Ers excellenser, kära bröder i prästerskapet, kära systrar och bröder i ordenslivet, pastorala medarbetare och alla mina bröder och systrar,

Det är en stor glädje för mig att vara här med er. Jag är tacksam mot Herren för att han under min första apostoliska resa har skänkt mig nåden att besöka detta ”heliga land” som är Turkiet, en plats där Israels folks historia möter kristendomens födelse, där Gamla och Nya testamentet omfamnar varandra och där sidorna i många kyrkomöten har skrivits.

Den tro som förenar oss har djupa rötter. Lydig mot Guds kallelse gav sig vår fader Abraham iväg från Ur i Kaldeerna och sedan, från regionen Harran i södra delen av dagens Turkiet, begav han sig till det förlovade landet (jfr 1 Mos 12:1). När tiden var inne, efter Jesu död och uppståndelse, kom också hans lärjungar till Anatolien. I Antiochia, där den helige Ignatius senare skulle bli biskop, kallades de för första gången ”kristna” (jfr Apg 11:26). Från den staden påbörjade den helige Paulus några av sina apostoliska resor som ledde till grundandet av många församlingar. Det var också i Efesos på Anatoliens halvö som, enligt vissa antika källor, Johannes, den älskade lärjungen och evangelisten, levde och dog (jfr Irenaeus, Adversus Haereses, III, 3, 4; Eusebius av Caesarea, Kyrkohistoria, V, 24, 3).

Vidare minns vi med beundran den stora bysantinska historien, den missionerande kraften hos kyrkan i Konstantinopel och kristendomens spridning i hela Levanten. Än i dag finns det i Turkiet många kristna samfund av östlig rit – armenier, syrier och kaldeer – liksom sådana av latinsk rit. Det ekumeniska patriarkatet förblir en referenspunkt både för de grekiska troende och för dem som tillhör andra ortodoxa kyrkor.

Kära vänner, era samfund har vuxit fram ur denna långa och rika historia, och det är ni som idag är kallade att vårda det frö av tro som Abraham, apostlarna och kyrkofäderna har lämnat oss. Den historia som föregår er är inte något som bara ska minnas och vördas som ett glorifierat förflutet, medan vi med resignation ser hur liten den katolska kyrkan har blivit i antal. Tvärtom är vi inbjudna att anta en evangelisk vision, upplyst av den Helige Ande.

När vi ser med Guds ögon upptäcker vi att han har valt ringhetens väg och stigit ned till oss. Detta är Herrens väg, som vi alla är kallade att vittna om. Profeterna förkunnar Guds löfte genom att tala om ett litet skott som ska spira upp (jfr Jes 11:1). Jesus berömmer de små som litar på honom (jfr Mk 10:13–16). Han lär oss att Guds rike inte tvingar sig på oss med maktdemonstrationer (jfr Lk 17:20–21), utan växer ur det minsta av alla frön som planteras i jorden (jfr Mk 4:31).

Denna logik av ringhet är kyrkans sanna styrka. Den ligger inte i hennes resurser eller strukturer, och frukterna av hennes mission beror inte på antal, ekonomisk makt eller socialt inflytande. Kyrkan lever istället i Lammets ljus; samlad omkring Honom sänds hon ut i världen genom den Helige Andens kraft. I detta uppdrag kallas hon ständigt att lita på Herrens löfte: ”Var inte rädda, lilla hjord, för er Fader har behagat att ge er riket” (Lk 12:32). Låt oss också minnas påven Franciskus ord: ”En kristen gemenskap där de troende, prästerna och biskoparna inte följer den lilla vägen har ingen framtid... Guds rike växer fram i små saker, alltid i det som är litet” (Homily at Santa Marta, 3 december 2019).

Kyrkan i Turkiet är en liten gemenskap, men ändå fruktbar som ett frö och en surdeg för Guds rike. Jag uppmuntrar er därför att odla en andlig hållning av förtröstansfullt hopp, rotad i tron och i förening med Gud. Det finns ett behov av att vittna om evangeliet med glädje och se framtiden an med hopp. Vissa hoppfulla tecken är redan tydligt närvarande. Låt oss därför be Herren om nåd att erkänna och vårda dem. Det finns kanske andra tecken som vi behöver uttrycka kreativt genom uthållighet i tron och i vittnesbördet.

Bland de vackraste och mest lovande tecknen tänker jag på de många unga människor som knackar på den katolska kyrkans dörrar med sina frågor och funderingar. I detta avseende uppmanar jag er att fortsätta det goda pastorala arbete som ni utför. Jag uppmuntrar er också att lyssna, att följa ungdomarna, att ägna särskild uppmärksamhet åt de områden där kyrkan i Turkiet är kallad att tjäna: ekumenisk och interreligiös dialog, förmedling av tron till lokalbefolkningen och pastoral tjänst till flyktingar och migranter.

Denna sista aspekt förtjänar särskild reflektion. Den betydande närvaron av migranter och flyktingar i detta land ställer kyrkan inför utmaningen att välkomna och tjäna några av de mest utsatta. Samtidigt består denna kyrka själv till stor del av utlänningar, och många av er – präster, systrar och pastorala medarbetare – kommer från andra länder. Detta kräver ett särskilt engagemang för inkulturation, så att Turkiets språk, seder och kultur blir mer och mer era egna. Dessutom går förmedlingen av evangeliet alltid genom en sådan inkulturation.

Jag vill också påminna om att det var i ert land som de första åtta ekumeniska koncilierna hölls. I år är det 1700 år sedan det första konciliet i Nicea, en ”milstolpe i kyrkans historia, men också för hela mänskligheten” (Franciskus, Tal till Internationella teologiska kommissionen, 28 november 2024). Denna alltid aktuella händelse ställer oss inför flera utmaningar som jag skulle vilja nämna.

Den första är vikten av att förstå trons väsen och vad det innebär att vara kristen. Genom trosbekännelsen återupptäckte kyrkan i Nicaea sin enhet (jfr bullan Spes Non Confundit, 17). Trosbekännelsen är inte bara en läromässig formel, utan en inbjudan att – mitt bland olika upplevelser, andligheter och kulturer – söka enigheten och kärnan i den kristna tron, centrerad på Kristus och kyrkans tradition. Nicea frågar oss fortfarande: Vem är Jesus för oss? Vad innebär det egentligen att vara kristen? Trosbekännelsen, som vi enhälligt bekänner tillsammans, blir ett kriterium för urskiljning, en kompass, det centrum kring vilket våra övertygelser och handlingar måste kretsa. När jag talar om sambandet mellan tro och gärningar vill jag tacka de internationella organisationerna för deras stöd till kyrkans välgörenhetsverksamhet, särskilt för den hjälp som erbjudits offren efter jordbävningen 2023. Här vill jag särskilt nämna Caritas Internationalis och Kirche in Not.

Den andra utmaningen är det brådskande behovet av att återupptäcka Gud Faders ansikte i Kristus. Nicea bekräftar Jesu gudomlighet och hans identitet med Fadern. I Jesus finner vi Guds sanna ansikte och hans definitiva ord om mänskligheten och historien. Denna sanning utmanar ständigt våra egna föreställningar om Gud när de inte stämmer överens med vad Jesus har uppenbarat. Den inbjuder oss till ett ständigt urskiljande av våra former av tro, bön, pastoralt liv och andlighet. Men det finns också en annan utmaning, som vi skulle kunna kalla en ”ny arianism”, som finns i dagens kultur och ibland även bland troende. Detta inträffar när Jesus beundras på en rent mänsklig nivå, kanske till och med med religiös vördnad, men inte verkligen betraktas som den levande och sanna Guden bland oss. Hans gudomlighet, hans herravälde över historien, överskuggas, och han reduceras till en stor historisk figur, en vis lärare eller en profet som kämpade för rättvisa – men inget mer. Nicea påminner oss om att Jesus Kristus inte är en figur från det förflutna; han är Guds Son som är närvarande bland oss och leder historien mot den framtid som Gud har lovat.

Slutligen är den tredje utmaningen förmedlingen av tron och utvecklingen av läran. I ett komplext kulturellt sammanhang uttryckte Nicenska trosbekännelsen trons väsen genom sin tids filosofiska och kulturella kategorier. Men bara några decennier senare, vid det första konciliet i Konstantinopel, ser vi att den fördjupades och utvidgades ytterligare. Tack vare denna läromässiga utveckling uppstod en ny formulering, Nicenska-konstantinopelitanska trosbekännelsen, som vi bekänner tillsammans i våra söndagsliturgier. Även här lär vi oss en viktig läxa: den kristna tron måste alltid uttryckas i språket och kategorierna i den kultur vi lever i, precis som kyrkofäderna gjorde i Nicena och vid andra kyrkomöten. Samtidigt måste vi skilja på trons väsen och de historiska formler som uttrycker den – formler som alltid är partiella och provisoriska och kan förändras i takt med att läran förstås djupare. Låt oss minnas att kyrkans senaste doktor, den helige John Henry Newman, insisterade på utvecklingen av den kristna läran, eftersom läran inte är en abstrakt, statisk idé, utan återspeglar själva Kristi mysterium. Därför är dess utveckling organisk, liknande den hos en levande verklighet, som gradvis bringar fram och uttrycker mer fullständigt trons väsentliga kärna.

Kära vänner, innan jag avslutar vill jag påminna om någon som är så kärt för er, Sankt Johannes XXIII, som älskade och tjänade folket i detta land. Han skrev: ”Jag vill upprepa vad jag känner i mitt hjärta: Jag älskar detta land och dess invånare.” Medan han från fönstret i jesuiternas hus betraktade fiskarna som var upptagna med sina båtar och nät på Bosporen, fortsatte han: ”Synen rör mig. Häromnatten, omkring klockan ett på morgonen, öste regnet ner, men fiskarna var där, oförskräckta i sitt hårda arbete... Att efterlikna fiskarna i Bosporen – som arbetar dag och natt med sina facklor tända, var och en på sin lilla båt, och följer sina andliga ledares anvisningar – är vår allvarliga och heliga plikt.”

Jag hoppas att ni kommer att röras av samma passion, för att hålla liv i glädjen i tron och fortsätta att arbeta som modiga fiskare i Herrens båt. Må den heligaste Maria, Theotokos, förmedla för er och bevara er i sin omsorg. Tack.

Inofficiell översättning: Red. med hjälp från DeepL.

Originaltext utgiven av © Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana