av Benjamin D. Wiker  

När Benedikt XVI:s första encyklika kom ut var medierna lite förbryllade. De trodde liksom de mest ivriga konservativa katolikerna att den nye påven skulle sälla sig till de kyrkliga kanonerna och meja ner oliktänkande i kort och koncis prosa.

Istället kom Deus Caritas Est, “Gud är kärlek.” Har påven gått och blivit en ”mjukis”? Till och med lite åderförkalkad? För gammal för att fajtas? Vad ska det här betyda?

På grund av pressens deadlines, gavs journalisterna bara tillräckligt mycket tid för att koka ihop några tjusiga rubriker, under lunchpausen dra ut några välljudande utdrag ur texten (och ut ur sammanhanget) och att kvickt koka ihop en artikel för omedelbar publicering. 

Att döma av resultaten var det svårt att få grepp om en encyklika som inte verkade ha någon skarp infallsvinkel, som bara var en avrundad och lycklig jubelsång till kärlekens lov. Ännu värre, en del på vänstersidan trodde att påven verkligen hade gått över till deras sida! Den liberale biskop Francis Deniau, prelat i Nevers i östra Frankrike, lät antyda till pressen av Benedikts bekräftelse av den sexuella kärleken var en överraskande vink om att påven tänkte gnaga på kyrkans förbud av preventivmedel. 

Nåväl, han har inte för inte blivit kallad för ”pansarkardinalen”. Deus Caritas Est är en krigsförklaring och den är laddad med ammunition— en stor del av den smyger in sitt budskap genom ett vackert yttre och den äger en sådan kraft att den visar på att kyrkan under Benedikt XVI förvisso kommer att vara en militant kyrka. På ytan verkar Benedikt att uttala en teologisk plattityd när han säger ”Gud är kärlek”, som pressens alltför snabba ögon inte kunde se den verkliga betydelsen av, begraven som det var i filosofisk och teologisk analys, fördunklan för alla utom de invigda som utgör Benedikts inre cirkel. Men hans budskap är verkligen att Gud är kärlek.

Ju mer vi får tid att fördjupa oss i encyklikan desto mera kommer det att framgå att det inte går att föreställa sig en farligare och samtidigt mera konstruktiv idé för vår kultur. Det är en briljant strategi som Benedikt har att gömma en så explosiv sanning dold i ett omslag som består av en enkel truism.

Nietzsche versus Benedikt

Det var förvånande att se hur Benedikt börjar sin encyklika med Friedrich Nietzsches anklagelse mot kristendomen: ”Kristendomen gav eros gift att dricka”, sade Nietzsche quipped; “eros dog inte av det – men degenererade i synd.” 

Det var inte förvånande att strax efter det att encyklikan kom ut se hur många framstående katoliker gjorde gemensam sak med Nietzsche när de i kör utropade: ”Kyrkan har förgiftat eros med alla sina påbud och förbud, den naturliga och lättsinniga sexuella lustan har förgiftats och det värsta giftet är doktrinen som förbjuder preventivmedel.”

Deltog i kören gjorde biskop Deniau, som uppfattade Benedikts kvalificerade bekräftelse av det sexuella eros i encyklikan som en öppning mot obegränsad utlevelse av sexuella lustar. Dags att ta hela Humanae Vitae under omprövning, sade han, och ”istället inse förnuftet i det som den påvliga kommissionen rekommenderade, nämligen att kyrkan borde göra gemensam sak med det moderna samhällets preventivmedelskultur.” ”Analyserna som den första kommissionen gjorde år 1966 då de inte fördömde preventivmedel måste tas upp på nytt och ställas under debatt,” sade Deniau. 

Att en biskop så glatt och ledigt kan ställa sig på Nietzsches sida ger oss en uppfattning om den täta snårskog av svårigheter som Benedikt har att ta itu med. Man skulle kunna göra ett fall av – och som det tycks så gör Benedikt det – att i centrum av kyrkans problem ligger ett jäsande uppror, till och med bland biskopar, präster, ordensfolk och lekmän, en grundläggande oenighet vad gäller eros och vem eller vad det är som förgiftar eros.

I sin första encyklika – och en som på ett starkt sätt definierar och förklarar vad hans påvetjänst betyder för kyrkan och världen – har påven vist nog valt att besvara Nietzsches anklagelse gentemot kyrkan.

Benedikt versus Nietzsche

Benedikts motattack är avväpnande enkel på samma gång som charmigt direkt. Det är inte kristendomen utan den moderna kulturen som har förgiftat eros genom att höja den personliga, sinnliga njutningen till skyarna. Det olyckliga resultatet är att eros blivit “Deiectus merum ad sexum.’” 

Den engelska översättningen översätter Deiectus merum ad “sexum” som ”reducerat till ren ’sex’”, ett mycket stort översättningsmisstag, eftersom sex i sitt nuvarande nedvärderade skick är allt annat än ren. Benedikt är mycket mera subtil och exakt på kyrkans modersmål. Det latinska adjektivet merus kommer från substantivet merum, ett vin som ej har blandats med vatten, och som därför under antiken bara dracks av dem som var omåttliga – de som drack bara för att bli berusade. Deiectus kommer från ett ver som betyder ”att kasta ner”, ”att slunga bort”, ja till och med ”att döda”. Vår samtida fokusering på sexuell njutning till att vara enbart njutning slungar bort eros, nästan dödar det och gör oss till sexuella fyllebultar. 

Vad gäller sexualiteten kan vi säga att vår kultur är rent erotisk eftersom den inte ser något annat i eros än bara eros. En sådan djurisk tillplattning av sexualiteten innebär ingen vinst utan bara en ”nedvärdering och minskning av den mänskliga värdigheten”. Genom att höja upp eros gör den eros till “ebrius et immoderatus,” “drucken och måttlös.”

Om eros i sig själv är oblandat vin, så påminner oss Benedikt dock om att det fortfarande är vin, och att vin är något gott. Därför målar han upp eros i de starkaste termer. Kärleken mellan man och kvinna, ”där kropp och själ hör samman och ej går att skilja åt och människan får en glimt av ett ”oemotståndligt löfte om lycka,” uppvisar ”själva sinnebilden av kärleken”, som är sådan att ”alla andra slags kärlek verkar blekna i jämförelse.”

Ååååh, suckade kören, nu har påven fattat vad det handlar om! Och kan vara mera ödesdigert än att ”hälla vatten över en sådan oblandad erotisk lycka?”

Problemet är, säger påven, att ”eros behöver tuktas och renas om den skall bli till något annat än bara övergående behag, bli till en särskild försmak av det som är vår existens höjdpunkt, nämligen den salighet som hela vår varelse längtar efter.” Hela resonemanget i Deus Caritas Est ligger inbakat i detta enkla svar.  

Gentemot uppfattningen att en befriad eros betyder en fri och naturlig eros, replikerar Benedikt att den befriade och obundna eros leder till självförstörelse. Eros behöver tuktas och renas ty den utgör bara en halvsanning.

Halvsanningen, som i vår kultur anses som hela sanningen, är att vi skulle vara kroppsliga varelser. På grund av en mängd olika anledningar (som inte alla är änglalika..) har västvärlden under de senaste 400 åren mer och mer lidelsefullt kastat sig i armarna på den materialistiska världsuppfattningen, tron på att den kroppsliga realiteten är den enda. På denna tro följer att människan inte är något annat än sin kropp – att i själva verket ”själen” är ett fantasifoster hos oupplysta, primitiva varelser – och att eros bara är den kroppsliga njutningens oblandade vin.

I motsats till vad Nietzsche trodde, håller västvärlden på att dö i en drucken backanal som består av denna materialistiska syn på eros. För Benedikt utgör den bedrövlig förlust av sann mänsklighet, just eftersom den vägrar att tro att vi är kroppsliga varelser som äger en själ. Djur, javisst, men djur som skapats till att vara Guds like. 

Och ingenting kan bättre beskriva västs rödögda, trötta och frenetiska förgudligande av sex än detta: Det är själlöst. Tomögt eftersom ögonen är själens fönster, planlöst eftersom det strävar mot allt, men inte inte träffar något annat än kroppens njutningar, livlöst och mekaniskt eftersom den förnekar att själen ger liv åt kroppen och därför åt eros, allförtärande eftersom att förtära är det enda det kan.

För att råda bot på denna kraftlösa sjuklighet kommer Benedikt med sanningen: Kroppslig njutning är en viktig del av föreningen mellan kropp och själ som så riktigt och sant definierar vår sexualitet och hela vår varelse, men om det görs till själva essensen av eros, då blir det till ödesgudinnan som förgör eros. För att verkligen vara eros, måste eros ges en själ, i annat fall blir den till en halvsanning som förstör även den sanning som fanns i den. Hela sanningen ligger i att vi är en förening av båda kropp och själ och att det inte går att undvika hela sanningen genom att bara låtsas om den ena halvan. 

Om människan å andra sidan vill vara en ren ande och avvisa köttet genom att säga att det bara hör till hans djuriska natur, då skulle både anden och kroppen förlora sin värdighet. Å andra sidan, om han avvisar anden och bara ser till materien, kroppen, även då förlorar hon sin storhet. 

Återställandet av eros kräver att vi avvisar både det gnostiska förnekandet av verkligheten och det goda i vår kroppslighet och det materialistiska, epikureiska, vägrandet av inse att vi äger en ande och att denna också är något gott. Varje tidsålder kännetecknas, som det verkar, att att den ena eller den andra verkligheten framhävs på bekostnad av den andra. Vi lever i en trångsynt era, en era som är bunden till nöjena som kroppen kan skänka, en era där den epikureiska njutningslystnaden får breda ut sig ohämmat – och det är bort ifrån detta Chabrydis-rev som Benedikt måste styra det skepp som är kyrkan.

Hela poängen med att styra bort från hedonism och njutningslystnad är inte att fly från kroppen utan att återvända till sanningen som är att mänskligheten framför allt är denna underliga förening av det som liknar djuret och det som liknar det gudomliga.

Det är varken anden ensam eller kroppen ensam som älskar. Det är människan, personen, en enhetlig varelse som består av kropp och själ, som älskar. Bara när både smälter samman kan människan bli sitt verkliga jag. Bara genom detta enda sätt kan kärleken – eros – växa och mogna och på så sätt nå upp till sin äkta storhet.  

Men sedan tillägger påven något mycket underligt och mycket ålderdomligt. ”Människan blir sitt eget sanna jag när hans kropp och själ förenas på det mest innerliga sätt.” Det är bara en så innerlig förening som kan älska. Men denna förening som man önskar uppnå kan ej vinnas utan kamp. Eros är inte foglig och lydig utan strävar emot. ”Vi måste övervinna eros motsträvighet [concertatio]” och eros kan bara då ”bli sant besegrad” när denna ”förening [av kropp och själ] uppnås.”

Eros motsträvighet? Den engelska översättningen av concertatio som ”utmaning” (challenge) är antligen mera förvirrande än förtydligande, för man förlorar den aspekt av antagonism med eros som Benedikt avser att framhålla. Verbet concertare betyder att ivrigt sträva, ofta i verbala diskussioner, därför betyder substantivet concertatio en tävlan i ord, käbbel, dispyt. Det är som om kroppen vill käbblar emot själen, delar upp varje ”själv” i mindre delar, som ivrigt strävar efter att övertyga självet om att det när allt kommer omkring bara är en kropp och att den kroppsliga njutningen är det högsta en människa kan sträva efter och innebär fullkomlighet.

Även om eros är så underbar, naturlig och god, så har den dock ett motsträvigt lynne, en efterdyning av ursynden som gör att eros uppstudsigt vill hävda att den är något i sig själv, utanför föreningen mellan kroppen och själen. Nietzsche försökte hävda att denna rebelliska anda som köttet har är något värdefullt i sig själv – ett rebellerande som det Prometheus gjorde mot gudarna. Därför utgör Prometheus den störste förstöraren av eros, ett förgudligande av det som berusar oss.  

Men trots detta gör Benedikt det klart att vi inte får förneka eros. Eros behöver disciplin och rening, så att det oblandade vinet inte leder oss ner i en historiens rännsten tillsammans med andra förlorade, skröpliga och försvagade civilisationer.

Eros elixir

Vad är det då som måste blandas med eros? Med ett för de flesta av oss ovanligt ord, är det agape som eros behöver “Theos agape estin,” förklaras det i 1 Joh 4:16 – ”Gud är kärlek”, på latin “Deus caritas est,” encyklikans namn. De första orden i Benedikts första encyklika citerar Johannes första brev: ”Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.”

Gud är kärlek, agape. Inte eros? Eros behöver agape? Eros behöver God? Inte att undra på att Nietzsche gnisslade tänder mot kristendomen. Det var Nietzsche som kom med det berömda uttalandet att Gud var död. Om aposteln Johannes och Benedikt har rätt, då var det Nietzsches ateism som förgiftade eros, inte kristendomen och denna ateism hade sina rötter i västs vägran att se någon annan verklighet än den råa materian. Inget dionysiskt förhärligande av eros att det skulle vara ensamt i ett gudlöst kosmos kunde rädda Nietzsche från att bli tokig och tillbringa de sista tio åren av sitt liv i ett dårhus.  

Kanske det är därför som Benedikt börjar med att citera Nietzsche som en slags profetia: ”Jag är filosofen Dionysus lärjunge,” förklarade Nietzsche i Ecce Homo, “Jag skulle hellre vara en satyr än ett helgon.” Det vill säga han skulle hellre vara mindre mänsklig än att erkänna att det finns en andlig värld, för det skulle betyda att han måste underkasta sin vilja under Gud.  

“Ecce Homo,” förklarar Benedikt, och för in Nietzsche på scenen av sin encyklika. ”Se männiksan. Se vad hon håller på att bli. Se hur väst sjunker ner i erotisk dionysisk galenskap.” Och tyck synd om påven, se hur tungt hans kors är – han måste uttala detta budskap mitt i västs dårhusmentalitet, han måste predika helgelse till ett samhälle som består av satyrer. 

Satyr eller helgon? Att han var så extremt ensidig och därför hans val så obevekligt, kan göra att Nietzsche väcker en viss sympati hos oss. Med eros finns det inget mitt emellan, bekvämt och gemytligt. Det är antingen eller – inte både ock. Benedikt gör detta ohyggligt klart för oss när han beskriver motsatsen till det förgiftade eros. ”När vi betraktar Kristi genomborrade sida”, säger påven, ”då kan vi förstå var detta encykliska brev, Gud är kärlek, tar sin utgångspunkt.”

Detta är inte vidare bra nyheter för den förgiftade eros. Men vad betyder det?

Det betyder konstigt nog att Nietzsche på sätt och vis hade rätt när han fruktade Gud, fruktade agape. I motsats till många av sina samtida som hade bekänt sig till en ganska ljum kristen tro och för vilka Gud är kärlek betydde Gud är snäll, luktade Nietzsche sig till döden i evangeliet. Rättare sagt, han insåg att kristendomen kräver eros korsfästning, men endast lovade uppståndelsen. Det är därför som Benedict gång på gång upprepar att eros avhumanisering bara kan botas genom disciplin, rening, avståelse och slutligen, offer.

Offer, korsfästelse, den som vill vinna eros måste förlora den, men den som förlorar eros kommer att bevara den. ”Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” (Luk 17:33).  

Med dessa ord målar Jesus en bild av sin egen väg, som via korset leder till uppståndelsen, det är sädeskornets sätt som ligger på marken och dör och på så sätt bär riklig frukt. Utifrån djupet av sitt eget offer och av kärleken som i detta når sin fullkomning, visar han också på kärlekens väsen, ja, av själva det mänskliga livets väsen.

Vi kanske kan känna sympati med Nietzsches försök att skapa en trädgård av ett Getsemane, att bygga ett slott i själens djupa natt. Allt, allt, bara inte korset! Att anförtro eros, att anförtro livet självt, åt en Gud som man inte kan se eller känna, att låta sig dö och hoppas på att livet som genom ett mirakel skall ta över – det är nästan för mycket för en alltför mänsklig varelse. Och Benedikt anmärker med största möjliga understatement, att här befinner vi oss ”på trösklen till den bibliska tron”.  

Eros sedd på tröskeln till den bibliska tron

Sanningen om eros är att även sedd som en värdslig kärlek strävar den alltid efter det eviga. Denna inneboende längtan efter det eviga, i förvrängd form, gör att man försöker gudomliggöra eros själv, medan eros verkliga mål är att föra oss – vi människor som är skapade till Guds avbild, som en sammansmältning av materia och ande – till det gudomliga. Eftersom världen skapades av Gud på grund av kärlek, så betyder det också att världen är skapad för att älska Gud.. Den förvrängda eros älskar världen, köttet istället för Gud, den renade eros älskar världen som en gåva av Gud och därför Gud över allting som givaren. 

Det är därför som eros, den världsliga kärleken, är ”kärleken som strävar uppåt”. Agape däremot är ”kärlek som strävar nedåt”. Gud som skaparen är inte likgiltig, skapelsen själv är en Hans kärleks stora handling, agapes handling, en handling som skänks dem man älskar. Nietzsche omfattade den materialistiska uppfattningen om ett kallt, likgiltigt kosmos, som slumpen hade skapat, en gudlös och egoistisk givare som gav oss existensens börda. Han kunde inte skymta agape i kosmos och därför var eros det enda som återstod för honom, eros utan något objekt, önskan om gudomlighet men i avsaknad av det gudomliga. 

Om skapelsen är en stor handling som utförts med hjälp av agape, då är en ännu större akt utförd av den nedåtgående kärleken, Guds nedstigning till jorden i form av människa. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. För Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom” (Joh 3:16-17). Eros och agape möts i korsfästelsen, för på ett underligt sätt – det allra mest underliga som kan tänkas – har agape, Gud som är kärlek, blivit eros i människoblivandet.

Den stora bröllopsfesten som firar bröllopet mellan Eros och Agape

Vi kan påminna oss att Benedikt sade att kärleken mellan man och kvinna, ”där kropp ch själ förenas på ett oskiljaktigt sätt och människorna får en glimt av den som det tycks oemotståndliga löftet om lycka” utgör ”kärlekens höjdpunkt”. Kärlekens höjdpunkt är äktenskapet där var och en av parterna begär den andre genom den kärlek som är eros och båda önskar ge sig själva till och för den andre genom den kärlek som är agape. Den stora glädjen i denna förening i ett äktenskap gör att man vill ställa till en bröllopsfest.

I ännu högre grad kräver föreningen av eros och agape i Kristi offergärning en fest. Och därför ger Jesus denna handling som innebär att han utger sig själv för oss ”en varaktig närvaro genom att instifta eukaristin,” och i denna stora fest ”träder vi in i själva dynamiken i Hans självutgivelse.” Fullbordandet av den mänskliga åtrån är också fullbordandet av Gamla Testamentets löfte. ”Bilden av äktenskapet mellan Gud och Israel förverkligas nu på ett sätt som man omöjligen kunde ha föreställt sig. Det hade betytt att befinna sig i Guds närvaro, men nu blir det till förening med Gud genom att delta i Jesu utgivelse av sig själv när vi får ta del av hans kropp och blod.” Det är så som ”agape också blev en term för eukaristin, där Guds egen agape kommer till oss i kroppslig form för att fortsätta sitt verkande i oss och genom oss.”  

Långt ifrån att förgifta eros inte bara bekräftar kristendomen den utan höjer upp den högt över de vildaste drömmar. Ingenting är förlorat, allt är gudomliggjort.

Om bara satyrerna hade öron att höra med.... 

Benjamin D. Wiker tillhör St. Paul Center for Biblical Theology och the Discovery Institute. Hans senaste bok som kom ut i våras heter ”A Meaningful World: How the Arts and Sciences Reveal the Genius of Nature” (InterVarsity Press).