Av Alcuin Reid

Alcuin Reid

Ja, han har gjort det! Efter många spekulationer och trots en intensiv och välorkestrerad lobbyverksamhet från en del biskopars håll (tillsammans med de alltför ofta publicerade skymforden från äldre präster och liturgister) har påven – beroende på vilken åsikt man har i frågan - genom Summorum Pontificum, sitt brev i form av ett Motu proprio, antingen urholkat den liturgiska reformen som andra Vatikankonciliet genomförde eller återställt den vördnadsvärda liturgiska traditionen inom kyrkan, vilken hon i konciliets kölvatten kastade överbord.

Det senare är åtminstone delvis sant för vi vet från kardinal Ratzingers skrifter att denne påve sedan länge anser att det juridiska fördömandet av kyrkans äldre liturgiska tradition var en historisk inkonsekvens och innebar en kraftig utarmning av kyrkans liturgiska liv. Nu har han agerat och rättat till detta.

Men låt oss tala klarspråk: den helige Fadern har egentligen inte ”återställt” något, åtminstone inte genom att påtvinga eller befalla en återgång till de äldre liturgiska formerna. Han har helt enkelt tillåtit att de fritt kan användas. Han har bara tagit bort de legala hindren vilka – enligt vad han själv säger i sitt Motu Proprio – aldrig borde ha funnits där i första hand. Hans Helighet konstaterar klart och tydligt att den äldre ligurgin i själva verket ”aldrig hade avskaffats”.

I detta ser vi Benedikt XVI:s på en gång geni och hans djupa ödmjukhet. Ja, han är mycket bekymrad om krisen i kyrkans liturgiska liv (det såg vi i Sacramentum Caritatis) och ja, han är övertygad om att det var fel att förbjuda den gamla liturgin efter konciliet. I sin egenskap av påve äger hanauktoriet att göra det som han anser vara bäst för kyrkan. Han gör det genom att inte påbjuda.... någonting, han endast ger tillåtelse. Han förbjuder inte den nya liturgin eller ens rekommenderar varje församling eller stift att en dag i veckan fira mässan enligt det äldre bruket. Eftersom det är hans djupa övertygelse att denna form av liturgin har mycket att ge kyrkan både idag och imorgon, litar han helt ödmjukt på prästernas eget sunda pastorala omdöme liksom det hos kommmande generationer och att detta skall göra att de äldre liturgiska formerna kommer att finna sin tillbörliga plats inom kyrkans liv.

Denna decentraliserade metod som påminner om hur den ”fria marknaden” fungerar, är något helt nytt i senare liturgisk historieskrivning. För vare sig vi har gjort det som kyrkan sagt åt oss att göra eller ej, så har vi under de senaste 40 åren fått höra en hel del om vad vi bör göra och vad vi ej bör göra. Vi har fått veta att Rom kräver att vi antar den nya liturgin och att vi måste lämna den gamla, att biskoparna kräver att vi för över den ena och den andra kyrkliga festen till en söndag, att biskoparna insisterar på att tabernaklet flyttas från mitten av altarplatsen till sidan, att man måste ändra på saker och tings ordning i kyrkorna och så vidare.

En sådan positivistisk juridisk centralism har inte alltid varit den gällande. Under hela kyrkans historia fram till det andra Vatikankonciliet innehöll den romerska mässordningen olika ritualer för mässfirande och sakrament tillhörande olika stift och många religiösa ordenssällskap. Det fanns ännu större religiös mångfald före Trientkonciliets reformer vilka innebar viss centralisering. Här i England behöll man biskopen av Sarums variant av den romerska riten, liksom andra lokala bruk. Utomlands hade de flesta om än ej alla stift sina egna missaler eller ”bruk”. Därför är det alls inte något att förvånas över – när vi ser till den liturgiska historien – att påve Benedikt tillåter olika ”bruk” av den enda romerska riten. Vi kan istället hoppas på att de religiösa ordenssällskapen en gång i framtiden på nytt får fri tillgång till sina egna bruk. Kanske det till och med kommer att finnas plats i den engelska katolska kyrkan för biskop Sarums variant av den romerska riten så att denna kan återupplivas.

Men riskerar man inte genom detta att skapa liturgisk oenighet och att förkasta andra Vatikankonciliets liturgiska reformer? När det gäller det första måste vi vara ärliga. Det sätt som de moderna riterna har firats på i några – ja, i själva verket alltför många – församlingar under de senaste 40 åren har varit så egensinniga ur ideologisk synvinkel att man med rätta kan fråga sig om det alls finns någon enlighet i fråga om tillbedjan (i en del fall även i fråga om tron) inom det moderna användandet av den romerska riten. Även om vi struntar i denna fråga så låt oss påminna oss om att andra Vatikankonciliet självt talade om en legitim mångfald inom den övergripande enheten, märk väl enheten, inte likformigheten.

Ironin ligger i att förespråkarna av det moderna bruket av den romerska riten som protesterar mot det äldre bruket pekar på vikten av liturgisk likformighet får vi inte missa. Att övervinna liturgisk likformighet var ju just det som ansågs vara en av den moderna liturgiska reformens segrar. Nej, vilka liturgiska böcker som än används, kommer det att finnas tillräckligt med enhet mitt i den legitima mångfalden, om bara riterna firas på så sätt som kyrkan avser att de skall firas. Detta står i perfekt överensstämmelse med andra Vatikankonciliet och den liturgiska traditionen i västkyrkan. Påve Benedikts handling kan emellertid ses som en underförstådd kritik, inte av Konciliet utan av de liturgiska reformerna som infördes i Konciliets namn. De har helt enkelt inte helt kunnat mätta de troendes andliga aptit. Den helige Fadern observerar att många unga människor som aldrig känt den äldre liturgin i den finner mycket som för dem närmre Gud. För att uttrycka det på ett annat sätt, det skulle inte ha behövts ett motu proprio som detta om de liturgiska reformerna som följde på andra Vatikankonciliet hade haft odelad framgång och om det skett en försiktig, organisk utveckling av den traditionella liturgin, så som konciliefäderna själva önskade. Påven diskuterar inte dessa frågor uttryckligen här, som kardinal gjorde han det ofta.

Och vad säga om biskoparna? Har inte påven underminerat deras auktoritet, själva den auktoritet som gjorde det möjligt för dem att reglera liturgin i sina stift? Kardinal Ratzinger, vår nuvarande påve, skrev en ganska djärv paragraf om begränsningarna i påvens maktbefogenheter vad beträffar liturgin. Han konstaterade rakt på sak att påven inte är ”en absolut monark” när det gäller liturgin, utan ”en ödmjuk tjänare som följer dess lagliga utveckling och bestående okränkbarhet”. Påve Benedikt XVI undervisade sig själv i denna grundläggande princip i sin homilia i Lateranbasilikan strax efter sitt val till påve.

Detsamma bör sägas om stiftsbiskopen. Dennes roll är att se över liturgin i sitt stift, att garantera att den firas på ett sätt som garanterar dess integritet, i enlighet med kyrkans liturgiska lag. Den liturgiska lagen ger honom förvisso vissa personliga förmåner (han kan delegera andra än sig själv att utdela konfirmationens sakrament) men det ger honom inte rätten att begränsa de legitima val som kyrkan ger i sina liturgiska böcker. Påvens Motu Proprio har utvidgat det antal liturgiska firanden som biskopen måste övervaka. Kanske har det också tjänat som en nyttig påminnelse för en del biskopar att deras biskopliga ämbete faktiskt innebär att de skall övervaka liturgins firande på ett passande sätt och att deras roll inte är att skapa den på ett egenmäktigt sätt.

Först i följande generationerna kommer vi att se vilken bestående betydelse Summorum Pontificum och det bifogade förklarande brevet till biskoparna kommer att få. Under kommande månader och år kommer vi antagligen att få se många kommentarer och förklaringar till dessa två dokument allteftersom det alltmer ökande firandet usus antiquior av den romerska riten implementeras. Om Gud vill det kommer vi också att märka att det görs framsteg i försoningen mellan Rom och de grupper som har brutit med Rom över den ena eller den andra frågan. Deras positiva svar på Motu Propriet är båda uppmuntrande och ett testamente som vittnar om den helige Faderns faderliga omsorg.

Dr Alcuin Reid är författare till The Organic Development of the Liturgy (Ignatius, 2005), i vilken vi finner ett förord skrivet av Kardinal Joseph Ratzinger

Copyright © 2007 The Catholic Herald med benäget tillstånd

Översättning: Natasja Hovén