av Alberto Carosa

I juni skänkte Yad Vashem-institutet i Jerusalem postumt Yad Vashem-medaljen tillsammans med titeln ”Rättfärdig bland nationerna” (“Righteous Among the Nations”) till framlidne ärkebiskop Monsignore Gennaro Verolino (1906-2005). Denne kommer att alltid finnas i vårt minne på grund av sitt hjältemodiga agerande i Budapest under andra världskriget då han var sekreterare till nuntien Msgr. Angelo Rotto (som redan hade titeln ”Rättfärdig bland nationerna” och som helt och fullt stödde sin sekreterares arbete att rädda så många judar som möjligt. De utfärdade till och med runt 15 000 falska ”skyddsdokument” som placerade innehavaren under Vatikanens beskydd. Gennaro Verolino föddes i Neapel år 1906 och prästvigdes vid 22 års ålder. Efter kriget påbörjade han en lång diplomatisk karriär i Vatikanens tjänst som han fullföljde fram till sin pension år 1986. Han dog i Rom år 2005.

Msgr. Gennaro Verolino (1906-2005)

Den 1 oktober 2004 hade ärkebiskop Verolina redan fått ett annat hederstecken, det var den svenska regeringens ”Per Anger-pris för humanitära och demokratifrämjande insatser” som utdelades till honom vid det Svenska Institutet för klassiska studier i Rom. Kardinal Angelo Sodano, dåvarande statsministern Göran Persson och omkring 300 andra dignitärer, inkluderande den svenske ambassadören vid den Heliga Stolen, Fredrik Vahlquist, närvarade vid ceremonin för att hedra ärkebiskop Verolino, en ”levande hjälte” på grund av sina humanitära insatser och som var den första personen som fick ta emot detta pris på Angers familjs uttryckliga önskan. Prelaten hedrades på grund av ”sitt oegennyttiga engagemang, skarpsinne och hjätemodiga anda vilket gjorde det möjligt för honom att rädda många judar under den tyska ockupationen av Ungern”, stod det i motiveringen.

Per Anger (1913-2002)

Priset som ges personer som gynnar mänskliga och demokratiska värden har fått sitt namn av ambassadör Per Johan Valentin Anger (1913-2002), som var legationssekreterare vid den svenska ambassaden i Budapest under andra världskriget. Vid den tiden var staden ockuperad av den tyska armén men han lyckades rädda många judar i Budapest genom att ge dem svenska pass. I slutet av kriget arbetade Anger med att försöka finna Raoul Wallenberg, en svensk diplomat som försvann i januari år 1945 efter att ha räddat livet på tiotusentals judar som nazisterna hade dömt till döden.

En annan mindre känd men alls inte mindre hjältemodig person räddade många judar och var även hon svensk, moder Maria Elisabeth Hesselblad (1870-1957). Hon var grundare av Den allraheligaste frälsarens och Sankta Birgittas orden vars ”fromma övergång” (dvs. död) firades med en rad evenemang från den 23 till den 27 april 2007. Höjdpunkten var en högtidlig mässa vid huvudaltaret i Peterskyrkan tisdagen den 24 april som var den dag då hon 50 år tidigare dog. Det var Peterskyrkans överstepräst och hans Helighets generalvikarie för Vatikanen, Msgr. Angelo Comastri, som ledde mässan. Den högtidliga firandet bevistades av många representanter för den svensktalande församlingen i Rom samt medlemmar av den diplomatiska kåren, tillsammans med den svenske ambassadören vid Vatikanen, Fredrik Vahlquist jämte hans italienska kollega, Giuseppe Balboni Acqua. De främsta raderna var upptagna av omkring hundra birgittasystrar, under ledning av abedissan, moder Tekla Famiglietti. Dessa systrar ärade liturgin genom att sjunga med sina underbara röster där även Vatikankören var med under sin dirigent Temistocle Capone.

Benedikt XVI sade i sitt meddelande till birgittasystrarna som lästes upp vid slutet av mässan i Peterskyrkan att han var ”villig att ansluta sig till tacksägelsen till Herren för att han givit kyrkan en så framstående personlighet i evangeliets tjänst”. Varför var hon då så framstående? Jo, genom att uppfylla sitt särskilda uppdrag som var att ständigt be, arbeta och uppoffra sig för sitt mål som var att kyrkan skulle bli en enda och ledd av en enda herde. Hon bad särskilt för föreningen av de skandinaviska protestantiska kristna med den katolska kyrkan och hon satte alltid sin nästas goda före sitt eget. Hon tvekade inte att riskera sitt liv för att gömma så många judar som möjligt i sitt kloster, eller det så kallade ”Casa di Santa Brigida”, även i själva klausuren. Och när en gång en officer ur nazistarmén kom på inspektion och ville gå in i klostret, stod hon emot hans önskan och sade lugnt och fast, på tyska: ”Jag tror inte att en tysk officer skulle vilja bryta mot klosterhelgden och det privata livet alla vi nunnor lever” (anekdoten tagen ur ”The most extraordinary woman in Rome”, Marguerite Tjäders biografi från år 1975). Vare sig det berodde på slumpen eller det var ett mirakel, så gav officern upp och gav sig iväg. Inget att förundras över alltså att hon fullföljde sin kallelse genom att offra sitt liv för sina landsmän och bad att få bli förenad med ”Kristi sanna hjord” and alltså bli del av ”den enda hjorden och den ende herden” så som den svenska forskaren Agneta af Jochnick Ostborn så påpassligt skriver i sin bok om Elisabeth Hesselblad: “För Sverige har jag skänkt Gud mitt liv”, Uppsala, 1999.

”Gåvan av oss själva till Gud måste vara obetingad och orubblig”, skrev moder Elisabeth till en av sina nunnor. ”Inte bara en del av min verksamhet! Inte bara en del av mina önskningar! Inte bara en del av min kärlek! Nej, min Herre, om bara en enda tanke som inte gäller din ära kommer in i mig så fjärmar den mig från mig själv... därför står min önskan fast att vilja offra mig i din tjänst för människornas frälsning, just på det sätt som du önskar och inte på det sätt som jag själv önskar. Det är så en Kristi brud tänker” (se Osservatore Romano, 23-24 april 2007).

Översättning: Natasja Hovén

20070723