Under de debatter som hölls under Andra Vatikankonciliet tilltalade den ene prelaten efter den andre konciliefäderna på latin. Detta var inte särskilt förvånande för latinet var fortfarande den romersk-katolska kyrkans språk och ett levande språk därtill. Vad som kan förvåna oss är emellertid att den nivån på språket överlag var så hög. Särskilt de europeiska prästerna visade i sina tal och i de livliga diskussionerna  att de behärskade språket nästan som om det varit deras modersmål, ja de talade det så väl att det femhundra år tidigare borde ha väckt renässanstidens människors avundsjuka . Bland de ämnen som konciliefäderna diskuterade på latin var införandet av de lokala språken som mässpråk. När de slutligen beslöt sig för att rekommendera användandet av folkspråket i mässan tänkte de nog inte på att detta skulle leda till att latinet – ett språk som de tog helt för givet och som var en självklar del av deras eget intellektuella arv och som de trodde var ämnat att förbli kyrkans officiella språk – i det stora hela skulle försvinna inom ett halvt sekel efter konciliet.

Och ändå försvann det, och det forfare än kvickt. Hur och varför det gjorde det är en intressant sak att undersöka, liksom frågan om vad som kan göras för att återuppliva latinets tradition inom kyrkan. Om bruket av det levande latinet dör, innebär detta nämligen allvarliga konsekvenser för kyrkan.  En viktig aspekt av det faktum att konciliefäderna talade latin är att de tänkte på latin, vilket gav dem tillgång till hela den katolska traditionens alla dyrgripar. Kyrkans skriftliga rikedomar spänner över århundradena. Man kan likna den stora skatten som en skatt som befinner sig en stor kista på en vind, och latinet är nyckeln till den. Olyckligtvis finns det en risk för att vi nu kommer att förlora denna nyckel. Det är nämligen mycket få människor  för vilka det faller sig naturligt att tänka på latin. Detta är en sanning som gäller i särskilt hög grad för vår kyrka. Ett tecken på detta är att inte ens i Vatikanen författas dokumenten längre på latin för att sedan översättas till de olika folkspråken, utan de skrivs och tänks först på folkspråket och översätts sedan till latin. I själva verket riskerar vi att bli främlingar för vår egen tradition. Få människor läser i våra dagar den katolska traditionens tankar på det språk som användes för att forma dem.  

Nu tror jag att det vore lämpligt att jag förklarar vad jag menar med att ”läsa”. Många ungdomar, av dem även många katoliker, studerar latin. Om vi ska tro New York Times, befinner vi oss mitt uppe i en renässans vad gäller studiet av latinet. Men det är stor skillnad mellan att enbart studera latin och att verkligen lära sig latin. Människor idag studerar latin men det är inte ofta som de lär sig det. För inte så länge sedan studerade man latin i avsikt att verkligen  lära sig det. Människor kunde läsa, skriva , tala och i allmänhet också tänka på latin, nästan lika bra som de tänkte på sitt eget modersmål. Med ”läsa latin” och ”tänka på latin” menar jag därför förmågan att förstå latinet lika snabbt som en lite bildad person förstår sitt eget språk. Detta var självklart för såväl konciliefäderna som de inkallade experterna under Andra Vatikankonciliet. Ändras emellertid inte förhållandena snabbt, kommer latinet snart att bli ett dött språk i ordets sanna bemärkelse, nämligen betyda att ingen levande människa längre behärskar det tillräckligt väl för att kunna använda det.

För att förstå hur vi kunde komma därhän, måste vi gå tillbaka ett tusen år eller så till den tid när européer, och särskilt de européer vars språk var döttrar till latinet, först började studera latinet som ett främmande språk. Det var under tiohundratalet som små  parlörer som lärde ut konversation på latin kom ut, liknande de som i våra dagar används till att lära sig att konversera på franska, tyska, spanska osv. Att lära sig latinet väl var viktigt. Det var nämligen inte endast kyrkans språk utan även den bildade elitens språk. Det levande latinet skulle fortsätta att vara dessa två folkgruppers språk i ytterligare åttahundra år, och följaktligen var strömmen av latinska parlörer inte att hejda under hela denna tid. Det uppstod en tradition som innebar att såväl undervisa i som lära sig det levande latinet, och den tjänade inte bara prästerskapet som firade mässa och höll sina predikningar på latin, utan även de studenter som begav sig ut till de universitet som började grundas i Europa under Högmedeltiden. Latinet var inte bara en garnering, ett ornament. Det var det viktigaste språket med vars  hjälp man  meddelade sig med varandra vid universiten. Ingen kunde på den tiden läsa vid ett universitet om han inte behärskade latin, inte mer än en engelsman idag skulle kunna avlägga examen vid ett universitet i Paris om han inte behärskade det franska språket tillräckligt väl för att förstå föreläsningarna, avlägga prov, skriva uppsatser och läsa böcker på franska både snabbt och väl. Detta är förklaringen till varför Ignatius av Loyola under 1500-talet när han redan var en medelålders man gick tillbaka till folkskolan och satt med barnen där för att lära latin. Han var tvungen lära sig det och han var klok nog att förstå att det var bäst att börja från grunden.  Lyckligtvis var det möjligt för honom att dra nytta av den tradition som innebar att man undervisade i latin och lärde sig latin som ett levande språk, på samma sätt som de unga amerikaner som önskar lära sig tyska, franska eller italienska i våra dagar kan dra nytta av en tradition som tillhandahåller grundliga kurser i dessa språk för personer som inte har dem som modersmål.  

Latinet förblev de lärdas språk i flera århundraden efter det att de första litterära verken på folkspråken uppstod under Högmedeltiden. Newton skrev under 1600-talet till exempel sina Principia  på latin och under hela 1700-talet fortsatte kyrkans folk, liksom de lärde, att skriva och publicera verk på latin. Under 1800-talet ersattes emellertid så småningom latinet av folkspråken vid alla universiteten, även om fram till 1920-talet avhandlingar fortfarande skrevs och försvarades på latin vid Paris stora universitet och senare även vid de tyska universiteten. I den engelsktalande världen kom försvinnandet av latinet som ett allmän krav tidigare. Det viktiga i min studie här är inte att klargöra när det dog utan varför det dog, för jag tror att när vi kommer att finna likheter med den situation som rådde inom kyrkan efter det Andra Vatikankonciliet.

När universitetsstudenter inte längre behövde förstå latin för att avlägga en universitetsexamen, då försvann anledningen att lära sig latinet som ett språk som kunde användas. Följaktligen förändrades undervisningsmetoderna för detta språk avsevärt. Latinet lärdes inte längre ut som ett levande språk utan som något rudementärt. Det blev anemiskt, något som användes som en prydnad snarare än något av grundläggande vikt. Det fanns naturligtvis även då, liksom det finns idag, utmärkta skäl att skriva in sig vid en kurs i klassiska språk och klassisk kultur men strävan efter latinet som ett levande språk var ett avslutat kapitel.

Två böcker som utkom med femton års mellanrum i Amerika utgör en utmärkt illustration till hur denna tradition försvann i slutet av 1800-talet. År 1892 utkom professor Stephen Wilbys engelska översättning av ”The Guide to Latin Conversation”, en manual för jesuiter som dessförinnan hade publicerats i sju upplagor på franska. Denna manual som var ett kompendium av kyrkans tradition i att lära ut ett levande latin består av 80 dialoger, av vilka trettio var författade av den belgiske jesuitpatern Van Torre och femtio av den kände klassicisten och jesuitpatern Pontanus. Boken innehöll även ”fraser tagna ur verk av Erasmus av Rotterdam, Vives, Cordier, Alde-Manuce, fäderna Pontanus, Van Torre och Champsneups”. Wilby, som noterade framgångsrika försök att återuppliva det talade latinet i Italien och Frankrike, önskade göra det samma i Förenta staterna. Men det var för sent, vilket vi kan se i den andra volymen jag vill nämna, Dr. Colyer Meriwethers Our Colonial Curriculum: 1607-1776, som kom ut år 1907. I det tredje kapitlet (“Ancient Languages”), sticker Meriwether inte under stol med sin negativa syn på språket (“Inte ens den mest rabiate latin-fantasten i våra dagar skulle våga sig på att försöka återuppliva denna svunna tid”) och på de ihärdiga ansträngningarna under århundradenas lopp att försöka hålla detta språk vid liv, ett språk som ”inte bara besegrade grekiskan under en lång tid .... utan även förkvävt alla folkspråken i Europa”. Sedan han summariskt gått igenom  försöken under kolonialtiden att återuppliva det levande latinet, sammanfattar  Meriwether till slut situationen så här: ”Många av den amerikanska republikens stora fäder skrev på latin under en viss tid, ja, alla bildade personer som önskade leva upp till sin klass standard gjorde det, men vi kan nog lugnt påstå att skolpojkarna på den tiden inte längre använde det i det dagliga umgänget med varandra... Vad beträffar konversation på latin bland college-ungdomarna i Amerika så kan detta genast avfärdas såsom varande en lockande myt och inget annat.”

I efterhand kan nog Wilbys översättning betraktas som en amerikansk gravvård över den tradition som innebar att ett levande latin brukades inom den akademiska världen, medan Meriwethers skrift innehåller en obehaglig epitaf. Meriwether citerar faktiskt Wilbys översättning att han gör det i visar på den fortsatta livskraften i det levande latinet inom den katolska kyrkan: ”Denna feber har brunnit i de europeiska ådrorna under två tusen år och de moderna språkens och modern naturvetenskaps avkylande verkan har inte helt och hållet förmått försvaga den. Jesuiterna talar det fortfarande och katolska bröder av olika nationalitet kan kommunicera med varandra genom detta språk. Idag har det kommit välmatade små konversationsparlörer som anger latinska termer för alla de nya idéer som det ofantliga nyskapandet inom områdena vetenskap och uppfinningar frambringat på engelska. En av de senaste har S. W. Willby som författare (sic), men det är egentligen en helt vanlig parlör.” Fastän Meriwether hade misstagit sig om ändamålet med den av Willby utgivna boken, så visar hans förundran över att det fortfarande på 1900-talet kunde finnas en internationell organisation, i detta fall Jesuitsällskapet, som främst kommunicerar på latin, själva på poängen i mitt resonemang.

Latinet fortsatte att tjäna inte bara jesuiterna utan även hela den katolska kyrkan som ett internationellt språk, vilket berodde just på att det fanns ett behov av detta. Katolska präster och seminarister studerade inte latinet för sin egen skull utan eftersom det tjänade en kultur som levde. Språk är intimt förknippade med kulturer, och latinet hade under nästan 2000 år varit den katolska kulturens språk i västvärlden. Detta var anledningen till att jesuiter och även andra ansträngde sig att hålla vid liv kyrkans långa tradition som bestod i att undervisa i och lära sig det levande latinet. De visste mycket väl att det var nödvändigt inte enbart att kunna latin passivt (genom att läsa och lyssna) utan att också att skaffa sig aktiv kunskap (att skriva och tala) för att behärska detta språk. Själva denna tradition var vad som formade de framstående katolska lärde, många av dem präster och biskopar, som utmärkte sig under första hälften av 1900-talet. Och samma tradition ledde till de märkliga tankeutbyten i Ciceros efterföljd under Andra Vatikankonciliet, där ett ledigt talat latin snarare var regel än undantag bland prelaterna.

Sorgligt nog har denna tradition nästan helt försvunnit idag. Det finns bara ett ytterst fåtal latintalande prelater kvar i våra dagar och antalet katolska präster eller ordensmedlemmar som arbetar på grundval av de ursprungliga tradtionella källorna är minimalt. Några personliga anekdoter kanske kan tjäna som illustration till hur stora förändringarna varit. Under hösten år 2007 bodde jag hos dominikanerna vid Le Saulchoir-institutet i Paris och fick då tillfälle att tala om latinets förfall med de lärda dominikanfäderna vid Leonin-kommissionen som arbetar på att ge ut de bästa kritiska upplagorna av Thomas av Aquinos verk.  Alla beklagade de med en mun försvinnandet av kyrkans latinska tradition och bad mig göra vad jag kunde för att för präster och ordensmedlemmar ge tillräckligt med resurser för att lära sig det slags latin som det tidigare alltid funnits möjlighet att lära sig.  I somras åt jag middag med Monsieur Luc Jocques, chef för den latinska sektionen av Corpus Christianorum, det moderna projektet som har satt som mål att publicera moderna, kritiska upplagor av den stora samlingen av kristen litteratur som skapats under århundradenas lopp och som fortfarande finns i bibliotek över hela världen i form av outgivna manuskript som ännu inte studerats med vederbörlig nogrannhet. Monsieur Jocques berättade att när han startade Corpus Christianorum, var registret av vetenskapsmän som arbetade på de latinska kritiska upplagorna fyllt av katolska präster och ordensmedlemmar, men att han nu endast känner till en eller två i hela världen i hela denna armé av vetenskapsmän som arbetar med dylika projekt. Kort och gott, kyrkan själv kan inte garantera att den äger människor som har den grad av ledighet i att uttrycka sig på latin som fram till alldeles nyligen tycktes vara dess födslorätt.  

Jag har uppskjutit tills nu att besvara den närliggande frågan som är: varför spelar allt detta någon roll? Liksom den akademiska lärda världen växte ifrån latinet, varför kan inte kyrkan göra detsamma? Till detta vill jag bara svara att även om, Deo gratias (Gud vare lovad), kyrkan skulle komma att omfatta hela jordklotet och blir verkligen katolsk till språk och kultur, och även om, Deus vetet (Gud förbjude), den katolska kyrkan i Europa skulle förtvina på sin vinstock, skulle det ändå vara sant att den övergripande delen av romersk-katolsk kultur och tradition växte fram och formades inom det latinska språket. Det är den romersk-katolska kyrkans eget språk och om vi låter det dö är det detsamma som att förlora vårt modersmål. Vi skulle inte längre ha tillgång till vårt fädernesarv, den skatt full av underverk som nu ligger nästan glömd på kyrkans vind, tillgänglig  endast i sporadiska fragment och då bara i översättning. Vi skulle bli främlingar inför vår egen tradition, inför våra egna tankar.  Detta är en potentiell gruvlig förlust för en kyrka som anser traditionen vara något heligt. Både påven Johannes Paulus Ii och Benedikt XVI har nyligen påmint oss om att kyrkan behöver latinet just av denna anledning.

En andra närliggande fråga är: Varför har latinet fallit så långt från sitt ursprung, och så snabbt? I detta sammanhang påminner jag mig något som jag ofta hade tillfälle höra Dr. Ron MacArthur, den förre ordföranden för the Thomas Aquinas College, ett katolskt läroinstitut i Kalifornien, säga vid ett flertal tillfällen. Han talade om varför grammatiken, och särskilt den latinska grammatiken, var det ämne som stod lägst i rangen av all humaniora. Dr. MacArthur svarade kortfattat men klokt: ”Vem som  helst kan lära sig latin.” Han har förstås rätt. Var och en kan det, men det sorgliga är att mycket få moderna människor gör det. Skälet till detta är att för bara ett århundrade sedan ändrade latinlärarna i världen sitt mål.  De upphörde att försöka lära ut latinet som ett ämne som människor behövde och började lära ut det som ett verktyg för att uppnå andra syften, till exempel för att förstå grammatik i allmänhet eller för att bygga upp ett ordförråd. Resultatet var att vänta. Fastän det finns stora härskaror av infödda engelsktalande personer som kan läsa franska, tyska, spanska, italienska, ryska eller vilket annat levande språk som helst, som en infödd eller nästan som en infödd, finns det däremot nästan ingen nu levande som kan plocka upp Augustinus De civitate Dei och läsa latin som man läser en bok på vilket språk som helst.

Lösningen är enkel. Om vi vill återfå den tidigare språkbehärskningen behöver vi bara återskapa det som det alltid tillhört vår tradition att äga, nämligen kunskapen om latin på så sätt att vi kan tillräckligt för att använda oss av det, tänka på latin, tala latin, skriva latin och läsa det så som en infödd läser det eller nästan lika bra. Wilby hade rätt när han använde sig av kyrkans resurser för att lära ut och lära det levande latinet. Ett litet exempel ur hans bok räcker för att visa vilken skatt han  upptäckte och bringade i dagen. I slutet av den första dialogen i hans bok finner vi en liten bön som fader Pontanus, den ursprunglige författaren till dialogen, hänvisade till som ”illa [pretiuncula] Ecclesiae communissima et commodissima” (“denna kyrkans vanligaste och mycket passande lilla bön”): “Actiones nostras, quaesumus, Domine, aspirando praeveni, et adjuvando prosequere, ut cuncta nostra oratio et operatio a te semper incipiat, et per te coepta finiatur” (ung. Gå före oss, o Herre, vi ber Dig, i alla våra handlingar med din nåderika ingivelse och ge oss ständigt din hjälp så att varje bön vi ber och varje arbete vi utför må ha sin början i Dig och genom Dig avslutas. Genom Kristus, vår Herre. Amen). Denna så enkla och ändå så vackra 1600-talsbön är latinsk till sin struktur, tankemönstret och det så slående sparsmakade uttryckssättet.  Som Wilby visste, är dessa radikalt annorlunda våra egna tanke- och uttrycksvanor och hans ingivelse att återvända till källorna, ad fontes, var helt riktig. Att tänka på latin kräver verkligen att man vänjer sig vid att tänka på latin.
 
Lyckligtvis äger vi ännu de verktyg som krävs för att göra det – den långa och eminenta traditionen i att undervisa och lära sig det levande latinet. Det finns till och med samtida som vänder sig till denna tradition. De är del av en blomstrande, internationell, neo-latinsk rörelse. Förra sommaren, samlades till exempel många hundra latin-talande personer i Budapest för en konferens som organiserats av  Luigi Miraglia, en av rörelsens ledare. Det finns många skäl till att människor i våra dagar lär sig levande latin. Det kan vara estetiska, humanistiska, pedagogiska skäl, osv. Latinet utgör en del av de protestantiska kyrkornas egen tradition, villken kan berömma sig av ett antal andliga författare från 1500-talet till 1800-talet vilka skrev och publicerade verk på latin. Men ingen individ och inget samhälle har en så stark drivfjäder som den som vi katoliker har, för vi bör studera latinet inte för dess egen skull utan för vår. Det är viktigt att vi gör det, inte för att vi när någon önskan att återvända till något utopiskt förflutet eller önskar återskapa någon homogen kultur, utan för att förbli i pulserande kontakt med vårt eget förflutna och vår egen kultur, den tidigare och den nuvarande. Låt oss inte glömma bort vår skattkista där uppe på vinden, fylld med underverk, stora som små. Framför allt, låt oss inte tappa bort nyckeln!

20091212

Från Ignatius Press med benäget tillstånd

Dr. Mark J. Clark är tillf. professor vid avdelningen för klassiska och tidiga kristna studier vid Christendom College i Front Royal, Virginia, där han lär ut latin som ett levande språk. Han tog sin doktorsexamen vid Columbia University år 2002 och hans artiklar om bibeln och om medeltidens teologi har publicerats i olika tidskrifter, bland annat i Traditio, Recherches de Théologie et Philosophie Médiévales, Sacris Erudiri, och i  Revue Bénédictine.

Övers. NH