Den ende författare som intervjuat båda påvarna, påve Johannes Paulus II och den dåvarande kardinal Ratzinger, har just kommit ut med sin senaste bok, ”Perché credo” (”Varför jag tror”). Där beskriver Vittorio Messori sin väg från att ha varit en aningslös agnostiker till att bli en av de mest ansedda försvararna av den katolska tron i våra dagar.

Messori som skrivit såväl boken La sfide della fede (eng. “Crossing the Threshold of Hope”) som Rapporto sulla fede, samtal med Joseph Ratzinger (även kallad ”Ratzinger-rapporten”), gav CNA:s reporter Luis del Espanyol denna exklusiva intervju. Här förklarar han skälen till att han skrev denna nya bok och berättar historien om sin konversion.

Ur Vittorio Messoris författarskap

CNA:  Signore Messori, varför skrev Ni denna bok?

Messori: Eftersom läsare har frågat mig om ”min konversion”. De har hållit på i flera år att uppmana mig att berätta ”allt”. Jag brukade ge svävande svar, tala om det i allmänna ordalag, särskilt som jag inte är vidare förtjust i att tala om mitt privatliv. Jag var också medveten om att det är mycket svårt – ja, nästan omöjligt – att beskriva en inre omvälvning som den jag gick igenom för flera år sedan, något som plötsligt förändrade mitt liv för alltid. Många av mina journalistkollegor krävde att få intervjua mig om den djupa upplevelsen jag haft.

Till slut gav jag efter för både läsarnas och kollegornas envisa frågor och besvarade dem i en lång intervju med den i mitt tycke bäste italienske religionshistorikern i vår tid, Andrea Tornielli, tidningen Il Giornales (Milano-tidningen som grundades av Indro Montanelli) Vatikananalytiker och författare till många böcker. Tornielli och förlaget som ger ut boken hade rätt när de förutspådde att ett stort intresse för boken  och att den skulle väcka nyfikenhet. Den har redan tryckts i fem upplagor i Italien och den översätts till hela tiden nya språk.

CNA: Hur gick konversionen till?

Messori: Det är historien om en ung man, som utan att på förhand ana det och utan att vilja det, plötsligt blev hejdad på den väg han gick och tvingad att helt ändra riktning. Många gånger är en konversion – vilket betyder att upptäcka eller återupptäcka sin tro – följden av ett sökande, det är att komma hem efter en lång resa. Det är något helt vanligt och normalt. Men det finns undantag, och jag är ett av dem.

CNA: Så Ni försökte inte att bli kristen, sökte inte den kristna tron?

Messori: Jag sökte ingenting, jag var vid god hälsa, inte rik men inte heller hade jag några ekonomiska problem. Jag var nöjd och glad i den agnostiska kultur som mina lärare undervisat mig i i skolan. Jag höll på att förbereda mig för en framtid som en världslig intellektuell skribent, lång från religiösa motiveringar och åligganden. Jag ägnade mig åt studier och eftersom jag var ung och mycket mottaglig för det andra könet höll jag på att ta mina första steg på en förhoppningsvis framgångsrik karriär som vänstersinnad journalist.

CNA: Fick Ni en världslig uppfostran?

Messori: Min familj var inte emot Kristus men emot kyrkan. Vi förkastade den kyrkliga institutionen, inte Det glada buskapet. Min mor varnade mig ofta för prästen och sade ofta att kyrkan ”bara var en sällskapsklubb”. Min far var mera fördragsam men gick aldrig i kyrkan. Av alla mina släktingar var det bara en faster som gick i kyrkan på söndagar. Vi kallade henne ”den välsignade”.

CNA: Och hur var det i skolan?

Messori: I 13 års tid gick jag i offentliga skolor där jag blev uppfostrad i en kultur som snarare var världslig än neutral och där hur som helst ingen lärare talade på annat sätt om religionen än för att fördöma det kyrkan gjort i det förflutna, och ofta även om hennes försyndelser i nutid. Efter dessa 13 år skrev jag in mig vid universitetet och började studera statsvetenskap. Jag blev snart favoriteleven hos de berömda lärarna vid denna skola, alla var de anhängare av agnosticism.

CNA: Fanns det inte vid universiteten på den tiden ändå en liten antydan om transcendens?

Messori: Det var agnosticism som man lärde ut, inte ateism. Ateismen ansågs vulgär, ansågs vara en religion, fast jämfört med religionen med alla åsikter upp-och-nervända. En ateist är en person som slösar tid och energi på att diskutera med troende, när han istället borde ignorera dem. Dessa lärare hävdade att en kultiverad människa skulle betrakta saken på så sätt att vi människor inte med förnuftets hjälp kan lösa alla problem i samband med den religiösa tron. Och eftersom människan inte äger något instrument till sitt förfogande som är överlägset hennes tankeförmåga, måste hon låta bli att bekymra sig om livet efter detta och istället koncentrera sig enbart på det hon kan se och röra vid och detta både inom historien, i världen och inom politiken. Vi kan inte få verklig vetskap om Gud finns eller ej. Så varför skulle vi bry oss? Kort och gott, det rörde sig om en radikal och ogenomtränglig agnosticism. Endast ett kast från en icke-mänsklig pitcher (”kastare” i baseball, ö.a.) skulle kunna spränga sönder den.  

CNA: Och dök det upp en sådan ”pitcher”?

Messori: Ja, det gjorde det, utan någon som helst varning och utan att jag haft några föraningar eller minsta önskan åt det hållet. Tvärtom, när jag insåg att om jag accepterade att tro skulle detta innebära vissa moraliska skyldigheter, började jag att gråta. Jag förstod att detta skulle vara slutet på min dröm om en dyrbar adressbok full med namnen på kvinnliga kontakter!

CNA: Vad var det som skedde som var så omvävlande att det fullständigt förändrade Ert liv?

Messori: Jag försöker förklara det i boken, även om jag naturligtvis inte tror att jag helt och hållet lyckats. Allt jag vet är att jag plötsligt – det var mellan juli och augusti i det nu så avlägsna året 1964 – trädde in i en slags ny dimension där evangeliernas sanning, som fram till den dagen varit okänd för mig, blev helt tydlig och konkret. Fastän jag aldrig hade gått i kyrkan, fastän jag aldrig hade studerat religion, fann jag att min livsåskådning som sekulär agnostiker plötsligt förvandlats till en kristen tro. Inte nog med det, jag hade blivit katolik. Jag insåg att jag var tvungen att tränga djupare in i den sanning jag hade fått och vidarebefordra den till andra. Hos mig handlade det alltså inte alls om ”ett sökande efter tro” utan snarare har det från och med det ögonblicket varit ett sökande efter ”grunden som gör tron till något förnuftigt som det är möjligt att anamma”. Tron var alltså inte för mig slutpunkten utan utgångspunkten om vars innehåll jag var helt förvissad (så tycktes det mig den där sommaren för så länge sedan), och som jag sedan måste ägna mycken reflektion och för att försöka förstå varför den är ”sann”.
 
CNA: Signore Messori, Ni säger att Ni hade en mystisk erfarenhet, och ändå var Ni en så förnufttillvänd person ...

Messori: Jag var – och är det fortfarande – en mycket förnuftig och praktisk person och jag har inget gemensamt med visionärer, med dem som tror sig ha haft gudomliga uppenbarelser och fått gudomlig inspiration, som anser sig ha fått ingivelse av Gud eller att de är gurus. Det som hände mig under de där två månaderna har varit något unikt, ensamt i sitt slag och det är därför som jag tror att det är sanning. Det fanns ingenting i mig eller i mitt liv som kunde ha förberett denna omvälvning. På universitetet blev mina lärare mycket förvånade och besvikna när jag kom till dem och bekände att jag hade ”tvingats” av en mystisk erfarenhet att bli katolik, och att jag därför inte kunde fortsätta mitt kulturella samarbete med dem. De trodde att det rörde sig om en kris i mitt psyke, en depression, ett misstag, men eftersom jag inte gav upp utan insisterade att gå den nya väg som öppnat sig, lämnade de mig som de tyckte ”åt mitt öde” och till slut till och med tog de avstånd från mig.

CNA: I boken säger Ni att Ni uppskattade och värderade den förnuftsbaserde undervisning Era lärare gav Er…

Messori: Javisst, förnuftet är en gåva av Gud som vi måste använda oss av och vara tacksamma över. Misstaget kommer när vi stänger in förnuftet och förvandlar det till en ideologi, en ideologi som bär namnet ”rationalism”, i vilken det hävdas att det inte finns något varken bortom eller utanför den. Alla diskussioner som för närvarande förs, där man ältar oförenligheten mellan vetenskap och tro, förnuft och religion, tråkar ut mig. Jag hämtar material ur min egen erfarenhet där jag inser sanningen i Blaise Pascals ord, vilken som Ni vet inte alls var en drömmare, utan en av historiens största vetenskapsmän. Jag har i mitt eget liv upplevt att Pascal hade rätt när han skrev: ”Förnuftets sista steg när det används till det yttersta, kommer när man inser att det finns många ting som överträffar det.” Tron är därför inte något som vederlägger förnuftet utan något som är bortom detta. Det råder inget motsatsförhållande utan snarare en komplementaritet. Det är det jag försökt visa i mina böcker, även i ”Varför jag tror”. Jag har i den försökt resonera med läsaren och visa att när vi accepterar det glada budskapet och dess mysterium är det förnuftet vi använder oss av.

CNA: Kan man säga att ni tillbringat hela livet med att visa hur tron och förnuftet är förenliga?

Messori: Ja, det är därför som jag anser det vara min skyldighet att med mina skrifter försöka stärka de troende i deras tro, och få de icke-troende att se att det är möjligt att anta tron utan att för den skull avstå från de krav förnuftet ställer.

Vittorio Messori föddes 1941 i Sassuola nära Modena i norra Italien. Han har doktorerat i statskunskap och fortsatte sedan inom journalistik. Han var bl.a. chefredaktör för den stora dagstidningen La Stampa. Numera är han framförallt verksam som författare. Hans texter handlar om kristen tro och katolsk idétradition. Han har en egen hemsida.

Från CNA

20091122

Övers: NH