Den som besöker Uppsala bör inte missa det fina museet i katedralens torn. Där förvaras ett antal skatter från katolsk tid. Man blir inför besöket försedd med en ficklampa och en plastad mapp med information om de olika föremålen. Texten är mycket enkel, förmodligen med tanke på skolungdomar, och verbformen är uteslutande imperfekt. Alltså: biskopen brukade bära, prästen välsignade med vigvatten, man firade Mariahögtid etc. Här är det onekligen fråga om ett museum där man kan se ting från gången tid och försöka föreställa sig hur det var att då gå i kyrkan, vilka syner man mötte, hur prästen var klädd, och biskopen.

	Uppsala domkyrka: Mässskrud från 1500-talet
	Detalj från mässhaken ovan

Man kan inte undgå att förundras över de utsökta broderierna och hur väl de är bevarade. Här finns det hela historier berättade i konstfärdiga bilder. Material och motiv är valda med stor omsorg. De flesta av dessa textilier är från 1400-1500-talet. Mognaden i dessa konsthantverk vittnar onekligen om en katolsk högkultur, både i stil och utförande. Bruket av mässhakar skulle så småningom bytas ut mot den svarta prästkappan då reformationen gjorde sitt insteg i det katolska kulturlandskapet. I bästa fall bevarades de i något skåp i sakristian - annars skulle vi inte ha dessa museiföremål att visa för skolungdomen.

I Rom finns det många kyrkor. De flesta har interiörer från barockens höjdpunktsår under 16- och 17-hundratalen, många kyrkor har det yppersta av vad den tiden kunde uppvisa ifråga om både arkitektur och konst. En av de mest påkostade kyrkorna är Chiesa Nuova på Via Vittorio Emanuell, nära Tibern. Denna kyrka har byggts till Roms äldste skyddspatrons ära, den helige Filippo Neri. Där finns frescmålningar av Rubens och Guido Reni m.fl., och många turister går en runda för att hänföras av de fantastiska takmålningarna av Pietro da Cortona och de ovanliga pelarna, täckta med rött sidentyg. Här finns också listigt gömd den undergörande medeltida ikon, som innan kyrkan byggdes var en del av en husfasad i kvarteret.

Vad man som turist kanske inte omedelbart uppfattar är att det bakom konstskatterna också finns ett levande församlingsliv. Här finns det ett prästkollegium om fem präster, de flesta mycket unga. Bikstolen är ofta besatt och besökt och det finns flera ungdomsverksamheter; en scoutklubb och studiegrupper för studenter. Kyrkan är stor och inte alltid fylld, vilket kan tyckas vittna om en falnande trosglöd. Men man bör då tänka på det vikande befolkningsunderlaget i våra europeiska länder. Chiesa Nuova har tvåtusen församlingsmedlemmar, alltså färre än många landsortsförsamlingar.

Oratorianerna grundades av det stora Romhelgonet S. Filippo Neri år 1570. Rom var under denna tid knappt mer än en landsortsstad, så fanns där en helig man blev de snart kända. Filippo Neri var mycket älskad för sitt direkta sätt, sin enkelhet i predikningarna, sin kärlek till kyrkan, eukaristin och musiken. Han avbildas ofta med de mest konstfärdiga mässhakar.

San Filippo Neri, romarnas stora skyddspatron, älskade konst och musik och kunde få kontakt med vem som helst, fattig eller rik, känd eller okänd. Han avbildas ofta med mässkrudar av samma typ som ännu finns i den församling han grundade.
	Chiesa Nuova byggdes år 1570 - inte så ny kan tyckas. Det var S. Filippo Neri själv som lät riva den gamla Santa Maria in Vallicella och uppföra en ny kyrka på samma plats, med en medeltida al- frescoikon bevarad ovan högaltaret.
Sidokapellet med kvarlevorna av S. Filippo Neri, det älskade helgonet i Rom.

I kyrkan finns hans kvarlevor under ett sidoaltare. Där firar prästerna i församlingen mässan varje morgon, och det finns alltid någon som ber i det lilla kapellet.

Bakom kyrkan finns de rum där helgonet hade sin bostad. Där förvaras också en mängd textilier, mestadels mässhakar, från 1600-talet. Vad det handlar om är de mest utsökta textilhantverk man kan se, vävda i siden och med silver- och guldtråd. En del av dem har burits av påvar, till exempel då Napoleons soldater ockuperade Vatikanen. Var och en av dessa bär alltså sin egen historia.

Textilierna vårdas ömt av Oratorianerna. En särskild textilatelje har inrättats, där man lägger trådar rätt, förstärker och ersätter nötta delar. Detta är kanske inte så unikt - sådant arbete utförs på många muséer. Det unika är att dessa gamla liturgiska plagg restaureras för att kunna användas. De bärs alltså vid stora högtider, och har alltid gjort så. Man vill på detta sätt markera högtiderna och även celebranten. Och man vill under inga omständigheter att kyrkan med dess dyrbara inventarier skall förvandlas till ett museum.

	Padre Maurizio visar stolt upp kyrkans skatter...
..och padre Rocco.
Atelje där textlierna repareras för framtida bruk.
Den gyllene, magnifika, obegripligt detaljerade skruden bredes ut för oss

Oratorianerna använder de mässhakar som tillverkat för den tridentinska mässordningen, den som idag går under namnet den extraordinära. Men man firar uteslutande mässan efter den nya ordningen, åtminstone i Chiesa Nuova i Rom. Mässa firas ofta ad orientem, det vill säga att prästen står vänd åt samma håll som församlingen - mot öster.

Ett stort problem är att efter konstitutionen av den italienska enhetsstaten 1870 så annekterades de flesta kyrkorna och även dess inventarier av staten. Och staten har knappast något intresse att renovera dessa föremål, utom möjligen museala. Därför söker man nu febrilt efter sponsorer, som kan finansiera detta arbete, åminstone till en del.

Man renoverar även ljusstakar, träföremål, knäfallspallar, altare mm. Detta är föremål som i många församlingar blir liggande på en vind tills de kanske slängs eller bränns upp. Fader Maurizio har en dröm, och det är att kunna inreda några rum för volontärer och studenter, som kan komma från hela världen, och bo vid församlingen. Dessa skulle lära sig yrket att renovera och konservera kyrkliga föremål. Ovanpå kyrkans valv finns det redan utrymmen för flera verkstäder. Här skulle man alltså kunna bokstavligt talat sitta ovanpå denna magnifika 1570-talsbyggnad och renovera föremål som tjänat som hjälpmedel att ära Gud under sekler - och som nu alltså ånyo skulle få sin forna glans.

	Ovanpå femtonhundratalsvalven:Här vill fader Maurizio inreda en levande verkstad för renovering av kyrkans inventarier. Redan arbetar här volontärer från Polen.
De gamla föremålen underhålls fast resurser egentligen saknas. Här skrapar en volontär från Polen bort skadad förgyllning.

Men problemet här är också pengar.

Vi har mycket att lära av dessa oratorianer och deras känsla för historien. De driver en mycket levande församling mitt i en storstad, men inser att historien också har något att tillföra vår tid - ja, kanske i själva verket detta självklara vårdande av den levande traditionen utgör en ryggrad i kyrkans inre liv. Om föremålen berövas sin betydelse i kyrkans verksamhet, så förlorar de också mening. De blir just det som man till varje pris vill undvika - museiföremål - eller i värsta fall, försvinner de. Vi ser ju i många länder att hela kyrkor förvandlas till museer, där man tar inträde för att bara beskåda konstverken. Samtidigt görs beställningar av nya kyrkobyggnader från arkitekter som väljer att bortse från det kyrkokonstnärliga arvet. Istället genomförs många projekt utifrån sekulära idéer, där de konstnärliga värdena dikteras mera av privata preferenser och den sekulära världens förväntningar än av uttryck för en gemensam tro. Kyrkorna - och även deras interiörer - blir referenser i offerter gällande helt annan typ av byggnader.

Att då uppleva hur en församling på detta sätt både vårdar sina skatter och brukar dem i en levande tradition väcker tankar: Hur gör vi själva med våra skatter - vårdar vi dem och brukar dem som ett naturligt inslag i en levande tradtion, eller tycker vi att det gamla skall kastas och ersättas med nytt?

Det hela är en balansgång. Om man bara väljer det nya riskerar man förlora sina rötter. Om man bara väljer det gamla riskerar plantan att dö i brist på friskt vatten. Eller såsom påven Johannes XXIII uttryckte det vid det Andra Vatikankonciliets öppnande den 11 oktober 1962:

"Vår plikt består inte endast i att bevara denna dyrbara skatt, som om vi bara sysslade med den förflutna tiden, men att vi med en beslutsam vilja och utan fruktan ägnar oss åt den uppgift som vår tid kräver … "

20101220

(I en andra del kommer vi att berätta om Oratoriernas arkiv)

Foto: katobs.se