av fader Pär-Anders Feltenheim

Vilka ansatser finns för att förnya den katolska teologin? Efter de båda tyska teologerna; jesuiten Karl Rahner och dåvarande kardinal Joseph Ratzinger eller de bägge franska teologerna, dominikanen Yves Congar och jesuiten Henri de Lubac, kan man antagligen inte hitta lika tongivande och dominerande teologer som de var och är. Det innebär emellertid inte att det inte finns försök till förnyelse bland ledande teologer.

Jesuitpatern José Millàs som är professor i sakramentsteologi vid jesuiternas påvliga universitet Gregoriana i Rom lanserar den spanske filosofen Xavier Zubiris verklighetsfilosofi som grunden för sin teologi. Millàs förespråkar Zubiris filosofi och dennes lärjunge Javier Monserrat SJ;s tolkningar som grunden för en djupare förståelse av livet som kristen och sakramenten.

Vid Gregoriana har mer än hälften av dagens kardinaler och en femtedel av alla biskopar studerat. Till universitetets alumner räknas också många professorer vid andra lärosäten i hela världen. Zubiri är antagligen okänd för de flesta i Sverige, där vi oftast riktar våra blickar mot katolska tänkare från de anglosaxiska länderna och Tyskland, men han är antagligen den främste spansk-talande filosofen som verkade på 1900-talet. Egenheten med Zubiris filosofi är framför allt hans avvisande av Aristoteles system och i dess ställe lanserande av begrepp som verkligheten och substantivitet.

Rahners teologi otillräcklig för dagens sakramentsteologi

Jesus föddes i en hebreisk familj men Nya Testamentet och de tidigaste konciliedokumenten skrevs ner på grekiska. Kristendomens trosinnehåll kom därmed att presenteras utifrån en egen syntes bestående av ett arv som kom från både Aten och Jerusalem. Först dominerade nyplatonska influenser. I och med Thomas av Aquinos genomslag i teologin har Aristoteles filosofi tolkad utifrån ett thomistiskt perspektiv, med vissa modifieringar blivit norm inom katolsk teologi. Fram tills 1900-talets mitt har en neo-skolastisk thomism dominerat inom teologin.

Från Andra Vatikankonciliet och framåt har en särskild variant av thomism, den s.k. transcendentala thomismen anförd av Rahner dominerat inom katolsk teologi. Sett i ett historiskt perspektiv så har syntesen bestående av det hebreiska och hellenistiska arvet varit framgångsrik. Samtidigt så upplever vi idag en sekularisering i västvärlden. Kan det vara så att människor av idag lättare skulle kunna ta till sig trons sanningar ifall dessa presenterades i ett annat språkbruk?

Enligt Millàs ger inte Rahners teologiska ansatser inom sakramentsteologin tillräckligt med kött på benen för dagens behov av att förklara sakramentens roll och betydelse för människor i samtiden. Sakramentsteologi och ecklesiologi, som är läran om kyrkan och hur man tänker sig henne, hänger intimt samman i Rahners system. Kyrkan ses som ett slags ursakrament, som i sin tur är ett uttryck för Guds universella vilja till frälsning. Hur kyrkan gestaltar sig är beroende av tid och plats. I Rahners teologiska system är sakramenten beroende av kyrkan och i fyra av sakramenten, vigningens sakrament, äktenskapet, de sjukas smörjelse och konfirmationen ses Kristus endast implicit som deras ursprung och instiftare, och inte explicit som Kyrkans magisterium understryker.

Rahners teologi har emellertid haft stort genomslag även i officiell katolsk teologi. I den första konstitutionen från Andra Vatikankonciliet, Sacrosanctum Concilium går det att se bakomliggande tankar om kyrkan som just ett ursakrament. Konciliets dokument har emellertid varken ersatt eller upphävt tidigare koncilier och Kyrkans lära. Att se sakramenten som endast kategoriska uttryck beroende av kulturella faktorer, som uttryck av Guds universella vilja till frälsning, relativiserar sakramentens betydelse.

De senaste åren har istället i takt med att traditionen återupptäckts som viktig källa för teologin, framför allt Rahners lärjungar men även teologen själv blivit kritiserad för sina slutsatser inom teologin. Vid samma universitet leder konsulten från troskongregationen, msgr. Patrick Burke ett seminarium som just syftar på att visa svårigheterna att få Rahners teologiska ansatser att överensstämma med kyrkans lära och tradition. Burke är aktiv i en rörelse inom Kyrkan, som kallar sig för Faith. Deras mål är en ny syntes inom katolsk teologi. Denna rörelse har sina rötter i Skottland och är aktiv främst på de brittiska öarna.

Zubiris filosofi som grunden för nytänkande inom teologi

Xavier Zubiri föddes 1898 i San Sebastian i Baskien, rekordung doktorerade han i teologi 1920 vid Gregoriana i Rom. Året därpå tog han först licentiat-examen i filosofi vid universitetet i Louvain i Belgien och doktorerade samma år i filosofi i Madrid. Från 1926 verkade Zubiri under några år som professor i filosofihistoria i Madrid, därefter valde han att resa till bl.a. Tyskland för att bättre lära känna Husserl och Heidegger, men han kommer att avvisa deras filosofiska synsätt. Efter att Franco vunnit inbördeskriget i Spanien, återvände Zubiri för att undervisa i filosofi under några år i Barcelona, därefter valde han att mestadels verka privat och koncentrera sig på utarbetandet av sitt eget filosofiska system fram till sin död 1983.

Varför är filosofin viktig för teologin? Vilka konsekvenser får Zubiris filosofiska system för sakramentsteologin? Filosofin har genom kyrkans historia fungerat som en tjänare till teologin, som har skriften och traditionen som sina källor, men samtidigt så kan filosofin styra inte bara hur teologin presenteras utan även delvis dess innehåll. För att förstå olika teologiska skolor bör man därför sätta sig in i de olika filosofiska ansatser som ligger bakom dessa. För att få tillträde till att läsa katolsk teologi vid katolska lärosäten, måste man därför först ha tagit en kandidatexamen eller liknande i filosofi. Blivande präster måste studera två års filosofi inom ramen för deras intellektuella formering. Katolska universitet brukar kräva en filosofisk examen för inträde till teologiska grundstudier.

Bakom all teologi kan man finna ett filosofiskt tänkande. Filosofin är ju den vetenskap som egentligen studeras därför att dess kunnande har ett värde i sig självt, men filosofin har ändå genom sekler av teologiskt tänkande fungerat som hjälpvetenskap för teologin. Medveten om detta förhållande utarbetade Zubiri sin filosofi om verkligheten, tänkt att ligga till grund för en teologi som bättre kan förklara människors frågor av idag.

Javier Zubirí (1898-1983)

Verkligheten som fundament för filosofin

Verkligheten är utgångspunkten för Zubiris filosofi, den är så pass grundläggande för människan, att Zubiri definierar människan inte som ett rationellt djur utan som ett djur i verkligheten. Människan delar många förutsättningar med djuren, men det är verkligheten som skiljer människan från djuren. Ett stimulus styr ett djurs reaktion på en händelse, men människan som varelse har tillräcklig autonomi för att inte låta sitt agerande ske per automatik. Filosofin är för Zubiri människans sätt att känna till och vilja veta hur verkligheten som sådan förhåller sig. Verkligheten är de sammanhang som vi ständigt befinner oss i, d.v.s. vår omvärld, de levande och icke-levande objekt som omger oss och som vi interagerar med.

För Zubiri är inte det stora problemet hur man känna till verkligheten utan hur den presenterar sig för vår intelligens. Våra sinnesintryck är vägen för vårt intellekt att nå fram till verkligheten. Verkligheten presenterar sig genom ett intryck som förändrar människan. Det finns en enhet mellan modifikationen och den alteritet som verkligheten presenterar, som har tillräcklig autonomi och är sin egen. Att vara sin egen betyder att man kan interagera självständigt i verkligheten. Verkligheten bestämmer inte svaret men inbjuder människan till att svara. Vår frihet påverkas inte, men vi stimuleras till att svara. Att inte välja att göra en viss handling är också ett val.

Våra sinnen kan inte skapa koncept och systematisera våra intryck av verkligheten, utan det gör vårt intellekt. Zubiri vänder sig emellertid mot en tudelning av det som våra sinnen förmedlar till oss och den systematisering av intrycken som vårt intellekt gör. Hans lösning är att uppfattningen av verkligheten är den första och radikala akten utgående från vårt intellekt. En akt kan förstås som en handling. Det som sinnen gör för oss när vi får tillgång till verkligheten och den systematisering av intrycken som vårt intellekt gör är enligt Zubiri två olika moment eller aspekter av samma akt; den sinnenas intelligens som vårt intellekt utför i harmoni med våra sinnen.

Människan tar ständigt emot verkligheten, som presenterar eller aktualiserar sig som varande. Människans förnuft försöker hela tiden nå ut till verklighetens fundament, d.v.s. världen, men lyckas aldrig helt. Enligt Zubiri kan man inte nå fram till en absolut säkerhet om sakernas tillstånd, utan man kan endast uppnå en moralisk säkerhet där det handlar om mer eller mindre sannolikhet. Vi kan aldrig vara helt säkra på att kaffekokaren ska fungera. Det är ändå utifrån denna kalkyl som vårt förnuft arbetar, när vi ändå väljer att inte ställa fram en extra kaffekokare i reserv.

De objekt som existerar i verkligheten består av olika element eller kännetecken. Fördelen med begreppet kännetecken, är att dessa kommer från objektet men säger också något om objektet i fråga. Objektens kännetecken har ett innehåll och ett sätt att presentera sig. För ett djur innebär presentationen av objektet att en reflex följer som svar som verkligheten fungerar som stimulus för, men för en människa så består presentationen av att hon uppfattar verkligheten. Objektet förlorar inte sin autonomi vid presentationen men bestämmer inte heller svaret för en människa eller hur man förhåller sig till situationen.

Zubiri gör en distinktion mellan ett objekts verklighet och hur det uppfattas av våra sinnen. När vi ser en tavla, så uppfattas det så av våra sinnen, men i verkligheten så är det en duk där målaren har strukturerat olika färgkombinationer, som har sin vikt, färger och volym etc. Objektet består av ett system av olika kännetecken som är mer än summan av dess element. När ett ting har tillräckligt med autonomi och är ”sin egen” eller ”sig självt”, som är fallet med människor kallar Zubiri det systemet för substantivitet.

Frigörelse från Aristoteles system

Filosofen från San Sebastian vänder sig mot Aristoteles traditionella indelning av ett objekt i substans och accidenser. Substans är det som är nödvändigt konstituerande för ett objekt och dess accidenser är olika egenskaper som i sig inte är nödvändiga för ett objekt. Ett ägg kan vara rått, stekt eller kokt, men i samtliga stadier är äggulan och äggvitan närvarande, men ur dess konsistens kan olika accidenser härledas.

Enligt Zubiri kan ett system ha många olika substanser som socker, vatten och mineraler i en läskedryck. Objektets kännetecken är inte accidenser enligt traditionell aristotelisk uppfattning utan de utgör en koherent enhet i objektets system. Objektets essens är den strukturerande principen i dess system. Varje verkligt objekt har en konstituerande öppenhet gentemot de andra verkliga objekten som är närvarande i världen. När ett objekt presenterar sig för ett annat objekt betecknar Zubiri det med termen aktualitet som han skiljer sig från det klassiska begreppet akt, som innebär en utlevelse av den potentialitet som ett objekt har. Om ett objekt inte är i en status av varande i akt, med andra ord om inte objektet är i rörelse kan det inte heller aktualisera sig för ett att annat objekt.

Att vara är den mest genomgripande aktualiseringen av ett objekt. För Zubiri är varandet alltid ett verb, men det är verkligheten som är grunden för varandet. Verkligheten består av att vara "sin egen". Varandet består i att presentera sig som ett verkligt objekt i världen och därmed är varandet aktualiseringen av verkligheten i världen. Enligt Zubiri finns en implicit fordran i verkligheten att saker och ting ska vara som de är och att objekten har en förmåga att interagera med andra objekt.

Människans verklighet består av tre element, människan lever och har sinnesaktiviteter och hon kan göra intelligenta val. Zubiri vänder sig därmed emot en dualistisk syn på människan där kropp och själ ställs emot varandra. Istället för den latinska termen anima väljer Zubiri begreppet psyche lånat från grekiskan för att karaktärisera själen som han ser som ett av människan två undersystem och där kroppsligheten är det andra. När döden inträffar är det enligt filosofen från San Sebastian inte själen som tar farväl av kroppen, utan kroppsligheten och därmed livet som reser ifrån själen.

Hela livet består i att vi som människor förverkligar oss genom våra val och kan därmed biografiskt utveckla vår personlighet. För att kunna utveckla oss som personer måste vi först vara tillräckligt autonoma, där vi är oss själva. Personen är alltid densamma, men våra jag utvecklas genom hur vi förhåller oss till verkligheten. Personen är både en individuell och social varelse som har ett historiskt förlopp. Zubiri ansluter sig därmed till en personalistisk människosyn. Jaget utvecklas genom en konfigureringsprocess. Genom våra val definierar vi oss själva som personer, vi tillägnar oss en figur, men det är döden som definitivt definierar oss.

Verkligheten är fundamentet för våra val och leder oss att göra val till hur vi ska förhålla oss till den, men den bestämmer inte vilket val vi ska göra. Verklighetens inflytande över oss tar inte bort vår frihet, utan dess makt över oss består i att vi gör våra val. Vi har en inbyggd vilja till att nå fram till verkligheten, som är verklig sanning, som är verkligheten som den aktualiseras för oss.

Guds tystnad och existens

Enligt Zubiri uppstår frågan om Guds existens just i vårt förhållningssätt till verkligheten. Millàs väljer att använda sig av Zubiris lärjunge Javier Monserrat SJ:s modell för en rationell gudstro i vår värld. Enligt jesuiten Monserrat född 1943, är det fullt möjligt att utifrån Guds tystnad i förhållande till all ondska i världen och människans utsatthet komma fram till en rationell existens i tillvaron utan en tro på Gud, men det är just här som en öppning finns för en gudstro som är rationell, men inte inkräktar på vår frihet. Grunden för att fritt kunna bekräfta Guds existens är möjligheten att rationellt förstå världen utan Guds existens. För Monserrat är Kristi död och uppståndelse det främsta argumentet för att en kristen gudstro är rationellt hållbar.

Monserrat utgår från det som traditionellt kallas för det kosmologiska gudsbeviset; Gud har lämnat tillräckligt med bevis för sin existens i sin skapade värld, men utan att dessa bevis tvingar sig på oss. Vår fria vilja är inte tvungen att rationellt bejaka dessa bevis. Det går endast att nå fram till en moralisk säkerhet angående Guds existens. Här anknyter Monserrat till Zubiris slutsats att vi endast kan nå moralisk säkerhet angående verkligheten. En moralisk säkerhet ger emellertid den troende tillräckligt med motivation och kraft för att ställningsstagande för Gud ska kännas rationellt och meningsfullt. Enligt Monserrat är kristen tro rationell, men det är även rationellt att inte välja att tro på Gud. Människans utsatthet som vi får möta i döden och i människors ondska är rationella argument emot en kristen tro.

Monserrat ställer upp fyra kriterier för att utvärdera huruvida kristen tro kan rationellt försvaras: tron på den treenige Guden skall inte stå i motsättning till en rationell gudstro, den Gud vars existens filosoferna kom fram till. Den kristna tron på Gud, måste även medföra en nyhet i fråga om innehåll, den måste visa på Jesu övernaturlighet, och det sista kriteriet är att den övernaturlighet som Jesus manifesterade inte ska ha en tvingande karaktär och upphäva människans fria vilja.

Monserrat konstaterar att Jesus inte motsäger Gud som skaparen, den Gud som Aristoteles räknade med låg bakom all rörelse som låg bakom världens tillblivelse. Jesus budskap är verkligen en nyhet, han uppfattar sig själv som människosonen. Gud själv har blivit människa. Jesus tvingar sig inte på sin gudomlighet på någon, utan han uppträder under sin livstid som en av profeterna. Vid Jesu död på korset möter vi Guds tystnad som inte tvingar sig på oss. Han delar även genom sitt lidande och sin död på korset, de mest förnedrande villkor som vi människor lever under.

I och med att både Guds tystnad i samband med Jesu korsfästelse och tystnad inför vår utsatthet kan ses gemensamt i ljuset av Guds respekt för vår frihet, så är kristen gudstro helt rationell. Kristi död på korset och uppståndelse blir därmed till det främsta argumentet för valet att tro på Gud. Som sann Gud kunde Jesus ha uppträtt med all gudomlig kraft och han hade inte behövt lida döden på ett kors. De tecken som Jesus gav under sin livstid var av övernaturlig karaktär och de var tillräckliga för att komma till tro, men profeterna i Israels historia hade tidigare åstadkommit liknande mirakler. Det är inte dessa mirakler som nyheten i Jesu budskap består i, utan hans lära och gärningar.

Gud blev människa för vår skull, för att vi skulle bli mer lika Gud. Monserrat och Zubiri ser Anselm av Canterburys förklaring att Gud blev människa för att sona människans skuld gentemot Gud, som en aspekt av Inkarnationen. Kristi död på korset är den akt av lydnad som definitivt definierar Jesus liv. Detta är denna akt där Jesu figur når sin definitiva definition, som för oss möjliggör Guds kärleksfulla makt som en möjlighet i verkligheten att välja, när vi konfigurerar oss själva i vår ständiga val där vi utvecklar vår personlighet.

Zubiris syn på sakramenten

Under 1900-talet har många modernister felaktigt kritiserat Kyrkans institutioner och hävdat att Jesu lära om Guds rike skulle stå i motsättning till framväxten av den världsvida Kyrkan. För Zubiri är denna frågeställning mindre intressant, utan fokus ligger på inkarnationens betydelse för oss som personer. Gud blev människa för att han önskade göra oss kristna. Det är i Kristi frälsningsgärningar, vars lära traditionellt kallas för soteriologi, som vi hittar svaret på hur Zubiri ser på sakramenten. I sakramenten kan vi få ta del av Guds kärleksfulla makt, som Zubiri kallar nåden för.

Guds kärleksfulla makt finns alltid där som en möjlighet i verkligheten som gör sig gällande, men den tvingar sig inte på oss utan vi är fria att ta till oss Guds kärleksfulla makt. Kristi död på korset och uppståndelse ser Zubiri som en enhet, en akt med två olika moment som hör ihop. Tack vare denna påskhändelse kan vi låt oss konfigureras och utvecklas som personer genom att välja att ansluta oss till den definitiva figur av sonskap som Kristus har öppnat vägen för oss till. Även vi kan bli Faderns söner och här ansluter sig Zubiri till ett traditionellt koncept av sakramenten som instrument för Guds vilja att frälsa oss.

Thomas av Aquino använde sig av Aristoteles distinktion mellan substans och accidens, som underlag för sin transsubstantiationslära för att förklara förvandlingen av brödet och vinet till Kristi kropp och blod. I Thomas av Aquinos system så är det brödet och vinets substanser som ändras och inte dess accidenser, d. v. s kännetecken som ändras. Som en konsekvens av Zubiris avvisande av Aristoteles filosofi lanserar filosofen från San Sebastian transubstantivation som begrepp för att förklara att Kristus blir närvarande för oss i eukaristin. Det är substantiviteten, d. v. s det autonoma systemet som förut var bröd för oss, som ändras när Jesus blir närvarande i mässan. Vid nattvarden blir personen Jesus åter aktuell för oss. I de andra sakramenten är det någon av Jesus handlingar som åter presenteras eller aktualiseras för oss. I t.ex. dopet så börjar våra jag att konfigureras efter Kristi figur på korset och vi inkorporeras i Kristi kropp och blir till en ny skapelse.

Är Zubiris nytänkande förenligt med kyrkans dogmer?

Är Zubiris filosofis konsekvenser för sakramentsteologi förenliga med katolska dogmer? Konciliet i Trient använde sig av transubstantiationsläran för att förklara Kristi verkliga närvaro i eukaristin. Ett begrepp som varit i bruk sedan fjärde Laterankonciliet 1215. Svaret på den frågan är ändå ja, det är inte begreppet transsubstantiationslära som sådant som tillhör Kyrkans trosskatt utan Jesu realpresens i eukaristin, med andra ord att Kristus är närvarande när vi möter honom i nattvarden. Konciliefäderna i Trient använde sig av detta begrepp för att vederlägga Martin Luthers consubstantiationslära och Jean Calvins lära om endast en symbolisk närvaro av Kristus i nattvarden.

Kyrkan använder sig förvisso i officiella dokument av begreppet transsubstantiation men det är tillåtet att använda andra ord för att beskriva samma trosinnehåll. Här kan vi tänka på många mystikers språk när de beskriver när de möter Kristus i eukaristin, det centrala för dem är det personliga mötet med Kristus. När Paulus VI i sin encyklika Mysterium fidei fördömde begreppen transsignifikation och transfinalisering var det för att dessa användes på ett sätt som stod i motsättning till Kristi verkliga närvaro i eukaristin.

Värdet av Zubiris filosofi och försök till nytänkande inom teologin

Anhängare av Zubiris filosofi för teologin lär inte lyckas att ersätta Thomas av Aquinos beprövade begrepp, men det förtar inte värdet av Zubiris problematiserande av Aristoteles inflytande på filosofin och därmed teologin. Än idag är det Thomas av Aquinos synsätt och konciliet i Trient som är de främsta källorna när kyrkan skall förklara sakramentens betydelse och vad som händer i sakramenten.

Nyttan med Millàs nytänkande inom teologin inspirerat av Zubiris filosofiska system med Monserrats tolkningar ligger inte på ett dogmatiskt plan utan på ett pedagogiskt plan i en västvärld där färre människor kan känna igen sig i ett traditionellt språk när trons verklighet förklaras. Inte för att begreppet transubstantivation skulle vara mer lättbegripligt för gemene man än transsubstantiation, men för att deras synsätt kan tjäna som komplementerande förklaringar av Guds tystnad, Kristi död på korset och vad som egentligen händer i sakramenten. Rahners och hans lärjungars minskade betydelse inom katolsk teologi har inte endast lett till en återgång till neo-skolastisk thomism, utan försök till nytänkande finns representerade. Debatten inom teologin lär fortsätta.

20120912

Artikelförfattaren bedriver licentiatstudier i dogmatik på biskopens uppdrag vid Gregoriana (www.unigre.it) och är nyvigd präst i Stockholms katolska stift