Många kristna, jag själv bland dem, har en känsla av att just deras tid genomgår förändringar som är historiska. Med det menar man i allmänhet att kursen för mänsklighetens utveckling svänger krafttroigt. Mänskligheten kommer inte att se likadan ut efter denna omsvängning, är den farhåga eller den förhoppning man har. Något genomgripande håller på att ske. Tänker man så och hävdar det offentlig, är det klokast att direkt säga sig själv att man faktiskt har fel. I alla fall kan man aldrig ha helt rätt. Ett sådant erkännande låter ödmjukt, men har egentligen mycket litet med ödmjukhet att göra. Det är egentligen bara en opinion bland tusentals opinioner. Ingen levande människa kan överblicka ett historiskt förlopp, allra minst i sin egen tid, och förstå det fullt. Samtidigt finns det alltid personer som gör viktiga observationer. I efterhand får de ibland rätt. De som hade fel glöms.

Men ändå finns vissa saker i tiden om man inte kan vara blind för. Jag ansluter mig till exempel gärna till vad Ulla Waldenström i Stockholm observerar och framhåller i en bok som heter ”Vänta med barn? – det är kris i befruktningsfrågan” (Karolinska Institutet, University Press, 2008). Ulla Waldenström vet vad hon talar om. Hon är barnmorska och professor vid Karolinska Institutet. Hennes slutsats är att vår tid genomgår en befruktningskris, inte som den berömda Alva Myrdal sa en gång, en befolkningskris. Det är helt enkelt så, att det föds för få barn och att åldern för första barnfödande är extremt hög. För mamman är snittåldern 29 år och för pappan 31 år. Vi har inte en befolkningsreproduktion, det vill säga befolkningen växer inte utan avtar. Invandringen står för tillväxttakten.

Det blir också allt ovanligare med flerbarnsfamiljer. Jag är av den uppfattningen att barn också behöver syskon, ju fler ju bättre, men inte fler än föräldrarna kan fostra dem på rätt sätt, det vill säga med vissa grundläggande värderingar och med respekt för barns unika egenskaper. Föräldrar måste kunna dra ut (lat. educare, eng. education) de goda talangerna och modifiera de mindre goda egenskaperna. Jag hör till dem som känner på sig att det den här gången faktiskt handlar om en historisk och farlig omsvängning i hela mänskligheten. Det handlar om synen på familj och barn. Det har naturligtvis funnits kriser i alla tider som påverkar födande av barn och bildande av familj. Skillnaden är den att den aktuella ”befruktningskrisen” är framkallad av människan med en preciserad avsikt men inte alltid i medvetenhet om hur långtgående konsekvenserna kan bli en dag. Hur vi än har kommit fram till en sådan befruktningskris, som vi måste erkänna att vi står mitt uppe i, är det nästan omöjligt att se hur den ska kunna avhjälpas. Tillgängligheten på tekniker i sexualitetens och fortplantningens tjänst finns på gott och ont, men framför allt i full öppenhet och acceptans. Det är just detta som är den springande punkten, och man kan inte göra den ogjord.

Många av de manliga och kvinnliga forskare som en gång hälsats som samhällets föregångare ångrar med facit i hand, att de fick sådan framgång. Atomfysiker som under Andra världskrigets slut gjorde atombomben möjlig måste naturligtvis ångra sin vetenskapliga upptäckt, när de sett hur den utnyttjades: Hiroshima, Sellafield, Harrisburg, Tjernobyl och nu senast Fukushima. Några av de forskare som ”uppfann” p-pillret (farmaceutiskt godkänt i USA 1960) insåg snart, dels att det fanns oönskade bieffekter, dels att hela fortplantningsmeningen för människosläktet skulle förändras. I dess kölvatten kom i hela västvälden uppbrottet från äktenskapet mellan man och kvinna och den stabila barnfamiljen byggd på äktenskaplig trohet och öppenhet för livet. Just dessa grundläggande värden för mänskligheten var de värden de nya teknikerna förklarade obsoleta och oekonomiska. Från att det ofödda livet setts som ett heligt ansvar till den ofattbara blindheten inför miljontals aborter varje år i världen, går en historisk skiljelinje. Som nutida efterföljare till Thomas Malthus (1766 – 1834), ville man påvisa att jordens försörjningsproblem nu var avskaffade och att alla skulle gå en rättvisare och jämlikare tillvaro till mötes. Begränsningen av befolkningsökningen skulle enligt Malthus begränsa fattigdomen. Ju färre munnar att mätta, ju mer att dela på av jordens resurser, var tanken.

Bakom välfärdskulisserna ser man nu vad det egentligen förde med sig: nya sjukdomar, ny fattigdom, utslagning och främlingskap, ensamhet och ett utbrett drogberoende av aldrig skådat slag. Vem kunde ana att detta stora tekniska underverk som heter datorer skulle suga in människor i hjälplöst beroende av pornografi via internet? Hur många relationer mellan man och kvinna, eller mellan samkönade, undergrävs inte systematiskt av ogenerat pornografisurfande mitt för ögonen på den andre? Vem kunde ana för bara femtio år sedan att samkönade hushåll skulle bli vanliga? I USA finns ungefär 600 000 sådana hushåll. Bland dem finns 100 000 med barn (se Social Science Research 41 (2012) sid 752-770)! Det finns all anledning att tro att siffran kommer att stiga. Hur kommer dessa barn att se på relationer och egna barn?

Tendensen är att skaffa barn, inte få dem, utan skaffa dem och skaffa dem så sent som möjligt, och om inte på naturlig väg, som genom onaturliga metoder. Vem som helst kan räkna ut vart detta leder. Ensamma barn, utan syskon, förlorar sina föräldrar, om de nu verkligen är två, i tidig ålder. Mycket gamla mammor eller pappor till ett eller två barn kan inte få hjälp på ålderdomen av dem, utan måste förlita sig helt på den allmänna äldrevården. Hur skulle våra medmänniskor, utan särskild relation till de många äldre i framtiden, kunna vara till hjälp i en sådan kultur? Det förefaller tvärtom tämligen troligt att bärkraften i samhället minskar. Om människor nu inte vill fortplanta sig, eller vill fortplanta sig sent i livet, dör deras art ut. Med en minimal fortplantning dör den ut långsamt. Det tror man kanske inte med en världsbefolkning på 10 miljarder. Men i ett biologiskt utvecklingsperspektiv är dessa miljarder individer inte garanterade överlevnad om art.

Om man ser till arternas utveckling på jorden kan man med vetenskapens hjälp konstatera att arter dör ut. Är det likadant med människan? Vissa stamlinjer av människan som art har uppenbarligen försvunnit. Sannolikt fler än vi vet om, eftersom människoartens närvaro på jorden ser ut att ha börjat mycket tidigare än vad hittills trott. Med anatomiska kriterier för arten människa, talar de fossila fynden om fakta. Arter har levat, arter finns inte längre. Punkt slut! Neandertalarna är för alltid borta och kommer aldrig igen. Vad är det då som säger att just vår egen art, Homo sapiens, inte kan gå under på samma sätt som tidigare arter, samtidigt som livet på jorden fortsätter och nya och okända arter finner livsrum?

Kanske en hittills okänd utvecklingslinje med mänskliga drag väntar på att få göra sin entré? Gud vårdar sig om allt Han skapat, och fortlöpande skapar. Finns det då andra människoarter i framtiden, kommer de också att vara Guds verk. Allt som Gud uppenbarat för oss kommer att uppenbaras för dem – om de faktiskt är människor – det vill säga varelser efter Guds avbild och lik Gud, som vi är. Det betyder samtidigt att frågan om liv i andra galaxer kan ställas. Vi behöver inte fråga oss om liv finns på annat håll i detta väldiga kosmos, för vi lär aldrig få något svar. Men vi kan inte utesluta att liv funnits men försvunnit för miljontals års sedan. Allt som var grund för liv, och verkligt liv, kan ha slukats upp i kosmos ’svarta hål’, i tomrummen efter försvunna världar. Har de funnits, har de alla haft Gud som sitt ursprung. Allt kan ha skett samtidigt i ett gudomligt nu, som vi som skapade varelser uppfattar som tid – i det förflutna eller tid i det kommande. I Guds skapande ”nu” finns vår egen sols expansion som superstjärna. Efter denna ”förintelse” väntar en ”en ny himmel och en ny jord”.

Om vi nu konstaterar med några forskare att vi har en betydelsefull befruktningskris, så kan utvecklingen gå just mot ett historiskt avslut, liknande neandertalarnas eller andra arters slut. Men en sådan utveckling kan också hejdas, om människan inser vart hennes levnadsval leder henne och att hon faktiskt har ett ansvar för sin egen art, för människan, genom att vara människa, man och kvinna, sexuellt olika, och bära frukt. Men denna frukt har rätt till en ansvarsfull fostran från sina föräldrars sida. Låt oss bara gå till de bibliska källorna och dra nytta av berättelserna om Guds heliga folk. Jag för min del kan inte läsa de gammaltestamentliga patriarkernas historia, om Abraham och Sara, Isak och Rebecka, Jakob, Rakel och Lea, utan att känna kraften av Guds närvaro i deras liv. Så som Gud hjälpte dem, kan han hjälpa också oss – ur vår befruktningskris!

Jag hör till dem, kanske ett fåtal, som inte välkomnade nobelpriset i medicin och fysiologi i år. Priset har i år gått till två eminenta forskare, John Gurdon och Shinya Yamanaka. De har genom sina resultat i stamcellsforskningen lagt grunden för andra att utveckla och använda kunskap till medicinska behandlingsmetoder. Det är en vetenskaplig framgångsberättelse i världsklass. Möjligheten att skapa friska stamceller från adulta stamceller (inte embryonala) har länge gett goda resultat och redan bidragit till botande av många sjukdomar. Dessutom lovar fortsatt forskning fler möjligheter till medicinsk behandling av sjukdomar, som till exempel Parkinson och Alzheimers.

Med en sådan inställning som jag har, går jag till och med emot våra egna biskopar som i sin EU kommission föreslår stor satsning på den fortsatta, etiskt godtagbara, stamcellsforskningen. Det är naturligtvis inte den utvecklingen som jag motsätter mig. Vad jag menar är att varje sådant framsteg i forskningen påverkar den allmänna uppfattningen om bioetiken. Man kan inte underskatta faran att hela den naturliga familjebildningen med användande av mänskliga embryon i framtiden integreras i ett reproduktionsteknologiskt system, när den allmänna opinionen väl fått tid på sig att tänka om.

Jag tänker på den kanadensiska filosofen Charles Taylors’ ”the technological imperative”, som utsäger att, om en teknik finns, kommer den att användas. Om kloning av människa i dag får massivt motstånd bland människor, är det inte säkert att kloning i framtiden kommer att avvisas. Det är de små stegen av teknisk framgång, inklusive prestigefyllda nobelpris, som banar vägen i människors medvetande och får dem att ändra uppfattning. Det är bland annat vad Ulla Waldenström säger i sin bok ’Vänta med barn’: ”En fråga som vi ena dagen betraktar som absurd kan nästa dag vara en accepterad uppfattning” (sid 131). Man kan ju också påminna sig om nazitidens forskning på levande och döda människor. Hur kunde det få ske? Allmänheten försäkrades om att etiska bedömningar gjordes ”på högsta kompetenta vetenskapliga nivå”. Vem kunde då ifrågasätta dessa experiment på människor ”med lågt livsvärde”?

Det förefaller mig som om frågan om mänsklig kloning någon gång i en inte alltför avlägsen framtid avgörs av två sorters rädsla: rädslan för sjukdomar, som till exempel Alzheimers under ålderdomen, och rädslan för det absurda i att kunna klona individer med användning av det befruktade embryots kärna i en annan individs embryo. Vilket kommer allmänna opinionen att vara mest rädd för? Det kan vi inte veta idag. Årets Nobelpriset i medicin och fysiologi för forskning på stamceller är säkert välförtjänt och väl motiverat ur den kliniska behandlingssynpunkten, men dess inverkan på allmänhetens tilltro till forskningens etik i framtiden är en större källa till oro, med tanke på vilka resultat och konsekvenser den kan få.

Barn behöver syskon och samhället familjer. Alla instämmer i princip men ingen tycks vilja förändra sin personliga inställning. En afrikansk röst i Sverige sade mig för inte länge sedan, när jag frågade hur det gick med familjebildningen i vårt land: ”Jag kommer från en familj med två bröder och sju systrar. Min far kom från en familj med två systrar och sju bröder. Hos oss är barn en glädje, en stolthet och en rikedom. När jag först kom till Moskva märkte jag att paren nästan alltid hade bara ett barn. I Europa har man få barn. Mitt intryck är att man anser det svårt att uppfostra barn i vår tid. Därför vågar de inte har fler än ett eller två”.

Göran Fäldt för katobs.se

20121124