Om liturgins högre verklighet

 

Vi befinner oss mitt i påskdramat. Korset står naket i sin brutalitet, den sargade kroppen är lindad och begraven och kretsen kring Honom, som sade sig vara Guds Son, skingras förstummad, förvirrad och bedövad av sorg. Också av skuld.

Världen står stilla, utan att andas.

Hur kan man återge detta? Vi kan läsa om dramat i de vittnesmål som avlämnats. Kanske se någon av de passionsspel eller filmatisering som gjorts. Men ingenting kan gestalta dessa händelser så fullödigt som den heliga liturgin såsom den utvecklats i den romersk-katolska kyrkan.

Skärtorsdagens fottvagningsceremoni, då Kristus visar sin tjänare sin ödmjukhet lämnar ingen oberörd: Kristus/biskopen tvättar lärjungarnas/lekmännens fötter, på knä. Så den dramatiska framställningen av Johannespassionen, ofta sjungen. För att markera förvandlingen används ibland träklappror, som på ett dramatiskt vis markerar att det oavlåtliga offret nu gör en gastkramande paus. Kyrkklockornas kläppar dämpas med skinn, en dov duns är allt som hörs. Så, efter kommunionen, bärs sakramentet ut. Ljusen släcks, tabernaklet är tomt, altaret naket, avklätt. Folket följer Kristi lekamen ner till kryptan för nattlig tillbedjan.

Det är denna natt som romarna ger sig ut med sina familjer och besöker sakramentet i små sidokapell och kyrkor som annars sällan öppnar sina portar. Väldoftande blommor ställs upp, pengar kastas in, inte som allmosor utan i en akt av kärlek och medlidande till vår Gud som vi själva lät korsfästa.

Långfredagens liturgi hör till en av de äldsta i kyrkan. Läsningarna ger oss mycket att begrunda. Så följer den kanske mest gripande i hela kyrkoåret - korsets hyllning, då de troende går fram för att fysiskt visa sin kärlek och vördnad för den korsfäste genom att kyssa en corpus. Unga och gamla, friska och sjuka, seende och blinda...alla väntar de tålmodigt att få göra denna akt, att offentligt betyga sin personliga tro och överlåtelse.

Nu står allt tomt och tyst, ingen evighetslampa brinner, ingen helig närvaro finns att uppgå i. Bara tomhet, kyla, stum tystnad. Världen utan Son och Ande. Endast en allsmäktig Gud, en sträng, omutlig och osynlig orsak bortom allt förstånd; en regel, en lag.

Så smakar vi alla, troende eller ej, på livet utan nåd, utan räddning, då allt bara handlar om vad vi ser och hör och känner. Vår Herre dog ju, han lämnade oss. Ty vi lämnade honom. Föraktad var han.

En evig långfredag, om inte för elden...

Ty vi samlas åter på lördagkvällen runt några flammande lågor och det stora påskljuset bärs ut till elden. Alfa och Omega inpräntas och ljuset tänds. Så bärs det in i den nedsläckta kyrkan under ropen "Lumen Christi!" Kristi ljus! Så sprider sig ljuset från hand till hand tills kyrkan åter lyses upp och diakonen intonerar milanobiskopen Ambrosius magnifika Exultet:

Exultet iam angelica turba caelorum:
exultent divina mysteria:
et pro tanti Regis victoria tuba insonet salutaris.

O jubla nu, alla himmelens änglar!
O jubla nu, alla Guds tjänare!
Förkunna Konungens seger,
ni frälsningens basuner!

Så hör vi i läsningarna om de mäktiga ting Gud gjort, allt från skapelsen till profetiorna och deras uppfyllelse i och med Kristi födelse, död och uppståndelse. Dopvattnet välsignas och doplöftena upprepas av alla. Under Gloria rings det åter i alla klockor. Långfredagsångesten är över.

Det finns ingen teater i liturgin. Det är istället en kult, en levande akt som alla deltar i genom sin tro. Med små men exakta yttre medel förs vi in i en verklighet och en bön som är större än vår egen. Johannes Krysostomos säger: ”De som är i himlen och på jorden utgör en enda fest, en delad tacksägelse och en kör”.

Patriarken Bartholomeus av Konstantinopel sade vid påvens besök år 2006:

Liturgin lär oss att vidga vår horisont och vår syn, att tala kärlekens och gemenskapens språk, men också att förstå att vi måste vara nära varandra trots våra meningsskiljaktigheter och till och med vår oenighet och söndring. Liturgins vida omfamning inkluderar hela världen, de heligas gemenskap och hela Guds skapelse. Hela universum blir ”en kosmisk liturgi”, för att tala med den helige Maximus Bekännarens ord. Detta slags liturgi kan aldrig bli föråldrad eller otidsenlig.

 

_________

Ledare, tidigare publicerad 2007

20120406

 

 



===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved