Påve Benedikts ord i början av sin resa till Afrika där han talade om användandet av kondomer i samband med AIDS-spridningen i Afrika väckte en storm av mediaprotester. Men påvens kommentarer bör inte ses på det sätt som medierna gör, resonerar Michael Czerny SJ.  Varför anser han kyrkans lära i denna fråga inte vara ”orealistisk och ineffektiv”, utan värdefull, verksam och byggd på en fast verklighetsgrund?

I planet på väg till sitt första besök i Afrika höll Benedikt XVI sin traditionella presskonferens med de  journalister som var med på planet till Yaoundé. Den femte frågan lydde så här: 

Ers helighet, bland alla problem som tynger Afrika finns också det om AIDSspridningen. Den katolska Kyrkans position om hur denna kan bekämpas anses ofta vara orealistisk och ineffektiv. Kommer ni att ta upp detta tema under resan?

Vilket svar han än givit hade det nog blivit feta rubriker. Men som det nu blev så spreds genast -  i ett utbrott av fradgande raseri som gjorde många förbluffade, ledsna och till och med chockerade – ett brottstycke ur påvens svar till medierna. Låt oss titta noga – och bortom rubrikerna – på vad påve Benedikt egentligen sade och låt oss försöka förstå det.

Först en titt på bakgrunden. Enligt siffror från år 2006 fanns det i Afrika det året 150 miljoner döpta katoliker, det vill säga omkring 17% av befolkningen, jämfört med 12% år 1978. Enligt siffror från UNAIDS (2007) är 22 miljoner människor i Afrika söder om Sahara smittade med HIV. Det betyder 67% av alla världens HIV-positiva. Av de AIDS-relaterade dödsfallen som rapporterats år 2007, var tre fjärdedelar att hänföra till Afrika söder om Sahara.

Som svar på journalistens fråga gav påve Benedikt ett kort svar där han berörde flera olika dimensioner av det mycket komplicerade problemet.

1. På frågan om kyrkans position var ”orealistisk och ineffektiv” svarade påven: ”Jag skulle vilja säga att det förhåller sig tvärtom, nämligen att den mest närvarande när det gäller AIDS-bekämpningen är den katolska kyrkan med sina olika rörelser och verksamhetsområden.”   Religiösa kommuniteter bestående av ordensbröder, ordenssystrar och präster ”åstadkommer så mycket, både på ett synligt och ett osynligt sätt” och ”tar hand om de sjuka”.   
Vatikanens talesmän beräknar att den katolska kyrkan numera står för så pass mycket som 25% av all vård som ges de HIV/AIDS-sjuka. I Afrika är proportionen naturligtvis ännu högre, nästan hundraprocentig i de avlägsnaste delarna av kontinenten. En HIV-positiv burundier som går på  antiretroviral medicin förklarar hur det fungerar:

När vi kommer till andra platser ser de oss bara som en av många. Vi blir ett sjukhusfall att ta itu med. För dem är vi inget annat än problem. Men så upplever vi aldrig det när vi vänder oss till kyrkans program. Anledningen till det är att man där lägger en helhetssyn på våra problem, vare sig det rör sig om andliga, medicinska, samhälleliga eller ekonomiska problem. (Personligt vittnesbörd.)

2. Sedan tar den Helige Fadern upp två viktiga frågor som bygger på kyrkans effektiva och realistiska tidigare ”banrekord”. Han säger:

2a.  ”Jag skulle vilja säga att man inte kan få bukt med AIDS-problemet enbart med pengar, även om detta också är nödvändigt. Om den mänskliga dimensionen saknas, om afrikanerna inte hjälper till själva [genom att också själva ta ansvar] …kan man inte komma till rätta med denna plåga genom att dela ut kondomer, tvärtom är risken att problemet förvärras.”

Utan att särskilt använda det ordvalet, ställer den Helige Fadern  kyrkans infallsvinkel (som grundar sig på den mänskliga dimensionen och ansvarsfullt uppförande) emot den hos regeringar och internationella organisationer så typiska offentliga stödpolitiken  (som handlar om pengar). Statlig stödpolitik handlar om hela populationer. Den använder sig av statistik för att ta itu med ett problem och försöker sedan lösa det genom en taktik som bygger på införandet av olika strategier. Resultatet man siktar in sig på är förbättringar i statistiken. När det gäller AIDS gör den offentliga hälsovården det tekniskt sett nödvändiga och som det är tekniskt möjligt att göra för att minska de smittades antal och antalet dödsfall.

Det är inte min mening att underskatta detta bidrag, utan låt oss erkänna att de statliga och offentliga programmen tjänar som lägsta gemensamma nämnare, som ett minimum av vård som varje medborgare har rätt att få. Offentlig hälsovård rör sig om siffror och trender – inte ommänskliga ansikten och personer.  

Den kristna synen innefattar allt detta men den går djupare och sträcker sig längre än bara till att handla om statlig politik. Kyrkan som har en holistisk syn, ser varje person som ett Guds barn, som en bror eller syster, som var och en är i stånd till både synd och helighet. Sådana unika, helgjutna och heliga personer är inte lätta att upptäcka i tabeller som handlar om medelvärden. Men de är verkliga människor i det verkliga livet. Om dessa människor är troende är de församlingarnas pelare, de tysta representanterna för en djup förvandling. Kyrkans verksamhet, som vänder sig till verkliga personer, försöka forma dessa, ledsaga dem och utmana dem (till att förändra sina liv) och den är mera ambitiös än den verksamhet som endast sysslar med hälsovård. Den skiljer sig på djupet från denna i fråga om såväl innehåll som anda.

De afrikanska folken som är tvungna att modigt möta andra kriser i de flesta hörnen av sin kontinent har goda skäl, och de bygger dem på erfarenhet, att tro på kyrkans djärva vision när det gäller dem själva.  

2b. Efter att ha pekat på kyrkans holistiska (allomfattande) program och tagit avstånd från den offentliga politiken med sin nödvändigtvis mera ogränsade omfattning, kommer så den Helige Fadern med kritiken av en ytterligare reduktion av den offentliga politiken som består i begränsningen som det innebär att använda sig av enskilda medel och metoder: ”... man kan inte komma till rätta med problemet genom att dela ut kondomer, tvärtom är risken att de förvärrar det.”

I Europa och Nordamerika, där kondomer är kulturellt accepterade av många, frågar människorna skeptiskt: ”Varför i all världen motsätter sig kyrkan dem?” En del, lite förvirrade, personer har till och med anklagat påvarna Johannes Paulus II och Benedikt XVI att önska igångsätta ett på AIDS baserat folkmord.

Här har vi att göra med två olika frågor: dels den individuella handlingen och vilken moralisk status denna äger och dels om en strategi som vänder sig till hela befolkningar verkligen kan äga någon riktig genomslagskraft.

För det första har vi de individuella handlingarna: enligt experter på HIV/AIDS-förebyggande kan en kondom, när den används rätt, minska risken för HIV-infektion under ett samlag. Individer som konsekvent använder kondomer löper mindre risk att få HIV. När en man och en kvinna har sex med varandra före, inom eller utanför äktenskapet, bryr sig folkhälsan inte om den moraliska halten i det de gör i sängkammarens avskildhet. I Europa och Nordamerika råder kulturellt och rättsligt stor acceptans för sexuellt uppförande så länge som kontrahenterna båda är övererens om det de gör. I ett sådant sammanhang tycks det vara en förnuftig sak att använda sig av kondom. Vad de västliga opinionsbildarna och medierna verkligen vill är att förmå kyrkan att godkänna sex utanför äktenskapet. Emellertid är detta emot en tro och traditionella kulturella värdena som delas av miljontals människor över hela världen.

Kyrkan å sin sida förstår den sexuella akten som en del av en moralisk vision som tillåter sexuellt umgänge endast om det gäller ett gift par och utan att man använder sig av artificiella preventivmedel. Att göra något som är moraliskt felaktigt kanske är säkrare om man använder kondom, men säkerhetsaspekten gör inte akten mera rätt. Kyrkan kan inte uppmuntra till ”säkrare sex” utan att samtidigt tala om att det är orätt. Om man säger ”begå inte äktenskapsbrott, men om du gör det så använd kondom” är det detsamma som att säga: ”Kyrkan litar inte på att du kan leva ett ärbart liv.”
En man och en kvinna, som inte är gifta med varandra, och som har sex som de båda är med på, bortser från kyrkans lära. De behöver knappast påven som säger till dem att använda kondom. Vad de däremot är i högsta behov av är att kyrkan hjälper dem att leva sin sexualitet på ett respektfullt och ansvarsfullt sätt. ”Avhållsamhet och trohet är inte bara de bästa sätten genom vilka man kan undvika att bli smittad av HIV eller att smitta andra, utan de är också de bästa sätten som hjälper en att leva ett liv fyllt av lycka och som leder till sann uppfyllnad.”

Under vår tid som är så plågad av AIDS finns det ett särskilt fall, nämligen gifta par där den ena maken är HIV-positiv, den andre inte,  eller där båda är HIV-smittade. När det rör sig om sådana fall ledsagar kyrkan dem med pastorala råd i beslut de har att ta om sina liv, sin familj, sitt äktenskapliga samliv och sin önskan att få barn. De förtjänar att man visar dem samma respekt och värdighet som man visar alla andra kristna, vilket inkluderar hjälp till att bilda deras samveten. Man gör det inte genom att ge dem en väl inpackad lösning som dikteras från katedern, än mindre om den gör det från pressen eller på en affischtavla. Det finns ingen trofastare försvarare av plikten att följa ens samvete än påve Benedikt.

Vad ska vi tro om den livsstil som gör att afrikaner, särskilt kvinnor, är mera sårbara när det gäller en HIV-infektion – fattigdom, konflikter, tvångsförflyttningar, misshandling och våldtäkt (även inom pågående relationer)? Det vore självklart att bedra sig själv om man skulle inbilla sig att en våldtäktsman någonsin skulle kunna övertygas om att använda kondom, vare sig det är påven, staten, ett NGO eller någon annan som försöker övertyga honom. Men vi kan tänka oss ett par där maken vägrar att låta sig testas, insisterar på äktenskapligt samliv och åberopar kyrkans lära, som säger att man inte skall använda kondom. Denne man som gör sig skyldig till stort självbedrägeri kan inte sägas äga någon högre grad av moral, han riskerar ju sin hustrus liv. Men en allmän lösning av AIDS-problemet kommer inte att hjälpa denne man. Det är på den pastorala nivån som kyrkan kan erbjuda bildning i moral och hon gör det vanligtvis genom att uppmuntra människor att låta testa sig och genom att försvara kvinnans rätt.   

När det sedan gäller frågan om vilken strategi som skall användas när det gäller hela befolkningar, råder en vitt utbredd tro på att strategiska planer som förordar användandet av kondomer är effektiva och leder till minskning av antalet HIV-infektioner. Men detta är sant endast utanför Afrika och bland väl definierade undergrupper (till exempel bland grupperna prostituterade, homosexuella män etc.), inte i allmänhet och inom en hel befolkning. Det finns inget bevis för att kondomer i form av en offentlig hälsovårdsstrategi skulle ha lett till minskade HIV-nivåerna när det gäller hela befolkningar. Det är istället snarare tvärtom, att om kondomer görs tillgängliga för envar och används flitigare, då blir resultatet en högre grad av HIV-infektioner (inte en lägre) eftersom när man använder den riskreducerande teknologi som kondomerna utgör, då förlorar man ofta fördelen med den (som vore riskminskning) för man tar istället större risker än man skulle ha gjort om denna teknologi inte varit tillgänglig för en.

Därför gör en aggressiv ”kondompolitik” att problemet ”förvärras” eftersom man vänder bort uppmärksamheten, trovärdigheten  och resurserna från mera effektiva strategier, som avhållsamhet och trohet – eller för att säga det tydligt, strategier som förespråkar ett uppskjutande av den sexuella debuten och att antalet män och kvinnor begränsas som säger sig ha en mångfald av sexuella partner.  Avhållsamhet och trohet är något som vinner föga stöd av allmänheten i en övervägande västlig diskurs, men riktigheten i dem bevisas av gedigen vetenskaplig forskning och man inkluderar dem allt oftare i de nationella AIDS-strategierna i Afrika ja, till och med prioriterar dem ibland.

Befordrandet av kondomer som en strategi som skall hjälpa till att minska antalet HIV-infektioner i en allmän befolkning bygger på statistisk sannolikhet och intuitivt rimlighetsantagande. Det är en strategi som anammas av en stor del av västliga medier och västliga opinionsbildare. Men den saknar vetenskapligt stöd.

En del specialister på HIV-förebyggande åtgärder antar att eftersom stora delar av befolkningen inte vet om de är smittade eller ej, så borde man påbjuda en automatisk, obligatorisk och allomfattande användning av  kondomer. Men 95% av afrikaner mellan 15 och 49 års ålder är inte rapporterade smittade  (UNAIDS 2007). Om man däremot känner till sitt hälsotillstånd är detta ett stort steg i riktning mot ansvarstagande för sina egna handlingar. Flera afrikaner har sagt till mig att när de en gång testade sig och befanns vara positiva, då tog de det fasta beslutet att välja avhållsamhet, hellre än att riskera att smitta någon annan.

Om detta säger Kenyas biskopar:

”Även om HIV inte skulle finna, som är det som gör föräktenskaplig sex, hor, äktenskapsbrott, övergrepp mot minderåriga och våldtäkt så farliga, skulle de ändå vara något som är orätt och det har alltid varit så. Det är inte HIV-risken eller de lidanden som AIDS medför som gör utomäktenskaplig sex till något omoraliskt. Det är överträdandet av det sjätte och nionde budet som är syndigt och idag, här i Kenya, är HIV och AIDS säkert det värsta av många fördärvliga följder.  Där som AIDS inte innebär någon fara lär kyrkan inte ut en annorlunda sexualmoral. Men kyrkans lära är inte något som det är lätt för ”världen”, inklusive medierna, att förstå, än mindre att acceptera”

Saken är den att kultur är något som man måste ta med i beräkningen. Kondom är mer än ett stycke gummi. Det är också ett uttalande om vad som är meningen med livet. I Europa och Nordamerika är den helt accepterad (även om inte av alla), i Afrika är istället fruktsamhet något som man hyllar och kondomen betraktas som något underligt och främmande, och de värderingar som den  innebär är  motbjudande. En jesuit som bor i Sydafrika skrev till mig: ”De flesta människor här tycker att ’påven och kondomerna’ är ett sidospår som underblåses av medierna och inte en fråga som vi tycker det är värt att ödsla mera bläck på eller för vilkens skull vi bör förstöra ännu flera skogar.”

När därför Benedikt XVI påstod att ”genom att dela ut kondomer .... är risken stor att problemet förvärras”, då var det inte en anmärkning i förbifarten eller ett misstag. Han hade goda skäl att säga det.

3. ”Lösningen kan bara komma från ett dubbelt åtagande:  

[3a] för det första, genom att dra fram sexualitetens mänskliga aspekt, det vill säga en andlig och mänsklig förnyelse som medför ett nytt sätt att uppföra oss gentemot andra... för det andra en ansträngning att även förnya mänskligheten inifrån, att ge andlig och mänsklig kraft till ett riktigt uppträdande gentemot den egna kroppen och gentemot den andres.”

Denna slags sexualitet bygger på tron på Gud, respekten för en själv och den andre, och ett hopp om framtiden. Jämför denna vision med tilltron på kondomer. Var och en måste inse att ”kondomer alltid och för alla” har att göra med synsättet ”sex som ett nöje som inte har några följder”. Djupast inne vet vi att detta är en lögn. Det betyder att behandla den andre som ett  medel för att tillfredsställa den egna lustan. Om detta seende utmynnar i en offentlig strategi innebär det att man betraktar människor som liderliga, ansvarslösa personer, oförmögna till självkontroll eller till annat än omedelbar tillfredsställelse. Om den appliceras på mänskligheten i stort blir en sådan inställning något fruktansvärt pessimistiskt. När offentliga och internationella agenturer prackar den på afrikanerna representerar den också en omedveten och avskyvärd rasism. Det är inte en väg som det passar sig för kyrkan att ge sig in på.

3b. ”för det andra, också genom en sann vänskap, framför allt gentemot alla dem som lider, en önskan att vara tillgänglig, även till priset av uppoffringar, av att själv avstå från annat, att vara nära de lidande .... denna kapacitet att lida med dem som lider, att förbli närvarande i prövningarnas stund.”

Ett sådant medkännande och självutgivande tjänande har varit en afrikansk erfarenhet, praktiskt taget ända från början. De som lider av AIDS har vanligen fått förståelse, tröst och hjälp från kyrkan, vare sig de är medlemmar i den eller ej. Dessutom har bildandet av samvetet (3a) och den osjälviska vården (3b) gått hand i hand. En kyrka som utan att förtröttas tjänar de behövande är också trovärdig när det gäller den utbildning och lära hon har att ge. ”Därför”, sammanfattar den Helige Fadern, ”är detta de faktorer som hjälper de lidande och som leder till synliga framgångar” i kampen mot AIDS.

Påvens fullvärdiga och helt holistiska budskap som bygger på katolsk tro och katolsk tradition var avsett för de folk han besökte. Det äger ett äkta samband med den mänskliga verkligheten på marknivå. En jesuit bosatt i Kongo skrev till  mig: ”Här följer vi påvens besök med det största intresse, liksom pressens spekuleranden om kondomfrågan som uppstod vid den Helige Faderns visa yttrande just innan planet landade i Afrika. Vilken skam att människor i väst ännu inte förstått att lösningen på AIDS-problemet inte ligger i att man delar ut kondomer, utan genom att man behandlar frågan i dess stora sammanhang.”

4. Den Heliga Fadern avslutar sitt anförande genom att besvara journalistens fråga om inte kyrkan är ”orealistisk och ineffektiv”: ”Det tycks mig att detta är det korrekta svaret och det är det som kyrkan ger, och på så sätt ger den ett stort och mycket viktigt bidrag. Vi är tacksamma mot alla dem som gör detta.”

Min erfarenhet säger mig att de flesta afrikaner, vare sig de är katoliker eller ej, håller med om detta. Det som den Helige Fadern sade är både innerligt djupt och helt sant. Han upprepar det som afrikanerna själva under många år upplevt och vad de förväntar sig att få uppleva i fortsättningen. Även de tackar dem som genomför kyrkans strategi.

Michael Czerny SJ är direktor för AJAN (the African Jesuit AIDS Network)
Övers. NH

Artikeln som kan läsas i original under länken:
http://www.thinkingfaith.org/articles/20090325_1.htm publicerades ursprungligen i Thinking Faith, de brittiska jesuiternas on-line-tidskrift.

Se även: A Framework of Sexual Partnerships: Risks and Implications for HIV Prevention in Africa

KATOLSK OBSERVATÖR har fått exklusiva rättigheter till artikeln av Deputy Editorn.