Mina kära trogna vänner

Som jag meddelar i den bifogade kommunikén har ”Exkommuniceringen av de biskopar som monsignore Marcel Lefebvre vigde den 30 juni 1988, vilket kungjordes genom ett på påven Benedikt XVI:s uppmaning utfärdat dekret från Biskopskongregationen den 1 juli 1988 och som vi alltid motsatt oss den 21 januari 2009 hävts genom ett annat dekret utfärdat av samma kongregation.”  Det var detta böneämne som jag bad er om i Lourdes under den fest som hölls med anledning av Kristi Konungens dag år 2008. Ert svar på detta överträffade alla förväntningar eftersom en miljon sjuhundratretusen rosenkransböner har betts för att få Jungfru Marias förbön och göra slut på den vanära som genom brödraskapets biskopar tyngde alla som på nära håll eller mera avlägset var fästa vid traditionen. Låt oss tacka den Heliga Jungfrun som har inspirerat den Helige Fadern till denna unilaterala, välvilliga och modiga akt. Låt oss försäkra honom om vår brinnande bön.

Tack vare denna gest kommer de katoliker i hela världen som är förbundna med Traditionen inte längre att orättvist brännmärkas och fördömas för att de bevarat sina fäders tro. Den katolska traditionen är inte längre exkommunicerad. Även om den aldrig varit det i sig, så har den mycket ofta och på ett grymt och skoningslöst sätt varit det i handling. På samma sätt hade den tridentinska mässan aldrig avskaffats i sig, som den Helige Fadern så lyckosamt påminde om i motu propriet Summorum pontificum den 7 juli 2007.

I dekretet från den 21 januari citeras det brev av den 15 december i fjol som varadresserat till kardinal Castrillon Hoyos i vilket jag uttryckte vår tillgivenhet för ”Vår Herre Jesu Kristi kyrka, vilken är den romersk-katolska kyrkan” och på nytt bekräftade att vi accepterar hennes tvåtusenåriga lära och vår tro på Petri primat. Jag påminde om hur vi lider av den situation i vilken kyrkan för närvarande befinner sig, då vi ser denna lära och detta primat förhånade och jag tillade: ”Vi är redo att med vårt blod teckna trosbekännelsen, att skriva under den anti-modernistiska eden, att betyga att vi tror på det på vilket Pius IV trodde samt att vi accepterar och anammar alla koncilier fram till Andra Vatikankonciliet, mot vilket vi har vissa resevationer.” I allt det ovan sagda äger vi övertygelsen om att förbli trogna den riktlinje som vår grundare, Marcel Lefebvre, upprättade, och vars snara återupprättande vi hoppas på.

Vi önskar alltså påbörja dessa ”samtal” som dekretet säger vara ”nödvändiga” – angående de doktrinära frågor som sedan gammalt hindrar magisteriet. Vi kan inte undgå att lägga märke till den aldrig tidigare skådade krisen som skakar kyrkan i våra dagar, en kris rörande kallelser, en kris i fråga om religiöst bruk, om katekesundervisning och användandet av sakramenten... Före oss talade redan Paulus VI om en infiltrering av ”Satans dunster” och om kyrkans ”självförstörelse”. Johannes Paulus II tvekade inte att säga att det var som om katolicismen i Europa befann sig i ett stadium av ”tyst apostasi”. En kort tid efter det att han blivit vald till påve jämförde Benedikt XVI själv kyrkan med ”ett skepp som tar in vatten från alla håll”. Vi vill i dessa samtal som kommer att äga rum med de romerska auktoriteterna undersöka de djupgående skälen till den nuvarande situationen och genom att föreslå lämpliga botemedel komma fram till en solid restaurering av kyrkan.

Mina kära trogna vänner, kyrkan är i  händerna på sin Moder, den mycket heliga jungfrun Maria. Vi förlitar oss på henne. Vi har bett henne om mässans frihet alltid, överallt och för alla. Vi har bett henne att dra tillbaka dekretet om exkommunicering. Vi ber henne i våra böner, hon som är Vishetens säte, om de nödvändiga doktrinära förtydliganden som de förvirrade själarna i så hög grad behöver.

Övers. NH