Låt oss lära oss latin – för unga katolikers skull
Franciskus uppmanar till latinstudier

av Lars F. Eklund

För många år sedan satt vi några stycken vid kyrkkaffet och pratade om kyrkofadern Hieronymus edition av bibeln på latin, den så kallade Vulgatan, som i reviderad form fortfarande är den latinska kyrkans officiella bibelutgåva. Jag vill minnas att samtalet handlade om vilka texter Hieronymus kan ha utgått ifrån. Med vid bordet satt en ung prästkandidat. Trevlig kille, men lite tystlåten. Sade inte mycket under samtalet. Tills han plötsligt utbrast:  - Aha ! Ni menar Jerome!

Den unge kandidaten hade alltså haft så mycket bibelstudier under sin utbildning i England att han förstod vad vi pratade om, men först inte alls vem vi pratade om. Kyrkans latin var honom, trots kunskapskravet i CIC, kanon 249,  så främmande att han inte kände till denne latinske kyrkofaders egentliga namn! Jag brukar inte sakna ord, men då blev jag så perplex att jag fortfarande minns händelsen. Mer än 30 år senare. Jag tänkte på händelsen när jag läste det budskap vår helige fader Franciskus gav till de påvliga akademierna den 5/12 år 2017. Han uppmanade däri enträget alla, särskilt unga katoliker, att lära sig latin och sätta sig in i den latinska kulturen. Han pekade på de latinska kyrkofäderna  - såsom Ambrosius, den nämnde Hieronymus och Gregorius den Store- och särskilt på Augustinus. Men han pekade också på de klassiska icke-kristna romerska författarna. Man tänker till exempel på Cicero och Seneca. Antagligen har Du inte hört talas om denna uppmaning från Franciskus tidigare. De som styr över informationsflödet i kyrkan brukar i detalj redovisa allt den helige fadern säger som de håller med om eller åtminstone tycker är intressant. Om de inte bryr sig om det som sägs, så är risken stor att vi aldrig får höra talas om det. Men nu har Du det!

Vilka möjligheter att läsa latin ges unga katoliker?

Själv tänkte jag när jag läste budskapet, att skall unga katoliker kunna lära sig latin, så måste de ges en möjlighet att lära sig det. Det gäller förresten vuxna också. Därför tog jag mig för att kolla med våra katolska skolor, folkhögskolorna och högskolan Newmaninstitutet i vilken utsträckning de erbjöd undervisning i latin. De inkomna svaren var förutsägbara men likväl nedslående. Ingen grundskola eller folkhögskola hade någon som helst undervisning i latin. Newmaninstitutet gav faktiskt kurser i latin och verkade ha en positiv attityd. Men den kurs de gav motsvarade 7,5 högskolepoäng, vilket är ungefär vad en vanlig studiecirkel skulle hinna med på ett år. Detta alltså på den högsta katolska läroanstalt vi har i Sverige. Och antalet studerande som slutförde kursen var bara en handfull per år (även om det var väsentligt fler som var intresserade och påbörjade kursen). Detta duger naturligtvis inte.

Det handlar om framtiden

Nog vill vi väl att en massa katoliker även i framtiden skall kunna läsa och använda de latinska kyrkofäderna och teologer som Thomas av Aquino och kardinal Roberto Bellarmino? Hildegard av Bingens verk och Birgittas av Vadstenas uppenbarelser? För att inte tala om alla påvliga dokument, konciliebeslut, t.ex. II:a Vatikankonciliets, den kanoniska rättens urkunder, den romerska ritens liturgiska böcker, katolska kyrkans katekes och sist men inte minst bibeln i dess latinska editioner? Då krävs det undervisning i latin. Det finns ju översättningar, säger nån.  Men vem skall göra dessa i framtiden, om inga vanliga katoliker får lära sig latin? Och vilka skall utgöra den kritiska massa som granskar om översättningar verkligen är korrekta? Experterna, säger någon. Visst. Än så länge finns det experter. Men i Sverige det är en grånande och krympade skara. Och betänk:  Alla dagens latinprofessorer var en gång vanliga skolelever. Analfabeter, till och med. Så kommer det att vara i framtiden också. Man måste lära sig, och det är lättare ju tidigare man börjar. Ett memento för våra grundskolor.

Varför erbjuds inte latin i det sekulära skolväsendet?

Du som läser detta har sannolikt inte läst latin eller ens erbjudits den möjligheten. Jag tycker Du skall ställa Dig frågan: Hur kommer det sig, egentligen? Jag skall våga mig på ett svar. Du erbjöds inte möjligheten att studera latin i skolan därför att utbildningsväsendets makthavare –politiska och andra- inte tyckte att Du behövde det, eller eljest inte ville att Du skulle det. Det är inte Ditt fel, utan andras ansvar. De valde bort den möjligheten för Dig. Latinet har länge haft en allt mindre plats i vårt utbildningsväsende, men det värsta steget för Sveriges del togs antagligen av 1963 års gymnasieutredning. Gymnasiet stod då inför en kraftig expansion. Många fler skulle få möjlighet att gå på gymnasiet, vilket var och är en jättebra idé. Men i denna expansion fick latinet inte riktigt vara med: Allt fokus låg på krasst ”nyttiga” kunskaper som omedelbart skulle kunna omsättas i produktion av varor och tjänster.  Bara personer som skulle ägna sig åt forskning inom teologi, filosofi och historia ansågs behöva kunna lite latin.

Att latinet – och andra humanistiska ämnen – kunde vara av betydelse för alla vanliga människors möjligheter att kunna verka som ansvarstagande och aktiva medborgare i värnandet av den demokratiska rättsstaten – ja, av civilisationen som sådan - verkar inte ha föresvävat någon. Att latinet var nyckeln till lejonparten av vårt kulturarv spelade ingen roll. Att latinet väsentligt underlättar lärandet av moderna språk – det gäller självfallet främst de romanska språken, men även andra såsom engelska – var ingen intresserad av. Idag sitter vi med resultatet. Nästan inga erbjuds läsa latin.  I till exempel Göteborg finns idag ca 40 gymnasieskolor. Latin erbjuds på blott 2 av dem. I stora delar av Sverige  är det än värre. Och i grundskolan finns naturligtvis ingenting.

Att den sociala ingenjörskonstens protagonister ansåg att latin var obehövligt och onyttigt är illa nog. Men ser man till den marginalisering av latinet som skett i stora delar av västvärlden, vissa områden med en stark katolsk kultur undantagna, så verkar något ännu värre ligga bakom de beslut som fattats: En medveten och aktiv önskan att smälla igen dörren till vårt klassiska och katolskt kristna kulturarv. Det handlar inte så lite om politik: De som tyckte att Machiavelli, Luther, Thomas Hobbes, Rosseau, John Locke, Hegel, Marx och Engels skulle forma våra politiska föreställningar verkar sina ömsesidiga konflikter till trots ha varit överens på åtminstone en punkt: Det vore inte bra för dem och deras planer om vanligt folk kunde läsa - och hämta insikt hos - Cicero och Augustinus, John av Salisbury, Thomas av Aquino och Aegidius Romanus eller Paulus III, Roberto Bellarmino, Francisco de Victoria och Francisco Suarez. För att inte tala om Leo XIII och Pius XI. Nämns här namn Du inte känner till? Fundera på varför. Det är ingen slump. Vi i lekfolket måste återvinna den breda katolska politiska traditionen. Annars kommer vi aldrig kunna uppfylla vår särskilda roll enligt det II:a Vatikankonciliet: Att tillse att inget samhällsområde undandras Guds imperium.

Varför erbjuds inte latin på katolska skolor?

Det är nu vi kommer till det riktigt märkliga: Att en liknande marginalisering av latinet iscensatts även inom Kyrkan !  Efter det II:a Vatikankonciliet – efter, inte på grund av - har latinet obegripligt nog marginaliserats även i stora delar av den latinska kyrkans undervisningsmiljöer.  När de sekulära undervisningsväsendena dumpade latinet, så hade ju det naturliga varit att de kyrkliga miljöerna växlade upp latinundervisningen i kompensation.  Men så skedde inte. Vatikanen har i stort sett tagit sitt ansvar - vi återkommer till det nedan - men jag har inte kunnat finna att någon biskopskonferens tagit några betydande steg – eller steg alls - på detta område. Även Kyrkans beslutsfattare har alltså visligen försökt stänga av vanliga, särskilt unga, katolikers access till sitt eget kulturarv. Det är mycket märkligt.

Visst: Den katolska kyrkan är inte bunden till någon viss kultur, brukar det sägas. Och i en generell, abstrakt mening så är det nästan sant. Men den latinska kyrkan och den romerska riten är bundna till den klassiska och romerska kulturen, i vid mening, därför att den bundit denna kultur till sig. När Kyrkan möter en kultur så binder hon alltid sådant som är värdefullt till sig, och förkastar annat. Det är den verkliga innebörden i begreppet inkulturation. Därutöver är det ju så, som många tidiga kyrkofäder uppmärksammade, att det faktum att inkarnationen skedde i det romerska imperiet på Augustus tid är en fråga om Guds försyn. Det var ingen slumpgenerator som avgjorde var Herren skulle bli människa. Sedan dess är även den universella kyrkan så ihopflätad med det klassiska och senare latinska arvet att hon inte kan lösa upp banden utan att i praktiken bli en främling inför sig själv.

Biskoparna har inte tagit sitt ansvar

Ändå har våra biskopar gjort snart sagt ingenting för att på bredden ge unga katoliker i den latinska kyrkan de språkliga nycklarna till sitt eget kultur- och lärdomsarv. De europeiska biskoparna brukar regelmässigt protestera när till exempel EU inte vill nämna Europas kristna arv i sina dokument. Gott så. Men de som –i förhållande till sitt ansvar- gjort minst för att slå vakt om och överföra detta arv under den postkonciliära perioden är nog tyvärr biskoparna själva. Marginaliseringen av latinet är visserligen bara en del av detta, men en del likväl. En omistlig del. Denna marginalisering har som sagt ingenting med det II:a Vatikankonciliet att göra. Tvärtom så trycker konciliets dokument om den katolska utbildningen, Gravissimum Educationis, starkt på kulturarvets betydelse på alla studienivåer (Gravissimum Educationis, nr 5 och 11). Varför har då inte biskoparna gjort mer? Mig veterligen finns inga riktiga studier av detta, så svaren blir tentativa. En vilja att vara ”modern” har säkert gjort sig gällande, varför man kritiklöst tagit till sig sekulära och icke-katolska krafters föreställningar om latinet som något antikverat och obsolet. Och de inom kyrkan som vill förändra och manipulera hennes lära och liturgi efter eget huvud – de finns, se på rövarsynoden i Tyskland - vill naturligtvis inte att en massa katoliker faktiskt skall kunna läsa vad som egentligen står i Kyrkans officiella dokument.

Efter folkspråkens införande i liturgin släppte man ofta kraven på prästers latinkunskaper. De ”behövde” ju inte det längre, och då mässan var på folkspråken så märktes det inte alltid att de inte längre kunde nåt latin. Sedan blev dessa präster biskopar och det är inte alltid så lätt att kräva att andra skall kunna sådant som man själv inte fått – eller brytt sig om att - lära sig. Så till slut fick vi spektaklet då Benedictus XVI:e i ett konsistorieanförande meddelade att han tänkte avgå – och flera av den romerska kyrkans kardinaler förstod inte vad han sade!  Det är inte utan att man tänker på Vaticanum II då alla anföranden och diskussioner var på latin. Skulle ett ekumeniskt koncilium ens kunna hållas idag? Måste man inte åtminstone ha en gemensam latinsk begreppsapparat för att alls veta vad man pratar om? Kanske ger ”synoden om synodalitet” svar på den frågan...

Om vi lämnar spekulationerna därhän så är nog en sak oomtvistlig: Biskoparna i den latinska kyrkan har, av vilket skäl det än vara må, anammat det sekulära samhällets syn på latin som en specialistkunskap, något för till exempel experter på kanonisk rätt och översättare av liturgiska texter. Men inga andra. Detta har i sin tur varit ägnat att ge stöd åt dem som uppfattar latin som något ”elitistiskt ”. Men är det något som framträder tydligt i påve Franciskus budskap om latinstudier så är det att de är omnibus – åt alla. I synnerhet de unga. Och det är med latinet som med idrotten:  Bredden är nödvändig för att hitta de riktigt duktiga. Det enda verkligt elitistiska i samband med latinet är attityden att vanliga katoliker inte ”behöver” det eller klarar av det, och därför kan undanhållas det. Jämför: Du tänker säkert inte på engelskakunskaper som något ”elitistiskt” och det beror inte på någon egenskap hos engelskan, utan helt enkelt på att Du och alla andra har fått lära sig språket. Till skillnad från latin.

Vi klarar oss inte utan latin

Kanske tänker Du nu att latinet nog är viktigt, men Du kan inte latin, det känns lite främmande och verkar ändå inte helt ”modernt”. I själva verket är det helt annorlunda. Bland annat därför att det språk vi använder till vardags och i offentligheten är helt marinerat i latin. Här kommer exempel från två aktuellla områden, politik och rättsväsende. Alla ord nedan är latin eller kommer från latinet.

Inom politiken: Stat, nation, konstitution, regent, regering, minister, elektorat, representation, mandat, votering, acklamation, remiss, proposition, motion, interpellation, majoritet, minoritet, koalition, opposition, privat, kollektivt, referendum, parti, liberal, socialist, konservativ, fraktion, opinion, populism, demonstration, region, kommun, presidium, union, kommission, president, kongress, senat, federal, etc

Inom rättsväsendet: Juridik, kriminell, advokat, legal, alibi, forensisk, process, preskribering, culpa, dolus, intention, inhibition, justitiekansler, retribution, kommissarie, intendent, assistent, inspektör, intern, visitation, permission, prevention, inkapacitering, rehabilitering, konvention, tribunal, etc

Ni förstår vad jag är ute efter. Det är inte utan att man erinrar sig den gamle finansministern Gunnar Sträng, som en gång sade att han ”inte förstod varför vi behöver alla främmande låneord när vi har en helt adekvat inhemsk vokabulär”. Sanningen är den, att tog man bort latinet ur svenskan så skulle ingen kunna föra en normal konversation  All kommunikation skulle kollapsa.

Min poäng med alla dessa exempel är att visa att Du redan kan en massa latin, och fjärran från att vara främmande för Dig, så är det så internaliserat att Du inte ens tänker på att det är latin.

Latinet är tidlöst

Men hur är det då med ”moderniteten”?  Följande ord i aktuell samhällsdebatt och samhällsutvecklingens framkant är latin eller kommer från latinet: Modern, astronaut, universum, planet, observatorium, kapsel, satellit, progressiv, evolution, genus, transsexuell, perversion, intersektionalitet, transhumanism, artificiell intelligens, fossil, reduktion, bonus/malus, nukleär, reaktor, fusion, fission, explosion, kontamination, radioaktivitet, sanering, modul, solcell, dator, applikation, sociala media, corona, virus, immunitet, migration, integration, aggression, genocid, missil, detonation, soldat, sanktion, solidaritet, volontär, internationell, konjunktur, inflation, konkurs, etc. Och Elon Musk kallar sin nya robot för ”Optimus”!

Dessa exempel visar att hela samtids- och framtidsdebatten är beroende av latinet. Ett exempel till: Den autentiska, officiella texten till Franciskus miljöencyklika Laudato Si är på latin. Om latinet kan hantera hela komplexet av nutida frågeställningar kring klimat och miljö,  så är det väl ändå svårt att se det som något annat än relevant och framtidsorienterat?

Latinet är tidlöst och i grunden oföränderligt. Det är just därför det kan vara ett gemensamt språk både diakront genom seklerna och synkront över hela jorden. Och ett sådant språk måste kyrkan ha. I lärodokument, i kyrkorätten och i liturgin. Låt oss avslutningsvis säga något om just liturgin, eftersom det är där den vanlige katoliken oftast stöter på – eller borde stöta på – latinet. Vi hör ofta att liturgin bör vara på folkspråket – det ”talade” språket – för begriplighetens skull. Reflektera därför en stund över följande ord, på måfå plockade ur gällande mässordning på svenska: Underlåtelse, enfödd, allena, återlösare, prisa, förkrossat, vederkvicka, åminnelse, offergärd, oförgänglig, insegel, tillbörligt, förhärligad, besinning, rådslut och två. Är detta det talade språket? Är orden omedelbart begripliga för alla mässdeltagare?  För svenskar födda utomlands eller svenskar födda efter år 1960?

Självfallet inte. Missförstå mig inte: Liturgiskt folkspråk måste ha en högtidlighet som motsvarar situationen och då är arkaiska ord nog oundvikliga. Ingen skulle väl vilja ersätta vederkvicka med ”pigga upp” i mässboken? Min poäng här är att liturgins språk alltid är något som inte kommer till en automatiskt, utan något man måste lära sig. Oavsett om det är frågan om latin eller ”folkspråk”. Och man måste ha överdoserat totalt på nationalromantikens sagovärld för att då prioritera obsolet fornsvenska framför kyrkans tidlösa och universella latin. Och det säger jag som älskar nationalromantiken. På rätt plats. Kyrkans liturgi är inte ett julpyssel.

Vad kan nu göras för att förbättra situationen
innan det är för sent?

Det är viktigt att ta tag i frågan om latinstudier utan dröjsmål. En av våra grundskolor uttryckte en positiv hållning till latinundervisning men såg det som ”ett projekt för framtiden”. Då är det viktigt att påpeka att framtiden nu rusar emot oss med en rasande fart.

Naturligtvis är det så att inte alla kan, vill eller har praktisk möjlighet att lära sig latin. Men alla kan lära sig något eller åtminstone få en förståelse för latinets och latinstudiernas betydelse för kyrkans framtid. Detta är något som även stiftet måste ta till sig på allvar. Bland annat genom att följa påvens exempel och uppmuntra latinstudier. Stiftet borde utse en person såsom ansvarig samordnare för latinstudier i stiftet. Det är viktigt att kunna poola resurserna på området. Vidare borde alla präster i den romerska riten ges möjlighet till vidareutbildning i latin för att förverkliga normen enligt canon 249. Till exempel genom studiedagar med språkundervisning och gemensamt firande av liturgin på latin.

I konvertit– och katekesundervisning bör en stund avsättas för att belysa latinets betydelse i kyrkan genom tiderna. I församlingar kan man också ordna studiecirklar i latin med fokus på förståelsen av några centrala texter, såsom Credo och mässans ordinarium. Det skulle effektivt belysa sambandet mellan förståelse av språket och förståelsen av läran. En given utgångspunkt kunde vara den helige Johannes XXIII:s apostoliska konstitution Veterum Sapientia om latinets roll i kyrkan. Att särskilda utbildningsinsatser görs för personer med specifika liturgiska uppgifter och körmedlemmar borde också vara självklart. 

Våra katolska grundskolor skulle kunna erbjuda en introduktion till latinet för sina elever kopplad både till allmän språkkunskap och det katolska kulturarvet. I bland annat USA finns nu ett ökande antal katolska skolor som erbjuder latin även för rätt unga elever. Ingen tsunami kanske, men en klart ökande tendens. Och det viktiga: Det är populärt bland eleverna.

Våra folkhögskolor kanske kunde fundera på om inte latin kunde ingå i kurser som behandlar katolsk kultur innefattande kyrkoarkitektur, sakral konst och musik, kyrkliga textilier etc. Sådana kurser behövs och folkhögskolorna förefaller vara lämpliga utbildningsanordnare. Även kopplat till allmän språkkunskap borde latinet ha en given plats.

För den mer kvalificerade latinundervisningen är självfallet Newmaninstitutet en avgörande resurs och institution. Därifrån kan säkert mer göras. Inte minst med fokus på den kanoniska rättens juridiska latin. Om kyrkan framöver skall bli mer ”synodal”, som den helige fadern önskar, så kommer ett fokus oundvikligen att ligga på de troendes gemensamma normer, på beslutsformer, rättigheter och skyldigheter och på fördelningen av befogenheter inom kyrkan. Ju fler som då kan en del om kyrkorätten, desto bättre är det. Och då krävs latin.

Internationellt samarbete kompenserar för lokal resursbrist

Bland de vanligaste synpunkterna som hörs när latinundervisning problematiseras hör resursbrist. Men det finns ju stora möjligheter på detta område. En av de mer uppenbara är ju att de stift som hör till den nordiska biskopskonferensen kan ta gemensamma initiativ på detta område. Till exempel gemensamma studiedagar för präster från alla nordiska länder.  Ett annat är en samverkan med Vatikanens resurser. Ett av besluten i den tidigare nämnda apostoliska konstitutionen Veterum Sapientia var att ett särskilt organ för latinet skulle inrättas i Vatikanen. Det skedde senare genom den helige Paulus VI:s skapande av stiftelsen Latinitas. Under Benedictus XVI:e ombildades denna till en akademi, Pontificia Academia Latinitatis, med en lite breddad uppgift. Bland annat genom fokus på ungas möjligeter att lära latin. Självklart borde båda stiftet och den nordiska biskopskonferensen utveckla samarbetet med denna akademi och dess resurser. Det finns också anledning att lyfta fram möjligheten till nätbaserade initiativ. Ett bra exempel på sådana är The Veterum Sapientia Institute. (www.veterumsapientia.org).

Jag skall avsluta denna, möjligen lite för långa, text med ett påpekande av det uppenbara: Om de som styr i kyrkan inte vidtar åtgärder för att stärka vanliga katolikers, tillhöriga den latinska kyrkan och den romerska riten, möjligheter att bekanta sig med och lära sig sig latin så har de – återigen –  valt att inte göra detta. Om denna eländiga situation består, så bör vi fråga dem varför. Enträget.

Fil lic Lars F. Eklund är f d sakkunnig i Statsrådsberedningen och tidigare kommunalråd i Göteborg. Han har genom åren publicerat ett flertal skrifter och artiklar, främst med utgångspunkt i St Thomas av Aquinos politiska filosofi och den katolska socialläran.

20221126