För en svensk protestant eller icke-troende innebär påsken ovanligt många helgdagar, påskris och gula bordsdukar, sill och färgade hårdkokta ägg på påskafton. Kanske ett och annat chokladägg? Kanske man med reminiscenser av kristen uppfostran rentav går till en långfredagskonsert i någon av kyrkorna eller lyssnar på Bach på radio. Så – det var allt.

Men katolikerna träder med Palmsöndagen in i den Stilla veckan och den s.k. Passionen. Varför heter det Passionssöndagen? Därför att det handlar om ett kärleksdrama. I ingen annan kyrka, inte ens den ortodoxa, firas påsk med en sådan inlevelse som i den katolska kyrkan. Varje dag har sin ton, varje gudstjänst förkunnar ett drama, i ord och handling, andligt och fysiskt, Guds ord, hymner, ljus, rökelse, rörelser – allt för att uttrycka heligheten i det ofattbara, som genom den gudomliga uppenbarelsen kommit mänskligheten till del.

För den katolskt kristne innebär påsken ett drama med många akter. Palmsöndagen inleds med en procession som skall minna om Jesu intåg i Jerusalem. Alla bär välsignade kvistar av olivträd, sälg eller cypress, som sedan tas hem och sätts upp som beskydd i hemmet. (Samma kvistar kan till nästa fasta lämnas för bränning, då man på Askonsdagen tecknas med korsets tecken i askan.)

I Palmsöndagens långa läsning får man först följa hela passionshistorien enligt evangelisten Markus, inte mindre än 119 verser läses eller sjunges då. Säg sedan att katoliker inte förmedlas Skriftens ord! På Skärtorsdagen invigs i katedralen, under närvaro av många präster, de tre heliga oljorna, som sedan skall användas till alla dop, konfirmationer och prästvigningar, till katekumenernas (de vuxna dopkandidaternas) dop och till de sjukas smörjelse under året.

På natten sker den gripande liturgin då biskopen eller kyrkoherden i Kristi ställe tvättar fötterna på tolv "apostlar", församlingsmedlemmar som på detta påtagliga sätt får representera lärjungarna själva.

Så följer den heliga Eukaristin, brödets och vinets förvandling, så som det skedde den natten, då Jesus samlade lärjungarna kring sig i någon av apostlarnas hus och åt påskmåltid. Det var efter (postquam) denna måltid han efter judisk tradition tog brödet och bröt det, och kalken och höjde den. Men orden var hans egna: "Detta ÄR min lekamen...Detta ÄR mitt blod... I samma ögonblick styckades offerlammet rituellt i templet och blodet samlades upp i en skål medan köttet stektes och delades ut i småbitar. Se Guds lamm...

Kristus går mot sin död på korset. Istället för klockor vid förvandlingen av bröd och vin till Kristi lekamen och blod, används ibland träklappror, som på ett dramatiskt sätt signalerar den obarmhärtiga döden. Kyrkklockornas kläppar kläs i läder så de ringer dämpat. Corpus, kristuskroppen på korset, har redan tidigare täckts över av ett violett skynke, altarljus och blommor tas bort och de tre dukarna avlägsnas, sakramentet bärs ut under dramatisk tystnad, tabernaklet töms, dörren till tabernaklet ställs öppen, den eviga lampan släcks. Nu följer allt folk vår Herre, kanske i ett sidokapell eller i en krypta. Alla lägger sig på knä. Så kan tillbedjan ske hela natten.

I Rom och många andra städer är denna natt alla kyrkor öppna, även de man aldrig ens noterat att de finns. Familjer går runt på natten, även barnen följer med, från kyrka till kyrka. Man skänker kanske blommor eller pengar till det sidoaltare, där Herren finns i sakramentet. Men i huvudkyrkan är det tomt och släckt och naket.

Långfredagen är den enda dag på året då det inte firas mässa. Istället genomförs den kanske minst reformerade liturgin sedan fornkristen tid, den tre timmar långa långfredagsritualen med omfattande läsningar och korsets hyllning, där var och på sitt eget sätt offentligt kan visa sin omutliga kärlek till Frälsaren, kärleken ”trots allt”, den ovärdiges kärlek till sin Herre, Mästare och Gud, konungen som nu är torterad till oigenkännlighet och avrättad som en simpel brottsling. Ofta kysserr man fötterna påen kristuskorpus. Dettta kan av otroende ses som en sorts avgudadyrkan - men det ärt inte stayn man hyllar, utan den som den avbildar. (Vi har ju porträtt av våra avlidna släktingar kanske på en finhylla hemma - ingen skulle komma på tanken att det är fotografiet vi vill hylla med detta.)

Trots att denna liturgi är enkel och påfrestande - här finns ingen musik, inga levande ljus, ingen prakt – så hör den till de mest välbesökta.

Det är på Långfredagen som påven troget varje år kommer till martyrernas Colosseum och bär ett ansenligt kors utefter en "Via Crucis" med de fjorton "stationer" som skildrar Jesu lidande och död.

Påskafton är något av en mellandag, då många gör utflykter eller hälsar på släkten. Men sent på påskaftonsnatten inleds en urgamla påskvigilian, vakan. De troende samlas kring påskelden utanför kyrkan. På denna tänds det stora påskljuset, uppståndelsens symbol, märkt med bokstäverna Alfa och Omega. Ljuset förs triumfartat i procession in i det totalt nedsläckta kyrkorummet. Diakonen ropar: - Lumen Christi! Kristi ljus! - Deo gratias! Så svarar nu alla. Från påskljusets låga tänds ett ljus som en troende bär med sig, och detta tänder ett, och ett...till slut är hela kyrkan upptänd igen. Exsultet följer, prisandet av Kristus, Han som besegrat mörkrets krafter.

Läsningarna omfattar hela essensen i den judisk-kristna urkunden, från Genesis till Matteusevangeliet. Den som lyssnar till dessa nio läsningar har fått hela den kristna uppenbarelsen serverad. Skapelsen, Abrahams utkorelse, Moses återtåg genom Röda havet, profetiorna om Messias, den smorde konungen som skall komma, hur Frälsaren sedan kommer och uppfyller varje stavelse av profetiorna, fast på ett sätt som ingen hade förväntat sig. (Här avslöjas också obarmhärtigt om bibelöversättarna inte gjort ett bra jobb, ty då förlorar profetiorna sin mening.)

Så ringer klockorna under Gloria, Herren förklaras vara uppstånden och kyrkan flödar åter av ljus och liv.

Under bön sänks påskljuset ner i ett kar med det vatten som sedan kommer att användas som vigvatten eller dopvatten. Doplöftena förnyas. Hela församlingen bestänks sedan med detta heliga vatten. Sedan vidtar eukaristins liturgi.

Efter den heliga mässan hälsar man: - Kristus är uppstånden! - Ja, Han är sannerligen uppstånden!

Den som på påskdagen besöker en katolsk kyrka kan knappast undgå att gripas av den uppsluppna och glada stämning som råder. På Petersplatsen i Rom blir påskglädjen särskilt påtaglig, när påven ”urbi et orbi” (över stad och land) förkunnar Kristi Uppståndelse på många språk. Det är efter påskdagsmässan som man går hem och äter påskalamm och kanske barnen äntligen får sitt påskgodis.

Så har vi varit med om ett kärleksdrama som går utöver alla andra; djupaste förkrosselse och största möjliga glädje – allt på grund av den obegränsade och eviga kärleken som Gud skänker sin egen skapelse.

Red.

Tidigare publicerat 2006-04-09