Jag tror inte på myten om en ”Vatikanens vår”, inte heller om en ny vår för den katolska kyrkan och påvedömet. Kyrkan måste så på hösten, så som det är brukligt, och inte låta sig pollineras som en blomma i april. De som har den allmänna opinionen i sin hand, även de katolska företrädarna för denna mening, kräver en ny tillvändning till den värld vi lever i, de förespråkar att den ska mötas halvvägs, kräver att kyrkan ska anta de uppfattningar vi finner bland folk och kulturer, bli skickliga imitatörer, skapa nya regler för livet inom kyrkan vilka efterbildar de kriteria som moderniteten myntade uppfattningen av världen, från 1500-talet och framöver. Önskan är att därigenom upphäva de gamla reglerna och avskaffa de gamla funktionerna.

Om blir så kan det vara likaså gott (för kyrkan) att stänga butiken. Experimentet med pollinering har redan gjorts. Det var ett högsint ögonblick och mycket ädelt, men det har misslyckats och det är inte den romerska kurians fel ifall det sätt på vilket man behandlat gamla och nya problem inom religionssfären har förorsakat själarnas avtrubbning, om människors hjärtan inte längre grips av passion och lidelse, och om tro och förnuft inte längre hålls i den övergripande balans som både Johannes Paulus II och Benedikt XVI eftersträvade.

Vi har redan Förenta nationerna och UNESCO, vi har redan den i hela världen omfattade filosofin om mänskliga rättigheter, vi har humanitärt medvetande och vi har samtida idoler och myter sådana som frihet, jämlikhet och broderskap Ja, vi har en ständig vårvind som döljer varje ansats till smärta, synd, återlösning, av det övernaturliga, av inre och kollektiv frälsning, av bot, försoning och förbarmande. Vi har en realistisk och medioker uppfattning om den personliga tron. Den betraktas som en livsstil, istället för att ses för vad den är: Ett livsexperiment som inte kan förklaras, en större nåd som är något effektivt verksamt – ett mått av irrationellt innehåll inuti det rationella – och också en skönhet i den evangeliska visionen, i Kristi efterföljelse – en förtröstan på Messias, den människoblivande Guden.

Problemet ligger inte i om präster ska få gifta sig eller ej. Problemet är, att vare sig du är gift eller inte, är det köttet som är platsen för begär, ögonblickets ljuva lust, ett förbiilande ögonblick, i kontrast mot den obefläckade doften som finns i förtröstan på den Evige. Om det vore nödvändigt i styrandet av kyrkans enorma kropp att frigöra henne från påve Gregorius VII:s reformism (så som Hans Küng föreslår), och detta görs av en församling biskopar i samfälld diskussion, istället för av Kristi ofelbare ställföreträdare – denna (romersk-katolska) kyrka som är en teologisk produkt som håller på att bli allt mindre petrinsk och inte heller romersk, utan mera förenad med livsmönstren och andligheten hos de primitiva, bedjande etniska grupper som endast på grund av verket hos aposteln Paulus, Augustinus, Konstantins och Gregorius kunde omvandlas till Ecclesia, till Gudsfolket, till en världsomfattande institution, efter modell av den förkristna och sekulära organisationen av det romerska imperiet – så låt det ske, låt viljan hos prästerskapet och den progressiva lekmannateologin gå igenom. Men resultatet kommer att bli att vi till slut endast får en kopia av den redan välkända moralkoden som myntades av Kant, lite uttänjd till att möta kraven hos vår tids barnsliga hedonism, utan tecken på nåd eller ett återvändande till Gud – vad nu det må betyda för såväl troende som icke-troende.

Jag hoppas att kongregationerna går till botten med detta problem, och att sådden kommer att börja, efter år av pollinering och uppgivenhet.

20130312

Il Foglio med benäget tillstånd

Övers. Natasja Hovén