Advent är det liturgiska årets största marianska högtid. Paulus VI uttryckte det myndigt och klart i den apostoliska förmaningen Marialis Cultus, nr 3-4. Historiskt sett skedde införlivandet av Maria i liturgin tillsammans med läsningen av Bebådelsen i evangeliet. Söndagen före Jesu födelse är med rätta helgad åt Maria. I våra dagar har advent återfått denna sin ursprungliga betydelse och vi ser en mängd marianska element i liturgin, vilka vi här i all korthet vill sammanfatta .

Alltifrån de första dagarna i advent har vi liturgiska element som påminner om Jungfrun i Nasaret och hennes väntan i andakt och hopp på att få ta del av Kristi mysterium.

Den högtidliga festdagen som firar jungfru Marias Obefläckade avlelse infogas harmoniskt i adventstiden, även om den egentligen inte hör till den. Här firar vi ”den radikala förberedelsen för Frälsarens ankomst och kyrkans lyckliga början ’utan minsta fläck eller skrynkla’” (nr 3). Så beskrev Paulus VI det i Marialis Cultus.

För de mässor som är vigda åt jungfru Maria har man för denna tid föreslagit några formuleringar som kompletterar betydelsen av Messias moders närvaro i denna nådefulla tid. Förutom mässan i samband med Bebådelsen och med Ängelns besök hos Maria, som är mysterier som passar denna tid, har det införts en nyhet inom den romerska lovprisningen, nämligen formuleringen att jungfru Maria härstammar från Israels utvalda ätt.

Under högtiden mellan den 17 till den 24 december är jungfru Maria huvudperson till exempel i läsningarna ur Bibeln, i den andra prefation för advent som erinrar om moderns väntan, i en del böner, som bönen för den 20 december där vi ber den gamla texten från Ravenna, eller i bönen över offergåvorna den fjärde söndagen i advent med förmedlan av en viktig åkallan (epiklesis) som genom att genomföra en parallelism mellan Maria och kyrkan inom den ende Andens verk jämför det eukaristiska mysteriet med julens mysterium. I en vacker sammanfattning av alla titlar som ges jungfru Maria presenterar vi här nedan de beskrivningar som gäller hur jungfru Maria beskrivs just under denna adventshögtid och som härrör ur såväl evangelierna som ur de profetiska böckerna med allt som där nämns om den Heliga Guds Moder.

Maria är full av nåd, hon är välsignad ibland kvinnor, Jungfru, Josefs hustru, Herrens tjänarinna. Hon är den nya kvinnan, den nya Eva, som vi besjunger i en adventsprefatio. Hon är den som återställer och sammanfattar innehållet i Guds plan och hon gör det genom att vara hörsam och lydig i tron, lydig det inledande löftet om frälsning.   

Hon är Sions dotter och representerar därmed det gamla och det nya Israel. Hon är jungfrun som sade «fiat» (må det ske), den fruktsamma jungfrun. Hon är jungfrun som lyssnar och som tar emot.

I sin föredömliga attityd gentemot Kyrkan hör Maria helt och fullt till Advent och det gör hon på det tvåfaldiga sätt som liturgin uttrycker: genom närvaron och genom att vara ett föredöme. Marias liturgiska närvaro finner vi i orden och bönen, där vi glädjefullt påminns om hur hon förvandlade hoppet till närvaro och löftet till en gåva. Vi påminns om hennes föredöme för en kyrka som liksom Maria önskar leva den nya närvaron som är Kristus, under advent och jul i världen av idag.

I Marias lyckosamma underställande av sig själv under Kristus, i sin helhjärtade lydnad under Andens verkan, i den nödvändiga föreningen med kyrkans mysterium, är advent den tid då Sions dotter, hoppets jungfru, med sitt ”fiat” förebådar brudens Marana thá (Herre kom). Hon som är moder till Ordet som blev kött, Guds medhjälpare i mänsklig gestalt, har möjliggjort att Gud definitivt kunnat göra sitt inträde – i världen och i historien.

Jungfrun av advent sammanfattar i sig sitt folks alla förhoppningar och ger dem vidare i form av kyrkans förhoppningar. Hon är huvudperson i inkarnationens mysterium och erbjuder sitt samarbete och sin delaktighet åt Gud. Och det Ja som hon uttalar vid Bebådelsen blir det nya förbundets Ja-ord.  Magnificats sång är berättelsen om de stora verk som Herren utför och som äger en förgången tid, en nuvarande tid samt en framtid där allt omfattas av Herrens barmhärtighet som har sett sin tjänarinnas underkastelse.

(J. Castellano, El año litúrgico, CPL, Barcelona 1996, 76-78).


Att läsas vid bön och meditation:

Maria och kyrkan

Guds son är den förstfödde bland många bröder och systrar och eftersom han av naturen är den ende, drog han därigenom många till sig så att de blev en enda tillsammans med honom. Sedan bemyndigar han alla som får del av denna nåd att vara Guds barn.

Genom att Han blir människoson, gör han många till Guds barn. Han drar många till sig genom sin särskilda kärlek och makt. Och alla dessa som blivit så många genom människogenerationernas gång blir genom det gudomliga återskapandet en enda enhet tillsammans med Honom.

Kristus är alltså en enda. Han utgör ett enda huvud och en enda kropp. Han är en som föddes av den ende Guden i himlarna och av en enda moder på jorden. Han är en av många söner, på samma gång som är den ende Sonen.

På samma sätt som huvudet och lemmarna är en son och samtidigt många, på samma sätt är Maria som är förenad med kyrkan en moder och många mödrar, en jungfru och många jungfrur.

Båda är mödrar och jungfruliga mödrar. Båda blir havande utan vällust genom en och densamme Anden och föder utan synd Gud Faderns avkomma. Maria som är utan synd föder huvudet på kroppen. Kyrkan som mottagit syndernas förlossning föder kroppen till detta huvud. Båda är de Kristi mödrar, men ingen av dem föder Kristus helt och hållen utan var och en behöver den andra för det.

Därför förstår vi i skrifterna som är gudomligt inspirerade i ental det som sägs om jungfru Maria och i allmänna termer det som sägs om den jungfruliga modern Kyrkan, liksom vi förstår det som sägs om den jungfruliga modern Kyrkan i allmänhet och det som sägs om jungfru Maria enbart om henne. Och det som sägs om den ena eller den andra, det förstår vi nästan på samma vis som om det sägs om dem båda.

Varje troende och trofast själ betraktas också med rätta som brud till Guds Ord, moder till Kristus, dotter och syster, jungfru och fruktsam moder. Det som Gud i sin vishet  - och Ordet som kom från Fadern – säger i allmänna, universella termer om Kyrkan, det säger Han särskilt om Maria och särskilt om varje troendes själ.

Därför säger Skriften: ”Och jag ska bo på Herrens mark.” Herrens mark är – när man ser det i stort – Kyrkan, och när man ser till det enskilda, Maria och varje troende själ. Kristus bodde i tabernaklet som var Marias mage under nio månader. Ända till tidernas slut kommer Han att bo i tabernaklet som är Kyrkans tro och i evigheters evighet i den troendes kärlek och vetskap.

(Ur en predikan av den salige Isak som var abbot i monasteriet i Stella på 1100-talet. Predikan nr 51: PL 194, 1862-1863. 1865 – Andra läsningen för lördagen i den andra veckan i Advent)

Ur Actuosa-participacio.blogspot.com den 14 december, 2010

20101219
Övers. NH