Den salige Job, som är en förebild för den heliga kyrkan, är ibland kroppens röst och ibland Huvudets. Och medan han talar för dess lemmar, lyfts han plötsligt upp för att ge röst åt Huvudets ord. Därför tillfogar han här: "Detta har jag lidit, fastän ond­ska ej finns i mina händer och fastän mina böner var rena inför Gud" [Job 16: 17]. Någon ondska fanns inte i hans händer, ty "Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun" [1 Petr. 2. 22], men ändå uthärdade han korsets smärta för vår återlösnings skull. Såsom den ende bland alla frambar han rena böner till Gud, ty till och med mitt i lidandets smärta bad han för sin förföljare och sade: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör" [Luk. 23: 34].

Kan man i bönen säga eller tänka något som är renare än att man ber om barm­härtighet mot dem som tillfogar en smärta? Så skedde för att vår Återlösares blod, som de grymma förföljarna göt ut, senare skulle bli de troendes dryck och för att de skulle förkunna, att han är Guds Son. Om detta blod tillfogas det de passande orden: "Du jord, överskyl inte mitt blod och låt mitt rop inte ligga gömt i dig" [Job 16: 18]. Åt den människa [nämligen Adam] som syndade blev det sagt: "Du är jord, och till jorden skall du vända tillbaka" [1 Mos. 3: 19].

Denna jord har inte gömt vår Återlösares blod, ty varje syndare som tar emot pri­set för sin återlösning brister ut i bekännelse och lovsång och gör honom efter för­måga känd för sina medmänniskor. Denna jord har inte täckt över hans blod, ty den heliga kyrkan har redan intill världens ändar förkunnat sin återlösnings mysterium.

Man bör lägga märke till att det tillfogas: "och låt mitt rop inte ligga gömt i dig", ty återlösningens blod, som man tar emot, är nämligen ropet från vår Åter­lö­sare. Därför talar även Paulus om "det renande blod som talar starkare än Abels" [Hebr. 12: 24]. Om Abels blod blev det ju sagt: "Hör, din broders blod ropar till mig från jor­den" [1 Mos. 4: 19].  Men Jesu blod talar bättre än Abels, ty Abels blod var en an­kla­gelse mot en brodermördare och Herrens blod utverkade liv åt förföljarna.

För att alltså vår Herres lidandes sakrament inte skall vara verkningslöst i oss, bör vi efterlikna vad vi mottar och förkunna för andra vad vi själva vördar. Hans rop ligger gömt i oss, om vår tunga tiger om det som vår själ har satt sin tro till. Men för att hans rop inte skall bli gömt i oss, fordras det att var och en efter sin förmåga låter det livgivande mysteriet bli känt bland medmänniskorna.

Översättning från orginalspråk: Alf Härdelin

Katobs.se med exklusiva rättigheter