av Alessandro Gnocchi och Mario Palmaro

Den togs emot ”med glädje”, så som det brukas i kyrkan av idag, och försvarades utan några ”om” och ”men”,  gavs tolkningar där så behövdes och  till slut, efter en och en halv månad, togs den bort från Vatikanens hemsida: Vi talar om den intervju med påve Franciskus som gjordes av Eugenio Scalfari, La Repubblicas chefsredaktör och känd ateist. Fader Lombardi, Vatikanens pressekreterare, har förklarat att artikeln är riktig i sin helhet men vid granskning av varje detalj för sig kan somligt missförstås. Trots detta, säger han, kan avsnittet som blev mest ifrågasatt, det om samvetet, sägas vara ”i det stora hela i överensstämmelse med Katolska kyrkans katekes”.

Fastän denna intervju nu har förpassats till arkivet, till att inte vara mer än historia, förblir händelsen ett tecken på en så hög grad av förvirring att det vore för mycket till och med för ett fältsjukhus.  Det är underligt att ingen i förväg frågat sig, för säkerhets skull, om den som skulle göra intervjun var en sjukling som kom för att bli botad eller en bristfälligt kamouflerad infiltratör. Att förstå vad en världslig intervjuare har i sinnet är något som påve Franciskus själv nyligen framhöll som mycket viktigt. Det var när han häromdagen i Casa Marta kommenterade ett avsnitt i Makabéerboken och varnade för risken att göra tron på Gud till en handelsvara. För företrädarna för den så kallade tidens anda är ju allt handelsvara. Och den postmoderna kyrkan har i mer än ett årtionde beskrivit sig själv som en förhandlingsplats, snarare än en ointaglig fästning, en plats där många agerar självbelåtet vid tillkännagivandet av kriterier, metoder och verktyg vid såväl mottagandet av världens smicker som klagomål på kyrkan.

Den välbehövliga stränghet som börjat återkomma under Benedikt XVI, och som tillsammans med asketism och bön skyddade kyrkan från världens locktoner, verkar ha gått upp i rök. Idag räcker det att man påminner om den skarpa precision med vilken kyrkan alltid har uttryckt sin tro, lära och moral för att bli betraktad som en ideologistyrd Logos-expert. Ve den som vågar påminna om det verk som den förtjänstfull pionjären inom dogmatisk teologi, Heinrich Denzinger, skapade. Då anklagas man för att vilja ersätta evangeliet med ”Enchiridion Symbolorum”, detta kristallklara kompendium innehållande alla läroämbetets viktigaste texter som borde utgöra den fasta skyddsmuren mot världens frågor, provokationer, förhandlingar och korruption.

Denzingers kompendium som ständigt uppdateras har fått sitt namn efter den förste kompilatorn och är en av de säkraste referenserna för den som vill lära känna och själv praktisera kyrkans eviga tankegods. Men detta kompendium är inte längre på modet, det irriterar och förargar. För att förstå skälet till denna aversion räcker det med att gå till Wikipedia där vi på en enda patetisk rad läser (i den italienska versionen): ”Den store jesuitiske teologen Karl Rahner har dock varnat studenter och forskare för den reduktionistiska risken med en ’teologi enligt Denzinger’”. Om man tänker på att i dagens kyrka har Thomas av Aquino som kyrkolärare ersatts av Karl Rahner, upphovsman till uttrycket ”de anonyma kristna”, förstår man den allmänna misstron mot ”Denzinger”, som strängt dömer var och en som önskar ett personligt möte med Evangeliet. Hur som helst, det individella samvete som Rahner, jesuitisk broder till påven Franciskus, förespråkar dyker upp igen, detta samvete som Rahner skildrade i ”Svårigheten att tro” när han säger att det är svårt att tro på abstrakta koncept:

”Var och en som följer det egna samvetet, och antingen anser sig behöva vara kristen eller inte kristen, eller ateist eller troende, en dylik person är accepterad av Gud och kan få det eviga liv som vi kristna bekänner är slutet för alla människor.”

Med andra ord, nåden och rättfärdigheten, det  förtroliga umgänget med Gud som leder till föreningen med Honom, den snåriga vägen till ett evigt liv, allt detta är bara hinder som uppmålas av människor med ett överdrivet plågat samvete.”

Om vi ser till vad som står i Evangeliet kan en dylik tanke endast tjäna till att dölja den tvingande strängheten i ”Denzinger”, vilket är detsamma som kyrkans tvingande stränghet. Men den katolska tron kan inte bestå enbart i ett personligt möte med Evangeliet. Dominkanfadern Roger-Thomas Calmel förklarar detta i sin ”Kort apologi för den eviga kyrkan”:

”Det råder en stark växelverkan mellan skriftens ord och konciliernas och katekesens formuleringar. Från ordalydelsen i Gamla och Nya Testamentet vänder sig kyrkan till de konciliära eller påvliga definitionerna för att bättre förstå den exakta betydelsen, den heliga textens verkliga mening. Sedan återvänder den från koncilierna och katekesen tillbaka till den enkla texten i den Heliga Skrift, för att inte förlora ur sikte den levande, konkreta, övernaturliga, outtömliga texten ur vilken Läroämbetets formuleringar med all tänkbar exakthet drar det djupa mysteriet”.

”den traditionella trons uttryck till stor del är olämpliga, åtminstone när det gäller det viktigaste av allt: vår trosbekännelse (…) Detaljerade beskrivningar i stil med ’Gud finns i tre personer’, ’vi har frälsts genom Jesu Kristi blod’ är helt enkelt obegripliga för den moderna människan (…) och tycks vara uttryck för mytologin i en religion som hör till en svunnen tid.”

"översätta orden så att de passar den nya åhörarskarans önskningar."

Giuseppe Siri, en kardinal som nästan slutade som påve, förklarade frågan på ett lysande klart sätt, när han skrev i ”Getsemane”:  

”Den stora början till döden kom när sekulariseringen började. Världen äger nu möjligheten att tillgodose människans fulla förverkligande, och även att vara den miljö där målet med det mänskliga livet kan nås. Det skulle alltså nu kunna vara passande att ta bort distinktionen mellan det heliga och det profana, mellan kyrkan och världen.”

Denna diagnos bekräftades i det som Edward Schillebeeckx yttrade år 1970:

”I Kristi  namn är det nu möjligt att säga Amen till världen och anse världen vara en kult, ty efter det att Jesus vistats på jorden är det här vi finner Gud fullbordad.”

Om världen är den nya kultens område, då råder här ingen konflikt. De amerikanska biskoparna som motsätter sig Barack Obama följer naturligtvis inte Rahner  eller Schillebeeckx. Men hundratals jesuiter och deras katolska universitet, och hundratals rebelliska  nunnor, säger Amen till USA:s president och förrättar andakt inför världen. Det verkliga problemet med ”fältsjukhuset” blir därför att ta reda på vilka som utdelar den hälsobringande medicinen och å andra sidan vilka som istället erbjuder patienten eutanasi.

Om man erkänner att tidens anda förleder oss att omförhandla trofastheten till Gud, som påven sade i sin homilia den 18 november, då måste man också ha modet att avslöja dem som i det katolska lägret gör gemensam sak med fienden. Det är inte möjligt att vända ryggen åt världens smicker och på samma gång gå med på att Rahner har rätt när han säger:

”Allteftersom nådens historia går framåt blir världen allt mera självständig, mogen och världslig, och måste tänka på att förverkliga sig själv. Denna växande världslighet i historien (…) är inte en motsats till nåden och kyrkan, utan istället det sätt på vilket nåden så småningom förverkligar sig i skapelsen”. 

I efterdyningarna till de tvetydiga och tvångsartade formuleringarna ”ordets företräde” och ”sola fide” med anstrykning av lutheranism har kyrkan slutligen kommit så långt att den speglar sig i pelagianismens lära, i vilken ingår förnekelse av synden och upphöjande av världen.

Resultatet blir ett försvagande av traditionen och dennas uppdrag att vara ”mater et magistra”. Det fria samvetet, subjektivismen och ”sola scriptura” tar över scenen, och biskoparnas och påvens roll minskar. Men logiskt sett leder detta till försvagning. Traditionen är ju det som föregår och definierar Ordet: det är kyrkan som fastställer vilka de heliga skrifterna är och hur de ska tolkas. Därför är det omöjligt att tala om ”bokens religion”, eftersom de heliga skrifterna objektivt sett är olika både till sin ordalydelse och till hur de ska tydas. Såväl historiskt som logiskt kommer traditionen före den Heliga Skrift och därför, som kardinal Siri förklarar, är ”den som tillmäter traditionen mindre vikt på samma gång en som gör samma sak med Skriften”.

Den eviga och enastående skönheten i den katolska läran består i dess förmåga att föra samman alla dessa element till en harmonisk enhet.  Den katolska läran befinner sig ständigt i spänningen mellan förnuft och mysterium, mellan en längtan här på jorden och ett svar från himlen, vilka så sakta skapar en form i vilken människan lägger sig ner, som i en otymplig magmaform, och ber att få uppstå igen i en fast och väl definerad form, liksom fjärilen gör ur puppan. Hon är när hon lär känna denna lära kallad att älska den och följa dess former och formuleringar som gjorts av andra personer med vackra formuleringar och i outsäglig inspiration. Och genom denna lära får vi, långt från känslor, utvikningar, onödigt tal, och utan ett uns för mycket, förklaring på vad som skänker oss lycka här på jorden. I en lågmäld ton, i en viskning istället för i ett ständigt pladder, får vi veta på vilket sätt det är bra för oss att handla och leva: ”De många talen gör inte någon nytta för själen” lär vi oss i Kristi efterföljelse, ”men det goda livet ger den styrka”.

Förkunnelsen till Maria så som aposteln Lukas återberättar det, skulle inte åstadkommit inte samma hänvgivelse hos den bedjande inför ”Guds födelse”, om inte den helige Ambrosius tagit upp ämnet i konciliet i Efesos år 431, och lärt oss att hon är Theotokos, ”Gudaföderska”:

”Om någon inte bekänner att Emmanuel är Gud i ordets sanna betydelse, att Jungfru Maria därför är Guds moder eftersom hon i köttet fött Ordet som är av Gud, då är denna person anatema.”

Det finns inget som kristna människor som lever utanför världen älskar mera än denna stränga definition.

”Hela folket i staden var i spänning från morgon till kväll och väntade på den heliga synodens utlåtande”

berättar den helige Kyrillos av Alexandria som var delaktig i utformandet av detta beslut. 

”(…) Då vi gick ut ur kyrkan blev vi ledsagade till våra bostäder. Det var kväll, hela staden var upplyst. Kvinnor gick för oss med rökelsekar. För dem som hädar Hans namn, dem har Herren visat sin allsmakt”.

För dem som vet att läsa, att studera texterna i kärleksfullt växelspel med Skriften, berättar ”Denzinger” dessa historier och ger näring åt det goda livet, som i sin tur ger näring åt själen. Det är kyrkans liv så som det löper genom seklerna och formar dem, det är traditionen som myndigt knackar på dörren och kallar själarna att välja. Det finns inget alternativ till kampen mot ”tidens anda”. Mot frestelsen att var och en förhandlar om sin tro kan man bara framhålla läroämbetets oföränderlighet och omöjlighet till reform. Under hela kyrkans liv har hon stridit med ”världen” om tid och plats, de båda dimensioner där traditionen breder ut sig. De definitioner som ”Denzinger” samlat upp har överförts utan förändringar över sekler, och utan att förändras har de nått trons allra avlägsnaste utposter. Dessa samma sidor, som man idag så lätt kan få tag på i en bokhandel, färdades förr på äventyrliga vägar till alla länder i världen, så som Harold Innis har berättat i sitt verk ”Empire and communication” (Oxford 1950). Detta innehåll anförtroddes till pergament, ett tungt vägande material, ägnat att bevara trons oföränderliga eviga  sanning, till skillnad mot det innehåll som anförtrotts till papper eller papyrus då det var ”lätt gods”, sådant som tjänade den obeständiga och flyktiga sekulära administrationen.  

Det är på detta sätt som den romerska kyrkan spred Kristi rike och vann för sig, själ efter själ, de allra mest okonstlade liksom de mera komplicerade själarna, men som alla hade det gemensamt att de behövde denna näring.  

Om kardinal Newman inte hade uppfattat som sanning de oföränderliga uttrycken han såg i tid och rum, hade han aldrig haft kraft nog och inte sett den tvingande nödvändigheten av att lämna den anglikanska kyrkan för att ansluta sig till kyrkan i Rom. I sin ”Apologia pro vita sua” förklarar han att han tog detta stora steg endast när han förstod att anglikanernas argument mot konciliefäderna under konciliet i Trent, var desamma som de arianerna framförde mot fäderna under konciliet i Kalcedon. Han insåg alltså att ett fördömande av fäderna under femtonhundratalet var detsamma som att fördöma de som verkade under fyrahundratalet.

”Religionens drama, kampen mellan sanning och villfarelse var alltid desamma. De principer och förfaranden som reglerar dagens kyrka var identiska med den tidens. De principer och förfaranden som den tidens kättare förespråkade var desamma som protestanternas idag. Denna upptäckt förfärade mig.”

Men kyrkan lämnar inte själen ensam inför en sanning som kan förfära den. Den erbjuder var och en ritens stränga och ljuva smekning. Traditionen visar sig alltid för människan genom en helig dikt vilken i katolicismens fall, så som Domenico Giuliotti skriver, får sitt himmelska uttryck i det eukaristiska firandet:

”Mässan är inte någon ’Divina Commedia’, den är verkligen ’den heliga dikt där himmelen och jorden har sin plats’ (…) Gud, Treenigheten och alla änglarna utgör diktens huvudinnehåll. När brödet och vinet konsakreras, sker Guds människotillblivelse varje gång på nytt. Det är det som är höjdpunkten i detta oerhörda mysterium. Och i detta stora drama är prästen på samma gång dramaturg och poet.”
 

Himlens öde på jorden, och tradition och liturgi är nästan två saker av samma väsen och även när man ser till den metod med vilken människorna har bidragit till mässans utformning. Medan det förstnämnda är tankar rensade från allt som inte är absolut gudomligt, är det sistnämnda, tradition och liturgi, en sammansättning av gester och ord, rensade från allt som är enbart mänskligt.

Det är två ingångar till samma värld, där var och en alltid får det som han eller hon förväntar sig, varhelst man befinner sig och i vilken tid man än lever. På jorden finns det inget som är mera rättvist. Och just detta berättar kardinal Newman med ömsint precision i sin roman ”Loss and Gain” (London, 1848) när han beskriver den unge mannens tankar och intryck, som boken handlar om, då denne för första gången närvar vid en katolsk mässa:

”Det som framför allt  grep honom var att, medan i den anglikanska kyrkan prästen och organisten var allt och gudstjänstbesökarna inget, utom om de representerade en världslig ämbetsman som var just motsatsen, så var det här tvärtom. Prästen sade lite eller inget, åtminstone hörde man ingenting, och församlingen var som ett enda stort instrument, ett jättestort munspel där alla hördes som en enda röst. (…) Orden var latin, men alla förstod dem och upplyfte sina böner till den Heliga Treenigheten, till den människoblivna Frälsaren, till Guds Moder och till alla helgon som befinner sig i Paradisets härlighet. Samma kraft som gav röst åt sången fanns i deras hjärtan. Bredvid honom satt en pojke och en fattig kvinna som båda sjöng för full hals. Nej, det gick inte att ta miste på, sade Reding för sig själv: ’Detta är verkligen en religion för folket’”.

På den tiden var samma lära och samma liturgi bra nog för alla, för helgonen och för syndarna, för de levande och för de döda, för romarna och för barbarerna.  Därför var den katolska trostillhörigheten jämlik och barmhärtig; den var till för folket. Det hördes ännu inte den klagan som i en annan, senare tid skulle få Nicolás Gómez Dávila att utropa:

”Det fanns en tid då kyrkan förlät syndarna, idag har den beslutat att förlåta synderna”.

av Alessandro Gnocchi och Mario Palmaro

20131210

Källa: Il Foglio med benäget tillstånd

Övers.: NH från italienskan