Ers excellens sekreteraren för den statliga undervisningen,biskop Stack, Dr Naylor, ärade fäder, bröder och systrar i Kristus,

Det är en glädje för mig att få tillfälle att tacka er för det enastående bidrag ni som är ordensfolk ger detta land i det ädla uppgiften som är att förmedla undervisning. Jag tackar ungdomarna för den vackra sången och syster Teresa för hennes ord. Till henne och alla andra hängivna män och kvinnor som ger sina liv till undervisning av de unga vill jag uttrycka min stora uppskattning. Ni formar nya generationer, inte bara i kännedom om tron, utan i allt som hör till ett bra liv som en mogen och ansvarsfull medborgare i dagens värld.

Som ni vet består en lärares verk inte bara i att meddela upplysning eller att ge träning i sådant som länder samhället till nytta. Utbildning är inte och får aldrig betraktas som något som enbart tjänar till praktisk nytta. Det handlar istället om att forma hela människan, att ge henne verktyg med vars hjälp hon kan leva sitt liv fullt ut – det handlar med andra ord om att överföra vishet. Och sann vishet är något som inte går att skilja från kännedom om Skaparen – för ”både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och yrkesskicklighet, beror av honom” (Salomos vishet, 7:16).

De munkar som evangeliserade detta land förstod den transcendenta dimensionen som vi finner i studier och undervisning. Jag tänker på benediktinerna som följde den helige Augustinus på hans missionsresa till England, på den heliga Columbas lärjungar som spred tron till Skottland och norra England, på den helige David och dennes följeslagare under hans missionsresa till Wales. Eftersom sökandet av Gud är något centralt för var och en som får kallelsen att bli munk eller nunna, kräver det att man aktivt engagerar sig i de ting som Gud använder för att vi ska lära känna honom – nämligen skapelsen och hans uppenbarade värld – var det naturligt att varje kloster skulle få ett bibliotek och en skola. Det var munkarnas ”hängivna uppfattning att lärdom var den väg på vilken man kan lära känna Guds människoblivna ord” som lade grunden till Västvärldens kultur och civilisation.

När jag ser mig om i dagens värld finner jag många apostoliska ordensmänniskor vars karism inkluderar utbildningen av unga. I detta sammanhang vill jag tacka Gud för den vördnadsvärda Mary Wards liv och verk. Mary Ward levde i detta land och hennes vision om vad kvinnors ordensliv borde vara har i hög grad påverkat det. När jag själv var pojke fick jag ta emot undervisning av ”de engelska damerna” och jag är skyldig dem stor tacksamhet. Många av er tillhör någon av alla de ordnar vilka som en del av kyrkans stora missionsarbet fört Evangeliet till avlägsna länder. Även detta är något för vilket jag tackar och prisar Gud. Ofta var det långt innan staten tog över ansvaret för denna viktiga tjänst till individens och samhällets bästa som ni lade grunden till utbildning . Allteftersom kyrkans och statens relativa roller inom utbildningsväsendet fortsätter att utvecklas, ber jag er att aldrig glömma att ordensfolk har ett unikt bidrag att ge till detta apostolat, framför allt genom liv som är vigda åt Gud och genom troget, kärleksfullt vittnesbörd för Kristus, den högste läraren.

Närvaron av ordensfolk i de katolska skolorna är en stark påminnelse om nödvändigheten av att det katolska etos får genomsyra varje aspekt av skolans liv. Och det är något som gäller långt utöver det självklara faktum att undervisning alltid bör ske i överensstämmelse med kyrkans lära. Det betyder att troslivet alltid måste finnas till grund av varje aktivitet i skolan, så att kyrkans uppdrag kan utföras väl och unga människor kan upptäcka glädjen av att göra till sin den levnadsregel som det innebär att ”vara till för andra” som Kristus lärde oss.
Innan jag avslutar mitt anförande önskar jag att uttrycka min uppskattning till dem vars uppgift det är att se till att våra skolor utgör en säker miljö för barn och ungdomar. Vårt ansvar för dem som anförtrotts oss för att vi ska ge dem en kristen uppfostran kräver detta av oss och inget mindre. Troslivet kan bara få näring i en respektfull och förtroendegivande atmosfär. Jag ber Gud om att detta även i fortsättningen kommer att utgöra kännemärket för de katolska skolorna i detta land.

Efter att ha uttryckt dessa känslor, kära bröder och systrar, ber jag er att resa er upp med mig och be tillsammans.
* * * * *
Biskop Stack, jag ber er, i er egenskap av ordförande för styrelsen av Saint Mary’s University att på skolans vägnar ta emot denna gåva av en mosaik som föreställer Jungfru Maria.

DEN HELIGE FADERNS TAL TILL ELEVERNA VID ST. MARY’S UNIVERSITY COLLEGE

Idrottsarenan i St. Mary’s University College

Kära bröder och systrar i Kristus,
kära unga vänner,

Först av allt skulle jag vilja säga hur glad jag är att få vara här med er idag. Jag hälsar er varmt, alla er som kommit till Saint Mary’s University från katolska skolor och colleges över hela Storbritannien och alla er som tittar på oss nu via televisionen eller internet. Jag tackar också biskop McMahon för hans vänliga välkomnande. Jag tackar kören och musikbandet för den underbara musiken som vi hörde i början av vårt firande, och jag tackar Miss Bellot för hennes vänliga ord som hon uttalade på ungdomarnas vägnar. Det var en glädje för mig att inför nästa olympiad som ska hållas i London ha fått inviga denna idrottsarena som fått namn efter påven Johannes Paulus II. Jag ber att alla de blivande besökarna genom sina idrottsaktiviter kommer att ge Gud ära på samma gång som de unnar sig själva och andra det glädje och nöje som brukar höra till idrottsutövning.

Det är inte så ofta som en påve, eller vem som helst för den delen, får tillfälle att på en gång tala till alla dem som studerar vid katolska skolor i England, Wales och Skottland. Och eftersom jag har den chansen nu, finns det något som jag mycket gärna skulle vilja säga till er. Jag hoppas att det bland er som lyssnar på mig idag finns några som kommer att bli det tjugoförsta århundradets framtida helgon. Det Gud framför allt önskar av er, är att ni ska bli heliga. Han älskar er mycket mer än ni någonsin tror, och han vill det bästa för er. Och det allra bästa för er är utan tvivel att ni växer till i helighet.

Kanske några av er aldig har tänkt på detta förut. Kanske några av er tror att det där med att bli helgon inte är något för er. Låt mig förklara vad jag menar. I ungdomen brukar vi tänka på människor vi beundrar, människor vi ser upp till, människor vi vill efterlikna. Det kanske är någon vi möter dagligen som vi beundrar mycket. Eller det kan vara någon berömd person. Vi lever i en kultur som hyllar celebriteter och ungdomar uppmuntras ofta att ta sina förebilder från idrottsmän eller entertainers. Min fråga till er är: vilka egenskaper som ni ser hos andra är det ni skulle vilja äga själva? Vilken slags människa skulle ni verkligen vilja bli?

När jag föreslår er att bli helgon ber jag er att inte nöja er med nästbäst. Jag ber er att inte begränsa er till ett andrahandsmål och ignorera alla andra. Om vi har pengar ger det oss en möjlighet att bli generösa och göra gott i världen, men pengar i sig själva är inte något som leder till lycka. Att vara mycket duktig i någon aktivitet eller något yrke är också bra, men inte nog om vi inte samtidigt strävar efter något som är ännu större. Det kanske gör oss berömda men det kommer inte att göra oss lyckliga. Lycka är något som vi alla önskar ha, men av de stora tragedierna i världen är att så många aldrig finner den, eftersom de söker den på platser där den inte finns. Men sättet på vilket vi kan finna den är enkel – sann lycka kan vi bara få i Gud. Vi måste vara modiga och sätta vårt djupaste hopp till Gud, inte till pengar, inte till en karriär, världslig framgång eller relationen till andra, till Honom enbart. Det är bara Han som kan uppfylla den djupaste längtan i våra hjärtan.

Gud inte bara älskar oss med ett djup och en intensitet som vi knappast kan föreställa oss, men han ber oss att besvara denna kärlek. Ni vet alla hur det är när ni möter någon som är intressant och attraherar er. Ni hoppas att denna person även kommer att gilla er och vilja bli er vän. Gud vill ha er vänskap. Och när ni en gång blir vän med Gud, då börjar allt i era liv att förändras. Allteftersom ni börjar känna honom bättre, finner ni att ni vill återspegla något av hans oändliga godhet in i era egna liv. Ni börjar önska att leva dygdiga liv. Ni börjar inse att lystnad och själviskhet och alla andra synder är vad de är – farliga och förgörande tendenser som vållar djupt lidande och stor skada och ni önskar förhindra att själva falla i den fällan. Ni börjar känna medkänsla med behövande människor och att vilja göra något för dem. Ni vill komma fattiga och hungriga till hjälp och trösta de som är sorgsna, ni vill vara en god och frikostig vän. Och när så dessa ting börjar bli viktiga för er, då är ni på god väg till att bli helgon.

I era katolska skolor finns det alltid något som är förmer än vart och ett av ämnena ni studerar, de olika färdigheterna ni lär. Allt arbete ni gör sätts i samband med att växa i vänskapen till Gud och med allt som kommer ur denna vänskap. Ni lär er alltså inte bara att bli duktiga studenter utan även att bli goda medborgare, goda människor. När ni så kommer högre upp måste ni göra val angående ämnena ni studerar, ni börjar specialisera er inför er framtida yrkesväg. Allt detta är gott och väl. Men kom ihåg att varje ämne ingår i ett större sammanhang. Låt aldrig er väg bli för trång. Världen behöver skickliga vetenskapsmän men den vetenskapliga infallsvinkeln blir farligt trång om dess utövare inte inser att livet har en religiös och etisk dimension, på samma sätt som religionen blir trång om de som bekänner sig till den inte inser hur mycket världen har naturvetenskaperna att tacka för sin förståelse av sig själv. Vi behöver skickliga historiker och filosofer och ekonomer, men om deras blick på det mänskliga livet inom vars och ens speciella område blir för trångsynt, då kan de leda oss ut på farliga vägar.

En bra skola tillhandahåller en omväxlande och väl avrundad undervisning. Och en bra katolsk skola bör utöver detta hjälpa alla sina studenter att bli heliga. Jag vet att det finns många icke-katoliker som studerar vid de katolska skolorna i Storbritannien och jag vill inkludera er alla i mina ord idag. Jag ber Gud om att även ni kommer att vilja vara dygdiga och växa i kunskap och vänskap med Gud tillsammans med era katolska klasskamrater. Ni är en påminnelse för dem om den större världen som finns utanför skolan och det är bara rätt att respekt och vänskap för medlemmar av andra religiösa traditioner är bland de dygder som lärs ut i katolska skolor. Jag hoppas också att ni vill dela med alla ni möter de värden och insikter som ni lärt genom den kristna undervisning ni fått.

Kära vänner, jag tackar er för er uppmärksamhet. Jag lovar att be för er och jag skulle önska att ni bad för mig. Jag hoppas få se många av er nästa år i augusti när Världsungdomsdagen hålles i Madrid. Under tiden ber jag Gud att välsigna er alla!

Originaltext utgiven av © Copyright 2010 - Libreria Editrice Vaticana

Inofficiell översättning: NH

20100918

Se även videoupptagning från mötet