Av Fr. Mike Schmitz

En gång åkte jag i en matarbuss med några äldre personer på väg till en flygplats. De märkte att jag var präst och började ställa olika frågor till mig. ”Gör du alla de där sakerna en präst brukar göra?” ”Ja.” ”Även tar emot bikt?” ”Ja, det gör jag hela tiden.”

En äldre dam drog efter andan: ”Oj, det tycker jag skulle vara det värsta av allt. Så deprimerande att lyssna på folks synder.”

Jag sade till dem att det var precis det motsatta. Det finns nästan ingenstans det är roligare att vara än hos någon som just kommer tillbaka till Gud. Jag sade:

”Det skulle vara deprimerande om jag behövde se på när de lämnar Gud. Men jag får vara med dem när de kommer tillbaka till Honom.”

Biktstolen är en plats där människor låter Guds kärlek ta överhanden. Biktstolen är den allra gladaste, inspirerande platsen i världen och att få vara där stämmer en verkligen till ödmjukhet.

Vad ser jag under bikten?

Jag tror jag ser tre saker. Först ser jag Guds dyrbara nåd i handling. Jag kommer regelbundet ansikte mot ansikte med den överväldigande, livsomvälvande kraften i Guds kärlek. Jag får se Guds kärlek helt nära och det påminner mig om Guds godhet.

Det är inte många som på detta handgripliga sätt får se hur Guds offer på Korset gång på gång bryter in i människornas liv och smälter det mest hårdhjärtade sinne. Jesus tröstar dem som ångrar sina synder ... och stärker dem som önskar ge upp både Gud och livet.

Jag som är präst får se dessa ting varje dag.

Jag ser ett helgon i vardande

Det andra jag får se är en människa som försöker göra det Gud vill att hon ska göra. Jag bryr mig inte om ifall detta är denna persons tredje bikt denna vecka. Om någon människa av egen vilja uppsöker Botens sakrament, betyder detta att hon försöker. Det är allt som betyder något för mig. Det är värt att tänka på detta: Att gå till bikt är ett tecken på att man inte har gett upp att införliva Jesus med sitt liv.

Det är ett av skälen till att högmod är så farligt. Jag har talat med människor som säger att de inte vill gå till bikt för sin präst, därför att deras präst tycker om dem och ”tror att de är schyssta snubbar”.

Till detta har jag två invändningar att göra.

För det första: Du kommer inte att göra honom besviken! Det som din präst vill se är en människa som försöker! Du kan vara förvissad om att det inte finns något helgon i världen som inte behövde att Gud visade honom eller henne misskund. (Till och med jungfru Maria behövde Guds barmhärtighet. Hon tog emot Guds nåd på ett dramatiskt och starkt sätt vid Bebådelsen.) Där ser du!

För det andra: Så vad rör det dig om prästen blir besviken? Vi försöker så ofta att imponera på andra med det vi gör. Bikten är en händelse där vi inte behöver imponera. Bikt är något som får önskan att vara märkvärdiga att dö. Tänk efter bara! Alla andra synder får oss att rusa till biktstolen, men högmodet är den enda som får oss att gömma oss för den Gud som skulle kunna hela oss.

Kommer jag ihåg dina synder? Nej!

Ofta får jag höra människor fråga om jag kommer ihåg synderna jag får höra i biktstolen. Jag kommer nästan aldrig ihåg synder som jag hört i bikten. Det verkar omöjligt, men sanningen är den att synder är inte så betydande att man lägger dem på minnet. Inte som vackra solnedgånger eller meteorsvärmar eller spännande filmer ... de är mer som soporna vi kastar i sopnedkastet.

Och om synder är som sopor, då är prästen Guds egen sopåkare. Om du frågar en sopåkare vilket som varit det värsta han fått kasta på sophögen, så k a n s k e  han minns. Men saken är den att när man en gång vant sig vid att transportera bort sopor, då upphör de att vara något särskilt, något som man minns i varje detalj.

Ja, faktiskt, när du en gång förstått att Botens sakrament mindre handlar om synd och mer om Kristi död och uppståndelse och hur dessa kan leda till seger i en människas liv, då förlorar synden sin lyster och Jesu seger blir det viktiga.

I bikten möter vi Guds egen livsomvälvande kärlek … som vi får ta emot fritt varje gång vi ber om den. Vi möter Jesus som påminner oss: ”Du är värd att jag dör för dig … även om du syndar är du värd att dö för.”

Varje gång någon kommer in i biktbåset ser jag en människa som är djupt älskad av Gud och som säger till Gud att de också älskar Honom. Det är vad det handlar om, och det är allt.

I bikten ser jag min egen svaghet

Det tredje en präst ser när han lyssnar på bikt är sin egen själ. Det är ett skrämmande ting för en präst. Jag kan inte säga hur ödmjuk jag känner mig när någon ber att få del av Jesu nåd för det sker ju genom mig.

Jag är inte imponerad av deras synder men av att de har upptäckt synder i sina liv medan jag varit blind för mina egna. Att erfara prov på andras ödmjukhet får mig att bli varse mitt eget högmod. Det är ett av de bästa sätten jag vet på vilka jag kan rannsaka mitt eget samvete.

Men varför är bikten så skrämmande för en präst? Den är skrämmande för att Jesus därigenom visar att han utpekat mig till att bli det levande tecknet på sin nåd.

Ärkebiskop Fulton Sheen sade en gång till några präster att vi knappast förstår vad som sker när vi håller våra händer över någons huvud som tecken på avlösning. Vi inser inte att det är Kristi eget blod som droppar från våra fingrar på deras huvuden och tvättar biktbarnet rent. 

Dagen efter min prästvigning hölls en liten fest och min far stod upp och utbringade en skål. Han hade arbetat hela livet som ortopedisk kirurg och han hade varit en mycket bra sådan. Under hela mitt liv har det hänt att patienter till honom kommit upp till mig och berättat att deras liv blivit i grund förändrade på grund av att min far var en så god kirurg.   

Där stod alltså min far mitt bland alla besökarna och började sitt tal: ”Hela livet har jag använt mina händer för att bota människors söndriga kroppar. Men från och med nu kommer min son Mikael …. Hm, fader Mikael… att använda sina händer (här tappade han rösten) … kommer att använda sina händer för att bota söndriga själar.  

"Hans händer kommer att rädda flera liv än mina har gjort.”

Bikt har en fantastisk kraft. Allt jag behöver göra är att erbjuda Guds nåd, Hans kärlek och förlossning ….  Men jag vill inte ställa mig i vägen för Jesus. Prästen dömer ingen. I biktstolen är nåd det enda jag har att komma med.

Jag har till uppgift att frambära ett offer för din räkning

Slutligen, när prästen lyssnar på syndabekännelser tar han på sig ännu ett annat slags ansvar.

Det hände sig när jag studerade på universitet och gick till bikt efter en lång tid och då förstås hade samlat på mig en hel hög synder. När prästen då bara gav mig en Ave Maria som bot, slutade jag att gå.

”Jo, fader …? Hörde du verkligen allt jag sade?” ”Ja, det gjorde jag.” “Tycker fader inte att jag borde få en större bot?” Han tittade kärleksfullt på mig och sade: ”Nej. Den lilla boten är allt jag ber dig om.” Han tvekade, och sedan fortsatte han: ”Men kanske du bör veta … att under nästkommande trettio dagar kommer jag att fasta för dig.”  

Jag var förbluffad och visste inte vad jag skulle ta mig till. Han berättade för mig att Katolska kyrkans katekes lär ut att prästen måste göra bot för alla dem som kommer till honom att avlägga bikt. Och alltså skulle han nu bli tvungen att göra allvarlig botgörning för alla mina allvarliga synder.  

Bikten lägger ut prästens egen själ naken. Den avslöjar hans beredvillighet att offra sitt liv tillsammans med Kristus. Prästen ser våra synder som en börda som han kommer att ta på sig (tillsammans med Jesus!) och offra till Fadern, på samma gång som han erbjuder oss Guds nåd.  

Kom ihåg, Bikten är alltid en seger. Vare sig du har biktat en särskild synd för första gången, eller för den tusende gången, så är bikten en seger för Jesus. Och jag, en präst, får uppleva ynnesten att vara där. Det är så det är …. Jag får sitta och se på hur Jesus vinner sina barn tillbaka dagarna i ända.

Det är helt enkelt underbart.

20121206

Fr Mike Schmitz är katolsk präst verksam i Duluth, Minnesota. Han är ungdomspräst och kaplan vid Newman Campus Ministry vid University of Minnesota.

Övers. NH