Ett av de fyra ämnena som Benedikt XVI och hans kardinaler hade att behandla under det senaste konsistoriets dag ägnad åt ”reflexion och bön” den 23 mars var just islam.

Eller för att vara mera exakt: ”positionen som den katolska kyrkan och den heliga Stolen intar gentemot vår tids islam.”

Diskussionen hölls i enrum men efteråt anmärkte några av kardinalerna att man lagt mycket större tonvikt än tidigare vid det provocerande handlande som islam utför gentemot kristendomen och västvärlden under senare tid. De sade att Benedikt XVI:s energiska uttalanden i vilka han protesterar mot terrorism och kränkandet av religionsfrihet hade vunnit stort gillande.

En månad tidigare, den 20 februari, tog påven emot Marockos nye ambassadör till den heliga Stolen, Ali Achour, och höll ett kraftfullt tal till förmån för religionsfrihet där han bad den muslimska världen att "avvisa våld som en väg att gå för islam.”

Den 22 mars, kvällen före konsistoriet, hade påven genom sin statssekreterare Angelo Sodano, till den afghanske presidenten, Hamid Karzai, sänt en brådskande begäran om befrielse av Abdul Rahman, en afghansk medborgare som dömts till döden på grund av att han konverterat till kristendomen.

I själva verket frigavs Rahman och fördes till Italien under beskydd. Det har han Benedikt XVI att tacka för!

Men finner vi samma energiska sätt att närma sig islam också i kyrkans analys av fenomenet?

Svaret är ja. Ett iögonfallande bevis för detta är en artikel som publicerades i senaste numret av “Studium,” en auktoritativ italiensk tidskrift som kommer ut varannan månad och behandlar katolsk kultur. Tidningen grundades år 1906 och utges av bokförlaget med samma namn. Den leds av två mycket framstående lärda katoliker, Vincenzo Cappelletti, filosof specialiserad på vetenskap och direktör för Institutet för den italienska encyklopedin och Francesco Paolo Casavola, jurist och f.d. ordförande för den konstitutionella domstolen. Till de hängivna medarbetarna i ”Studium” har också hört Giovanni Battista Montini, som blev påve under namnet Paulus VI.

Artikeln har rubriken ”Den islamistiska frågan” och tar upp 30 sidor i tidskriften. Den innehåller många fotnoter och redan på själva omslaget får vi en hänvisning genom bilden av en minaret som sticker upp bland skyskraporna i en västerländsk stad.

Men det mest intressanta med artikeln är vilka som skrivit den. Det är Roberto A.M. Bertacchini och Piersandro Vanzan. Särskilt den sistnämnde är av intresse. Det är en jesuit, professor i pastoral teologi vid det påvliga Gregorianauniversitetet i Rom. Framför allt väcker han vårt intresse eftersom han ingår i gruppen skribenter som arbetar för ”La Civiltà Cattolica,” de romerska jesuiternas tidskrift som trycks sedan Vatikanen granskat innehållet och givit sitt medgivande till det.

På grund av artikelns explosiva innehåll var det otänkbart att Bertacchinis och Vanzans artikel skulle publiceras direkt i en tidskrift vars statuter är förenade med den heliga Stolen och som reperesenterar Vatikanens officiella hållning.

Men det faktum att huvudförfattaren till artikeln är jesuit och ingår i staben för “La Civiltà Cattolica,” och att den publicerades i en så ansedd katolsk tidskrift som ”Studium”, ger oss dock viktiga antydningar.

De som läst “La rabbia e l’orgoglio" [Rage and Pride] och andra skrifter som handlar om islam av Oriana Fallaci – en världsberömd författarinna som i många år bott i New York – kommer att att finna att Bertacchinis och Vanzans artikel har mycket gemensamt med det hon skriver.

Oriana Fallaci är en mycket sträng kritiker av de religiösa och kulturella faktorer som enligt henne ger näring åt den muslimska världens provokativa handlande mot västvärlden och kristendomen. Trots att hon säger sig vara ateist är hon en skarp försvarare av kristendomen och väst.

Hon hyser stor beundran för Benedikt XVI och han i sin tur har läst många av hennes böcker. Den 1 augusti tog han emot henne i privat audiens i Castel Gandolfo.

Det enda som skiljer Oriana Fallacis analys från Bertacchinis and Vanzans är att hon å sin sida hävdar att islam inte är i stånd att reformera sig och inte kan fås att gå ihop med den kristna västvärlden. De två herrarna menar istället att en integrering av de båda civilisationerna är möjlig, även om den kommer att bli mycket svår att genomföra.

Det är ett känt faktum att även Benedikt XVI tror på den sistnämnda möjligheten.

Här följer nu ett utdrag ur den mycket längre artikeln som publicerades i januari-februari-numret av tidskriften “Studium”:

Den islamska frågan

av Roberto A.M. Bertacchini och Piersandro Vanzan S.J.

Islamsk terrorism är ett ganska komplicerat svar på konfrontationen med västvärlden, som islam ser som ett förödande, ja, dödligt hot.

I slutet av 1980-talet pågick en strid inom det islamistiska lägret mellan Abdullah Azzam och dennes anhängare och den mycket mera extremistiska ståndpunkten som intogs av Ayman Al-Zawahiri, en sann ideolog och förespråkare av jihad-tanken, så som den förverkligas idag. I kategorin ”fiender” räknar denne in de s.k. ”herodianerna” eller de som samarbetar med väst. Den 24 november, 1989 blev Azzam mördad i Peshawar och lämnade Al-Zawahiri ensam på täppan.

För de riktiga fanatikerna är allting som kommer utifrån som ett gift för deras traditionella levnadsstil. De hävdar därför att det bara finns ett sätt att hindra en kulturell katastrof, och det är att driva ut inkräktarna och hermetiskt tillsluta gärnserna så att ingenting kan vanhelga eller korrumpera deras miniatyrvärld. Detta är delvis Usama bin Ladens ståndpunkt, och den motsätter sig den amerikanska närvaron, inte bara i Irak utan också i Saudiarabien.

Men detta defensiva program skulle aldrig gå att genomföra gentemot den västliga civilisationen. Till skillnad från tidigare civilisationer är denna civilisation inte regionalt eller territorialt kringgärdad. Globaliseringens genomträngande och överallt rådande inflytande är sådant att det bara finns ett sätt att undslippa det, nämligen att förgöra den. Och det är det som är Al-Zawahiris ideologiska program, som han fullföljer med en komplex strategi. Han ersätter slagordet ”att modernisera islam” med ett annat, ”att islamisera den moderna världen”, dvs. väst.

Inom den muslimska världen betyder islamisering att man önskar ta bort det västliga inflytandet från allt, från de politiska och kulturella institutionerna till de ekonomiska, ända därhän att man önskar göra om all bankverksamhet. Utåt sett betyder det att man önskar sprida islam genom kraftfullt missionerande, både i Europa och Förenta Staterna. Denna aktivitet understöds framför allt av Saudiarabien. Men enligt de mest radikala tolkningarna betyder att islamisera väst att våldsamt attackera västs politiska och ekonomiska makt och att man därvid inte ens skonar civilbefolkningen.

Detta pan-islamistiska program kan få en del att hånle, liksom många hånlog åt Hitler före dennes politiska maktövertagande. Men det är ett verkligt program som håller på att förverkligas i enlighet med en tydlig plan, och fastän det går långsamt framåt, går det dock att se vissa resultat.

Att det är ett verkligt program kan vi se på många olika tecken.

* * *

Det första beviset på makroskopisk nivå är att relativt stora grupper alltifrån Afghanistan till Kashmir till Chechnya till Ossetia till Filippinerna till Saudiarabien till Bosnien till Kosova till Palestina till Egypten till Algeriet till Marocko har förklarat krig mot väst. Det är omöjligt att tro att alla de attacker som utförts i dessa länder inte skulle ha något som helst sammanhang och skulle ha utförts oberoende av varandra.

Det andra beviset, även det utfört i stor stil, är terrorismen. Det framgår särskilt klart att det är ett bevis om man tar sig tid att följa tråden bakåt i tiden från den 7 juli, 2005 till 1969, när Leila Khaled kapade ett flygplan på Roms Fiumicino flygplats och sedan lät det explodera i Damaskus.

1972 var året för olympiaden i München och massakern som ägde rum där. Men innan dess, den 16 augusti samma år, sprängdes ett flygplan på väg till Tel Aviv genom en skivspelare som riggats med sprängämnen som ett par engelska turister tagit emot av två arabiska män som flirtat med dem. Att tänka på det idag är nog för att få en att rysa. Al-Qaida är ett nytt och nära relaterat fenomen. Att uppvakta två kvinnor för att utföra ett beväpnat anfall betyder att ens ideologi verkligen betyder något för en. Och det betyder att det finns ett samband mellan ideologi och organisationsförmåga. Det är inte möjligt att helt enkelt inhandla en skivspelare full med sprängämnen i närmsta järnhandel. Det vore bara möjligt om två araber skulle råka möta två turister på väg till Tel Aviv och sedan råkade få en idé att de skulle utföra ett anfall, och sedan återigen råkade möta en vän som kunde ge dem ett dylikt ”överraskningspaket”. Men år 1970 hade redan sex flygplan kapats och sprängts på marken eller under flygningen.

Villkoren för utförandet av attacken den 16 augusti, 1972, var så invecklade att de innebar att den bakomliggande planen hade hållit på att utformas under flera år. Det behövdes också utmärkta propagandasystem och ekonomiska och mänskliga resurser av högsta kvalitet. Människors känsla för moral kan inte ändras över en natt. De unga kvinnorna var antagligen attraktiva och de kan ha hyst en viss ömhetskänsla för förövarna. Vi kan bara jämföra denna episod med den som hände år 2004 när etthundrafemtio barn dödades i en skola i Beslan, när vi kan tänka på vilken tortyr det måste vara att inte få gå och kasta vatten, på hur flickorna först våldtogs och sedan dödades. Vi ser här ett så stort utbrott av grymhet satt i verket, en grymhet som står så starkt i motsats mot vanlig känsla för vad som är rätt, att den bara kan förekomma i samband med ett absolut ideologiskt engagemang. Och en sådan ideologi som har sin grund i religionen kräver att teologerna själv väver samman det teoretiska rättfärdigandet för utövande av terror.

Det tredje beviset är anti-sionism. Låt oss titta på vad som ligger bakom händelserna. I de första anfallen från år 1970 ser vi tydligt att det har att göra med anti-sionism. Episoden i München visar det tydligt och klart. År 1973 har vi Yom Kippur-kriget, där vi ser hur de islamska länderna måste dra sig tillbaka och erkänna sig besegrade. Men den 16 och 17 oktober samma år, under det syrisk-egyptiska kriget mot Israel, höll OPEC en konferens i Kuwait city som fick som följd a) att priserna på råolja steg fyrfaldigt, b) man införde ett embargo mot USA, Danmark och Holland, c) man progressivt började reducera mängden olja som utvanns, d) att man ansträngde sig att utsträcka embargot till länder som inte accepterade deras villlkor, e) inkluderade bland de politiska villkoren att den ekonomiska partnern skulle gå med på att Israel drog sig tillbaka från de ockuperade områdena, att de erkände palestinernas existens, närvaron av PLO vid fredsförhandlingarna och att FN-resolution nr 242 skulle tillämpas. Det är ett faktum att de muslimska länderna inte erkände den nyligen bildade staten Israel. Och att Saddam Hussein var fientligt inställd mot Israel kunde vi tydligt se ända till slutet. Vi ser alltså en tydlig sammanstrålning av ekonomiska, militära och terroristbaserade ledande principer. Efter anfallen på New York, Madrid, London och Sharm El Sheik, måste man vara blind om man inte såg den nästan maniska känslan för koordinering och timing i denna form av islam. Men det rådde också koordinering mellan OPEC-konferensen och Yom Kippur-kriget. Denna känsla för tidpunkt och koordinering är ett kulturellt budskap riktat mot den muslimska världen själv, ett utomordentligt sätt att hävda att islam är enat och företräder en gemensam linje.

Den fjärde indikationen är den missionära ivern och den femte är invandring. Aisha Farina, en italiensk kvinna från Milano som konverterat till islam och som offentligen har uttryckt sin beundran för Usama bin Laden som en ledare man kan lita på, säger: ”Kanske alla italienare så småningom kommer att konvertera. Men i vilket fall som helst kommer vi att erövra er med fredliga medel, för vi fördubblar vårt antal i varje generation, medan ni står kvar vid nolltillväxt.”

Men islam rycker fram på andra sätt också. I Mazara del Vallo på Sicilien finns det sedan 1970-talet en tunisisk församling som har fått tillåtelse att bevara sin identitet på alla möjliga sätt. De har tunisiska skolor, lärare sänds in från Tunisien, den tunisiska lagen tillämpas, osv. Så även om månggifte är förbjudet här, tolereras det på många platser. Muslimer öppnar icke-auktoriserade skolor, men ingen ingriper. Infibulation (könsstympning) praktiseras på kvinnor men ingen blir dömd för det. På det stora hela gör detta att medborgarna inte längre är lika inför lagen. Det innebär att vissa minoriteter först skyddas och sedan blir privilegierade. Och detta visar på att radikal multikulturalism och likhet inför lagen ej går att förena.

Men det finns ett hinder för denna strategi och det är de amerikanska trupperna på muslims mark. Ur detta kan vi dra två politiska slutsatser som skiljer sig åt inte enligt resultatet de eftersträvar utan vilka strategier de använder sig av. Bin Laden, men också Iran och kanske Pakistan, tror att oljepumpen till slut kommer att ha mindre betydelse än avtryckaren på kärnvapnet. Det finns två anledningar till varför utpressning genom användande av sina oljetillgångar inte kan vara så länge, en är att priset på råolja redan nu är för högt, och att andra energikällor kommer att bli alltmera ekonomiskt attraktiva. Den andra är att det är nödvändigt att ta till en annan strategi, som genom att föra kriget in i Europas och Amerikas hjärtan blockerar användandet av atomvapen. Men att göra det kräver enorma penningmedel och en kontroll av den politiska makten, som nu är i händerna på inte fullt så radikala muslimer. Den politiska taktiken som terroristerna använder sig av löper alltså längs två parallella linjer: Man önskar bekämpa de mera ”moderata” muslimska regimerna och utföra spektakulära anfall i väst för att förstärka sin egen prestige i ögonen på den muslimska världen och därigenom befästa sin ställning som muslimernas legitima ledare. Om detta är två scenarion som verkar troliga, då måste vi se president Bushs politik i ett helt annat ljus. Vi måste då se det som ”motvapnet mot atomvapen”. Vi har ännu att konstatera om detta är ett riktigt sätt att se den på.

Det sjätte och sista beviset är den jublande glädje som den muslimska befolkningen gav uttryck för på gator och torg, på hemsidor och till och med i pressen efter den 11 september, 2001 och också efter förödelsen som orkanen Katrina förde med sig och som dagstidningen “Al-Siyassa” i Kuwait kallade ”en soldat ditsänd från Gud”. Om man kommer därhän att man gläds åt fasansfulla ting kan en sådan glädje inte annat än bryta banden som håller samman mänskigheten i en naturlig solidaritet och skärpa betydelsen av benämningen ”otrogna hundar”. En massaker på hundar gör mig inget, de är inte mänskliga, så måste man resonera. Detta är rasism och man måste börja med att kalla den vid dess rätta namn, och sedan sluta sig till konsekvenserna.

* * *

Kort och gott, islamiseringen av väst är varken ett fantasifoster eller något som vi utan anledning fruktar. Det är en plan och ett faktum som frapperar oss när vi objektivt undersöker bevismaterialet vi har.

Moderat islam existerar inte eftersom det inte finns någon instiutionaliserad och moderat form av islamsk teologi. Det finns moderata muslimer och en del av dem ser saker i ett klart och framförhållande perspektiv. Men islam självt, eller snarare muslimernas institutionella religiösa kultur, har reagerat vid konfrontationen med den moderna världen genom att förskansa sig in i sina fundamentalistiska positioner. Och detta är sant inte bara i Iran och Pakistan, utan också i Egypten.

Därför finns det ett objektivt sammanhang mellan den islamska teologins utvecklingslinje och den ideologi terroristerna bekänner sig till. Lyckligtvis har inte alla imamer samma iver att bedriva jihad, men problemet är att det inte finns någon moderat islam, eller snarare att det inte finns någon islamsk teologi som i sig har införlivat moderniteten. Därför är det inte bara en bra försiktighetsåtgärd, att såsom kardinal Giacomo Biffi har föreslagit, att avskräcka islamsk immigration till Europa, det skulle till och med tyda på masochism att uppmuntra den utan att i gengäld begära att immigranterna visar att de vill integrera sig.

Islam är inte kompatibelt med liberala demokratier och detta av starkare och djupare skäl än de man vanligtvis kommer att tänka på. Det handlar inte bara om månggifte, slöjor, att det religiösa firandet äger rum på en fredag, osv. Det handlar nämligen inte bara om regler för uppförandet, moral och gudstjänsthandlingar. Vi måste istället se hur islam fungerar på hemmaplan. I Iran finns det mullor som är speciellt anställda för att övervaka att folk uppträder på ett moraliskt sätt. Och förutom att kika in i medborgarnas sovrum, är det många fler av dessa mullor som kontrollerar biografer, press och böcker. Detta innebär att man kontrollerar det offentliga tänkandet och censurerar det om det inte följer sharian eller Koranen och dessas officiella tolkning. En lärare kan inte säga vad han vill i skolan och det är riskfyllt för en intellektuell att publicera sina egna tankar.

När vi förklarar denna aspekt, får vi inte glömma bort att den katolska kyrkan inte tog bort sin lista över förbjudna böcker förrän under Andra Vatikankonciliet, men även före borttagandet ägde det inte någon betydelse vid civila ärenden. Men så är det inte i islam. Religiös censur är egentligen civil censur, efersom de religiösa auktoriteterna har civil auktoritet och vice versa. Hela spektrat av detta och andra relaterade fakta frammanar intellektuell hederlighet från vår sida, eftersom vi inte kan tyda dem som isolerade fall som saknar allmän betydelse. Och om de inte är isolerade fall, då kan vi bara dra en slutsats, nämligen att ordet ”frihet” inte funnits i arabiska länder under flera århundraden, eftersom den muslimska civilisationen inte har någon beredskap för det. (Det infördes först år 1774 i och med ordet ”hurriyya,” som betyder ”att vara berättigad” och endast eftersom ordet behövdes när man skrev under kontrakt med västlänningar.) Därför är det absoluta styrelsesättet vi finner i Saudiarabien eller i emiraten, kvinnors legala ojämlikhet och så vidare inte bara excentriska uttryck som det går att korrigera. De är verkningar som har djupt rotade orsaker och som inte kan tas bort om man inte samtidigt förstör islam. Och därför försvaras dessa egenheter så häftigt – eftersom de äger en inneboende relation till den muslimska identiteten. Och därför kan integrering ske på ett individuellt sätt med muslimer på en individuell basis, men inte tillsammans med islam.

Olyckligtvis blir ett öppet och liberalt samhälle paralyserat när det möter en hämmad och inkompatibel civilisation. Toleransbegreppet utarbetades inom den kristna civilisationen för att oskadliggöra vår civilisations interna konflikter. Det var logiskt att införa detta begrepp, ty tolerans var ett värde som alla parter kunde samsas om, eftersom det var möjligt att finna en teologisk grund för det.

Men inom islam finns det ingen grund för tolerans i ordets vidare bemärkelse och som är den som karakteriserar våra sekulära samhällen. Pressfrihet är något obegripligt. Medeltiden hade Boccaccio och renässansen Pietro Aretino som de censurerade. Men i ett fall som vållade mycket mindre anstöt censurerade islam matematikern och poeten Omar Khayyam (1048-1122) för att han talade om vin och att vara drucken. Och det faktum att han rehabiliterades i viss mån i Iran i slutet av 1900-talet betyder inte den slags öppenhet som man skulle önska att det gjorde. I Saudiarabien skyddar islam sig genom att förbjuda till och med att bära ett halsband med ett kors. Men hur kan islam skydda sig i Europa? Det är inte bara problemet med flickor som bär jean. Det är problemet med skolor, tidningar, fackföreningar, kvinnor i ledande positioner, bio, tv, bibliotek. Det är hela väst så som det syns i summan av sina institutioner som är ett hot mot islam. Och inte eftersom det önskar vara ett dylikt hot, utan helt enkelt eftersom det existerar. Så som Israel existerar.

* * *

Det är därför nödvändigt att vi utövar en omfattande självkritik när det gäller våra relationer med islam och går ifrån en blind och självmordsaktig uppfattning om de andra som ”så förtjusande och trevliga människor”.

Att föra dialog med människor som har satt sig i sinnet att få oss att omvända oss till islam och reducera oss till status av dhimmi, till medborgare av andra rang, tjänar ingenting till. Att föra dialog med moderata muslimer borde inte bara föras som hittills utan utökas och de moderata krafterna bör stödjas på alla möjliga sätt, ännu mycket mera än det stöd som tidigare gavs åt den anti-sovjetiska motståndsrörelsen. Men dessa former av öppenhet måste kombineras med en politik där det också ingår viss misstro och man inte drar sig för berättigad misstanke. Detta kan också bidra till att dra åt nätet så mycket som möjligt och få de somvill islamisera Europa att känna sig avskräckta från att göra det. Det är detta som är terrorismens ideologiska pelare. Man kan inte bekämpa den ena utan att göra motstånd mot den andra.

För att bli insläppt till bröllopsfesten måste man var iförd lämpliga kläder och vi måste kräva det av dem som knackar på vår dörr. Det är en klädnad som innebär att för att bli insläppta måste gästerna lyda våra lagar. På annat sätt går det inte att förhindra att man i moskéer, islamistiska kulturcentra och cirklar där man lyssnar till predikningar genom elektroniska media, att odla hat mot oss. Och det är just vad det är – hat – en känsla som vi alltför länge har tolererat med självmordskandidatens beskedlighet. Det är en känsla som gör att allt samhällsliv stannar av.

Det vore hur som helst sorgligt om detta vore slutet på historien. Vi bör istället försöka vara de profetiska företrädarna för en ny era där det råder tolerans och integerering.

När vi tänker på de interkulturella relationerna är det antagligen nödvändigt att vi i väst försöker dra ner på vår sekulariserade anda. Men från synvinkeln ”islamsk teologi”, är det inte solklart vilken väg vi skall ta. Delvis på grund av att deras kulturcentra tycks oss som fort som det är svårt att riva ner. Ett sätt som skulle kunna lyckas är att vända tillbaka till de stora mystikerna i den muslimska världen, till exempel Rabi’a eller Al-Hallaji. Men Al-Hallaji dog martyrdöden för en kalifs hand, inte på grund av de kristna. Därför är problemet förenat med den teoretiska och praktiska möjligheten av en pluralistisk islamsk teologi att uppstå. Vi tror att det är ett mycket angeläget problem, som det skulle vara fel att hävda att det inte går att lösa eller att det inte existerar.

Och detta gäller också på den politiska nivån. Dagens islam sätter Europa inför problemet med att ge dess identitet ett samhälleligt erkännande. Det är ett allvarligt problem och ett problem som kristenheten inte har lyckats framlägga för egen del med samma kraftfullhet. Att finna en lösning som grundar sig på likhet inför lagen – genom att harmoniera och skydda alla religiösa gruppers rätt till sin tro på samma sätt – kommer inte att bli lätt. Men det är inte möjligt att en muslimsk minoritet skulle ges civilt skydd av sin identitet och kulturellt erkännande som det sekulära tänkandet som uppstod under den franska upplysningstiden vägrar att ge sin kristna majoritet!

Med benäget tillstånd från Sandro Magister och www.chiesa

2006-04-21
__________


Hemsidan till tidningen i vilken Bertacchinis och Vanzans artikel publicerades:

> “Studium”

__________


Tidigare artiklar som publicerats här om samma ämne:

> Focus on ISLAM

__________


De senaste artiklarna finner Du på:

> www.chiesa.espressonline.it

Sandro Magisters epostadress är: s.magister@espressoedit.it

__________