av Trent Beattie

Under senare år har det blivit vanligt att förvandla begravningar till en slags lättvindiga kanoniseringar. “Bob har det bättre nu,” låter det, och detta kan bokstavligt talat bara betyda en sak: att man anser att han redan befinner sig i Himlen eftersom varken helvetet eller skärselden är bättre platser än jorden. Vem bryr sig om att Bob inte var så värst frikostig varken med sin tid elelr sina pengar, att han drack för mycket, sällan läste katolsk litteratur eller lyssnade på katolsk radio, och sedan han blivit pensionär tillbringade mesta tiden framför tv:ns baseboll- eller fotbollsmatcher, vilket menligt inverkade på hans äktenskap. Han gick ju ändå till mässan varje söndag, bad några gånger under veckan och hade turen att lyckas bikta av sig de värsta synderna innan han dog.

Detta handlar knappast om det material som huvudpersonerna i Butlers ”Helgonens liv” (Lives of the Saints) är gjorda av, och ändå säger prästen att Bob nu är i himlen, vilket kort och gott betyder att han är helgon. När allt kommer omkring finns det ju i himlen inga andra varelser än helgonen – antingen blir vi fullkomnade här på jorden eller så måste vi fullborda arbetet i skärselden. I himlen finns inte å ena sidan en samling helgon och å den andra ofullkomliga syndare. Nej, i himlen finns bara de fullkomliga, för Gud är den sanna heligheten, och i hans närvaro kan inget oheligt existera. ”Och aldrig skall något orent komma in där,” läser vi i Uppenbarelseboken 21:27. 

Så de av oss som dör i nådens tillstånd men ännu inte är helt fullkomliga, kommer att behöva gå igenom skärseldens grottekvarn innan vi kan komma till himlen. Efter en uppenbarelse hon hade sade den heliga Katarina av Genua (1447-1510) det rent ut:

”Själarna (i skärselden) får utstå en så ohygglig pina att ingen tunga kan beskriva det, ej heller kunna vi med vårt förstånd förstå det minsta lilla av det, om Gud inte gjorde det klart genom en särskild nåd.”

Hon gick till och med så långt att hon sade att lidandena i skärselden ”liknar dem man upplever i helvetet” (hon menade vad gäller intensiteten, inte varaktigheten).  

Eftersom det är säkert att de ofullkomliga (vilket med mindre än att Bob mottagit full avlat  betyder även han) går igenom skärselden innan de kommer till himlen, och eftersom skärselden är något mycket plåtsamt, förstår vi att vi med de lättvindiga helgonförklaringarna inte alls visar barmhärtighet utan istället grymhet. De gör ju att den troende går miste om många böner och goda verk som skulle ha hjälpt honom komma igenom skärselden så mycket snabbare och de uppmuntrar till andlig lättja i de som närvar vid begravningen. ”Om nu Bob är i himlen, då behöver inte jag heller anstränga mig så mycket för att komma dit heller,” vore den logiska slutsatsen för den som tror på prästens lättvindiga yttrande. ”Ge mig ännu en öl..”  

“Men Bob var alltid så snäll mot mig,” kanske du säger

Bob kanske var ”snäll” mot dig – det vill säga att han kanske inte skadade dina känslor, men dina känslor är inte måttet på en annan persons helighet (eller din egen). Vi läser hos profeten Jesaja: ”Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer” (Jes 55:8-9). Våra mänskliga värderingar kommer så oändligt till korta inför vår Herres planer med oss.  

Att vara ”snäll” är faktiskt ingenting som vår Herre förespråkade, medan han förklarade att kärleken (caritas) var ett absolut krav (jfr Matt. 22:37-39). Aposteln Paulus säger:  ”Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:2). Utan kärleken är vi ingenting. Kan det sägas tydligare?  

För att uppfylla detta starka krav borde vi kanske lära oss vad kärlek är. Det är den teologiska dygd som gör att vi älskar Gud över allt och vår nästa som oss själva genom denna kärlek till Gud. Om man säger till någon att det var bra att han skilde sig och gifte om sig kan detta kanske vara ”snällt” , men det vittnar inte om kärlek. Med andra ord, den som är snäll, försöker att låta bli att skada andras känslor men du uppmuntrar honom därmed förbli i synd om det han gör sker med vilje och han inte ångrar sig. Det är inte kärleksfullt.

Källan till kärleken och dess mål är Gud. Vår förmåga att visa kärlek kommer från Gud och all vår kärlek riktar sig mot Gud, antingen direkt (genom vår tillbedjan) eller indirekt genom andra människor (i våra goda verk). Den som vill sin nästas bästa kan inte ljuga för honom utan säger sanningen och det kan  hjälpa honom till himlen. Sett på det viset kanske Bobs ”snällhet” inte var en dygd utan en last.  

“Men Bob hade ju döpts”, kanske du indignerat säger

Svaret på den invändningen kan vi finna hos konciliefäderna under konciliet i Trient:

Om någon säger att efter försoningens nåd skulden tagits bort och det eviga straffet så utplånats från varje ångerfull syndare att ingen skuld finns kvar att befrias från, varken i denna värld eller i skärselden, innan himlarnas port kan öppnas, en sådan person är en kättare. (Session 6, kapitel 16, kanon 30)

Med andra ord, bara för att du blivit döpt betyder det inte att du går direkt till himlen när du dör. (Döpta barn som ännu inte nått den ålder då man kan fälla avgöranden går rakt till himlen, eftersom de inte kan begå synd.) En man som döptes som barn men som sedan lever i många årtionden har antagligen mycken synd att redogöra för. Vår vän Bob valde att leva sin katolska tro på ett halvhjärtat sätt, vilket är ett annat sätt att säga att han begick en hel del synder. Att med flit motsätta sig Guds vilja är det samma som att synda. Bob var ingen kättare, men inte heller ett helgon.

“Men i de liturgiska böckerna står det ju att man måste säga något gott om den avlidne, vågar du blygt fram med"
 
Nej, det finns ingen sådan instruktion i de liturgiska böckerna. De innehåller snarare en bestämd föreskrift att man ska avstå från att hålla lovtal. Prästen är uttryckligen tillsagd enligt nr 382 i de allmänna instruktionerna i det romerska missalet att ”vid begravningsmässan hålles vanligen en kort predikan men aldrig ett lovtal av något slag.” Med andra ord – man ombeds att inte göra en vårdslös kanonisering.  

Begravningar är inte platsen för ett firande av alla våra förträffliga egenskaper utan snarare för att tänka hur underbar Gud är. Den helige Louis de Montfort (1673-1716) observerade att

Till vår natur är vi stoltare än tuppar, krälande i stoftet som paddor ... avundsjukare än ormar, girigare än svin, argare än tigrar, latare än sköldpaddor, svagare än vasstrån och nyckfullare än vindflöjlar. Vi har inget inombords än tomhet och synd och vi förtjänar inget annat än Guds vrede och helvetet.

När hörde du senast det i en predikan?

Det faktum att vi är syndare kanske inte är så behagligt att höra men när vi en gång accepterat det kan vi fortsätta att försöka leva sant heliga liv. Hur gör vi det? När vi känner till vår egen svaghet kan vi be Gud om hjälp. Vi kan leva i honom hellre än att ynkligt försöka göra det på egen hand. Den heliga Thérèse av Lisieux (1873-1897) visste det när hon frågade: ”Du tycker att du själv är ingenting, men glömmer du då inte bort att Jesus är allt?” Och sedan tillade hon: ”Det enda du behöver göra är att låta din intighet upplösas i Hans oändlighet och endast tänka på att älska Honom.”

Liksom allt annat i livet handlar begravningar i första hand om Gud, och om oss själva i andra hand – och denna andra del har bara en mening om vi lever i Gud. Därför ber vi för de avlidna och påminner oss om att en dag vi också ska dö – en tanke som leder oss till förberedelse genom att göra bot, samtidigt som vi förlitar oss på Guds gränslösa barmhärtighet.  
 
“Men Gud är barmhärtig – du sade det nyss. Så varför kan vi inte komma direkt till himlen?” frågar du" 

Vi kan gå raka vägen till himlen. Problemet är bara att de flesta av oss har inte nog med vilja att göra det. Guds barmhärtighet är aldrig frånvarande men vårt intresse i den är det som oftast. De som inte alls intresserar sig för Honom ber inte alls. De som är lite intresserade ber ibland. De som hyser stort intresse ber regelbundet. Ödmjuka och ihärdiga böner om ljuset så att vi lär känna Guds vilja och får kraft att utföra den är viktigt för den som vill gå raka vägen till himlen när vi dör. Den heliga Teresa of Avila (1515-1582) säger att

De som önskar hänge sig helt åt bönen måste koncentrera sig på detta enda: Att låta sin vilja ansluta sig till den gudomliga viljan. De måste bli övertygade om att detta utgör den högsta fullkomlighet det är möjligt att uppnå. Ju mera de tränar sina sinnen i detta, desto större blir gåvorna de kommer att få från Gud, och desto större framsteg kommer de att uppnå i sitt inre liv.

Den helige Alfonso dei Liguori (1696-1787) förklarar dessutom att

…att rädda sin själ utan böner är ytterst svårt och till och med .... omöjligt, enligt det sätt på vilket Guds försyn vanligen verkar. Men genom att be blir vår räddning säkrad.. Vad kostar det oss att säga: ’Min Gud, hjälp mig! Herren kom till min räddning, ha förbarmande med mig!’ Finns det någonting lättare än det? Och det lilla räcker för att rädda oss, om vi är flitiga i att göra det...

…låt oss komma till insikt: om vi inte ber, då har vi ingen ursäkt. Bönens nåd ges nämligen åt alla, så att de genom bönen kan få all hjälp, till och med mera än de behöver, till att hålla den gudomliga lagens bud och att hålla ut till döden. Om vi inte blir räddade, så ligger hela felet hos oss. Och vi kommer att stå till svars för vårt eget misslyckande, vars orsak är att vi inte bad..

Vad som är sant när det gäller frälsningen i allmänhet är det också i det särskilda fallet när det gäller att gå direkt till himlen. Gud är alltid villig att ge oss allt vi behöver, så om vi inte kommer direkt till himlen, så finns det ingen annan att skylla på än oss själva. Vi bad antagligen inte så väl och så ofta som vi borde ha gjort Låt oss avhjälpa detta problem genom att be lite oftare, eller i en del fall – börja be igen. För efter ett dygdigt liv, kanske en verklig kanonisering väntar på oss. Och om vi inte äger så stark dygd, så kan vi ändå dra den slutsatsen att lättvindiga kanoniseringar är grymma, inte barmhärtiga.  

(Artikeln har anpassats efter den artikel som ursprungligen publicerades i
Catholic Men’s Quarterly)

20091101

Översättning: NH