Bästa gaygemenskap!

Jag är er dotter. Jag växte upp med min mamma och hennes kvinnliga partner, detta var på 80- och 90-talet. Hon och min far var gifta ett kort tag. Hon visste hon var gay redan innan de gifte sig. Men saker och ting var annorlunda på den tiden. Det var så jag kom till. Komplicerat, som ni förstår. Hon lämnade min far när jag var två eller tre år, därför att hon ville få en chans att vara lycklig med någon som hon verkligen älskade: En kvinna.

Min pappa var ingen mönsterkille, och efter hon lämnat honom har han aldrig brytt sig om att komma förbi eller ens höra av sig mer.

Minns ni den där boken, "Heather har två mammor"? Så var mitt liv. Min mamma, hennes partner, och jag levde i ett mysigt litet hus i kretsarna av ett verkligt liberalt och tolerant område. Hennes partner behandlade mig som om jag var hennes dotter. Från min mammas partner ärvde jag också hennes snäva bekantskapskrets av gayfolk och lesbiska vänner. Eller - kanske de ärvde mig?

Nåväl - iallafall känner jag som att ni - gayfolket - är mitt. Jag har lärt mig så mycket från er. Ni lärde mig hur man kan vara modig, särskilt när det är svårt. Jag lärde mig empati. Hur man lyssnar på andra. Och att dansa. Ni lärde mig att inte vara rädd för sådant som är annorlunda. Och ni lärde mig stå upp för mig själv, även om det innebär ensamhet.

Jag skriver till er för jag vill släppa ut mig själv ur garderoben. Jag stöder inte samkönade äktenskap. Men det är nog inte av de skäl som ni tror.

Barn behöver en mor och en far

Det är inte för att ni är gay jag skriver detta. Jag älskar er, verkligen. Det är på grund av själva naturen i samkönade relationer.

När jag växte upp, ja, ända tills jag var över 20 år, så stödde jag och talade för samkönade äktenskap. Det är först med lite tidsrymd och distans från min barndom som jag kan reflektera över mina upplevelser och inse de konsekvenser som det medförde på lång sikt att växa upp med två föräldrar av samma kön. Det är först nu, när jag ser mina barn varje dag, som älskar sin far och är älskade av honom, jag kan se skönheten och visheten i det traditionella äktenskapet och föräldraskapet.

Samkönade äktenskap och föräldraskap berövar barnet antingen en mor eller en far, samtidigt som man säger att det spelar ingen roll. Att det är samma sak. Men det är det inte. Många av oss, många av era barn, har tagit skada. Min fars frånvaro skapade ett stort tomrum i mig, och jag längtade varje dag efter en pappa. Jag älskade min mammas partner, men en extramamma kunde aldrig ersätta den far jag förlorade.

Jag växte upp omgiven av kvinnor som sade att de inte behövde en man, de ville inte ha någon man. Då - fast jag bara var ett litet flickebarn - så ville jag så innerligt ha en pappa. Det är konstigt och förvirrande att gå omkring med denna oförlösta längtan efter en far, en man, i en gemenskap som hävdar att män är onödiga. Det fanns stunder då jag kände mig så arg på min pappa för att han aldrig var där med mig, och det fanns stunder då jag var till och med arg på mig själv för att vilja ha en pappa till att börja med. Det finns delar av mig som än idag sörjer över denna frånvaro.

Jag säger inte ni inte kan vara goda föräldrar. Visst kan ni det. Jag hade några av de bästa. Jag säger inte heller att bara man har straight föräldrar så ordnar sig allt till det bästa. Vi vet ju det finns så många olika sätt en famljegemenskap kan brytas ner på och det kan orsaka lidande för barnen; skilsmässa, övergivenhet, otrohet, övergrepp, dödsfall, etc. Men i det stora hela, så är den bästa och mest hållbara familjestrukturen den där barnen växer upp och fostras av både deras mor och far.

Varför kan inte gayfolkets barn vara ärliga?

Gay-äktenskap inte bara omdefinierar äktenskapet, utan även föräldraskapet, de understödjer och normaliserar en famljestruktur som med nödvändighet nekar oss något fint och grundläggande. Det nekar oss något vi behöver och längtar efter, samtidigt som det säger oss att vi inte behöver det som vår natur skriker efter. Att vi kommer vara okey. Men det är vi inte. Vi är skadade.

Om det finns några som kan tala om dessa svåra saker, så är det vi

Barn till frånskilda föräldrar är tillåtna att säga:

"Hallå där, mamma och pappa, jag älskar er, men skilsmässan krossade mig och har varit så svår. Den rubbade hela min tilltro och fick mig att känna som om det var mitt fel. Det är så svårt leva i två olika hem. "

Adopterade barn är tillåtna att säga:

"Hallå där, adoptivföräldrar, jag älskar er. Men detta är verkligen svårt för mig. Jag lider därför att mitt förhållande med mina första föräldrar bröts. Jag är förvirrad och jag saknar dem, även om jag aldrig mött dem".

Men barn till homosexuella föräldrar har inte tillåtits få samma gehör. Det handlar inte bara om mig. Det finns så många av oss. Många är alltför rädda att tala ut och berätta om vår smärta och sorg, därför att det av någon anledning känns som om ingen lyssnar. Det är inte vad man vill höra i samhället. Om vi säger vi tagit skada av att ha växt upp med samkönade föräldrar så blir vi antingen ignorerade eller också stämplade som bittra hatare.

Men detta handlar inte alls om hat. Jag vet att ni kan förstå hur det känns att få en stämpel som man inte känner igen och en märkning som används för att svartmåla eller tysta ner en. Och jag vet att ni verkligen har varit hatade och sårade. Jag var ju där, i demonstrationerna, när de höll upp plakat som sade "Gud hatar bögar" och "AIDS botar homosexualitet". Jag grät och blev varm av vrede just där, på gatan med er.

Men - det är inte jag. Det är inte vi.

Jag vet detta kan tyckas vara hårda ord. Men vi behöver tala om saken. Om någon kan det, så är det vi. Ni lärde mig ju det.

Heather Barwick växte upp med sin mor och hennes partner. Hon är en före detta förespråkare för samkönade äktenskap som nu blivit aktivist för barnens rätt. Hon är gift och har fyra barn.

20150324

Från The Federalist, 15 mars 2015

Övers. US