Nyligen samlades ministranter i Rom, man uppskattar det till 50-60 000 deltagare. En artikel i Vatikanens tidning L'Osservatore Romano skriven av Lucetta Scaraffia, på sjuttiotalet radikalfeminist, nu mera intresserad av kyrkliga frågor, framhåller att kyrkan nu accepterar flickor som "korgossar", d.v.s. altartjänare, och att detta slagit igenom, så att en majoriotet av besökarna faktiskt var tonårsflickor. Tidigare har hon citerats och menar att flickornas inträde till altaret är slutet på epoken som tillskrivit flickor "ett attribut av orenhet".

För det första får man kanske också tillägga att majoriteten av ministranterna som kom till Rom var tyskar. Den kvinnliga dominansen är således inte ett globalt fenomen, snarare lokalt. För det andra måste man nog söka lite djupare förklaringar till den manliga dominansen kring altaret än orenhetsteorin.

Historiskt sett har altartjänare tillhört den liturgiska tjänst, som omfattar en mängd olika funktioner och vigningar. Akolyten hade en vigning som inte krävde celibat, såsom subdiakon-, diakon-, präst- och biskopsvigningarna...men på ett sätt har den varit riktad mot det särskilda prästadömet, och därför har det aldrig varit fråga om att öppna för flickor. Det var först 1972 som akolytvigningen togs bort. Det fanns också tre andra lägre vigningar; lektor, ostiar (portvakt) och excorsist.

Rekryteringsbasen för de högre vigningarna har alltid varit korgossarna. Flickor skulle ju så att säga ändå aldrig någonsin få göra mer än en korgosse, även om de skulle få smak på det hela. Därmed skulle det finnas ett inslag av bedräglighet. Erfarenheterna har också visat att pojkar och flickor inte går så bra ihop i dessa sammanhang. En entydig bild från flera västeuropeiska länder, inte minst Tyskland, visar att där flickor börjar slutar pojkar. Så fungerar pojkar helt enkelt rent socialt, detta har inget med diskriminering att göra.

Det var i Tyskland man började med flickor som altartjänare, detta redan 1965 och utan kyrklig sanktion. Påven Johannes Paulus II försökte få slut på detta genom instruktionen Inaestimabile donum, som kom 1980. Många präster, även biskopar, bröt dock öppet mot den. Istället för ortodoxi så var det praxis som fick bestämma det liturgiska bruket.

Hur kommer det sig då att kyrkan tillåtit det som så sent som 1980 var otänkbart? Det är en intressant historia. Ingenting sägs under i konciliet om flickor i ministranttjänst, inte heller i instruktionerna. Det är först 1994 som saken omnämns som en möjlighet, då som ett förtydligande, en trevande tolkning av kyrkans lag 230:2. Tolkningen innebär att en biskop KAN tillåta flickor ministrera, men bara om det finns speciella skäl och under villkor att dessa tydligt framläggs för de troende. I ett brevsvar från 2001 konstateras det också att ingen, varken pojkar eller flickor, har någon naturlig rätt att ministrera, och att en biskop inte kan avhålla pojkar från att ministrera därför att flickor skall släppas in. Och en präst kan alltid avgöra själv vem som skall assistera vid altaret, oberoende av vad biskopen säger, ty ingen har rätten att göra det. En biskop kan alltså aldrig kräva av en präst att använda sig av kvinnliga ministranter.

Många präster har en gång varit altartjänare. Skulle det då inte vara en kallelseväg för flickor att välja ordenslivet? Erfarenheterna har inte visat detta. I Tyskland, där bruket av flickor som altartjänare är omfattande, lyser de kvinnliga kallelserna med sin frånvaro (även prästkallelserna ligger på bottennivå). Medan de franska klostren får påfyllning (145 noviser just nu) - och då är det övervägande från församlingar där den extraordinära mässan hålls. Där får inga flickor ministrera enligt de liturgiska föreskrifterna. Ett kvinnligt dominikankloster i Nya Zeeland fick nyligen bygga ut för att kunna ta emot alla postulanter, detta efter att ha skärpt sin regel och återgått till den traditionella dominikanska liturgin.

Hur var det då med den så kallade orenheten? Om denna gammaltestamentliga uppfattningen skulle råda, så har kyrkan varit inkonsekvent sedan länge; ordenssystrar delar dagligen ut kommunionen och i sakristian är det kvinnor som hanterar stolor, mässhakar, liturgiska föremål, en mängd sakramentalier. Altaret förbereds ofta av en sakristansyster etc.

Att kalk och patén inte fick vidröras, har med prästämbetet att göra. Inte heller i Svenska kyrkan fick en lekman, vidröra kalken, detta så sent som på 1970-talet. Detta vet mången konfirmand från den tiden.

Sammanfattningsvis har det inte motiverats varför flickor skulle delta vid altaret annat än att de redan gör det och att det annars skulle vara orättvist och otidsenligt - ja, diskriminerande. Vilket motsäges av kyrkans med emfas framhållda princip att altartjänst inte handlar om rättigheter, utan om en tjänst som kyrkan äger rätten att bestämma över ex temporanea deputatione - alltså utifrån högst tillfälliga behov.

Många frågor som kyrkan ställs inför har sitt upphov i omvärldens föränderlighet. Det var till exempel länge sedan en påve förordade väpnade korståg. När det gäller liturgi och lära är vi dock vana vid att förändringar motiveras grundligt av kyrkan, med hänvisning till skrift och tradition, och inte utifrån argument som bestäms av den sekulariserade omvärldens krav. Men inför detta nya inslag i liturgins gestaltning har varken någon teologisk eller liturgisk förklaring presenterats. Då handlar det ändå om en tradition som berör det heligaste, som brutits för första gången någonsin i kyrkans historia. Det är därför som denna fråga också kan inflammera församlingar och dela stift.

Alla ledare