Moralens revolution

 

 

av Wojciech Giertych OP

Människan är dygdig då hon lätt, snabbt och med glädje samt på ett konstruktivt sätt reagerar positivt på det goda som är värt att göra. Dygden är inte någon pliktkatalog. Dygden är en färdighet att kunna göra det goda, en färdighet att stå upp för de goda värdena. Detta förklarar påvens husteolog, pater Wojciech Giertych OP i denna text som för första gången gör tankarna hos det påvliga hushållets teolog tillgängliga på svenska.

Hela reflektionen inom moralteologin är uppbyggd runt plikten. Därför ställer sig de flesta människor idag frågor som berör synden. T.ex. ”Är det en synd om jag kysser på kinden? Vad händer om jag kysser på munnen?” Detta är just exempel på ett tänkande som rör sig inom pliktens kategorier. Sådant tänkande förvanskar vår syn på Gud.

Ockham är den skyldige…

En viktig sak som upptäcktes av Servais-Théodore Pinckaers (belgisk dominikanmunk, född 1925) är att det på 1300-talet inträffade en revolution. Det var en revolution som nog för Europa hade ännu större betydelse än den franska revolutionen eller den som anstiftades av bolsjevikerna. Det var en revolution som ägde rum inom filosofins och teologins områden. Den berörde hur vi skall förstå den mänskliga viljan. Som revolutionens upphovsman utpekar Pinckaers den brittiske franciskanmunken Wilhelm Ockham. Ockham införde att begrepp som vilja och frihet kom att förstås på ett nytt sätt. Denne munk blev aldrig officiellt bannlyst av Kyrkan, trots att hans tänkande förändrade det hittillsvarande sättet att se på moralen.

Thomas av Aquino (1225-1274) lär oss att människan har två andliga förmågor: förståndet och viljan. Förståndet är lärandets och igenkännandets förmåga. Viljan däremot är begärelsens förmåga. Benämningen ”begärelse” betyder ”strävande”, alltså att människan längtar efter något, att hon begär något i sitt liv. Thomas av Aquino påstår att människans vilja har en naturlig inneboende benägenhet att vilja göra det goda. Denna benägenhet för det goda är till en del dämpad av effekterna av arvsynden men tack vare Nåden kan denna benägenhet byggas upp på nytt. Varje gång människan väljer det goda i sitt liv blir hon friare i sitt inre. Frihet är inte något som människan föds med utan något som hon lär sig först när hon väljer det goda, genom att hon tar upp det värdefulla och lämnar det dåliga därhän.

Wilhelm Ockham (1300-1349) förstod friheten på ett helt annat sätt. För honom var friheten uteslutande en viljans akt och inte förståndets. Han ansåg att det i människan inte finns någon benägenhet till att göra det goda utan att hon är fullständigt icke-predisponerad. Om människan hade någon benägenhet för det goda skulle hon inte vara fri, enligt honom. Enligt Ockham finns det inte heller i människan någon tillväxt i själva friheten. Hon föds fullständigt fri. Hon är endast inskränkt av Gud, som även Han är fri och som helt godtyckligt stiftat Lagen som beskriver vad som är tillåtet och vad som ej är det ( du skall icke stjäla, du skall icke… etc). Men i morgon kan Gud ändra denna lag därför att Han är fri. Det finns inga principer i Hans beslut. Han äger en total inre frihet och på den grundar sig Hans allmakt. Guds frihet är på detta sätt Guds rena viljeakt och är frikopplad från den gudomliga vishetens ordning.

Människan, även hon, är fri men enbart till den stund då hon konfronteras med det som Gud har anvisat eller förbjudit, alltså tills hon möter sina förpliktelser. Det är i mötet mellan denna förpliktelse som ramlat ner från himlen och människan som läser av detta av Gud instiftade åliggande, som hela vårt livs drama utspelar sig. Samvetet är enbart en stämpel som bekräftar igenkännandet av detta gudomliga åliggande, ingenting annat.

Kyrkans idéer falsifierades

Fader Pinckaers visar hur mycket av sådant felaktigt tänkande som trängde in i 1300-talets teologi. Efter det Stora Tridentiska Konciliet, då kyrkan förordnade byggandet av prästseminarier och när det var bråttom att forma nya präster till arbetet i biktstolen, skrev man handledningar inom moralteologin, vars huvudämne var vad man fick och inte fick göra. Hela den teologiska reflektionen blev på detta sätt uppbyggd på plikt och åliggande. Därför ställer idag folk frågor i stil med ”Är det en synd om jag pussar på kinden? Och om jag pussar på munnen?” Detta är tänkandet inom pliktens kategorier. Ett sådant tänkande förvränger bilden av Gud. Gud slutar upp att vara en Fader som bistår den egna inre frihetens utveckling och blir i stället ett monster som förordnar och förbjuder. Alla tror att detta är Kyrkans förkunnelse. De vet dock inte att det finns en äldre och djupare tradition i kyrkan. En femton århundraden gammal tradition då man inte lärde ut på detta sätt.

Vad betyder det för oss idag?

Om vi behandlar moralproblem på det sättet som föreslås av Ockham blir Gamla Testamentet och Tio Guds Buden följaktligen de viktigaste. Då finns det inte längre någon plats för aposteln Paulus som berättar om friheten, om att människorna är Guds barn som låter sig ledas av den helige Anden. Hela åttonde kapitlet i Romarbrevet som beskriver dynamiken av den helige Andes verkan inom oss, tillika den aposteln Johannes lära om kärleken, samt Kristi Bergspredikan, har i stort sett gått upp i rök och försvunnit ur Kyrkans lära i ljuset av att förpliktigandet ständigt framhävs.

Den dygdige betyder den som skapar…

Hos Thomas av Aquino och tillika i den kristna antiken finner vi en helt annorlunda bild av moralläran.

Thomas bygger inte moralteologin genom att stödja sig på de tio budorden utan diskuterar istället vad dygd är. Dygderna är hos honom en yttring av kreativitet. Människan är dygdig då hon lätt, snabbt och med glädje samt på ett konstruktivt sätt reagerar positivt på det goda som är värt att göra. Dygden är inte någon pliktkatalog. Dygden är en färdighet att kunna göra det goda, en färdighet att stå upp för de goda värdena.

Låt oss ta en titt på Bergspredikan. Vi finner i den svaret på hungern som finns i oss och som är  hungern efter lycka. Lyckan förverkligas genom att vi öppnar oss för den helige Andes nåd. Denna nåd ges oss genom tron. Bergspredikan beskriver olika situationer i vilka den helige Andes nåd berör människan inifrån och leder till det goda. Detta uråldriga perspektiv försvann fullständigt under 1300-talet men Pinckaers låter oss upptäcka det på nytt.

Vad ska vi ha den fria viljan till?

Varje sak som existerar har inom sig en viss bakomliggande anledning till sin existens, en mening, en ändamålsenlighet. De moderna vetenskaperna flyr undan från frågan om ändamålsenlighet. Ett barn frågar när det har sett något: ”vad är det?”. Men i själva verket vill det säga ”vad tjänar det till?” Alltså frågar det om anledningen till existensen. Till exempel ”en kulspetspenna tjänar till att skriva”. Frågorna om vad detta ”något” är och vad man kan göra med det är senare frågor. Vetenskaperna av idag är rädda att ställa frågor om ändamålsenlighet, för genom att tala om den skulle de vara tvungna att tala om existensen av en grundval, av ett bakomliggande ”förstånd”. Därför när vi frågar t.ex. ”vad är sexualitet” så kommer vi att få se en hel bokhandel full med böcker som talar om vad, hur, och när saker och ting fortgår. Vi hittar dock inte svaret om ändamålsenligheten, alltså ”vad tjänar det till”. Genom att svara på en sådan fråga skulle man nämligen vara tvungen att berätta om en Skapare. Men ändå är det så att alla saker som är skapade i sig har en föresats, en avsikt från Skaparen. Även den mänskliga viljan har en inneboende ändamålsenlighet. Man kan beskriva denna ändamålsenlighet så här: viljan, på sin djupaste nivå, är riktad mot det goda. Den är en själslig makt given oss för att vi ska vara förmögna att älska och hålla oss till det goda.


George de la Tour: Magdalena i ånger 1665
National Gallery of Art, Washington DC


Lycka eller plikt?

Genom våra respektive val, genom enstaka beslut, lär vi oss friheten. Det är inte så att vi får någonting och inte får någonting annat för att Gud har sagt det. Han vill att vi ska vara lyckliga. Såväl för den antika hedniska filosofin som för kyrkofäderna var det en självklarhet att människan strävar efter lycka, eftersom hon i sin natur har inskrivet att hon strävar efter det goda. Det högsta goda är för oss den högsta lyckan. Vi vill vara lyckliga och det är inget fel i det. Den högsta lyckan som Kristus föreslår i salighetsprisningarna i början av Bergspredikan, verkar ibland paradoxal:  Saliga de som sörjer, de som är fattiga i anden, de ödmjuka, de renhjärtade osv. Men likväl pekar dessa välsignelser just på den högsta lyckan. Kyrkans läroämbete ska hjälpa människan som är på väg mot just sådan lycka, alltså lära henne hur hon skall tillväxa i frihet. Den ska visa att människan, varje gång hon väljer det goda, blir mer mogen och fri. Därför bör man komma ihåg, att dygdernas panorama som Thomas av Aquino beskriver det, inte är en katalog av förpliktelser utan lovord som vi uppbär till Gud. Denne frigör genom sin Nåd färdigheter till uthållighet, tålamod, leende, offervillighet och tapperhet i de fria människorna. Dygdernas panorama är det godas panorama som människorna väljer på ett frivilligt sätt genom att låta sig färdas på livets väg efter den Gudomliga Nådens ingivelser som är den helige Andes ingivelser.

Frihet eller lydnad?

Fader Pinckaers ställer samman två koncept: Å ena sidan den Ockhamska friheten som styrde det teologiska tänkandet efter det Tridentinska Konciliet och å den andra Thomas av Aquinos frihetskoncept . Han understryker att Ockhams frihet är likgiltig inför värdena: Det finns inga värden, du ska endast vara trogen din Gud. Om därför Gud inte har förordnat något, är du fri och kan göra vad du vill. Detta är just en konsekvens av att man uteslutit existensen av den naturliga fallenheten för det goda inom människan. Den helige Thomas av Aquino talar om att friheten är en ” färdighet att verka inom en given tid och i enlighet med värdena och fullkomligheten”. En sådan frihet tillhör både förståndet och viljan, eftersom man med den väljer det goda och har en medfödd fallenhet för det goda. Det förutsätter att man i början har känt igen det goda i något konkret föremål.

Inom denna fallenhet för det goda om vilken Thomas berättar, ryms både att människan längtar efter lyckan och sanningen och att hon längtar efter ett socialt liv. Hon längtar efter familj, hon vill ge livets gåva. Ockham skulle säga att det är en form av begränsning. Det är någon form av kroppslig dynamik från vilken människan måste befria sig själv för att den slungar henne fram och tillbaka, ergo: den är frihetens fiende. Thomas säger helt annorlunda: Vi uppnår inte friheten genom att förneka vår kropp och dess behov, vår nyfikenhet, sanningstörsten, längtan efter livet i ett samhälle. Nej, vi uppnår friheten just genom att känna igen dessa grundläggande fallenheter i vår natur. När vi har känt igen dessa och väljer det goda som finns i dem blir vi mänskligare. Strävan till sanningen och det goda förstärker vår frihet.

Quo Vadis?

Enligt Ockham fick vi friheten från början och denna frihet kan inte växa, den är en gång för alla given. Thomas säger däremot att det är absolut nödvändigt att uppfostras till frihet. En bra uppfostrare ska kunna leda sina elever, så att de kommer att kunna ta goda beslut. De ska göra det inte på grund av att de är rädda för helvetet eller sin överordnade men på grund av det goda de har i sig. Enligt Ockham är hela friheten innesluten i själva valet av förpliktelsen påtvingad oss från ovan av Gud. Thomas säger däremot att det individuella valet inte är så viktigt som frågan ”Vart går du?”

Hela vetenskapen om orsakssambandet analyserade genom århundradena konkreta synder och människorna biktar fortfarande sina konkreta synder. Men dessa konkreta synder är ofta inte så betydelsefulla. Det viktigare är frågan: ”Människa, vad gäller det i ditt liv, vart går du?”

Alltså är frågan om ändamålsenlighet viktigare, frågan om de särskilda tingen i våra liv leder till någonting. Eller om man går upp efter en natts vila varje dag och inte vet vad man ska göra, inte ser en riktning med sitt liv. Senare känner man sig som en syndare för att man var irriterad på någon, för att man bråkat med någon och så biktar man just det. Detta är dock mindre viktigt. Det viktigaste är frågan: ”Vart går du, varthän är du på väg?”

Lagen är ett vägmärke, inget annat.

I Ockhams framställning är dygden inte nödvändig. Den förstås som en ren yttre mekanism som enbart begränsar människans frihet. Människans fiende är, så som Ockham förstår saken, även Guds Lag. Denna lag är inte ett uttryck för Guds vishet utan uteslutande ett uttryck för Guds vilja. Thomas säger någonting helt annat. Dygderna för honom är viktiga för att de förbättrar oss. Människan som innehar en dygd, har en inre färdighet som gör att hon väljer det goda. Dygden finns alltså i människans inre. Lagen däremot finns utanför människan. Därför, i Thomas förståelse av dygden, finns lagen som ett hjälpmedel, vägmärke som inte spelar någon fundamental roll. Lagen är som trafiksignaler. De visar var staden Warszawa ligger men frågan om man ska dit eller inte eller när och hur är ens eget val. I Ockhams framställning stänger friheten in människan i henne själv. Människan försvarar sig så gott hon kan inför dem som ger henne order. I Thomas’ framställning däremot är friheten något som öppnar och vidgar oss. Då är man inte rädd i sitt handlande för andra människor, för Kyrkan, påven eller självaste Gud. Därför bygger man, i Ockhams framställning av saken, teologin på Tio Guds bud, på Kyrkolagen men där finns inte längre någon plats för Nya Testamentet.




Rafael: Teologi
Stanza della Segnatura, Vatikanen

Vilka finner djupen i Kyrkan?

En bra moralteologi är inte minimalistisk. Den handlar inte enbart om synder, om det som man får eller inte får göra. Den behandlar inte det andliga livet som en separat disciplin, alltså något enbart för ordenssystrar eller karismatiker och som exkluderar lekmännen.

I de gamla handböckerna lärdes detta begränsade synsätt ut och än idag lär vissa personer ut och tänker på det viset. Man säger att det viktigaste är att inte bryta mot buden. Om dem som vill något mer sägs det att de är odjur inom Kyrkan, för vilka man har uppfunnit en annan teologi. Men vi får inte finna oss i detta synsätt. Guds barn är ju de som låter sig ledas av den helige Ande.


Wojciech Giertych OP


Wojciech Giertych är dominikanmunk, professor i moralteologi på Angelicum i Rom och den 10 december utnämnd till påvens husteolog.

_________

2006-03-16

Publicerad tidigare i nummer 3/2003 i den månatliga tidskriften List (Brev).

katobs.se med benäget tillstånd av författaren.

Översättning: Mikolaj Malinowski

 

 



===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved