”Vilka är vi?” frågar Navid Kermani i sin kloka bok ”Tyskland och dess muslimer”. Även om ingen hittills gjort det skulle den frågan också passa att ställa till iniativet ””Vi är kyrka” (Wir sind Kirche, WsK). En ungdomsrörelse är det i alla fall inte. Och eftersom vi inte vill plåga Christian Weissner från WsK ännu mera, efter att han den sista tiden avkrävts många kritiska ställningstaganden, ska vi själva litegrann undersöka frågan för hans och hans kollegors räkning.

Nyligen kom en kvinna från vår församling fram och tilltalade mig. Hon arbetar på en delstatsmyndighet och hade flyttat från Bonn till vår stad för några år sedan. ” Vad bra att ni också är med i WsK!” Jag frågade förvånat ” Ursäkta, vad är WsK?” Nu var det hennes tur att bli förvånad. ”Ni menar väl inte allvar?” “Jo”, försäkrade jag, “skulle Ni kunna upplysa mig?” Alltsedan DDR-tiden har jag haft svårt med förkortningar. För att inte bli missförstådd, sa jag inte att jag alltid kom att tänka på Viktor Klemperers fortfarande högaktuella bok” LTI” (Lingua Tertii Imperii). I hans skarpsinniga språkanalys av det s.k. Tredje rikets språk karaktäriserar Klemperer de otaliga förkortningarna som ett sätt att dölja sanningen och uttryck för andlig fattigdom.

Nu fick jag alltså veta vad WsK betydde: Vi är kyrka. ”Naturligtvis är jag kyrka”, skyndade jag mig att försäkra, ”eller rättare: Jag tillhör kyrkan, liksom Ni.”

“Nej, invände hon, jag syftar på lekmannainitiativet ”Vi är kyrka”. WsK med citationstecken.” Det måste jag väl ändå veta, hon hade ju igår själv läst i en känd dagstidning att Sigrid Grabner från den påvekritiska lekmannaorganisationen WsK, skulle ha tagit övergreppsskandalerna till intäkt för att offentligt kräva en diskussion om celibatet.

Förvirrad försäkrade jag att jag varken var medlem i något parti, förening eller någon som helst annan organisation och tog hastigt avsked för att med hjälp av Internet bringa ljus i detta samtal, vilket inte var möjligt i all hast och trängsel.

Alldeles riktigt, där stod det svart på vitt att jag som tillhörig ”Vi är kyrka” krävde en diskussion om celibatet och på så sätt missbrukade missbruksskandalen. Det blir allt galnare, tänkte jag. Nu är vi redan framme vid övergreppen på övegreppens övergrepp. Jag skrev en skarp protest till chefredaktören och artikelförfattaren. Det kom ursäkter från tidningen, en namnförväxling, oförklarligt, mycket tråkigt, vi beklagar, konsekvenser vad avser anseende eller ekonomi absolut inte avsedda , vi för in en rättelse.

Men vi vet ju att något alltid blir kvar.

Därför kom det sig att jag gjorde mig bekant med WsK, vars fantommedlem jag alltså hade varit i tre dagar. När allt kommer omkring är ju också jag kyrka. Till henne hör levande och döda, heliga och syndare, rättfärdiga och självrättfärdiga, fattiga och rika. Som mänsklig institution hade hon inte funnits kvar om hon inte också varit Corpus Christi mysticum, om hon inte visat oss alla vägen till Gud. Gertrud von Le Fort låter kyrkan uttrycksfullt säga:”Jag är alla era vägars väg, på mig vandrar årtusendena till Gud.”

När jag läst hemsidan och de där uppställda WsK-målen frågade jag mig förvirrad om Kyrkan nu blivit modekonsult. Eller skulle jag vara född i går? Jag anser nämligen celibatet för en välsignelse och är tacksam, att den helige Ande kallat Joseph Ratzinger och inte Hans Küng till påvestolen. Jag känner mig inte förtryckt av någon hierarki, vill inte bli prästinna och är trots detta medveten om mitt värde. Jag har aldrig upplevt förkunnelsen av tron som annat än ett glädjebudskap, tycker att ekumeniken befinner sig på en svår men riktig väg, och anser att förverkligandet av kyrkans sexualetik skulle kunna lösa många personliga och sociala problem idag.

Jag tillhör en församling som i fyrtio år i DDR orubbligt stod fast vid sina herdar och vid den helige Fadern i Rom. Inte i blind lydnad utan i trohet till evangeliet. Hur skulle vi och de andra församlingarna i DDR annars kunnat hålla stånd mot de angrepp och förföljelser från det statsbärande parti, som ansåg sig inneha sanningen om lyckan för proletärerna i alla länder! För sin tro och för sin kyrka, i all dess mänskliga ofullkomlighet, stod kristna, under “proletariatets diktatur” ut med uteslutning, yrkesförbud och förföljelse, . Med de djärva orden ”Vårt centrum ligger i Rom och inte i SEDs centralkommitté”, motstod unga kristna hot och lockelser att delta i ungdomsinvigningar och medlemskap i Fri Tysk Ungdom. Därvid fick de finna sig i tråkiga konsekvenser i skola och arbete. Men de var inte ensamma. De fick hela tiden uppmuntran från sina herdar och tröst från Kyrkan. Därigenom stärktes de i sin tro och karaktär, blev inte förbittrade och isolerade sig inte heller från “den onda världen”. De var taggen i köttet, droppen som urholkade stenen. Och när timmen var inne stod de i första ledet i ickevåldsmotståndet mot en förljugen regim.

För övrigt rycker jag fortfarande till, när det talas om centralkommittéer. Gentemot den diktatoriska institution som kallade sig SEDs centralkommitté och som under hot om straff påtvingade alla sin åsikt, framstod för mig på DDR-tiden kurian i Rom rentav som ett förkroppsligande av demokratin. Efter die Wende upptäckte jag förvånat att också de tyska katolikerna hade kostat på sig att ha en kommitté. Är det underligt att jag bemöter dess kungörelser med yttersta skepsis och inte sällan med invändningar?

Alltsedan dess, då ett statsbärande parti som kallade sig avantgarde och lovprisade socialismen, ständigt talade i mitt namn, är jag mycket lyhörd när någon säger “vi” och ställer frågan varför man gör det? Vilka gruppintressen och vilken ideologi står detta “vi” för?

Kyrkan är inget parti och ingen förening. Hon är ett hus med många bostäder. Den som inte vill bli hemlös, måste bestämt protestera så snart enskilda invånare utan hänsyn till jämvikten vill riva källare eller våning, och därvid låter påskina att alla, d.v.s. vi, är eniga om det.

20110322

Från Vatican 5-2010

Övers: Didrik Wangel

Sigrid Grabner är skriftställare. Hon har skrivit ett flertal böcker, däribland en roman om drotttning Kristina.