Av Tim Drake

Första gången jag mötte Iowa-biskopen Walker Nickless från Sioux City var vid det internationella Serra-mötet som hölls i Omaha i Nebraska. Inte anade jag då att han höll på att skriva sitt djärva pastorala brev, det första sedan sin biskopsinstallation fyra år tidigare.

I brevet som bär titeln Ecclesia Semper Reformanda (Kyrkan är alltid i behov av reform) tar sig biskopen en titt på Andra Vatikankonciliet och dess följder och lägger fram en plan för invånarna i Sioux City som kan gälla mycket längre bort än denna stad. Det är på många sätt ett pastoralt brev vars like vi aldrig sett.

Fyrtiofyra år efter konciliets avslutning säger biskop Nickless att det fortfarande finns många frågor som behöver ställas och besvaras om det.

“Har vi förstått konciliet inom det sammanhang som utgörs av kyrkans hela historia? Har vi förstått dokumenten väl? Har vi verkligen tagit deras innehåll till oss och omsatt det i praktiskt bruk? Är kyrkans nuvarande tillstånd verkligen det som konciliet önskade? Vad var det som blev bra? Vad gick fel? Var kan vi finna den utlovade ”nya Pingsten”?

Biskop Nickless citerar ur Benedikt XVI:s tal till den romerska kurian i december 2005, och drar uppmärksamheten till två motsatta hermeneutiska tendenser som båda uppstod ur konciliet – en som ledde till förvirring (”brytningens och brottets hermeneutik”) och den andra som bar frukt (reformens hermeneutik).

“Brytningens hermeneutik riskerar att leda till en klyfta mellan den förkonciliära och den efterkonciliära kyrkan”, sade Benedikt XVI.

Biskop Nickless säger att de två motsatta tolkningarna har försvagat kyrkans identitet och uppdrag.

Följden har blivit, säger biskop Nickless, en slags dualim – ”en antingen/eller-mentalitet och halsstarrigt fasthållande vid olika områden inom kyrkans liv: antingen trohet till läran eller till arbete för rättvisa i samhället, antingen mässa på latin eller på landets språk, antingen det egna samvetet eller kyrkan som högsta auktoritet, antingen gregoriansk sång eller nutida musik, antingen traditionellt eller progressivt, antingen liturgi eller folklig fromhet, antingen Läroämbetet eller teologerna, antingen ekumenik eller evangelisering, antingen konservativ eller liberal, antingen mässa eller tillbedjan, antingen enligt reglerna eller det personliga utförandet, antingen Baltimore-katekesen eller ”egen erfarenhet”...

Ett tydligt exempel på detta slags dualistiska tänkande får vi i America magazines artikel ”Bekännelser av en modern nunna” Confessions of a Modern Nun,” av Ilia Delio. Enligt dominikanfadern Timothy Radcliffe, beskriver Delio där amerikanska nunnor som att de antingen är ”Concilium-katoliker” eller ”Communio-katoliker”.

“Medlemmar av ledarskapskonferensen (the Leadership Conference) anser att moderniteten och konciliets arbete var den Helige Andes verk som blåste nytt liv i kyrkan”, skriver Delio. ”De ingår i det som fader Radcliffe kallar för ’Concilium-gruppen’ som koncentrerar sig på Inkarnationen och gör den till förnyelsens centralpunkt. Medlemmar av Superiorernas konferens ’the Conference of Major Superiors’, är däremot ’Communio-katoliker’ vilka lägger tonvikten på den gemenskap som uppnås genom att förkunna tron och en tydlig katolsk identitet i vilken Korset står i centrum. (Concilium och Communio är namnen på två tidskrifter som grundades efter Konciliet. Den första betonade de konciliära reformerna, den andra konciliedokumentens samband med de troende under alla sekler). Den ena gruppen lägger alltså tonvikten vid lovprisning (doxologi) och tillbedjan (det är Communio) och den andra på praktik och erfarenhet (Concilium). En ser Kristus som den som samlar människorna till en kommunitet (Communio); den andra ser Kristus som den som överskrider gränser (Concilium). C.M.S.W.R. (the Council of Major Superiors Women Religious) höll nyligen sin eukaristiska kongress under namnet ”Offer av den kärlek som uthärdar allt” (“Sacrifice of Enduring Love”) medan L.C.W.R. (Leadership Conference of Women Religious) fortsätter att arbeta på systemförändring. Den förra organisationen betraktar det vigda livet som ett gudomligt äktenskap med Kristus, den senare ser Kristus som den som är solidarisk med de fattiga och som kämpar för rättvisa för de förtryckta.”

“Det får emellertid inte finnas någon klyfta mellan kyrkan och hennes tro före och efter konciliet”, skriver biskop Nickless. “Vi måste sluta upp med att tala om den förkoncilära och den efterkonciliära kyrkan och sluta upp med att beteckna vissa företeelser som tillhörande tiden före eller efter Andra Vatikankonciliet. Det enda som gäller är  ”reformens hermeneutik”, säger han, och ”den har burit frukt och bär ännu frukt”.

“Andra Vatikankonciliets anda får endast finnas i själva dokumenten”, skriver biskop Nickless. “Den så kallade ’koncilie-andan’ .. är ett spöke eller en ond ande som måste drivas ut om Herrens verk skall kunna framskrida.”

Biskop Nickless fortsätter och säger: “Vi har ibland förlorat ur sikte både vem vi är och vad vi tror, och följden blir att vi har lite att ge till världen som har ett så akut behov av Evangeliet.”

“Vårt trängande behov vid denna tid är att återta och stärka vår förståelse av trosskatten (the deposit of faith)”, skriver Nickless. Han tillägger att vårt uppdrag är tvåfaldigt – det riktar sig både till kyrkan (ad intra) och till världen (ad extra). Han ritar sedan upp en plan för ”återtagandet och stärkandet av vår tro, identitet och kultur som katoliker”.

Planen innefattar följande:

1. Ett löfte om förnyelse av vår vördnad, aktning, kärlek, tillbedjan och hängivenhet inför det Allraheligaste sakramentet både inom och utanför mässan, regelbundet mottagande av botens sakrament och kärlek till den Heliga Jungfru Maria.

2. Att stärka katekesundervisningen på varje nivå, med början och tonvikt lagd på vuxna, och att ta den Heliga Skrift och Katolska Kyrkans Katekes som främsta källor till information.

3. Att beskydda och skapa heliga katolska familjer.

4. Att främja en kultur där ungdomar får det lättare att besvara den radikala kallelsen till prästerskapet och det vigda livet.

5. Att erkänna och omfatta den katolska trons missionerande karaktär och alla katolikers kallelse till att inte bara bli lärjungar utan även apostlar.”

“För att stärka vår kärlek till Kristus i den Heliga Eukaristin och för att kunna tillbe Gud på rätt sätt, behöver vi avstå från varje förkärlek för det sätt på vilket vi tillber Honom nu. För att öka det andliga djupet i hur vi utför kyrkans liturgi, måste vi avstå från världsliga förväntningar och vanor som vi haft under alltför lång tid. För att få mera tid till tillbedjan av Kristus i det heliga sakramentet, behöver vi avstå från förtjusning i vad vi nu gör med vår tid”, skriver han. ”För att fördjupa den innerliga kärleken till Gud i våra hjärtan och sinnen, måste vi avstå från allt som inte är Gud och som fyller upp våra hjärtan och huvuden. För att leva i mera målinriktade och heliga katolska familjer behöver vi avstå från alla förströelser, synder och ofullkomligt handlande som leder till skada för våra lokalkyrkor. För att acceptera den gudomliga plan som Gud har med oss alla, måste vi avstå från våra egna planer. För att förvandla världen för Kristi skull, måste vi avstå från hur vi vill att världen skall vara för vår egen skull.”

Det är fantastisk läsning! Här finner ni biskop Nickless pastorala brev i sin helhet:

http://www.scdiocese.org/files/Pastoral_Letter_updated100809.pdf

20091017

Från NCRegister.com

Översättning: NH