av professor Janet Smith

Encyklikan  Humanae Vitae har fått ta mot så mycket kritik att de flesta människor blir mäkta förvånade när de får höra att ämnet födelsekontroll inte varit något som diskuterats alltsedan kyrkans begynnelse . Ända fram till de första årtiondena av detta århundrade var alla de kristna kyrkorna ense i sitt avståndstagande från allt vad  antikonception heter. Det var först år 1930 som den anglikanska kyrkan förklarade den vara tillåten inom äktenskapet för såvitt det fanns giltiga och allvarliga skäl. Emellertid utfärdade Pius XI ungefär vid samma tid som Pius XI encyklikan Casti Connubii, som vanligtvis översätts med ”Om det kristna äktenskapet”, där han upprepade det som varit katolska kyrkans lära genom alla tider – att kontroll  av fortplantningen är något som i grunden strider mot människans natur.

Vi skulle kunna tro att ämnet varit föremål för en ständig diskussion alltsedan 1930-talet men så är inte fallet. Undersökningar företagna under den tiden visar att ännu så sent som under tidigt 1960-tal levde så mycket som 65% av katolikerna i USA i enlighet med kyrkans lära . En bok med titeln Contraception, vars författare är John Noonan, ger en sammanhängande beskrivning av kyrkans lära om födelsekontroll. Den visar tydligt att kyrkan har varit ”klar och konsistent” i sitt ställningstagande i denna sak rakt igenom hela sin historia.

Den första kravet på en förändring kom i slutet av 1950-talet och tidigt 1960-tal när P-pillret gjorde sitt bejublade intåg i Västvärlden. En del katolska teologer började då att tänka att kanske detta piller utgjorde en tillåten form av barnbegränsning för katoliker, ty till skillnad från andra slags preventivmedel bryter det inte den sexuella aktens integritet. Detta var det allra första försöket att inom kyrkans hägn försöka argumentera för att användning av preventivmedel skulle kunna anses moraliskt försvarbart.  Under tiden växte hos politiker och i samhället i stort uppfattningen att världen snart skulle stå inför ett problem med överbefolkning och att det vore omänskligt av kyrkan att tala för något som betydde gynnandet av stora familjer. Den feministiska rörelsen hävdade att kvinnor måste ges full tillgång till yrkesarbete och till den politiska processen. Feministerna hävdade att uppgiften att föda barn i äldre tider hindrat kvinnor från att bli fullvärdiga medlemmar av samhället och att användningen av preventivmedel skulle öka möjligheterna att göra en yrkeskarriär och därför betyda att kvinnor fick ett bättre liv. Allt detta innebar en press på kyrkan att se över sin lära om födelsekontroll.

Johannes XXIII lät upprätta en kommission bestående av sex teologer som skulle råda honom i dessa frågor. Paulus VI tog över denna kommission när Johannes XXIII dog och började ta in i den nya medlemmar i den som ägde kunskap i olika hithörande ämnen, även gifta par. De flesta av medlemmarna i denna kommission röstade för att kyrkan borde ändra sin lära. En minoritet hävdade att kyrkan inte bara inte borde utan inte heller kunde ändra sin lära rörande användningen av preventivmedel, eftersom detta var något som hörde till Guds lag, inte till människans, och på intet sätt kunde kyrkan eller någon annan förklara detta för moraliskt tillåtet.

Rapporten från omröstningen och kommissionens rekommendation liksom andra uppteckningar från mötena var naturligtvis menade att förbli strikt konfidentiella, avsedda som de var för Paulus VI:s blickar enbart. De skulle tjäna som råd för honom vid författandet av det formella dokumentet. Kommissionen avslutade sitt arbete år 1966. År 1967 läckte kommissionens uppteckningar, tillsammans med rapporten som angav dess rekommendationer, ut till både The Tablet i London och till The National Catholic Reporter i USA.

Intresserade parter hade känt till kommissionen och väntat i flera år på att kyrkan skulle tillkännage sitt ställningstagande i frågan. Ett stort antal artiklar hade pytsats ut i ämnet artificiell barnbegränsning mellan 1963 och 1967, och de flesta var för en sådan användning. Det fanns till exempel en bok utgiven av en ärkebiskop under dessa år med titeln Contraception and Holiness, som innehöll artiklar författade av gifta par och andra som talade sig varma för dylik födelsekontroll. Kommissionens rapporter hade antagligen läckt ut för att underblåsa dessa eldar och de gjorde faktiskt mycket för att öka förväntningarna hos dem som önskade en förändring.  

När så Humanae Vitae släpptes i juli, 1968, fick den verkan av ett bombnedslag. Även om det fanns många som gav sitt stöd åt encyklikan så har inget dokument någonsin varit föremål för så stora protester, framför allt ledda av fader Charles Curran och fader Bernard Haering.

Det var ett historiskt ögonblick och en vändpunkt i kyrkans historia. Oliktänkande blev dagens lösenord. Det hade inte varit fallet före  Humanae Vitae. Teologer med andra åsikter än Läroämbetet hade aldrig tidigare i så hög grad offentligen uttalat sig om olika frågor. Den öppna motsättningen mot Humanae Vitae är något som blev en riktig skiljeledare i kyrkans historia. Fenomenet kan betraktas antingen som en utkristallisering av något som funnits bubblande under ytan en tid, eller som en katalysator för något som skulle komma. Teologer och lekmän uttalade snart sina tankar som stod i motsats mot Kyrkans inte bara om preventivmedel utan också om homosexualitet, onani, äktenskapsbrott, skilsmässa och många andra ämnen.

Trots förekomsten av alla dessa dissenter och trots många katolikers användande av preventivmedeln ger inte kyrkan upp att framhålla att användningen av preventivmedel är moraliskt fel. Johannes Paulus II gjorde denna fråga till en av huvudpunkterna i sin påvetjänstgöringstid varom hans många skrifter i ämnet bär talande vittnesbörd.

Jag tror att erfarenheten från de senaste årtiondena har avslöjat att kyrkan har varit mycket vis när den ständigt upprepat och fortfarande håller fast vid sin lära. Vi har nämligen börjat se att användningen av preventivmedel leder till mycket fördärv i samhället. Den underblåser den sexuella revolutionen som leder till så många oönskade graviditeter och till aborter. Den har gjort kvinnor mycket mera utsatta för sexuellt utnyttjande. Humanae Vitae förutsåg att en allmän sänkning av moralen skulle bli följden av att preventivmedlen gjordes tillgängliga i vida kretsar. Det verkar som om vår tidsålder just kännetecknas av att de  moraliska standarderna rejält sänkts – särskilt inom sexualitetens område.  Vi behöver inte ta hjälp av statistiken för att visa följderna av den sexuella revolutionen. Ty vem har inte hört talas om det stora antalet tonårsgraviditeter, veneriska sjukdomar, skilsmässor, Aids med mera?

Västerlandet har genomgått en snabb förändring vad gäller sexuellt beteende och få av oss kan påstå att det blivit bättre med tiden. För bara tio år sedan slutade ett av tre äktenskap med skilsmässa. Nu är det ett av två. För bara tio år sedan var fyra av tio tonåringar sexuellt aktiva. Nu är det sex av tio. Tjugotvå procent barn i USA föds utanför äktenskapet i den vita befolkningen och hos de afro-amerikanska barnen är det sextiosju. De miljontals aborterna som företagits under de senaste tio åren och den enorma spridningen av Aids visar bara de på att vi har allvarliga problem när det gäller sexualiteten. Redan för tio år sedan var de statistiska siffrorna inte glädjande och många trodde att det hela inte kunde bli värre – liksom man gjorde för 20 år sedan eller 30 år sedan. Under den senaste generationen har siffran för sexuella förbindelser utanför äktenskapet och alla medföljande problem fördubblats och tredubblats – eller ännu mer. Antagligen har vi inte sett höjdpunkten ännu när det gäller antalet problem som har att göra med sexualiteten.

Statistiska siffror ger oss inte en helt rättvisande bild av alla problem som dagens lössläppta moral leder till. Det är få som förnekar att en sund sexualitet och starka familjeband är bland de mest nödvändiga beståndsdelarna om vi vill vara lyckliga. Bevisen är många för att starka och trygga familjer drabbas mindre av problem med alkohol, sex och droger. Unga människor som växer upp i sådana familjer drabbas inte så ofta av neuroser och psykoser. Eftersom sunda individer inte ägnar så mycken tid åt egna problem kan de bli goda och starka ledare och är mera lämpade att ta itu med samhällsproblemen.

Emellertid är det inte på grund av att användningen av preventivmedel kan leda till tråkiga konsekvenser som kyrkan fördömer den. Nej, det är tvärtom, att eftersom detta innebär något dåligt i sig, är det troligt att det också får tråkiga konsekvenser. Kyrkan lär ut att artificiell barnbegränsning är något ont eftersom den gör våld på meningen med den sexuella akten och därför även på människans värdighet. Vad vi sett i samhället under de senaste årtiondena bara stärker oss i vår tro på visheten i kyrkans lära.  Samtidigt har vår teoretiska förståelse om vad som händer ökat. Det händer ofta att kyrkan själv inte är medveten om alla skälen till sin lära förrän den utmanas att ta reda på det. I flera århundraden var det inget som motsade kyrkans uppfattning om det förkastliga i att försöka förhindra graviditeter med artificiella medel. I och med att man blivit tvungen att förklara hur man tänker, har kyrkan fördjupat sin förståelse av vad äktenskapet och den äktenskapliga akten innebär. Även här var det Johannes Paulus II som lärde oss mycket när han hävdade att den sexuella akten innebär en total överlåtelse av makarna åt varandra. Om de använder preventivmedel står de inte längre öppna mot livets gåva som är gåvan makarna ger av sig själva.

För att förstå vad kyrkan säger låt oss först se till vad hon säger i ämnet. I Casti Connubii läser vi:

Ingen anledning, hur brinnande viktig den än må vara, kan finnas genom vilken något som är emot naturen kan bringas i överensstämmelse med naturen och till något som är moraliskt gott. Eftersom den äktenskapliga akten av naturen är avsedd framför allt för alstrande av nytt liv, syndar de mot naturen som vid utövandet av den medvetet begränsar dess naturliga kraft och begår en skamlig handling som till sitt väsen är moraliskt förkastlig.

Humanae Vitae uttrycker det på följande sätt:

I det att Kyrkan uppmanar människorna att iaktta den naturliga lagens bud, som hon uttolkar i sin oförändrade lära, lär hon att varje äktenskaplig akt måste i sig förbli öppen för fortplantningen av det mänskliga livet.

Och längre fram sägs det:

Denna lära som ofta har framlagts av kyrkans läroämbete, grundar sig på en av Gud fastställd oupplöslig förbindelse mellan den äktenskapliga aktens båda meningsinnehåll: förening och fortplanting, en förbindelse som människan inte egenmäktigt får bryta.

Kyrkan fördömer artificiell barnbegränsning eftersom denna ser bort från det faktum att den sexuella akten tjänar såväl till fortplantning som till makarnas djupare förening. Användandet av preventivmedel banaliserar akten och minskar dess unika värde, ett värde som ingen annan akt har. Om den sexuella akten hindras i sitt fullföljande som är den potentiella möjligheten att skapa barn och på samma gång något som är en potentiell möjlighet att skapa unika djupa känslomässiga band mellan man och kvinna, då hindras just dessa två potentialer. Sex handlar om att alstra barn och om att skapa djupa känslomässiga band. Om paret inte önskar barn och inte önskar engagera sig känslomässigt, då vore det bättre om de avstod från den sexuella akten.

Vår moderna tid är snabb till att förstå att den sexuella akten leder till att makarna förenas men har svårt att förstå vikten av att det även rör sig om en fortplantningsakt. I den moderna tiden är man benägen att betrakta barn som en börda och inte som en gåva. Den betraktar ofta fruktsamhet som något förfärligt som man måste akta sig för. Vi talar ofta om ”rädsla för att bli gravid” som om att bli gravid vore detsamma som att bli påkörd av en bil – att det vore en förfärlig olycka om det hände oss. Men sanningen är istället att om en graviditet blir resultatet av en sexuell akt, så betyder detta istället att akten var riktig, inte att något gått fel.

I vårt samhälle har vi förlorat den grundläggande sanningen att om man inte är redo för barn, då är man inte heller redo för sexuellt umgänge. Vi har förlorat ur sikte det faktum att sexuellt umgänge är en kärleksakt och hör intimt samman med gåvan att få barn. Vi har glömt att sexuellt umgänge innebär att man förpliktar sig till något gentemot sin partner, att barn utgör en del av denna förpliktelse och att de är underbara gåvor.

Det är bra att hålla i minnet att fruktsamhet är något gott. Att vara fruktsam det betyder för en vuxen kvinna att hon är frisk . Det är de som inte är fruktsamma som behöver hjälp och söker behandling för ofruktsamhet. Kvinnor nuförtiden tar ett ”piller” för att avvärja sin fruktsamhet, som om den var en sjukdom som vi behöver bli friska ifrån. Om vi använder oss av preventivmedel är det som om vi trodde att Gud gjorde ett misstag i det sätt på vilket han skapade kroppen och att vi måste korrigera detta misstag. I en tid där vi tröttnat på att dumpa förorenande ämnen in i miljön vill vi ironiskt nog pumpa in sådana ämnen i våra kroppar. Preventivmedel innebär ganska stora risker för kvinnors hälsa – titta bara på broschyren som medföljer paketet med P-piller! Spiral (IUD – Intrauterine Device) är för närvarande ur leken eftersom tillverkarna fått ta emot så många processåtal. Varför utsätter sig kvinnor för sådana risker när den naturliga familjeplaneringen är något som är både tryggt och effektivt?

Låt oss inte glömma att nämna att många slags preventivmedel är abortframkallande, de verkar på så sätt att de framkallar en tidig abort. Istället för att hindra ägglossningen verkar de genom att hindra det befruktade ägget, den lilla lilla mänskliga varelsen, att sätta sig på livmodersväggen. IUD verkar på detta sätt liksom de flesta andra p-piller och s.k. p-stavar, t.ex. Norplant. Så dem som är emot abort och de som är intresserade av att skydda kvinnans välbefinnande vill säkert inte använda sig av denna typ av barnbegränsning. De andra formerna har estetiska olägenheter eller är otillförlitliga.

Barnbegränsning, kontraception, innebär alltså att man inför en falsk not i den sexuella akten. Men att älska med varandra borde innebära en underbar akt av bekräftelse av den andre, ett jublande ”ja” till en annan person, ett sätt att visa den andre att han eller hon är underbar och ett totalt accepterande. Detta visar man genom att helt utge sig själv för den andre. Men om den älskade personen använt preventivmedel så är det detsamma som att säga att jag ger mig själv till dig under förutsättning att jag inte delar min fruktsamhet med dig. Jag vill ha dig men inte din sperma – eller ditt ägg!

Tänk bara på ordet ”anti-konception”, som betyder ”mot början” – alltså mot påbörjandet av ett nytt liv. Ett par som använder sig av preventivmedel utför alltså akt avsedd att skapa nytt liv samtidigt som de vägrar detta nya liv. Eller de sätter in metoder som innebär en spärr  för att ”skydda” sig, som om det var en krigisk lek de höll på med istället för en kärleksakt. Eller så använder de ett spermiedödande ämne – för att döda spermien. Är det då en kärleksakt?

Vi glömmer att det är ett under att kunna frambringa en ny mänsklig varelse. Gud valde att skapa nytt mänskligt liv genom att använda sig av makarnas kärlek. Han skapade hela världen för oss och för andra som är som oss. Gud önskar att dela sin skapelse med nya mänskliga varelser och att frambringa nya varelser till världen genom den kärlek som män och kvinnor hyser för vrandra. Gud skapade världen som en kärleksakt och att frambringa nytt mänskligt liv är även det resultat av en kärleksakt. När en man och en kvinna har ett barn tillsammans så är detta en akt som förändrar kosmos. Något har skapats som alltid kommer att existera. Varje själ är ju odödlig och bestämd för odödligt liv.

Och så snart som ett nytt  mänskligt liv kommit att existera, utför Gud en helt ny skapelseakt, för det är bara Gud som kan skapa en odödlig själ. När makarna älskar med varandra ger de Gud ett tillfälle att utföra sin skapelseakt. Liksom det sägs i första raden Humanae Vitae, gav Gud makarna uppdraget (munus) att föra det mänskliga livet vidare. Kontraceptionen, födelsekontrollen innebär att man säger nej till Gud och att de som praktiserar den vill njuta av den sexuella akten men inte vill tillåta Gud att utöva sin skapelseakt.

Men kontraception är fel, inte endast därför att den våldför sig på den del av den sexuella akten som har att göra med fortplantning, den våldför sig även på föreningen. Johannes Paulus II har varit mycket energisk när det gällt attt förklara hur äkta par inte kan uppnå sann äktenskaplig förening om de brukar födelsekontroll. Han förklarar att den sexuella akten innebär att den skall vara en akt av total självutgivelse och att om man hindrar den andre från att få del av ens egen fruktsamhet så ger man inte sig själv helt och hållet åt sin partner . Han har utvecklat en intressant tankegång där han talar om ”kroppens språk”. Han säger att kroppsliga handlingar har en mening som enbart ord inte äger och att om vi inte avser en dylik mening med våra handlingar då bör vi inte utöva dem, liksom vi inte bör uttala ord som vi inte menar. I båda fallen rör det sig om ”lögner”.

Sexuell förening innebär för oss alla något lätt igenkännbart. Den betyder ”Jag är attraherad av dig”, ”Jag bryr mig om dig”, ”Jag skall försöka att göra dig lycklig” och ”Jag önskar att ha en djup relation med dig”. En del av dem som utövar en sexuell akt menar inte dessa saker med sina handlingar. De önskar endast utnyttja den andre för sin egen lusta. De ljuger med sina kroppar på samma sätt som någon som säger ”jag älskar dig” blott och bart i syfte att få den andre att göra honom eller henne en tjänst.

Det är lätt för oss att vilja ha sex med flera olika personer, men i allmänhet vill vi bara ha barn med en enda person. Man säger något helt annat med sin kropp när man säger: ”Jag vill njuta sexuellt med dig” eller om man säger: ”Jag är villig att bli förälder tillsammans med dig”. Ja, i själva verket är ett av de enklaste sätten att komma på om det rör sig om endast sexuell njutning eller om kärlek att fråga sig själv om man vill ha ett barn med denna person. I allmänhet är det äkta kärlek det rör sig om när vi vill ha barn med någon. Då vill vi att hela vårt liv skall förenas med denna person. Vi vill bli ett med den personen på samma sätt som vi blir ett med den andre om vi har ett barn tillsammans – hela vårt liv är sammantvinnat med hans eller hennes. Vi köper blöjor tillsammans, ordnar med födelsedagsfester, betalar för college och planerar bröllop. En sexuell akt utan tillgång till preventivmedel är detsamma som att än en gång yttra bröllopsformulärets ord: ”Jag tar dig till hustru eller man i nöd och lust, i sjukdom och i hälsa, tills döden skiljer oss åt”. Att ha barn med varandra är detsamma som att dela ett helt livsprojekt med varandra.

En sexuell akt som är öppen för möjligheten till fortplantning är symbolen för det förbund som makarna har förpliktigat sig till. Preventivmedel ger istället budskapet att man å den ena sidan önskar ägna sig åt den sexuella akten men å den andra inte önskar skapa något förblivande förbund med den andre. Möjligheten av ett evigt förbund har medvetet tagits bort från just denna akt som ger oss störst möjlighet att skapa det. Den banaliserar den sexuella akten och gör den till en lögn.

Födelsekontroll med hjälp artificiella medel är alltså en skymf mot ens egen kropp, mot Gud och mot relationen mellan makarna.

Men måste äkta makar ha så många barn som det är fysiskt möjligt? Detta är inte något som kyrkan någonsin har lärt ut. Makarna förväntas vara ansvariga när det gäller graviditeter och uppfostra så många barn som de vet sig om att kunna uppfostra väl. Men sätten på vilka man begränsar familjens storlek måste vara moraliska. Den naturliga familjeplaneringens metoder är mycket effektiva och de utgör ett sätt som är moraliskt när det gäller att planera för sin familj. Den hjälper makar att bli med barn när de så önskar och hjälper dem att undvika att få barn när det inte vore ansvarigt att ha ett barn. Den naturliga familjeplaneringen lär paren att respektera sina kroppar, lyda sin Gud och helt och fullt respektera sin make/maka.

Naturlig familjeplanering (NFP) betyder inte den föråldrade metoden där man gick efter kroppens rytm med hjälp av en kalender. Nej, naturlig familjeplanering är en vetenskaplig metod som lär en när en kvinna är fruktsam genom att man ger akt på olika kroppsliga tecken. Det par som önskar undvika att bli med barn avhåller sig från sexuellt umgänge under den fertila perioden. Tillförligheten med denna metod är minst lika god som den där man använder p-piller. Och den naturliga metoden innebär inga hälsorisker och är moraliskt riktig.

Par som använder sig av den naturliga familjeplaneringen finner att den har positiva resultat för deras äktenskapliga förening och deras relation till Gud. När par avhåller sig från sex under de fruktsamma perioderna gör de inte våld på sin fruktsamhet eftersom de inte tillåter sig att ge av den under den tiden. De lär sig att leva i enlighet med sin kropps naturliga rytm. Med ett ord, användandet av den naturliga familjeplaneringsmetoden kanske innebär handlingar som inte är fruktsamma men aldrig handlingar som önskar hindra fertiliteten.

Det finns de som anser det underligt att periodisk avhållsamhet är något som gynnar äktenskapets harmoni istället för att skada den. Men avhållsamhet kan vara ett annat sätt att visa kärlek på, liksom det är för dem som inte är gifta eller för dem för vilka det innebär en hälsorisk att ha sex. I början kan det verka irriterande särskilt för dem som inte varit kyska före äktenskapet och som varit vana att ha tillgång till preventivmedel. All slags avhållsamhet, även när det gäller diet och annat man medvetet avhåller sig ifrån, är något svårt. Men makar måste ju av olika skäl försaka den sexuella njutningen – till exempel när en av dem är bortrest eller sjuk.

Makar som använder sig av naturlig familjeplanering lär sig snart att denna metod hjälper dem att kommunicera bättre med varandra. Även avhållsamheten kan vara en hjälp. De lär sig att uttrycka sin kärlek på annat sätt än genom genitalierna och allt eftersom de lär sig att bemästra sina sexuella begär finner de en ny frihet som de inte kände tidigare. Många finner att deras relation blir mera romantisk under avhållsamhetsperioderna och att en förväntan träder in i den inför återförening. Kvinnan känner att maken är rädd om henne när han inte kräver att hon skall använda de ofta skadliga och obehagliga att använda preventivmedlen.  Mannen får större respekt för sig själv när han lär sig självbehärskning och kärleksakten blir ett verkligt bevis för kärleken han hyser till sin kvinna och inte uttryck endast för sexuell lust. Ett starkt bevis är att de makar som använder sig av denna metod har ett mycket lågt skilsmässotal, medan äktenskap i USA går isär så ofta som i 50% av fallen. Det tycks som om dessa makar äger ett djupare förbund än de som använder sig av preventivmedel.

Kyrkan fördömer inte artificiell födelsekontroll eftersom den vill förvägra makarna den sexuella njutningen utan eftersom den vill hjälpa dem att finna lyckan i äktenskapet och hjälpa dem att skapa lyckliga hem åt sina barn. Punkt 18 i Humanae Vitae uttrycker det så här:

Men Kyrkan, som inte är förvånad över att, i likhet med sin gudomlige grundare, bli satt till att vara ”ett tecken som blir motsagt”, står trots detta vid sitt uppdrag att ödmjukt men också med fasthet förkunna hela morallagen, såväl den naturliga som den evangeliska.

Kyrkan är ju inte upphovet till dessa båda lagar. Därför kan hon inte efter eget gottfinnande förfoga över dem, utan hon kan endast vara väktare och uttolkare. Aldrig får hon förklara något som tillåtet, som i själva verket är otillåtet, eftersom det enligt sin natur strider mot människans sanna väl.

När Kyrkan oavkortat bevarar morallagen beträffande äktenskapet, är hon väl medveten om att hon medverkar till uppbyggandet av en äkta mänsklig kultur. Utöver detta sporrar hon människan att inte dra sig undan sitt ansvar genom att förlita sig på tekniska medel. Därmed skyddas makarnas mänskliga värdighet. När Kyrkan på detta sätt troget föregår med vår gudomlige Återlösares exempel och lära, visar hon att hennes uppriktiga och oegennyttiga kärlek ledsagar människan. Hon vill hjälpa henne, även under hennes jordiska vandring, ”att hon såsom den levande Gudens barn skall ha del i Hans liv, Han som är alla människors Fader”.

När kyrkan lär ut att det är omoraliskt att använda sig av artificiell födelsekontroll är det inte en juridisk lag hon vill påbörda katolikerna. Hon lär endast ut det som naturen och evangeliet lär oss. Vi borde vid det  här laget förstå – på det hårda sättet – att om vi går emot naturens och Guds lagar när det gäller gåvan av sexualiteten som Gud givit oss, då gör vi stor skada både mot oss själva som individer och mot samhället i stort.  

Janet Smith (1950-) är professor i moralteologi vid Sacred Heart Major Seminary i Detroit, Michigan. Hon har tidigare undervisat vid University of Notre Dame, och University of Dallas. Hon är ledamot i det Påvliga rådet för familjen

20080707

Med benäget tillstånd från författaren

Översättning: NH