I texten påminns det om att ”för ett halvt sekel sedan, den 25 januari 1959, slogs världen av häpnad över Johannes XXIII:s utlysning av ett ´Andra Vatikankoncilium’ som gick långt utöver den katolska kyrkans gränser. Och följande dag kom definitionen av konciliet som skulle hållas när ärkebiskopen av Milano – vilken år 1963 blev påven Paulus VI – beskrev det som ”en historisk händelse av oerhörd dimension”, det vill säga ”en händelse som är stor idag, imorgon, stor för folken och för människornas hjärtan, stor för hela kyrkan och mänskligheten”.  

Paulus VI, står det vidare i ledaren, följde i i Johannes XXIII:s spår och ”insåg snabbt och med skärpa Andra Vatikankonciliets historiska och religiösa perspektiv. Vikten av att kalla till historiens allra mest omfattande församling hade intuitivt förståtts och öppnats av en 78-årig påve, och detta ett sekel efter avslutandet av det Första Vatikankonciliet (som påven Pius IX, i nästan samma ålder, hade inkallat). Därigenom uppfyllde han och förverkligade på ett förtjänstfullt sätt en idé som redan hade funnits under Pius IX:s och Pius XII:s påveämbetsperioder”.

Därefter fortsätter ledaren, som skrivits av chefsredaktören för tidningen, Giovanni Maria Vian, och förklarar att tillämpningen av Andra Vatikankonciliet inte har varit någon lätt sak, ”på grund av att dess beslut omfattar så skilda områden inom kyrkan som liturgin, missionen, relationerna till andra kristna bekännelser, till judendomen, till andra religioner, hävdandet av religionsfriheten, samt kyrkans hållning gentemot världen”.

"Den senaste påven, Benedikt XVI, som med stor lidelse  och entusiasm som helt ung teolog deltog i konciliet, drog år 2005 upp linjerna för den katolska uttydningen av det Andra Vatikankoncliliet. Det var en händelse som inte kan ses som som ett brott med traditionen. Om man uppfattar konciliet som ett brott betyder det att man isolerar det från traditionen. Nej, konciliet bör ses som en reform som öppnar horisonten mot framtiden. Det är ett konclilium som liksom alla de övriga måste infogas i historien och inte förvandlas till något som förvirrar, det måste ses i sammanhanget av dess texter, och dessa kan inte i egentlig mening och ur historisk synvinkel motsättas den ”Andra Vatikankonciliets anda” som man förmodar existerar.

Ledaren som infaller på dagen för aposteln Paulus omvändelse hävdar sedan att ”de goda resultaten av konciliet är oräkneliga och bland dessa kan nu räknas den barmhärtiga gest påven utför gentemot biskoparna som exkommunicerades år 1988”.

Den fortsätter: ”Detta är en gest som Johannes XXIII och hans efterföljare skulle ha gillat. Den är ett renhårigt erbjudande från fredspåven framför andra, Benedikt XVI, som önskat att offentliggöra det just på den dag då det Andra Vatikankonciliet utlystes. Därigenom vill han visa sin tydliga önskan att snart få se den smärtsamma delningen helad. Detta syfte bör inte fördunklas av oacceptabla åsikter om att förintelsen inte skulle ha ägt rum eller inställningar gentemot judarna som uttryckts av en del medlemmar av det brödraskap till vilket Roms biskop nu sträcker ut sin hand”.

Slutligen säger ledaren att ”ett halvt sekel efter utropandet av det Andra Vatikankonciliet är detta koncilium fortfarande levande i kyrkan. Även i denna fråga ligger konciliet i händerna på varje medlem av kyrkan så att vittnesbördet inför världen av dem som tror på Kristus kan framföras på det allra mest tydliga och starka vis”.

20090126

ACI

Övers. NH