Sedan ett par år pågår en intensiv diskussion i katolska kretsar om tolkningen av det Andra vatikankonciliet. Diskussionen är mycket mångfasetterad, och det finns många stickspår och avknoppningar. Men i huvudfåran gäller; vad är det som gör att katolska kyrkan har så svårt att bibehålla sina fästen i Europa? Varför töms klostren och prästkallelserna lyser med sin frånvaro? Varför står kyrkorna tomma? Var finns de katolska ungdomarna? De stora familjerna? Den katolska kulturen, som tidigare skänkt världen sådant överflöd av skönhet och visdom?

I centrum står de förändringar som blev konsekvens av det Andra vatikanonciliets radikala krav på anpassning av kyrkans ansikte utåt till tiderna. Påven Benedikt har redan 2005 betonat att konciliet har feltolkats och många reformer har införts utan att det funnits sanktion från vare sig koncilium eller läroämbete. Så har världsliga tidsvindar insmugit sig i kyrkans själva innersta, i seminarier och undervisning, ja, i de heliga handlingarna, i liturgin,

Frågan som nu livligt diskuteras är; vilket i konciliets alla texter är bindande? Finns det kanske riktningsändringar som var olyckliga, rentav felaktiga?

I bokhyllorna finns det nu en hel del att läsa och konferenserna avlöser varandra. På de katolska bloggarna diskuteras liturgifrågor, lärofrågor men också arkitektur och moral-etiska frågor med en intensitet, som får varje antydan om att katolska lekmän skulle vara tysta lydiga får under prästerskapet att verka obsolet.

Om man lever i föreställningen att detta skulle handla om en fråga enbart för det omskrivna prästbrödraskapet Sankt Pius X och deras envisa kritik mot utvecklingen sedan 40 år, tror man fel. Det kommer nya generationer som inte varit med i turbulensen kring konciliet och alla de desperata försöken till "aggiornamentos" som följde. De attraheras av helighet och sanning helt enkelt, och väljer då kanske inte att söka en livsstil som innebär största möjliga anpassning till samhällets alla påbud om individens emancipation. Man kanske går in i en orden eller en organisation som kräver underkastelse under regler, särskild klädkod och vördnad för kyrkans heliga sakrament. Detta i fullt medvetande om att man då lever ett liv i sanning och i Guds närhet. Det är i det ljuset man får se de påtagliga uppvindarna för den traditionella liturgin och de ordnar som kräver observans till regeln. Det är dessa som idag får kallelser.

Många menar att kyrkan helt har missat att ta vara på ungdomarnas seriositet. Det ligger mycket sanning i detta. Att ordna jättelika påvejippon med allsköns ungdomskarnevaler, som man gjorde i Madrid och  Berlin, eller" technomässa", som i Wien, är inte det som drar ungdomen till sig i långa loppet. Popmusik finns i överflöd i samhället, varför ska man då tro att man kan locka ungdomen med samma sak till kyrkan? Istället borde kyrkan visa upp det som inte finns i samhället; heligheten, sanningen, den heliga tron på att det finns en mening med hela skapelsen och att vi är en del av det mysterium, som Gud satt oss i som fria, självständiga individer. Här kommer den liturgiska och arkitektoniska skönheten också in, den är generationslös och tidlös. Man måste våga tro på värdet av detta, och inte försöka dölja kyrkans skatter som om de helst skulle förpassas till en skräpvind.

Naturligtvis får uttrycksformerna inte bli självändamål, då fastnar man i esteticism. Att leva som kristen katolik är inte att delta i ett skådespel. Det är att leva ett fullödigt liv, där tron är det viktigaste och kyrkans liv är lika naturligt som familjens när det gäller dagar, årstider, fester och vardag.

Angår då diskussionen om lärofrågor och liturgi verkligen lekmannen? Borde detta inte vara något som vi kan överlåta åt specialisterna, teologer och skolade präster, att sköta? Vi tror det angår alla. Ty såsom vi tror, så ber vi också. Och i grunden handlar diskussionen om vad det faktiskt är vi tror, och hur vi ska be. Centralt är också påvens linje, hans avväganden berör så många att det borde vara varje katoliks plikt att följa påvens mått och steg, läsa hans texter och ta del av de tolkningar som görs. Men detta är inte lätt; mycket lite förmedlas i våra inhemska medier, och det mesta utgörs av osaklig kritik mera än vederhäftig information. Man måste vara språkkunnig för att ta del av vad som sker i kyrkan idag. Och det är faktiskt en hel del häpnadsväckande saker som sker, nyheter som är värda att uppmärksammas mycket mera än vad som är fallet.

Vi kommer att inom den närmaste tiden publicera ett urval av artiklar ur nämnda diskussion, detta med målsättningen att läsaren själv skall kunna bilda sig en uppfattning om den aktuella dialogen mellan läroämbete, teologi och olika tänkare, både präster och lekmän, som tillhör samma kyrka, som de älskar och verkar för, var och en på sitt vis.

Utöver detta kommer vi med ett antal intervjuer av personer som intensivt deltar i diskussionen, men också av lekmän som vi anser höra till den nya generationen; unga kallelser som var och en har sin historia och sin övertygelse.

20111215