"Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner"

Andra adventspredikan, den 22 december 2006

av pater Rainer Cantalamessa OFMCap

 


1. Fredsbudskapet med anledning av världsfredsdagen

Saligprisningarna följer inte en särskild logisk ordning. Med undantag för den första som anger tonen åt alla de andra, kan man analysera dem en och en, utan att för den skull riskera att meningen fördunklas. Påvens budskap med anledning av världsfredsdagen har föranlett mig att till ett annat tillfälle uppskjuta min reflektion över den tredje saligprisningen, den som handlar om de ödmjuka, och att istället ägna mig åt ”de som håller fred”. Det är nämligen mycket viktigt att fredsbudskapet som är riktat till hela världen, tas emot, mediteras över och bär resultat framför allt ibland oss, som befinner oss i Kyrkans centrum. Detta års budskap är en plaidoyer för freden i stor skala. Det rör sig från den personliga sfären till områden med vidare utsträckning, som politik, ekonomi, ekologi och de internationella organisationenar. Miljöer av det mest skilda slag men som förenas genom den uppmärksamhet de ägnar ett grundläggande ämne: Människan, så som Fredsbudskapets rubrik anger: ”Människan – fredens hjärta”.

Det påstående som ligger till grunden för budskapet ger också nyckeln till budskapet i sin helhet. Vi läser: ”Freden är på samma gång gåva och uppgift. Om det är sant att fred mellan individer och mellan folk – förmågan att leva sida vid sida och att knyta förbindelser som grundar sig på rättvisa och solidaritet – är en förpliktelse som aldrig får brytas, då är det också sant, och det i ännu högre grad, att freden är en skänk från Gud. Freden är nämligen ett tecken på Guds handlande, som kommer till uttryck både i skapandet av ett ordnat och harmoniskt universum och i att han frälser mänskligheten, som behöver vinnas tillbaka från den oordning som synden vållat. Skapelse och frälsning är alltså nyckeln till förståelsen av vilken mening vår existens på jorden har.” (1).

Dessa ord hjälper oss att förstå saligprisningen ”Saliga är de som håller fred”, som i sin tur kastar ett särskilt ljus över påvens ord. Det faktum att vi nu befinner oss på tröskeln till julen ger en särskild liturgisk glans över vår meditation. På julnatten kommer vi att lyssna på orden från änglarnas kör: ”Fred på jorden åt dem han har utvalt (Herren)”, vilket inte betyder att fred skall råda utan att freden redan finns. Det rör sig alltså inte om en uttalad önskan, utan om en nyhet som släpps. ”Herrens jul, sade Leo den Store, är fredens jul” Natalis Domini natalis est pacis (2).

2. Vilka är ’de som håller fred’?

I den sjunde saligprisningen läser vi: ”Saliga är de som håller fred, de skall kallas Guds söner”. Tillsammans med den saligprisning som talar om de barmhärtiga är detta den enda som inte endast anvisar ett sätt att ”vara” (fattiga, sörjande, ödmjuka, renhjärtade) utan också ett sätt att ”göra”. Termen eirenopoioi anvisar dem som gör något för freden, arbetar för den, och därmed ”stiftar” den. Inte inte så mycket i betydelsen av att försona sig med sina fiender som att hjälpa fienderna att försona sig inbördes. Det är människor som verkligen älskar freden, till priset av att sätta sin egen fred (frid) på spel, som ingriper i konflikterna för att återskapa endräkten mellan dem som var skilda åt”. (3) ”De som håller fred” är alltså inte en synonym för pacifister, när man med det ordet menar personer som själva lever i allsköns ro och undviker motsättninger så mycket som möjligt (de sistnämnda kallas för ”saliga” i en annan saligprisning, där det är de ”ödmjuka” som prisas). Inte heller är den synonym med ordet pacifister i den meningen att de är personer som är emot kriget, eller tar parti för den ene eller den andre av de krigsförande, utan att göra något alls för att försöka försona de stridande. Den äkta termen är fredsbyggare (fredsstiftare). Att vara fredsbyggare betyder alltså att ”föra freden vidare” inte att ”uppfinna den” eller ”skapa” den. Vid tiden för det Nya Testamentets tillblivelse var det regenterna, särskilt den romerske kejsaren, som man gav epitetet ”fredsstiftare”. Kejsar Augustus angav att det var hans militära bedrifter som lagt grunden till den fred han skapat i världen. Den var parta victoriis pax, och han placerade den på höjden av sina verk och lät i Rom bygga det berömda ”Ara Pacis”, fredsaltaret, till den.

Den evangeliska saligprisningen vill motsätta sig detta påstående genom att säga vilka de verkliga fredsstiftarna är och hur man bäst gynnar denna fred, ej genom att förgöra fiendskapen, utan genom att bli vän med den, så som Jesus gjorde på Korset (Ef 2). I våra dagar anser emellertid de flesta människor att saligprisningen måste läsas med hänsyn tagen till GT och till judendomens källor, enligt vilka det är ett av de främsta barmhärtighets-verken att hjälpa människor som står i konflikt med varandra att försonas. Kristus bekräftar att fredsstiftarnas salighet kommer sig av det nya budet om broderskärlek, som är ett av de sätt på vilket kärleken till nästan uttrycker sig. Genom att se på saken på detta vis skulle man kunna säga att det är den saligprisning som är bäst tillämpbar på den romerska Kyrkan och hennes biskop. En av de främsta tjänsterna som påven givit kristenheten har alltid varit att gynna freden mellan de olika kyrkorna och under vissa epoker även mellan de kristna furstarna.

Det första apostoliska brev som en påve skrivit, som är den helige Clemens brev, skrivet omkring år 96 (kanske ännu före det fjärde evangeliet), skrevs i syfte att åter skapa fred i kyrkan i Korint som var söndersliten av inre strider. Det rör sig här om en tjänst som inte går att utföra om man inte äger en viss kunglig laglig auktoritet. För att förstå hur dyrbar denna är räcker det med att konstatera svårigheterna som uppstår när den saknas. Kyrkans historia är rik på episoder där vi ser hur de lokala kyrkorna, biskoparna eller abottarna är osams med andra eller med sin egen grupp, eller vänder sig till påven och ber honom agera skiljdedomare i fred. Jag är säker på att det ännu idag är en av de tjänster som oftast utövas i den universella kyrkan, även om den är mindre känd. Vatikanens diplomatiska kår och de apostoliska nuntierna finner även de att det viktigaste i deras uppdrag är att tjäna freden.

3. Freden är en gåva

Men den verkliga och främsta ”fredsbyggaren” är inte en människa, det är Gud själv. Just därför kallas med rätta de som arbetar för fredens sak för ’Guds söner’, eftersom de liknar honom, de upprepar det som han gör. Påvens budskap säger att freden är något som utmärker Guds handlande i skapelsen och återlösningen, det vill säga både i Guds handlande och i Kristi. Skriften talar om ’Guds frid’ (Fil 4:7) och ännu oftare om ’Fridens Gud’ (Rom 15:33). Ordet frid (eller fred) anger alltså inte endast det som Gud gör eller ger, utan också vad han är. Freden (friden) är det som har sin boning i Gud. Nästan alla religioner som uppstått runt Bibelns länder känner till gudomliga världar som innehåller interna konflikter. De babyloniska och grekiska kosmiska myterna visar upp gudomer som för krig med varandra. I den heretiska kristna gnosen råder varken enhet eller frid mellan de himmelska eonerna, och det faktum att det existerar en värld byggd av materia sägs just vara resultatet av en incident eller en motsättning som uppstått i denna högre värld. Om man har denna religiösa bakgrund i tankarna är det lättare att förstå det nya och absolut annorlunda som kom in genom läran om Treenigheten och att denna är en förening i fullkomlig kärlek som uttrycker sig i Treenighetens tre personer. I en av sina hymnar kallar kyrkan Treenigheten för ”ett hav av frid” och det är inte bara ett poetiskt uttryck.

Det som är mest förvånande för den som betraktar Andrej Rubljovs ”Treenighetens ikon” (som är avbildad i detta kapell, på väggen mitt emot, över jungfru Maria sittandes på tronen) är känslan av övermänsklig frid som den utstrålar. Konstnären har lyckats att i denna bild tolka den helige Serge de Radonejs motto för det grekisk-ortodoxa klostret som ikonen målades för: ”Att överkomma denna världens förhatliga missämja genom att betrakta den allraheligaste Treenigheten”. Det är pseudo-Dionysios Areopagita som allra bäst har förstått att fira denna frid som kommer från bortom historiens gränser. För honom är friden ”ett av Guds namn” på samma sätt som ”kärleken” är det (4). Om Kristus sägs det också att det är han själv som är vår fred (Ef 2:14-17). När han säger ”jag ger er min frid”, talar han om för oss vad han är. Mellan freden som gåva uppifrån och den helige Ande råder ett oupplösligt band. Det är inte utan skäl som båda två har avbildats med duvans symbol. Under påskkvällen gav Jesus lärjungarna, nästan i ett enda andetag, friden och den helige Ande: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er. Sedan andades han på dem och sade: ’Ta emot den helig ande.’” (Joh 20:21-22). Och den helige Paulus säger att friden är ”en av andens frukter” (Gal 5:22). Av detta förstår vi vad det betyder att vara fredsbyggare. Det betyder alltså inte att uppfinna eller skapa freden, utan att överföra den, att överföra Guds fred och Kristi fred ”som övergår allt förstånd”. ”Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus” (Rom 1:7). Sådan är den frid som aposteln för vidare till de kristna i Rom. Vi varken bör eller kan vara fredens källa, endast ”kanaler” för freden. Bönen som man säger kommer från den helige Frans av Assisi uttrycker detta perfekt: ”Herre, gör mig till ett verktyg för din frid” som engelsmännen mycket riktigt översätter med ”Gör mig till en kanal för din frid” - make me a channel of your peace.

Men vad är då denna fred som vi talar om? Den helige Augustinus definition är den klassiska: ”Fred är ordningens lugn” (5). Thomas av Aquino baserar sig på denna definition och tillägger att det i människan råder tre slags ordning: den med sig själv, den med Gud och den med nästan. Och att det därför även finns tre slags frid: Den inre friden som tillåter människan att ha frid med sig själv, den frid som tillåter henne att stå i frid med Gud, och helt underkasta sig Guds anordningar, och friden som har att göra med nästan, som tillåter människan att leva i frid med alla” (6). I Biblen går betydelsen av ordet shalom, som betyder frid, utöver den enkla ordningens lugn. Det betyder också välbefinnande, lugn, säkerhet, framgång, ära. Det betyder till och med ibland alla de messianska löftena och är synonym till hälsa och godhet. ”Härligt är att höra budbärarens steg, när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning” (Jes 52:7). Den nya alliansen kallas ”ett fridsförbund” (4 Mos 25:12), evangeliet ”fridens evangelium” (Ef 6:15), som om detta ord ”frid” sammanfattade hela innehållet i förbundet och evangeliet. I GT finner vi ofta ordet fred (frid) tillsammans med ordet rättfärdighet: ”Rättfärdighet och frid kyssas” (jfr Ps 85:11) och i NT med ordet ”nåd”. När aposteln Paulus skriver: ”Då vi nu blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud, genom vår Herre Jesus Kristus” (Rom 5:1) är det klart att uttrycket ”frid med Gud” har samma betydelsemättade innehåll som uttrycket ”i Guds nåd”..

4. Freden är en uppgift

Påvens fredsbudskap säger emellertid att freden, förutom att vara en gåva, även är en uppgift. Och det är om freden som uppgift som saligprisningen om fredsbyggarna framför allt talar. Villkoret som gör att vi kan vara ”fredens kanaler” är att vi förblir förenade med fredens källa som är Guds vilja. ”I hans vilja finner vi vår frid”, låter Dante en själ säga i Skärselden. Hemligheten med den inre friden är att vi helt och för alltid överlämnar oss till Guds vilja. För att bevara eller återfinna denna frid är det av nytta att ofta i sitt inre upprepa tillsammans med den heliga Teresa av Avila:

”Låt inget störa dig,
inget skrämma dig,
allt har sin tid.
Gud är densamme,
tålamodet besegrar allt.
Den som litar på Gud,
har allt,
Gud är det enda
Du behöver.

Nada te turbe
nada te espante,
todo se pasa.
Dios no se muda,
la paciencia todo lo alcanza:
quien a Dios tiene
nada le falta:
sólo Dios basta.

Den apostoliska litteraturen är rik på praktiska indikationer på vad som gynnar respektive sätter hinder i vägen för freden. En av de mest berömda passagerna är den följande ur Jakobsbrevet:

”Ty där avund och genstridighet råda, där råder oordning och allt vad ont är. Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren, vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan. Och rättfärdighetens frukt kommer av en sådd i frid, dem till del som hålla frid (Jak 3:16-18).

Alla ansträngningar att skapa fred måste börja i denna mycket personliga sfär. Freden är liksom kölvattnet på ett vackert skepp som vi ser sträcka sig i det oändliga, men som börjar i en viss punkt, och denna punkt är i detta fall människans hjärta. Ett av Johannes Paulus II:s budskap till Världsfredsdagen år 1984 hade som rubrik: ”Freden föds i ett hjärta som är nytt”.

Men det är inte på det personliga planet som jag önskar uppehålla mig. Svårt och angeläget öppnar sig för fredsstiftarna av idag ett nytt arbetsområde. De måste stifta fred både mellan de olika religionerna och mellan religionernas troende och den världsliga världen som icke tror, den sekulariserade, likgiltiga, ibland till och med fientligt inställda världen. Påvens budskap ägnar en paragraf åt svårigheterna som man möter här. Han säger: ”Ett annat oroväckande symptom på bristen på fred i världen - när det gäller att fritt kunna uttrycka sin egen tro - är svårigheterna som både kristna och anhängare av andra religioner ofta möter när det gäller att öppet och fritt få bekänna den egna religiösa övertygelsen. Särskilt när det gäller de kristna, måste jag med smärta konstatera, att de ibland inte bara hindras att bekänna sin tro, utan i många stater utsätts de till och med för förföljelse; helt nyligen har vi fått bevittna tragiska fall av förfärligt våld. Det finns regimer som vill tvinga på alla en enhetlig religion, medan religiöst okänsliga regeringar visserligen inte utsätter invånarna för våldsam förföljelse, men som istället ägnar sig åt systematiskt hån av dem som har en religiös övertygelse. I vart och ett av dessa fall brister man i respekt för en grundläggande rättighet hos människan, vilket får svåra följdverkningar för den fredliga samlevnaden. Detta leder oundvikligen till att man befrämjar en mentalitet och en kultur som är fientliga mot freden” (n. 5).

Just i dessa dagar ser vi i den organiserade kampanjen, som vi ser i flera länder och städer i Europa mot julens religiösa symboler, ett exempel på detta kulturella förhånande av de religiösa trosuppfattningarna eller åtminstone ett försök till marginalisering av dem. Som förevändning för detta anger man viljan att inte väcka anstöt hos utövarna av andra religioner som lever ibland oss, framför allt muslimerna. Men det rör sig om ett svepskäl, en dålig ursäkt. De som vägrar symbolerna är nämligen en viss grupp av människor som är mycket fientligt inställda mot kristendomen, det är inte muslimerna. Muslimerna har ingenting emot den kristna julen, de ärar den i själva verket själva. Vi har nått den absurda situationen där många muslimer firar Jesu födelse, önskar sätta upp en krubba i sina hem och till och med säger att ’den som inte tror på underverket med Jesu födelse är inte en riktig muslim’ (7), medan en del personer som säger sig vara kristna betraktar julen som en vinterfest och som befolkar denna högtid med prydnadssaker i form av uppstoppade renar och nallebjörnar”.

I Koranen finns det en sura ägnad åt Jesu födelse som det är bra att lära känna, även för att främja dialogen och vänskapen mellan religionerna. Den lyder:

Vers 45:
(Påminn dig) att när änglarna säger: O Maria! Se Allah bebådar dig förvisso ett ord från sig. Hans namn skall vara Kristus (al-Masih), Jesus (Hissa), Marias son, ärad både i detta och i det tillkommande livet, en av dem, som få komma Gud nära. Vers 46. Han skall tala till människorna i vaggan och även som äldre såsom en av de rättfärdiga”.

Vers 47:
Och hon sade: ”Herre, huru skall jag kunna få något barn, då ingen mänsklig varelse kommit mig vid?” Han svarade: ”Må så vara, Gud skapar vad han vill. När han beslutar om en sak, säger han blott: ’Varde!’ till den, och så varder det. (8).

(Koranen: Ur den tredje suran)

I programmet som är del av en serie om söndagens evangelietexter och går under namnet ”Till hans avbild” och som sändes i Rai Uno imorgon kväll, har jag bett en muslimsk broder att själv läsa denna passage och han har gjort det med stor glädje, samtidigt som han säger att han är lycklig att ha kunnat medverka till att reda upp ett missförstånd som skadar de troende muslimerna själva, sade han, och detta under förevändning att gynna deras sak. Anledningen som gör att vi kan ha en dialog mellan våra båda religioner som grundar sig inte bara på de gynnsamma tillfällen som kommer i vår väg, utan på fast teologisk grund, är att ”vi alla har en enda Gud”, så som den helige Fadern påminde om under sigg besök i den blåa moskén i Istanbul. Och det var utifrån denna sanning som aposteln Paulus utgick i sitt tal inför areopagen i Atén (jfr Apg 17:28).

Subjektivt sett har vi olika uppfattningar om Honom. För oss kristna, är Gud ”Vår Herre Jesu Kristi Fader” och vi anser att man inte helt och fullt kan lära känna Gud utom ”genom Kristus”. Men rent objektivt, vet vi ju att det bara kan finnas en Gud. ”En är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt” (Ef 4:6).Vår tro på den helige Ande även den en teologisk grund för dialogen. Eftersom Anden för oss är på en gång Frälsningens ande, Kristi ande och nådens ande är den ett fredsband mellan de döpta av olika kristna trosriktningar. Som skapelsens ande, Spiritus creator, är den ett fredsband mellan troende av alla religioner och till och med mellan människor av god vilja. ”All sanning, vem än den person är som uttalat den, kommer ur den Helige ande”, säger Thomas av Aquino (9). På samma sätt emellertid som skapelsens ande förebådade Kristus i de profetiska texterna i Gamla Testamentet, på samma sätt tror vi att på ett sätt som bara Gud själv känner till, förebådar den i våra dagar Kristus och hans påskmysterium när den handlar utanför kyrkan. Liksom Sonen inte gör något utan Fadern, så gör den helige Ande ingenting utan Sonen. Den helige Faderns senaste resa till Turkiet var helt och hållet en händelse som syftade till att främja freden mellan religionerna, och det visade sig att den bar riklig frukt, så som allt gör som föds under korsets tecken. Fred mellan den kristna Östkyrkan och Västkyrkan, fred mellan kristendomen och islam. ”Detta besök kommer att hjälpa oss att tillsammans finns medel och vägar till fred för hela mänsklighetens väl”, kommenterade den helige Fadern resan då han bad sin tysta bön i den Blå moskén.

5. En fred utan religioner?

Den sekulariserade västvärlden önskar förstås en helt annat slags fred, långt ifrån den religiösa freden, de önskar en fred som är resultatet av att alla religioner försvinner.

Tänk dig att det inte finns någon himmel/det är lätt, försök bara!./ Inget helvete under oss/ ovanför oss himlen tom./ Tänk dig alla människor/som lever för idag./ Tänk dig att det inte finns några länder. /Det är inte så svårt!/ Ingenting att döda eller dö för... Tänk dig alla människor,/ som lever sina liv i fred. / Du tar mig väl för en drömmare / Men jag är inte den ende. / Jag hoppas att du en dag kommer med / och vi får en enad värld. (10)

Denna sång som skrevs av en av den lättare moderna musikens stora idoler, till en insmickrande melodi, har blivit till ett slags pacifismens civila manifest. Om detta skulle ske, skulle den värld man önskar bli den fattigaste och fulaste man kan föreställa sig, den skulle bli en platt värld, där alla skillnader är bortsopade, där människornas öde vore att slita sönder varandra och inte att leva i fred. Som René Girard har framhävt är det istället så att där alla vill samma sak, ger man fritt spelrum åt ”begäret som härmar” och därigenom åt rivalitet och krig. Vi troende kan inte låta oss upptas av känslor av avoghet och polemiska diskussioner, inte ens mot den sekulariserade världen. Ännu ett mål för fredsbyggarna håller på att dyka upp, vid sidan av dialogen och freden mellan religionerna. Det är det om fred mellan de troende och de icke troende, mellan den religiösa och den sekulariserade världen, som är likgiltig eller fientligt inställd till religionen. Det kommer att bli ännu en prövosten att med fasthet vittna om det levande hoppet som vi hyser, men att göra det så som Petrusbrevet uppmanar oss, och som den nuvarande efterträdaren till Petrus visar genom sitt exempel ”ödmjukt och respektfullt” (1 Pet 3:15-16).

Respekt betyder inte i detta fall ”mänsklig respekt”, att gömma undan Jesus för att inte väcka upprörda reaktioner. Det är istället respekt för en inre värld som endast Gud känner och som ingen kan skymfa eller tvinga att ändra. Det är inte att gömma undan Jesus utan att visa på Jesus och evangeliet i det egna livet. Vi önskar endast att uttrycka vår önskan om att bli behandlade med liknande respekt, vilket tyvärr ofta inte varit fallet. Vi slutar nu genom att i tankarna gå tillbaka till julen. En gammal svarssång i en julmorgonbön lyder:

”Hodie nobis de caelo pax vera descendit. Hodie per totum mundum melliflui facti sunt caeli”.

"Idag sänkte sig ner till oss från himlen den sanna freden. Idag låter himlarna honung flyta över världen.”

Hur skall vi kunna gengälda Fadern för den oändligt stora gåvan som han givit världen då han gav den sin enfödde son? Om det är något vi ej får göra under julen så är det att ge tillbaka en gåva man fått till mottagaren”, men detta är något som det är omöjligt att inte ständigt vilja göra emot Gud. Det enda möjliga tack vi kan uttala är Eukaristin, genom den ger vi honom tillbaka Jesus, Hans son, som blivit vår bror.

Och vad ger vi Jesus? En text ur Östkyrkans liturgi säger:

”Vad kan vi erbjuda Dig, o Kristus, Du som blev till människa på jorden? Allt skapat ger dig ett tecken på sin tacksamhet: änglarna sina sånger, himlen sina stjärnor, jorden är Dig en grotta, öknen en vagga. Men vi människor, vi tackar genom att ge dig en jungfrulig Moder” (11)

Helige Fader, vördade fäder, bröder och systrar, tack för att ni tålmodigt lyssnat och

God Jul!

___________________________________

Noter

1. Benedikt XVI, ”Människan – fredens hjärta”, Budskap till världsfredsdagen 2007.

2. Leo den Store, Tractatus 26 (CC 138, linea130)

3. J. Dupont, Le beatitudini, III, s.1001.

4. Pseudo Dionysus Areopagita, Nomi divini, XI, 1 s (PG 3, 948 s).

5. Den helige Augustinus, De civitate Dei, XIX, 13 (PL 41, 640).

6. Jfr. Thomas av Aquino, Kommentar till Johannesevangeliet, XIV, lez.VII, n.1962.

7. Magdi Allan, “Vi muslimer säger ja till krubban”, “Il Corriere della sera” den 18 december 2006, s. 18.

8. Koranen, Sura III, i K. V. Zetterstéens översättning.

9. Thomas av Aquino, Summa Theologiae, I-IIae q. 109, a. 1 ad 1; Ambrosiaster, Om det första Korinterbrevet, 12, 3 (CSEL 81, s.132).

10. John Lennon, "Imagine there’s no heaven / it’s easy if you try. / No hell below us / above us only sky. Imagine all the people / living for today./ Imagine there’s no countries / it isn’t hard to do. / Nothing to kill or die for / and no religion too. /Imagine all the people / living for today./ Imagine there’s no countries / it isn’t hard to do./ Nothing to kill or die for /and no religion too...Imagine all the people / living life in peace. / You may say I’m a dreamer / But I’m nottheonly one./ I hope someday you’ll join us / and the world will live as one”.

11. Idiomelon ai Grandi Vespri di Natale.

www.zenit.org med benäget tillstånd

Översättning: Natasja Hovén

 



===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved