Benedikt och ”kontinuitetens hermeneutik”

 

av Jeff Mirus

Med hänsyn till förverkligandet både av Andra Vatikankonciliet och den ordinarie formen av den romerska riten har Benedikt XVI upprepade gånger efterlyst en ”kontinuitetens hermeneutik” snarare än den alltför ymnigt förekommande ”bryt­ningens hermeneutik”. I diskussionerna på CatholicCulture.org har jag funnit att ordet ”hermeneutik” förvirrar folk. För somliga låter det t.o.m. en smula misstänkt. Men det som Benedikt efterlyser här har alltid varit ett viktigt element i den rätta tolkningen av kyrkliga texter.


Hermeneutik

Hermeneutik är den gren av teologin som handlar om principerna för biblisk exegetik. ”Vad då exegetik?” säger du. Nåväl, exegetik är ”en kritisk utläggning eller tolkning av en biblisk text”. Du kan bedriva exegetik på ett rätt sätt bara om du följer de rätta reglerna för tolkning. Det rätta hermeneutiska tillvägagångssättet är med andra ord väsentligt för en rätt förståelse av den sanning som den helige Ande vill förmedla i en given biblisk passage eller – för den delen – i Bibeln som helhet.

För en full förståelse av Gamla testamentet är det t.ex. väsentligt att tillämpa tolkningsprincipen (hermeneutiken) att många saker i GT:s text är typer eller förebilder för Kristus och hans uppfyllelse av Skriften i Nya testamentet. Om du skulle närma dig GT med den (falska) hermeneutiken att bara den bokstavliga eller historiska betydelsen är giltig, skulle du förlora en hel del av meningen med texten.

En annan utomordentligt viktig tolkningsprincip, som alltid har lärts av Kyrkan och som kanske bäst har formulerats av Augustinus i hans bok De Doctrina Christiana [sv. övers. Tolkning och retorik, Artos förlag, övers. anm.], är principen att vid tolkningen av Skriften en text inte får föredras framför en annan eller spelas ut mot en annan. Eftersom allting som den helige Ande har för avsikt att lära i Skriften är sant, måste alla texter som relaterar till ett givet problem undersökas beträffande vad de ha att säga om saken, och den rätta förståelsen kommer nödvändigtvis att vara en förståelse som tillåter varje text att behålla sin fulla kraft – d.v.s. den verkliga sanningen måste vara förenlig med allting som blivit uppenbarat. Varje tendens att tolka Skriften enligt den ”enkla meningen” i en älsklingstext samtidigt som man utesluter andra texter som ger sidobelysning åt samma ämne innebär att man arbetar mot denna ”hermeneutik”.

Genom trons analogi tillämpar vi samma tolkningsprincip inte bara på Skriften utan på allting som Gud har uppenbarat. Eftersom Kyrkans läroämbete [magisterium] lär med samma auktoritet som den heliga Skrift (när allt kommer omkring är det samma helige Ande som inspirerar och garanterar båda) kan en katolik rätt förstå en  kristen lärosats bara om han/hon tar hänsyn till allt som både Skriften och läroämbetet har sagt om saken. Varje förståelse som håller fast vid vad Skriften säger med uteslutning av läroämbetet (som protestanterna typiskt nog gör) eller som föredrar den ena eller andra utsagan från läroämbetet framför andra (som traditionalisterna gärna gör) är dömd att vara felaktig. Den rätta tolkningen kommer alltid att vara den som lämnar rum för sanningen i alla relevanta bibliska och läromässiga texter.

Denna princip står i oföränderlig motsats till varje tolkningsteknik som avskiljer en eller flera läroutsagor (eller en eller flera Skriftställen) från andra texter. En sådan teknik är de facto en ”brytningens hermeneutik”.  Den rätta principen är en ”konti­nuitetens hermeneutik” och denna princip är en hjärtesak för den som vill vara katolik och för den som vill tänka katolskt.

Brytningens hermeneutik

Under mer än två århundraden har västvärldens intellektuella liv i allt högre grad dominerats av en ”brytningens hermeneutik”, en bred tolkningsprincip som avfärdar traditionen och i stället anknyter till de senaste ideerna, som om dessa ideer, bara därför att de är nya, måste vara överlägsna – en missuppfattning som i huvudsak uppstått ur det västliga begreppet ”utveckling”. Under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet tenderade denna brytningens hermeneutik att införlivas med katolsk teologi av dem som fallit offer för modernismen. Modernismen finner religiös sanning väsentligen i kristna människors rådande upplevda erfarenhet (med en ofelbar betoning på ”de intellektuellt elitistiska” kristna som blivit infekterade av den västerländska kulturens växande sekularisering). Fastän modernismen formellt förbjöds under det tidiga 1900-talet, puttrade det under ytan överallt där katolska ”intellektuella” hade sekulariserats. Under 1960-talets massiva kulturella ”befrielse” trädde den i dagen med full styrka inom Kyrkan i samma stund som dess helt sekulära motsvarighet åstadkom massiva förändringar i den omgivande kulturen.

Andra Vatikankonciliets sessioner pågick just som dessa krafter släpptes lösa. Påven Johannes XXIII hade lagt märke till att kristendomens inflytande på kulturen och därför också Kyrkans styrka hade minskat i västvärlden under ett halvt årtusende och att – uppriktigt talat – ”vatikanens fånge” eller ”belägrings”-mentaliteten inte hade gjort någonting för att vända på denna trend. Följaktligen ville han samman­kalla ett koncilium i förhoppning om att kunna åstadkomma en kraftig förnyelse av Kyrkan, som skulle möjliggöra för den att tala tydligt och klart till den moderna världen. Man kan hävda att både Johannes XXIII och konciliefäderna missbedömde den potentiella mottagligheten hos den omgivande kulturen, men detta förringar knappast deras ansträngningar till förnyelse.

Vad som är säkert är att rätt många inom Kyrkan redan var smittade av moder­nismen och alltför nära allierade med tunga sekulariserande trender. Somliga av dem var närvarande vid själva konciliet, och genom deras inflytande både som rådgivare åt biskoparna (periti) och som nyhetsförmedlare till allmänheten försökte de påverka konciliets överväganden i den riktning de önskade. Efter konciliets avslutning hade samma grupp intellektuella möjlighet att – utan att låta sig skrämmas av vad konciliedokumenten verkligen sade – vantolka konciliet efter egna syften och på så sätt åstadkomma en på många sätt falsk förnyelse baserad på Vatikankonciliets s.k. ”anda”.

I fromhetslivet (genom att överge vanor, regler och nådegåvor till förmån för sociologi), i katekesundervisningen (genom att befria sig från katolsk lära till förmån för modern känsla), i teologin (genom att omtolka teologisk tradition på grundval sekulära ideer och sekulära synder), i liturgin (genom att fira Novus Ordo som om den inte var en fortsättning av vad katoliker i alla tider menat med mässan utan som en radikalt ny rit för församlingens självuppskattning) – och i varje annat samman­hang, från seminarieundervisning till stiftsadministration – har modernisterna och sekularisterna ridit på den omgivande kulturens euforiskt världsliga våg med ett ökat inflytande och slutligen dominans över kyrkliga angelägenheter i hela väst­världen, åtminstone på de flesta platser med undantag möjligen av Vatikanen själv.

På detta sätt har en kyrklig kultur, karakteriserad av ”brytningens hermeneutik” kommit att känneteckna den dagliga erfarenheten hos den stora majoriteten troende katoliker i hela Europa och Nordamerika.

Kontinuitetens kultur

Den grad i vilken man införlivat tron med sig själv varierar märkbart från katolik till katolik. Tvärs över ett spektrum från föga kunskap och tunn spiritualitet till stor kunskap och djup spiritualitet avtar antalet själar konstant för varje grad man passerar mot högre nivå. Lämnade i händerna på (man frestas säga ”sönderbrutna”) intellektuella och andliga ledare under en generation eller mer har en stor andel katoliker blivit vilseledda till en relativt okunnig och sekulariserad version av katolsk tro och gudsdyrkan, ofta utan att förstå vad de gått miste om. De flesta av dem som haft möjlighet både till större kunskap och djupare spiritualitet har valt att lida den förödmjukelse som pressats på dem genom att betrakta dessa missriktade hänförelser som ett straff för synd, ett tillfälle att förena sig med Kristus i örtagården och en sporre till helighet. De har med andra ord mäktigt arbetat för att bidra till den autentiska förnyelse som skisserats i konciliedokumenten. Ett fåtal andra har drivit över till olika östliga kyrkor, somliga i union med Rom, andra inte; eller har de gett sig av för att förena sig med den eller den konservativa, protestantiska sekten; eller har de gått över till traditionalistiska utbrytargrupper, som (felaktigt) gör anspråk på att bevara autentisk katolicism fastän de snarare sårar Kristi kropp.

För påven Johannes Paulus II och för Benedikt XVI har lösningen på allt detta varit just att återerövra den förnyelse, som Andra Vatikankonciliet frågade efter, att ta förverkligandet av Vaticanum II ur händerna på dem som ständigt försvarat förvrängningar under namn av konciliets ”ande” och att uppmuntra sann förnyelse i enlighet med konciliets verkliga dokument och deras därefter följande utveckling i undervisning och direktiv från Kyrkans magisterium. För Benedikt är en av nycklarna till att göra detta på ett framgångsrikt sätt att betona att autentisk förnyelse inte kan uppnås genom en ”brytningens hermeneutik”. Varje ny utveckling i katolsk lära, katolsk andakt, katolsk disciplin och katolsk tillbedjan måste förstås som en utveckling som bestyrker och bekräftar det som har kommit tidigare, även om den lägger fram en ny och djupare insikt, en mer exakt formulering eller en viktig beto­ning som man förbisett eller som har en särskild relevans för den rådande situa­tionen.

Så måste t.ex. konciliets kallelse av lekmännen till helighet ses i samband med dopets sakrament och Kyrkans tillbörliga hierarki, inte som ett uppror eller ett ersättande av klerikalism med lekmannavälde. I den utsträckning som Vaticanum II sökt en liturgireform måste resultaten uppfattas och utföras inte som någonting av blott mänskligt ursprung, som sveper bort gamla riter och avlagringar, utan som en fortsättning på Guds verk. Sålunda måste man nalkas och celebrera mässan i varje rit på ett sätt som styrker vår förståelse av Guds syften med ordets liturgi, som främjar vårt deltagande i Kristi försoningsoffer till Fadern i eukaristins liturgi och som inkorporerar oss i Kristi kropp genom den heliga kommunionen. För att ta ett annat exempel: i den mån som nya telogiska ideer framställs, har de sitt värde inte som nymodigheter som ersätter ”gammalmodiga och förkonciliära” begrepp utan endast som nya insikter i katolsk lära, som möjliggör för oss att förstå den bättre och att leva den mer fullödigt.

Kontinuitet arbetar åt båda hållen

Detta är ”kontinuitetens hermeneutik”.  Den måste ge upphov till en kontinuitetens kultur bland katoliker, som skall bära frukt överallt i Kyrkan. Jag har redan konstate­rat att den inte är någonting nytt, den är inneboende i katolicismen. All legitim utveckling bestyrker, bekräftar och förbättrar de autentiska förklaringarna till tron som har lagts fram. Detta betyder inte att en utbredd, missuppfattad förståelse under en viss period inte eventuellt skulle kunna motbevisas och förkastas. I själva verket händer detta varje gång läroämbetet korrigerar ett allmänt misstag. Inte heller betyder det att varje teologisk lärobok under tidigare epoker alltid givit uttryck för tron på ett fullkomligt sätt, så att det som motsäger eller ersätter en tidigare beståndsdel i det teologiska tänkandet måste anses vara falskt. Inte heller betyder det att katolska öv­ningar – som är kloka föreskrifter för att befrämja helighet i varje tid, plats och kultur – inte kan ändras. Men det betyder att autentisk katolsk lära aldrig kan utvecklas så att den motsäger sig själv och att det som Kyrkan officiellt har betraktat som gott och sant i det förgångna inte plötsligt kan bli ont och falskt.

Benedikt har haft mycket stort besvär med att hävda att alla som varit skyldiga till en ”brytningens hermeneutik” måste tänka om och omvärdera allt enligt ”kontinuitetens hermeneutik”. Detta är särskilt tillämpligt på planen för att återvinna konciliets sanna syfte, och det är tillämpligt på dem som undervisar och handlar som om Andra Vatikankonciliet (och alla reformer sedan dess) innebär en avgörande brytning med det föregående och ogiltigförklarar det mesta av vad som varit. Benedikt betraktar denna vändning till ”kontinuitetens hermeneutik” som nyckeln till en sann förnyelse i Kyrkan, och han betraktar den som ett viktigt steg mot åter-inkorporering i Kyrkans liv av alla dem som blivit djupt allienerade genom ”brytningens hermeneutik”– ett tillvägagångssätt som försvagat Kyrkan, tvingat på många allvarliga katoliker en plågsam religiös erfarenhet och åstadkommit betydande orättfärdighet genom att hindra lekmännen från autentisk lära och den vördnadsfulla, föreskrivna liturgin, som de på grundval av sitt dop har rätt till, inte bara som en abstrakt rättvisa, utan enligt den kanoniska lagen.

Lika mycket som jag betonat den skada som orsakats av modernisterna och sekularisterna genom deras religiösa brytningskultur, lika nödvändigt är det att erkänna att kontinuitetsbanden binder i båda riktningarna. Vad jag menar är, att på samma sätt som nya uttalanden från katolska kyrkans läroämbete måste förstås i ljuset från de autentiska traditioner som de kommer ifrån, på samma sätt måste tidigare läror förstås i ljuset av de officiella läror som uppstår senare med avsikt att närmare klargöra en lärofråga. Och på samma sätt som gamla liturgiska riter måste värderas utifrån deras roll att befrämja helighet, så måste nya liturgiska riter accepteras som giltiga, eftersom de kommer från den enda auktoritet som kan göra liturgin fruktbar genom dess sakramentala kraft och dess makt att binda i himlen det den binder på jorden.

Jag hoppas verkligen att denna sak börjar sippra in. Medan de fel som associeras med Andra Vatikankonciliets ”anda” och deras skadliga inflytande på Kyrkan borde vara uppenbara för nästan vem som helst, finns det en slags omvänd ”brytningens hermeneutik”, som drabbar traditionalister. Traditionalister påstår ofta att den eller den åtgärden från läroämbetets sida kan förkastas eftersom den inte överenstämmer med ”traditionen”, eller att den eller den disciplinära åtgärden är utan all kraft och verkan därför att den är orättfärdig, eller att Andra Vatikankonciliets läror inte är bindande eftersom det var ett ”pastoralt” koncilium, eller därför att påven Paulus VI  förklarade att ingenting i det skulle tolkas på ett sätt som stod i konflikt med tidigare läror.

Faktum är att Andra Vatikankonciliet i sin undervisning är ofelbart precis som alla andra ekumeniska koncilier. Dessutom är Kyrkans levande läroämbete det enda läroämbete som finns. Det kan inte mätas mot ”tidigare” läroämbeten, ty det finns inga tidigare läroämbeten utan endast ett läroämbete som verkar tiderna igenom. Läroämbetet har samma auktoritet i dag som när det påverkade Kyrkans liv under tidigare epoker; det är ett och samma ämbete. Det säger sig självt att varje ny läroutsaga från läroämbetet måste tolkas på ett sätt som bestyrker och förbättrar vad som tidigare sagts snarare än det motsäger det. Men det säger sig också självt att vår förståelse av tidigare uttalanden måste anpassas, utvecklas och göras mer exakt genom vad som kommer senare. Genom att betona denna kontinuitet försökte Paulus VI (med en olycklig brist på framgång på alla sidor) att hindra en ”brytningens hermeneutik” från att i första rummet få inflytande.

Ofelbarhet

Ofelbarhetens gåva existerar, ty annars skulle det vara omöjligt för Kristus att uppfylla sitt löfte om att alltid vara med sina lärjunga till tidens slut. Eller –  som kardinal Newman så skickligt formulerar det – det är omöjligt att före­ställa sig att det skulle vara så stor skillnad beträffande ordning mellan de första kristna och oss själva, att de hade en levande, ofelbar auktoritet som vi inte har. I själva verket skulle skillnaden vara så radikal att den måste ge upphov till ett tredje förbund.

Eftersom varje apostel och varje efterföljare till apostlarna (d.v.s. varje biskop) har sin läroauktoritet från Kristus, utövas ofelbarhetens nådegåva endast genom Petrus hans efterföljare (d.v.s. påvarna). Denna förståelse har genomgående reflekterats i Kyrkans ordning från första början; den härstammar från Petrus primat, noterat i Apostlagärningarna, och framför allt från Kristi löfte till Petrus att ge honom himmel­rikets nycklar och från hans försäkran om att Petrtus tro inte skall gå om intet: ”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder” (Luk. 22:31-32).

Kyrkan är sålunda bunden att lyda Petrus och hans efterföljare, men Kristi löfte att vara med Kyrkan skulle vara av noll och intet värde om påven kunde binda hela Kyrkan vid villfarelser. Vad allt detta betyder (mycket senare noggrant formulerat vid Första Vatikankonciliet) är att närhelst påven lär i kraft av sin yttersta auktoritet över hela Kyrkan i frågor om tro och moral är han ovillkorligen skyddad av den helige Ande från misstag. Han är ofelbar.

Lägg märke till att samma sak gäller ett ekumeniskt koncilium, inte därför att biskoparna äger denna auktoritet i kraft av sitt antal, utan därför att det som gör konciliet ekumeniskt är påvens promulgation av dess beslut. Ett koncilium är ett särskilt högtidligt lärotillfälle i Kyrkans liv, en kollegial handling som förenar alla (eller de flesta) av dem som av Kristus fått makten att lära tillsammans med deras petrinska huvud, som styrker dem med en osviklig, sann tro. När påven genom sin officiella promulgationshandling gör ett konciliebeslut i en lärofråga om tro och moral till hela Kyrkan till sitt eget, då är det återigen ett tydligt utövande av ofelbarhetens nådegåva.

Olyckligtvis har traditionalister problem med idén om att Andra Vatikankonciliets lära om religionsfrihet är ofelbar eller att Andra Vatikankonciliets hävdande att Kristi kyrka ”har sin konkreta existens” [subsistit] i den katolska Kyrkan är ofelbar. De har en tendens att påstå att vi kan negligera dessa särskilda lärosatser, eftersom de inte står i överensstämmelse med deras förståelse av vissa tidigare uttalanden, som de avgjort föredrar. Som jag tidigare sagt är detta ingenting annat än en bakvänd ”brytningens hermeneutik” – brytningens hermeneutik använd i en mindre vanlig riktning. Den är lika farlig, skadlig och felaktig. Som Benedikt XVI hävdar, skall den rätta ”kontinuitetens hermeneutik” söka förståelse av Kyrkans lära i en given fråga  på ett sätt som respekterar sanningen i alla läroämbetets läror i den frågan inklusive dem i Vaticanum II och senare.

Ett särskilt fall av nutida tillämpning

Jag har betonat denna sista punkt på grund av den pågående, intensiva nyhetsbevakningen av hävandet av exkommuniceringen för ledarna av S:t Pius X:s brödraskap. Det finns åtskillig spekulation om vad påven hoppas uppnå genom denna generösa handling och om huruvida lärosamtal kommer att resultera i en lycklig lösning, som kan förverkliga påvens önskan om enhet. Må ingen ta miste: Benedikt har vid två olika tillällen tydligt och kraftfullt givit uttryck för vad detta innebär. För det första har påven i beslutet att häva exkommuniceringarna – på påvens begäran undertecknat av biskopskongregationens prefekt – otvetydigt förklarat:

Det är min förhoppning, att detta steg skall följas av den snara fullbordan av fullständig gemenskap med Kyrkan från hela S:t Pius X:s brödraskaps sida, för att på så sätt ge vittnesbörd om sann trohet och sant erkännande av läroämbetet och av påvens auktoritet genom beviset på synlig enhet. [21 jan. 2009]

För att understryka saken sade han detta på nytt, när han några dagar senare förklarade sitt handlingssätt. Att häva exkommuniceringarna, sade han, var en handling av ”faderlig välvilja” som syftat till ett särskilt, önskvärt resultat:

Jag hoppas att denna min handling skall följas av en snar förpliktelse från deras sida att ta de fortsatta steg som är nödvändiga för att uppnå full gemenskap med Kyrkan och så visa sann trohet mot och sant erkännande av läroämbetet och påvens och Andra Vatikankonciliets auktoritet. [Veckoaudiensen den 28 januari 2009]

Kyrkans levande läroämbete [magisterium], i vår tid personifierat i påven Benedikt XVI, insisterar på att dess auktoritet, som också kommer till uttryck i Andra Vatikankonciliets dokument, skall helt och fullt accepteras som ett viktigt tecken på gemenskap i Kristi Kyrka. Må Benedikt lyckas i att återställa kontinuitetens hermeneutik inom Kyrkan på alla sidor och i alla riktningar.

(Översättning från Insights Highlights & Commentary: S.-B. R)

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved