärjungar, sade hon:

”O, Älskade, här ligger de och sover gott! Och du, Petrus, som visade dig så modig, har inte kunnat vaka ens en timme. Du visar knappast sådan kärlek som du verkade ha för Jesus. O, Petrus, Petrus, vad är det du gör? Sover du? Johannes sover, han också. O, Johannes, som Herren hade förkärlek för, sover du också? Petrus förvånar mig inte, men du, som vid hans bröst smakat de himmelska hemligheterna, du gör det, därför att du brister i kärlek nu. Och den andre sover också. O, älskade, de sover alla, det förvånar mig att de inte lägger märke till detta ansikte helt översköljt av blod; vad kan vara förskräckligare än ett ansikte täckt av blod? Det är hemskt, verkligt hemskt!”

När klockan hade slagit tre, lät hon oss förstå att hon såg Jesus i bönen den andra gången; när hon lät blicken glida bort från krucifixets vänstra arm, fäste hon blicken på hans ansikte och betraktade det intensivt. Det verkade som om hon såg blodsdropparna falla till marken, ty blicken rörde sig långsamt från huvudet på krucifixet ända ner till fötterna, då hon med stor förvåning, sade:

”Hela Hans ansikte svettas blod.”

Strax tillade hon:

”Är Det alltså inte nog, o Älskade, att hela Din Kropp täcks med blod, eftersom Du i stället för tårar, ur Dina ögon också utgjuter droppar av blod?”

Hon var tyst en stund och sade igen:

”O Älskade, hur underbart hade det inte varit att få vara marken som tagit emot Ditt blod! Älskade, gör ändå så, att de skapade varelserna tar emot Det i hjärtat. Denna mark blev verkligen en trädgård, för den skulle ju bära frukt i Dina utvaldas hjärtan.”

Vid fyratiden förklarade hon:

”Ju mer kärlek Du visar dem, ju mer förbereder de sig för hatet, och allt blod som Du nu utgjuter, o Älskade, är inte nog för dem.”

Hon lugnade sig ett ögonblick och fortsatte:

”Min Älskade, i Ditt hjärta och i hela Ditt väsen såg Du allt som skulle ske i Ditt lidande”.

Sedan fortsatte hon:

”Älskade, profeten har ju sagt, ipse fecit nos, et non ipsi nos (jfr Ps 100: 3, besinna att Herren är Gud, han har gjort oss och vi är hans), han har upprepat det så många gånger, att också jag får säga det igen, o Älskade”.

När klockan slagit fyra förstod vi att Jesus kommit tillbaka till sina apostlar, och hon sade:

”Älskade, älskade, de sover fortfarande. Och du Petrus sade: Reliquimus omnia (vi har lämnat allt, Mt 19: 27), därför att Du sagt detta, men – så fattar jag det – ni har inte tagit avsked av varandra. Om man talar som vanligt med någon, förstår man vad denne säger; men Johannes, du som var så länge med Honom, jag ser ju att du inte förstår Honom, därför att du inte gör det du säger! Min Älskade, Du uthärdar deras svaghet, därför att Du vet att Petrus blir Din Kyrkas grundare. Du förlåter dem, Älskade, därför att Du sade till Petrus, när han frågade Dig hur många gånger man skulle förlåta dem som förbrutit sig på något sätt, att han skulle förlåta, inte sju gånger utan sjuttiosju gånger sju gånger (jfr Mt 18: 22). Och Johannes som skulle tala om Dig på ett så högtstående sätt! Du, den eviga Visheten, såg allt i förväg. Jag själv kan i framtiden ta miste och bli förd bakom ljuset, men inte Du, o Kärlek. Älskade, omnia in sapientia tu fecisti (Ps 104: 24, med vishet har du gjort dem alla).”

Hon var sedan en längre stund fullständigt utan sina sinnens bruk och, så som vi fattade det, såg hon Jesus gå tredje gången för att be och också att hon såg Judas och judarna som gjorde sig i ordning för att arrestera honom, ty hon sade:

”Timmen närmar sig, snart kommer de till Dig. Nu pratar de, frågar, letar och letar igen. Förrädaren funderar på hur han ska framföra denna verkligt fientliga hälsning till Dig. Älskade, smärtan överväldigar mig”.

Än en gång hejdade hon sig och sade:

”Älskade, non mea sed tua voluntas fiat (men låt din vilja ske, inte min, Luk 22: 42), Din vilja, inte min, Älskade, så som Du vill. Min Älskade, gör så att alla uttalar dessa ord.”

Efter en stund sade hon:

”Om Gabriel varit lycklig över att till Maria få bära den stora nyheten om Din inkarnation i henne, skulle han lidit desto mer – om man kan anta att änglar lider – för att behöva ge Dig denna kalk. Inte för att han synbarligen ger Dig kalken, utan därför att den hjälper oss att förstå."

Strax efteråt fortsatte hon:

”Inclina aurem tuam et exaudi me (Hör mig, Herre, och svara mig, Ps 86: 1), o min Gud, o kärlekens Gud. Älskade Gud, gör så att vi alltid är enade, så att vi alltid kan uttala denna vers i sanning: Ecce quam bonum, et quam iucundum habitare fratres in unum (Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans! Ps 133: 1). Inte in unum (Ps 133:1, tillsammans), min Gud, i Dig, först i Dig, och sedan in unum; må ingen säga sig älska Gud, om han inte älskar det som kommer från Gud (jfr 1 Joh 5: 1)”.

Medan hon hejdade sig något, fortsatte hon med följande ord:

”Exinanivit semetipsum formam servi accipiens (Han avstod från allt och antog en tjänares gestalt, Fil 2: 7). Och mycket mer än en tjänare, min Älskade.”

Strax före femslaget fortsatte hon plötsligt, efter att länge med beundran betraktat krucifixet, och utropade med starkare röst än vanligt:

”Vad kan jag göra nu? Jag kan ingenting om kärleken vill lida! O Älskade, nu sker det, där är han, jag ser förrädaren!”

Lite senare tillade hon:

”Han hälsar Honom med fridskyssen. En fridens hälsning utan att avse frid eller vänskap, utan för att förråda Dig, min Älskade.”

I detta ögonblick slog klockan fem och hon fortsatte:

”O min Älskade, Du kallade honom ’vän’ (jfr, Jesus sade till honom: min vän, nu har du gjort ditt; Mt 26: 50), men om han hade varit det, hade han inte förrått Dig. Vän var han för Dig, men han gjorde sig själv till Din fiende.”

I det att hon vände sig till Judas, tillade hon:

Dra Dig tillbaka nu! Älskade, om Du låter Dig kyssas av honom, gör så att Din brud, och de andra, får göra på samma sätt, inte för att förråda Dig, Älskade, utan för att älska Dig och förenas med Dig; förrädaren själv verkade förenad med Dig; men han hade förenat sig med den som är skild från Dig. O Älskade, Du gick vidare! Du stannade inte till!”

Efter ett uppehåll kunde vi förstå att Jesus frågade folket, vem de sökte; och när de svarat ”Jesus från Nasaret”, sade hon:

”De uttalar det heliga namnet, inför vilket himmelens och jordens invånare knäböjer och till och med de från helvetet bugar sig (jfr Fil 2: 10).

Sedan verkade det som om Jesus sade: ”Ego sum” (Joh 18:5), ty hon tillade:

”Ego sum! O Älskade, det är sant, ty bara du är; utan dig är de andra varelserna ingenting; de är bara något om de är förenade med dig.”

Vi förstod att hon såg soldaterna falla till marken och ligga kvar en bra stund; då sade hon:

”Älskade, du röjer nu större makt genom att låta dem falla än du visat i templet. Då försvarade du dig genom att osynliggöra dig (jfr Joh 8:23), men här försvarar du dig inte och synliggör din makt.”

Då soldaterna hade rest sig och Jesus på nytt frågat vem de sökte, svarade de för andra gången, ’Jesus från Nasaret’ (Joh 18:7). Då sade hon:

”De uttalar på nytt detta välsignade Namn, med sina illvilliga och besmittade tungor, och du säger till dem på nytt: Ego sum (Joh 18:18). Nu har de inte längre någon ursäkt för att inte veta vem du är, ty du, Älskade, har med din egen mun sagt dem det.”

Hon såg soldaterna falla andra gången och sedan de rest sig, frågade Jesus dem igen vem de sökte och de svarade, ’Jesus från Nasaret’, och Jesus sade, ’Ego sum’; så för tredje gången föll de till marken så som vi förstod det, men hon uttryckte det mer med handrörelser än med ord; och sedan hon förblivit tyst en lång stund och visat sig förvånad, fortsatte hon:

”Älskade, ta bort kraften från dem som vill göra det onda.”

Omkring klockan sex lät hon oss förstå att hon såg att Jesus togs som fånge och att apostlarna flydde.

”O Älskade, överger de dig nu? Om jag hade haft din styrka hade de inte fängslat dig. Nyss var jag säker på din styrka men nu säger jag motsatsen därför att du är mycket svag. O Älskade, du har gjort dig kraftlös för att vi skulle kunna vinna genom din svaghet. O Älskade, det vet jag, att om du hade velat – men det ville du inte – hade inte bara tolv legioner änglar utan hela Paradiset kommit för att försvara dig.”

Han sade också: ”Låt de andra gå” (Joh 18:8) och talade till apostlarna. Hon fortsatte:

”O, Älskade, du ville fängslas ensam; du vill inte att själen tar andra än dig. Du vill att själen griper dig ensam, ty du vill inte att den älskar andra tillsammans med dig.”

Efter en stund återtog hon:

”O, Älskade, de binder dig med en kedja av järn! Älskade, hur många av dem som älskar dig binder dig inte i stället med en kärlekens kedja! De fäster sig vid dessa händer som gjort allt för dem, dessa händer som skapat dem. Älskade, bind mig vid dig och dessa andra också. Av hat har dessa andra bundit dig, för att plåga dig, vanhedra dig, ge dig döden. Men vi gör det för att lovprisa dig, hedra dig och för att du skall ge oss livet, och du vill binda oss vid dig av kärlek. Älskade, de som gjort uppror och skilt sig från dig, förena dem på nytt med dig och fäst dem vid dig. Ge dem som inte har tro ljus så att de kan lära känna dig, sin Skapare. Och alla som väntar på dig, Älskade! Giv att de alla älskar dig.”

Sedan var hon i frid en lång stund men visade att hon led svårt och visade sitt medlidande genom skiftningar i anletsdragen och alla sina yttre rörelser. Hon verkade uttömma sig själv i sitt inre, suckade, grät, svettades, darrade i synliga skakningar, så att man till och med kunde se håret resa sig på huvudet. Vi gissade att Jesus fängslades av judarna och att de åsamkade honom plågor när de förde honom till Hannas och de andra översteprästernas hus. Hon sade då:

”Vilka plågor, min Älskade! O, Maria, o Magdalena, om ni såg honom nu skulle ni vara som två vilda lejoninnor. När ungarna hitta tas från dem löper de rasande fram och sliter allt i deras väg i stycken.”

Detta inträffade omkring sjuslaget och fram till åtta tillade hon inte mer än dessa ord:

"Älskade, så du lider! O, Älskade, ännu är det ingenting, det är knappt början! O, Älskade, kan jag uthärda att se dig i så stort lidande? Älskade, Älskade, vad kan jag säga, bara, Rex regum, Deus deorum, et Dominus dominantium (jfr Kungarnas konung och herrarnas herre, Upp 19:16).

Vid klockan åtta förstod vi att Jesus kommit fram till Hannas hus, ty hon sade:

”Han frågar ut dig.”

Sedan lugnade hon sig något och sade, när hon talade igen, till Sankt Petrus:

”O Petrus, du har inte varit stark, du har inte hållit dina löften! Kärleken hade ju sagt att du inte var lika snabb i handling som i ord (jfr Joh13: 37-38).”

Och hon vände sig till Jesus och fortsatte:

"Men han ångrade sig sedan. Det var väl alldeles nödvändigt, Älskade, att han som skulle bli Kyrkans ledare fick smaka på sin egen bräcklighet för att kunna ha medlidande med de andra.”

Då hejdade hon sig något och vi förstod det var då Jesus fördes till Hannas hus, ty hon sade:

”Älskade, älskade, de knuffar dig, de drar i dig, några från ena sidan, andra från andra hållet. På det sättet visar de, fast de inte förstått det, att du ville finnas till för alla, att du ville rädda oss alla.”

I Kajafas hus säger hon sedan till Petrus:

”O, Petrus, du värmer dig, på så sätt visar du att den kyla som gripit tag i din själ är starkare än den som din kropp genomlider.”

Hon stannade upp än en gång. Sedan fortsatte hon:

”Mycket händer nu. Älskade, du talar, du tiger, du frågar, svarar och handlar. Jag förstår ingenting av detta.”

Från detta ögonblick ända till Jesu ankomst till Pilatus talade hon bara lite och så lågt att vi inte kunde höra vad hon sade. Hon släppte inte krucifixet med blicken. I krucifixet såg hon liksom i en spegel allt som skedde i Jesu lidande, exakt som i ögonblicket då det skedde. Det var på det sättet som det visades henne, enligt vad hon senare sagt om det till syster Véronique. Vi förstod sedan på de ord hon uttalade att Jesus befanns sig inför Pilatus: 

”Min Älskade förtjänar ingen anklagelse.”

Efter en kort stund sade hon högt:

”Tu es Rex Judeorum (Luk 23:3).”

Hon hejdade sig ett tag och fortsatte:

”Regnum meum non est de hoc mundo (Joh 18:36). O, Älskade, du har talat sant, eftersom ditt rike inte är av denna världen, eftersom ditt konungarike är själarna. Älskade, gör så att min själ blir ditt konungarike och de andra också.”

Sedan sade hon:

”Deus iudicium tuum regi da (Ps 71:1).”

Lite senare sade hon till Pilatus:

”Du gjorde rätt som gick; du var inte värdig att lyssna till det som är sanning, ty Sanningen är Gud själv; du hade inte förmågan att höra Gud eller lära känna honom, ty för det har du gjort dig ovärdig.”

Hon slutade sedan att tala och betraktade länge krucifixet som hon hela tiden haft i handen; hon tecknade sedan att Jesus uppehöll sig framför Herodes och sade:

”Din nyfikenhet har inte förtjänat något svar, Herodes.”

Sedan sade hon:

”O Älskade, de klär dig i vitt; de gör det för att utmana och kränka dig! Men de misstog sig, de visste inte vad de gjorde. De uppenbarade därigenom utan att veta det din oskuld och renhet, och också att du var jungfrulig, sedan tog antagit kött genom Jungfru Marias rena blod. Älskade, gör så att också vi blir likadana och klä oss i samma oskuldsfullhet och renhet.”

Därefter sade hon:

”Homo cum in honore esset, non intellexit. Comparatus est iumentis insipientibus, et similis factus est illis (Ps 49:13, Människan i all sin glans är utan förstånd, hon liknar de oskäliga djuren). Det är alldeles sant att människan är jämförbar med djuren, att hon är ett oansenligt och dumt djur. När människan tappar förnuftet låter hon sig föras omkring som ett oförståndigt djur. Älskade, de betraktade dig som dåre, de satte på dig ett vitt plagg för att förödmjuka dig och ta hedern ifrån dig, men de har bara hedrat dig än mer!”

Vi förstod att hon talade om Herodes och hans soldater. Så lugnade hon sig lite grann och visade att Jesus kommit tillbaka till Pilatus. Hon sade tydligt:

”Älskade, tag mig med dig, för mig bort med dig, ty om brudgummen lider, om han betraktas som dåre, måste bruden vara honom lik.”

Hon sade också:

”Älskade, på grund av dig blir Herodes och Pilatus vänner (Luk 23:12)!” På dig ligger hatet och smärtan och tynger, medan de knyter vänskapsband!”

Hon lugnade sig under en hel timmes tid och visade med tecken och gester att hon upplevde starkt medlidande för det lidande som Jesus uthärdade. Hon suckade ibland djupt och i slutet av denna timme såg man hur hennes anletsdrag genomgick stor förändring och att ansiktet liksom omvandlades. Hon sade:

"Älskade, älskade, jag orkar inte se dig lida så mycket mer och ändå är det inte över!”

När hon så visade att Jesus hudflängdes vid pelaren talade hon på följande sätt:

”Älskade, nu kan jag inte säga som profeten: Non accedet ad te malum, et flagellum non appropinquabit tabernaculo tuo (Inget ont skall drabba dig, ingen olycka komma nära ditt hus, Ps 91:10). Älskade, varför piskar de dig så? Vad har du gjort? Vad saknas i dig, älskade? Vishet? Godhet? Barmhärtighet? Saktmod? Skulle kanske kärlek vara det som saknades dig?”

Efter en stunds tystnad fortsatte hon:

" Å, de slår dig på huvudet!”           

Strax efteråt har hon tillagt:

”Älskade, din kärlek låter mig inte gå in helt i den stora smärta du uthärdar, ty jag skulle inte kunna stå ut. Oh, älskade, de pilar du skickar i väg till de skapade varelsernas hjärtan är så många fler än de slag som de nu ger dig.”

Vi förstod att hon såg Jesus krönas med törnen, ty hon sade:                

”Älskade, du ville krönas med törnen för att i Paradiset ge härlighetens kronor till dem som står som brud till dig. Älskade, vilken av dem förtjänar mest denna krona som tränger in så djupt, den älskade eller den älskande? Älskade, jag är det, som förtjänar den, ge mig den, älskade.”  

Hon förblev en stund i vila, sedan fortsatte hon:

”Älskade, man kan inte säga om dig det som sades om mig (det som skedde vid hennes profession): Induit me Dominus ciclade auro texta (Herren har klätt mig i en tunika vävd av guldtråd; monastisk rit). Din var inte av guld, älskade, utan av törnetaggar. Vad skulle jag kunna göra, Älskade, för att lindra din pina? Visa dig stor hjärtats renhet och djup ödmjukhet.”

Som vanligt hejdade hon sig en stund och sade sedan:

 "Å, för dem räcker det inte att slå detta heliga ansikte som änglarna önskar betrakta; så många fler plågor de fortsätter att lägga på honom! O, Älskade, nu kan du inte säga att du tycker om att vara mitt bland människor (jfr Ords 8: 31) utan att du får glädja dig åt pina och allt som sårar. O, Älskade, din bruds själ kallar dig ”Paradisets härlighet” och ”änglarnas glädje”, men jag hör dig nu säga, ”Opprobrium hominum, et abictio plebis” (”hånad och föraktad av envar”, Ps 22: 7).

Hon lät oss sedan förstå att Pilatus visade Jesus för folket, ty hon sade:
 

”Ecce homo (Se människan, Joh 19: 5). Se Gudamänniskan. Då Pilatus visade honom för judarna, sade han högt: ”Se människan”, och Jesus som visade Fadern den skapade varelsen, sade till honom med stor kärlek: ”Se den syndfulla människan. Se den frälsta människan. Se den frälsta människan!” O, Älskade, gör så att din skapade varelse som friköpts till ett så högt pris inte går förlorad av sig själv”.

Som vanligt hejdade hon sig en stund och vände sig sedan  till Pilatus med följande ord:

”Du har tillskansat dig makt genom att ta den från Gud men du har förlorat den, därför att du sökte efter ära.”

Så tillade hon:

”Jag vet inte vad jag skall kalla det, men jag vill säga: förbannad är den eftergift för människor som för till sådana gärningar! Vart leder den dig, Pilatus? Genom mänsklig undfallenhet har du dömt en oskyldig till döden, men nu låter vi det vara eftersom felet redan är begånget, nu talar vi i stället om det som händer i dag, om dem som allvarligt skymfar Gud med denna undergrävande lastbarhet. Åh, hur många gör inte värre saker än Pilatus, särskilt en del överordnade som borde vara andras föredömen. Åh, Älskade, jag ber dig låt den mänskliga undfallenheten försvinna bland de skapade varelserna, så att de kan sluta skymfa dig. Många har kunnat se en ursäkt för dig, Pilatus, men jag tänker inte så, därför att Kärleken har visat dig, mer än andra, välvilja, med dig har han talat utförligare och gett dig flera tillfällen att förstå vem han är, men du har inte förstått hur du skulle ha kunnat ta vara på dem.”

Därefter sade hon också:

”Tolle, tolle crucifige eum (Korsfäst honom, korsfäst!, Joh. 19: 15)”, Älskade, de ropar: Tolle, tolle crucifige eum. De ropar: bort med honom, de borde ha ropat: ”Ge oss honom”, men de visste inte vad de sade; de var inte värdiga att ha dig hos sig, min Älskade. De säger: Crucifige eum. Åh! Varför inte: ”Korsfäst den man som heter Jesus”, men eum (honom)? Därför att de inte skulle korsfästa gudomligheten, utan vår synd, detta eum som han tagit på sig genom att bli människa. Det var det som borde korsfästas.”

Hon förhöll sig lugn en lång stund och fortsatt sedan:
                

”Det hade bara gått en liten tid sedan det ur samma munnar hade utropats: ”Benedictus qui venit in nomini Domini (Välsignad vare han som kommer i Herrens namn, Mt 21: 9)”. Det är sant att du då fick dessa hedersutmärkelser, så som du nu får tecken på smälek och förödmjukelser. Min älskade, gör så att jag inte gläder mig i fördelaktiga omständigheter eller tar illa vid mig i motgångar, och låt det bli på samma sätt för de andra.”

Hon hejdade sig ett litet tag och fortsatte sedan:
                

”Ack! Detta vackra hår som drog till sig varelsernas hjärta, detta vackra skägg som prydde den mun som var den Helige Andes språkrör, dessa öron som alltid kunnat lyssna till änglarnas i Paradiset fulländade melodier och till Marias milda ord, de lyssnar nu till hädelser!”

Och strax tillade hon:

”Om jag hade tusen helveten, är det dit jag skulle störta ner varenda en.”

Och sedan denna vers:

”Non est qui faciat bonum, non est usque ad unum (Ingen gör det goda, ingen enda, Ps 14:3). O min Älskade, ingen är där, ingen! » 

Vid tre sade hon:

”De vill ha Barabbas.”

Hon verkade då få styng i hjärtat som gjorde mycket ont och som kunde ses i ansiktet och handrörelserna. Hon skakade i hela sitt väsen och lät dessa ord flöda över:
                

”Å, jag kan inte härda ut att höra att de föredrar en så usel varelse framför min brudgum. I Herrens ställe vill de ha en slav!”

Hon höll sig lugn en kvarts timme eller så och sade sedan:

”O Älskade, jag vet att högmodet alltid har misshagat dig men den här gången vill jag vara högmodig, ty jag kan inte stå ut med att du jämförs med en så usel varelse. Jag säger med Kajafas’ ord:

”Expedit ut unus homo moriatur pro populo (Det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under, Joh 11: 50)”.

Hon visade sedan att hon såg Pilatus två sina händer och sade:

”Han tvår händerna.”

Sedan tillade hon:
                

”Du har ju gjort det som är dig värdigt. Du tvådde händerna därför att du inte var värdig att ta emot vare sig hans lidandes välsignelser eller hans blods förtjänst. Det tvättade du bort, därför att det inte var meningen att du skulle få ta emot något överhuvudtaget.”  

Och strax därefter:

”Hur skulle jag kunna stå ut med att höra detta sista ord? Jag skulle aldrig vilja förmå mig till det. Skulle jag, liksom huggormen, kunna göra mig döv för att inte höra det? Jag skulle vilja att denna stund aldrig kom.”

Hon gjorde en paus. Därefter utropade hon under tårar och med stort medlidande och förskräckelse: 

”Åh! Nu är jag i alla fall mitt uppe i det som sker. Han har uttalat denna oskäliga dom. Han, som måste döma honom och alla varelser, har stått ut med att bli dömd.”

Så vände hon sig till judarna och sade:

”Nu kommer ni väl att vara glada! Var då nöjda nu! Mätta er nu för ni kommer aldrig mer att bli mätta.”

Vid fyra frågade hon:

”Men var är nu min Älskade? För jag ser honom inte.”

Strax fortsatte hon:

”Älskade, älskade, aldrig hade jag trott att jag skulle finna dig här, jag kunde ha letat mer, älskade.”

Vi tror att hon syftade på platsen där man lade korset på hans axlar. Ett tag var hon lugn och fortsatte:

”Det var med rätta man lät dig stå mellan två tjuvar. Också du, Älskade, har ju gjort dig skyldig till stöld genom att rycka våra själar ur demonens våld. Från och med nu går det att i all sanningsenlighet säga, att du lämnade de nittionio fåren och att du kommit för att hämta det hundrade och lägga det på axlarna, medan du lämnade dem som troget lovprisade dig och slita det ur vargens käftar. Jag är inte förvånad över att man ställer till med en sådan fest för en syndare, därför att min Älskade har nedstigit från himlen och lika mycket som han har lidit, lika mycket skulle han lida för en enda själ.”

Snart sade hon:             

"Dominus regit me (Herren är min herde, Ps 23:1). Eftersom du, Älskade, har fört mig till denna första betesmark, led mig också till det eviga livets, och med mig de andra.”

Efter en längre tystnad, fortsatte hon:

”Där är ju stången som Mose reste upp i öknen. På den skulle kopparormen hängas och bota dem som blivit sjuka och vara till försoning för folket (jfr 4 Mos 21: 9). De var verkligen i öknen, Älskade.”

Hon gjorde en paus och förklarade:

”Nu kan man verkligen säga: Sicut passer solitarius in tecto” (Som en ensam fågel på taket, Ps 102: 8), därför att alla har övergivit dig. Älskade, de känner dig inte, därför överger de dig. Gör så, Älskade, att jag också förblir ensam, som du, men så att jag aldrig överger dig.”

Sedan tillade hon:

”Timmen närmar sig då ni skall få er mättnad.”

Hon vände sig till profeterna och sade:

”O, profeter, ni blir tillfredsställda, inte därför att ni önskade att han dog, utan för att ni ser att det ni profeterade och det som stod i skrifterna fullbordas.”

Omkring fem tillkännagav hon:

”Jag ser att min brudgum anträtt vägen. Den som vill följa honom må gå hans väg men utan att se till hindren.”

En stund höll hon tystnaden och fortsatte:

”Kärleken, kärleken, kärleken.”

Strax efteråt:

”O Maria, när du ser honom! Du visste det i förväg, men timmen var ännu inte slagen! Du kan inte omfamna honom som du vill, därför att smärtan skulle vara dig övermäktig!”

Sedan sade hon:

”Om man kunde hitta någon som ville säga honom något, skulle det vara en lycka för mig.”

Någon stund senare utropade hon:

”Älskade, om jag kunde hjälpa dig lite att bära detta kors, skulle jag gärna göra det, men inte som Simon från Kyrene utan för att lida med dig. Dessa hjälper dig, men inte av kärlek utan för att fortare leda dig till döden.”

Hon förhöll sig tyst ett tag och fortsatte:
       

”Gå på ni bara! Ni blir mättade mot er vilja, ty kärleken och hatet går sida vid sida.”

Hon sade en stund senare:

”Christus factus est obediens usque ad mortem : mortem autem crucis (Kristus gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors, Fil 2:8). Älskade, gör så att också jag korsfästs med dig.”

Hon teg en stund och fortsatte:

”Livet dör och jag dör med dig. Älskade, älskade, nu börjar det för oss.”

Då brast hon i tårar och började ropa med all kraft och sade:

”O Gud, o Gud, min Älskade tar av kläderna; oh, en sådan smärta, han sträcker ut kroppen på korset och tar ensam av kläderna, bara han, min Älskade. Det är det som händer en själ, när den avkläder sig sin oskuld.”

Hon snyftade då dubbelt så mycket och höjde rösten mer än vanligt med sådana yttringar av medlidande och smärta att de som befann sig där själva började utgjuta tårar. Hon skakade kraftigt och darrade i kropp och själ och verkade uttömma sig själv fullständigt när hon sade:

”O! Om han bara inte slog så hårt! Jag ser den oskyldige dödas. Åh, jag orkar inte mer. Sluta, Älskade, det räcker, för jag orkar inte längre! Om de åtminstone hade gjort dessa hål något mindre! O, Älskade, o! Dra inte i honom, min älskade, så hårt. O min Älskade. Expandit alas suas (så bredde han ut sina vingar, 5 Mos 32:11). Ack, Älskade, jag orkar inte mer och det ska bli tre timmar till! Älskade, jag ber dig, sänd detta till någon annan själ för jag kan inte längre. Om du ändå vill fortsätta så här vill jag det gärna, men ge mig styrka att uthärda det. Älskade, spika mig fast i dig. Jag lämnar dig aldrig, min Älskade. Om du inte spikar mig fast i dig, fäst dig då med spikar i mig. Jag vill sätta mig fast med trons, hoppet och kärlekens tre spikar i dig, och när den tiden kommer då du tas ner från korset, välj mitt hjärta som grav och mina systrars hjärtan som samma grav”.

Hon har slutat här. Hon såg stadigt på krucifixet och kysste händerna, sidan och fötterna mycket kärleksfullt. I det att hon överlämnade det till moder priorinnan kom hon i samma ögonblick ur extasen. Klockan var precis sex, precis som hon meddelat föregående tisdag vilket också kan förstås av det som sagts tidigare här.  Hon såg alldeles död ut, så utslagen, sårad och förvandlad som hon blivit efter att ha uthärdat stort lidande under denna extas och också som en följd av hennes långa sjukdom.  Smärtan hon genomlevde i detta ögonblick var sådan att ingen kunde ha föreställt sig hur svår den var, om man inte hade sett henne. Hennes svett hade blött ned till och med överkastet, så att man fick byta allt och låta det torka.

Under sexton och en halv timme släppte hon inte krucifixet som hon höll i handen med sin blick. Hon såg så stadigt på det att man fick intryck av att hon såg allt som hände under hela Jesu lidande och död – det är så vi tror och är säkra på det. Men för henne var det som om allt skedde i nuet, fastän hon förstod att Jesus inte just i dessa ögonblick genomgick sitt lidande så som hon såg det för sin inre blick. Hon visste genom tron att han hädanefter sitter vid Faderns högra sida i Paradiset men också att han velat visa sig för henne på detta sätt på grund av den stora längtan hon alltid haft att följa honom under hans lidande och att lida med honom.

Ibland betraktade hon ansiktet på krucifixet med djup bestörtning och utan att röra sig i timmar; eller också vände hon blicken mot vänstra eller högra handen och sedan mot hela Jesu kropp som om hon såg allt judarna gjorde mot honom och hur han led. Eller också såg det ut som om hon såg honom gå och de gångerna hejdade hon sig förvånat. Munnen rörde sig på henne och hon bet ihop tänderna och hela hennes kropp vred på sig så hårt att hon såg ut att vara nära bristningsgränsen. Eller också suckade hon djupt och då kunde man tro att benen och allt inne i kroppen gick i sär. Ibland var hon helt tyst mer än en timme, ibland mindre än timmen, och verkade se på allt som hände med största förvåning.

Driven av sin kärlek flödande hennes hjärta ibland över i ord av medlidande och förundran; trots att vi gjort många anteckningar har inte alla kommit med, några saknas säkert ty ibland var hon så svag att vi inte kunde höra henne och ibland började hon tala för att sedan tiga eller fortsätta tyst för sig själv. Mer än en gång gav hon tecken på djupt medlidande, särskilt under de stora mysterierna i Jesu lidande, som när han bad i örtagården, när han togs till fånga, vid hudflängningen vid pelaren, när törnekronan virades kring huvudet, när han visades för folket och när Pilatus uttalade dödsdomen – allt trängde djupt in i hennes hjärta. Men hon visade en större och högre smärta en varje annan, när hon såg Jesus hängd på korset, ty då började hon gråta och ropa med hög röst med större inre rysningar än de andra gångerna. Hon höll händerna hårt om krucifixet och avslöjade också med andra gester och kroppsrörelser det djupa lidande hon genomgick. Hon led själsligt i sitt inre lika mycket som hon led kroppsligen till det yttre.

Ingen tunga kan någonsin beskriva hennes sätt att röra sig, hennes gester och medkännande suckar under denna prövning som sträckte sig som vi sagt från torsdagskvällen mellan klockan ett och två på morgonen och sedan ända till fredagen klockan arton. Och fast vi ansträngt oss att efter bästa förmåga ta vara på hennes ord och notera gesterna har vi missat rätt mycket i jämförelse med det vi sett och hört. Men om vi tar oss samman och sammanställer det vi skrivit ned blir det inte så lite. Må Herren i sin barmhärtighet och oändliga godhet och överseende bevilja oss det. Amen.

Sankta Maria Magdalena de´ Pazzi (1568-1607) visade tidiga tecken på att vara kallad till ordenslivet för att som nunna och genom vigning till jungfrulighet leva helt enligt evangeliet och bli formad av Kristus. Hennes mycket andligt orienterade föräldrar förstod dotterns höga kallelse och gav Caterina, som var dotterns dopnamn, tillåtelse att inträda hos karmelitsystrarna i Florens, i klostret Sankta Maria av Änglarna. Detta skedde 1582. Avgörande för hennes val av kloster och orden var hennes djupa andakt till Altarets heliga sakrament.

Sankta Maria Magdalena de´ Pazzi är känd som en av de stora mystikerna i Kyrkans andliga historia. Guds gåvor till Maria Magdalena de Pazzi fortsatte omedelbart efter hennes död, då mängder av mirakler ägde rum nära hennes grav och genom hennes förbön. Redan 1610 öppnades processen för hennes saligförklaring under påven Paulus V. Hon helgonförklarades 1669 och hennes festdag är den 25 maj.

Maria Magdalena de’ Pazzis ”Jesu Lidandes Tre Extaser” är utgivna på franska i serien Flèche de Feu, n:r 5, Abbaye de Bellefontaine, Frankrike, 2003. Den andra (1585) och tredje extasen (1592) är översatta i samma serie.

För den svenska översättningen av den första extasen, Göran Fäldt, 2011.
 
katobs.se med benäget tillstånd från översättaren.

20120406