(katobs.se) Den 29 december 2008 prästvigdes Franz Schneider och Marcus Maeurer av biskop Andes Arborelius i katolska Domkyrkan. Biskopen firade samtidigt 10 år i sitt ämbete. Franz Schneider är en välkänd profil i Södermalms katolska liv. Vi fick träffa honom tillsammans med en prästveteran i vårt stift, fader Bertil Roslund. Först några fakta om fader Franz.

Franz Schneider växte upp i Enskede söder om Stockholm. Tidigt kom Franz till kyrkan, redan som 8-åring ministrerade han troget varje söndag. Sedan var han ett stående inslag, nästan varje morgon tjänade han altaret. Han var också behjälplig i församlingen på många andra sätt. Inte minst som ungdoms- och ministrantledare har han varit mycket uppskattad. Genom sitt engagemang även utanför kyrkväggarna byggde han upp en ministrantgrupp, och det är en tradition som fortsatt – domkyrkan har en mycket stabil och sammansvetsad grupp av pojkar som turas om att hjälpa till i altartjänst. Franz har även varit fritidsledare på katolska skolan i Enskede.

Vid primizhögmässan med Franz Schneider  på nyårsdagen predikade fader Bertil Roslund, nu på sitt 86:e år men fortfarande mycket aktiv. Detta var ingen slump; fader Roslund var Franz första religionslärare och också hans första "instruktör", jämte domprost Koch, i altartjänsten.

Vi sammanförde dessa två prästmän, den ene som i den 11 mars firat 41 år som präst, och den andre tre dagar. Medan fader Franz tog emot gratulationer och utdelade välsignelser så frågade vi fader Roslund hur länge han känt Franz.

Fader Bertil Roslund (BR):   
Mina första minnen av Franz var från 1970 då jag hade honom i katolska skolan. Jag hade honom från mellanstadiet och i högstadiet. Jag använde alltid den sista timmen i nian att förklara möjligheterna att man kunde bli präst eller syster. Ungdomarna lyssnade alltid mycket bra. Men det var inte förrän efter 30 år som vi fick Franz som teologistudent.

Katolsk Observatör  (Red):
Franz har ministrerat varje morgon i domkyrkan under många många år…

BR:
Ja – och när man firade Birgittajubileum 2002 i Rom med högtidlig Vesper i Peterskyrkan och påven Johannes Paulus II, så var det våra seminarister som var ministranter, däribland Franz. Så Franz har varit med länge, nu har han ju också studerat i nio år. Jag tror han har en gedigen teologisk bakgrund. Det är kolossalt viktigt att man har.

Red:
Vi ska fråga Franz, när han väl kommer loss från alla gratulanter, vad hans ministranttjänst betytt för honom.

BR:
Jag måste säga – och detta är nu en personlig reflektion – att när jag firar mässan i Josephinahemmet (stiftets servicehus för äldre) så är det nästan alltid flickor som hjälper vid altaret. Fina flickor - inget tal om annat. Och det är tillåtet från Rom. Men – jag måste nog säga att jag föredrar pojkar som ministranter. För då kan det hända att någon utvecklas till att bli präst.

Red:
Franz har faktiskt uttryckt liknande tankar för länge sedan i en intervju i tidningen Domkyrkan. Då var han ministrantledare och han såg då tydligt hur ministrantuppgiften kan leda till en prästkallelse. Eftersom flickor inte kan bli präster, så kan det  ju vara liksom att lura dem in mot en väg som inte kan anträdas, menade han då.

BR:
Det stämmer bra, de kan ju faktiskt inte bli präster.  Jag har tidigare sagt till biskop Brandenburg: Det ska vara pojkar. För mig betydde det mycket att jag var ministrant. När jag sedan varit ministrant i Malmö några år så blev jag ceremonimästare – till det behövde man inte vara präst. Då fick jag stå uppe vid den celebrerande prästen vid boken och vända bladen!

Den 11 mars 1967 prästvigdes fader Bertil Roslund i katolska Domkyrkan.. Här väntar han på sin tur, medan biskop Taylor lägger händerna på diakon Jan Smiths huvud.
Foto: Arkiv_katobs.se

Red:
Men fader Bertils kallelse kom ju sent – eller hur? Du prästvigdes vid 43 års ålder.

BR:
Ja och nej. I min ungdom hade jag tänkt att  bli officer. Aldrig tänkte jag att bli präst. Jag älskade kyrkan, och jag njöt av allt i kyrkan. Jag var fjorton år när jag först kom till en katolsk kyrka.  Men att bli präst – nej.  Men så träffade jag en katolik – lite äldre än jag, och ogift liksom jag. Han frågade mig:  - Har du aldrig tänkt på att bli präst? Nej – det har jag inte gjort! svarade jag. Så talade vi inte mer om den saken. När jag sedan kom hem och tänkte lite mer på frågan, så kom det till mig precis, nästan samma ord som Sankt Ignatius av Loyolas familjevalspråk: - Varför inte? Sedan det ögonblicket var tanken alltid att bli präst. Men jag har aldrig siktat på att göra någon karriär i kyrkan eller på något vis hålla mig framme. Jag har tagit de uppdrag man gett mig, men aldrig strävat efter något speciellt.

Bertil Roslund som ungkarl. Till vänster Carl Axel Stevelius i scoutuniform. Foto: Vår Frälsares katolska församling, Malmö.

Red:
Som lärare så får man vänja sig att nästan aldrig se resultatet av sitt arbete. Man undervisar, men vet inte om det ger några frukter. Är det inte så också lite grann med att vara präst?

BR:
Då tänker jag på evangeliet, där heter det att ”En sår, en annan vattnar, och en tredje skördar”.  Så detta har aldrig varit något problem för mig. Jag har gjort det som förväntas av mig, jag har varit kaplan, sjukhuspräst, lärare och skolpräst, jag har hållit kurser för blivande katoliker. En del har tagit steget, inte minst Franz egen mor Gudrun, som jag undervisade! Jag har gjort vad man anbefallt mig. Och jag har trivts att ha den rollen.

Nu anländer fader Franz efter mässa och mottagning.

Red:
Välkommen till denna intervju, fader. Nu kommer du in som en fräsch kraft i kyrkan. Men det är ju inte säkert att du kommer möta en kyrka i ”framgång”. Kyrkorna kanske inte är så välfyllda alltid och katoliker möter allt större oförståelse ute i samhället och grundkunskaperna om tro och religion minskar stadigt. Hur tänker du om detta scenario?

Fader Franz Schneider (FS):
Det är bara att jobba på! Det är mycket möjligt det du säger – men det kan också komma det motsatta - omvändelser. Om detta vet vi inget. Vi ska bara göra det vi kan och måste göra. Vi ska stå fasta i traditionen - som fader Bertil här ju så självklart gör och alltid har gjort - och fullgöra våra uppgifter så bra vi kan efter vår förmåga. Och – vi måste vara ute bland folket. Annars växer inte kyrkan.

Red:
Vi har tidigare talat om altartjänsten som en väg till kallelsen. Vad har detta betytt för dig?

FS:
Jättemycket! Jag har alltid trivts att vara nära altaret, ända från början. Jag skulle kunna stanna där hela tiden.

 
Franz Schneider diakonvigs. Till höger vid första mässan.

Red:
Med dessa pojkar så märker man att de får en "metafysisk kontext". Man behöver inte förklara så mycket, de har ett alldeles naturligt förhållande till det sakrala livet och religionen.

FS:
Det stämmer. I Göteborg, i katolska skolan där frågade barnen mig hela tiden när jag skulle bli präst. Så sade jag en dag: Kanske någon av er kommer att bli präst också? Då var det en pojke från Afrika som snabbt svarade: - Jag vill bli präst! Så det är viktigt med förebilder.

Red:
Ändå har din väg knappast varit spikrak. Du hade svårt att bli antagen på prästseminariet då du inte hade gymnasiekompetens, vill jag minnas. Har studierna varit jobbiga för dig?

FS:
Delvis, just på grund av det skäl du anger.  I Lund kunde jag  inte bli antagen till de kurser jag skulle studera. Men jag fick vara med ändå, och första sista dagen fick jag bekräftelse att jag var godkänd att delta i kursen!

Red:
Vilken är din största upplevelse under studietiden?

FS:
Mötet med påven Johannes Paulus II i Rom, när jag fick ministrera där ett par gånger. Att gå ut med honom på den fullsatta Petersplatsen – sådant glömmer man aldrig!

Red:
Men nu kommer du att arbeta i en diaspora med allt vad detta innebär. Hur ser du på detta?

FS:
Jag är beredd. De flesta jag möter är positiva och har respekt.

Fader Bertil faller här in i samtalet.

BR:
Det gäller för en präst att man har ett personligt förhållande till Jesus Kristus och Herrens Moder Maria. Det hjälper oerhört för en präst när det tar emot och man känner sig ensam. Jesus har sagt: Hades kommer inte att överväldiga min kyrka.

Red:
Mitt första minne av fader Bertil var just hur du läste den eukaristiska bönen som ett personligt tilltal, fjärran från en mekanisk uppläsning, på skånska dessutom.

BR:
Ja - men du förstår, vi är ju alla bara vikarier. Det finns ju bara en präst - och det är Kristus. Vi säger i mässan : Detta är MIN kropp…, inte detta är JESU kropp och blod. Vi står där som ”In persona Christi”, i Kristi person. Jag tycker det är fantastiskt. Det är fantastiskt - obeskrivligt.

Här inflikar fader Bertil att han träffade syster Miriam Bromée som varit rektor för katolska skolan.

BR:
Hon var så glad. Ty du är den förste från skolan som blir präst! Skolan grundades på 1700-talet! Det är levande historia! Johan III sände ju många svenskar till ett seminarium i Rom i ett försök att rekatolicera Sverige, men det blev knappast några präster av dem. Men nu har vi alltså en präst från katolska skolan!

Red:
Hur ser du på framtiden?

FS:
Jag är väldigt uppmuntrad av allt stöd jag fått. Jag har redan blivit tagen i anspråk. Ungdomar kommer och vill bikta sig, ja även på Josephinahemmet har jag tagit emot bikt.

BR:
Jag hoppas bjuda dig ut till Josephinahemmet flera gånger och fira mässan med mig. Dit kommer även ungdomar på söndagarna. Och att se en ung man som präst där kan betyda att de känner sig styrkta i sin katolska identitet.

Nu måste den nyblivne prästen skynda till lunch med sina nyblivna kolleger.

Red:
Tack båda två. Vi önskar dig lycka till fader Franz, med din heliga prästgärning!

20090105

Intervjuare: Ulf Silfverling