Gregorius den store:

Det genomborrade hjärtat

 

Varje själ som har fruktan för Gud, befinner sig redan under Guds ok men är ändå fortfarande långt borta från honom, eftersom den har fruktan, ty närmar sig Gud gör man blott i den mån man gör sig fri från fruktan för straff och mottar kärlekens nåd från honom. Låt oss föreställa oss själen hos någon av de utvalda, som brinner av en ständig längtan efter att i kärlek få skåda Brudgummen; eftersom detta på ett fulkomligt sätt inte är möjligt i detta livet, betraktar han hans höghet och hans hjärta blir då genomborrat av kärleken [jfr Apg 2: 37]. Detta genomborrande, som sker ge­nom den kärlek, som brinner av längtan, är liksom ett slags kyss. Så ofta som själen kys­ser Gud, så ofta genomborras den av hans kärlek.

Det finns många som redan fruktar Gud och redan mottar nåden att utföra det goda, men de ger honom ännu inte någon kyss, ty de har ännu inte genomborrats av hans kärlek. Det som hände vid gästabudet hos fariséen är ett gott uttryck för detta: Då han mottog Herren i sitt hus och i sitt hjärta klandrade den kvinna som kyss­te hans fötter, fick han höra: "Jag kom in i ditt hus, men du gav mig ingen kyss, men denna kvinna har inte upphört att kyssa mina fötter sedan jag kom hit" [Luk.. 7: 45]. Var och en som redan ger allmosor och redan är angelägen om att göra det go­da liksom mottar Kristus till sitt gästabud: den som inte upphör att stödja honom i hans lemmar, ger Kristus att äta [jfr Matt. 25: 40]. Men om han ännu inte har ge­nomborrats av kärleken, kysser han ännu inte spåren av hans fötter. Kvinnan som kysser är alltså förmer än den som bjuder på mat, ty den som brinner i sitt inre och ge­nomborrats av sin längtan efter Herren är förmer än den som bjuder honom yttre ting. Väl är det sagt: "Hon har inte upphört att kyssa mina fötter".

Det är emellertid inte tillräckligt att en enda gång genomborras av Guds kärlek och en enda gång vila i den, utan detta genomborrande bör bli varaktigt och allt in­tensivare. Kvinnan prisades, eftersom hon inte upphörde med sina kyssar, dvs. inte upphörde att låta sitt hjärta genomborras. Därför sägs det också genom profeten: "Stifta en högtidsdag för skarorna som kommer samman, ända till altarets horn" (Ps. 118. 27]. Våra hjärtans genomborrande är en sådan högtidsdag inför Herren. En så­dan högtidsdag för skarorna instiftas, när själen oavlåtligt rörs till tårar av kärlek till honom. [...] "Altarets horn" betecknar det inre offrets upplyftande. När vi kom­mer fram dit, är det inte längre nödvändigt, att vi under klagan firar vår högtidsdag inför Herren. Den själ som alltså önskar att bli genomborrad av kärleken och redan åstun­dar att få skåda sin Brudgum, må säga: "Kyssar give han mig, kyssar av sin mun" [H.V. 1:1]!

Kyssen av hans mun är helt visst den fullkomliga inre friden. Då vi når fram till den, skall inte något ytterligare återstå för oss att söka. Därför tillfogas det med rätta: "Ty dina bröst är bättre än vin" [H.V. 1: 1]. Vinet är den gudskunskap som vi får motta i detta livet, men brudgummens bröst skall vi få famna, då vi får skåda honom i det eviga fäderneslandet genom att omfamnas av hans närvaro. Må alltså själen säga: "Dina bröst är bättre än vin". Det innebär: Stor är den kunskap om dig som du i detta livet har skänkt mig, förnämligt är gudskunskapens vin, varmed du gör mig drucken. Men dina bröst är bättre än detta vin, ty då går man, genom  att se och genom ett upphöjt skådande, ut över allt det som man nu vet om dig genom tron.

(Expositio in Canticis Canticorum, 18-19: SC 314, 96-100)

 

Övers. Alf Härdelin

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2010 All rights reserved