Intervju med biskop Pascal N Koué av franska tidskriften La Nefs chefsredaktör och grundare, Christophe Geffroy.

Monsignore  Pascal N’Koué, född 1959, är biskop i Natitingou i norra Bénin. Vi mötte honom i Rom under CIEL:s senaste möte. I denna intervju berättar han för oss om kyrkan i Afrika, om inkulturation och liturgi. Hans språk är starkt och bär sanningens klang, det gör gott att lyssna på honom.

La Nef – Vilken är kyrkans ställning i Bénin och i Afrika ?

Mgr Pascal N’Koué – Det är svårt att tala om kyrkan i Bénin och samtidigt säga något om situationen i hela Afrika. Det är nämligen så att Afrika blev kristnat i två olika omgångar. Till södra Afrika kom missionärerna relativt tidigt, med början 1861, medan det var först år 1941 som en missionspräst, Joseph Huchet,  slog sig ner i Natitingou. Han kom från Dassa och hade tillryggalagt 350 km på cykel ! Man kan visserligen tala om en viss masskonvertering till kristendomen i södra Afrika. I söder står kyrkorna aldrig tomma – men i norr befinner vi oss ännu i flera områden i början av en evangelisering. Katekumenerna har för det mesta, särskilt i byarna, inte kristna föräldrar. Emellertid är kyrkan i stark frammarsch och vi behöver över allt göra kyrkorna större eller bygga nya. De första missionärerna hade rätt i sin optimism! Den helige ande verkar starkt just nu. Och jag brukar säga att vår missionsverksamhet befinner sig i rena guldåldern. Detta gäller hela Afrika. Är det inte den kontinent som bidrar med flesta döpta åt kyrkan just nu?

Problemet med att få nya kallelser, känner ni av det i Afrika lika mycket som vi? Hur stor del av kyrkan i Afrika består av präster?

Innan jag svarar vill jag bara påpeka att frågan är dåligt formulerad. Afrika äger en lika stor mångfald, om inte större, än Europa. Är det möjligt att tala om kyrkan på samma sätt i Finland eller i Spanien? Det är samma sak med Afrika. Det är sant att vi i Bénin kan tacka Gud för det stora antalet kallelser bland såväl präster som ordensfolk. Vi ämnar bygga ett nytt prästseminarium, det tredje i ordningen, det är mycket för ett så litet land som vårt som har omkring 1,5 miljoner kristna men mer än 500 prästkandidater. Biskoparnas största bekymmer är inte att försöka fylla seminarierna med kandidater utan snarare att skapa mera utrymme för det stora antalet sökande. Och ändå har vi ett mycket strängt urvalsförfarande. Varje år har vi många ordinander, särskilt i de sydliga stiften. I Natitingou har vi till och med haft fyra prästvigningar sedan början av året... Antalet europeiska präster minskar alltmer i mitt stift, samtidigt som de afrikanska blir fler. Men det förblir en bräcklig balans och antalet präst- och diakonvigningar i norra Bénin väger nätt och jämt upp för de präster och diakoner som lämnar landet. Många församlingar där det tidigare bodde missionärer väntar ännu på att få egna präster. Antalet baskommuniteter (församlingar på gräsrotsnivå) blir fler och fler. Antalet invånare också. Man får alltså inte tro att det afrikanska prästerskapet kommer att kunna fylla det hål som krisen i fråga om kallelser har grävt i Europa. Dessutom hotas även vi av den sekulariseringsvåg som drabbat Västvärlden. Till detta bidrar mediernas budskap och bilder som skadar oss. Den moraliska och andliga relativismen finns även här och riskerar att få samma bittra frukt som i Väst: minskningen i kallelser, särskilt i städerna och andra områden där konsumismen har lättast att göra sig bred.  

Vilka är de främsta hindren för spridandet av den katolska läran i Afrika? Vilken position har islam och protestantismen där?

Även i detta ämne ställer Ni en alltför generell fråga. För att bara nämna Bénin, är islam stark i grannstiftet bredvid Djougou. Däremot har den nästan inte alls trängt in i något väsentligt avseende i befolkningen i Atacora, som överlag ställer sig avvisande till den. Dessutom är det en tolerant islam, närvaron av den har snarare en stimulerande inverkan på de kristna församlingarna, den eggar dem att leva sin egen tro starkare. Vi har till och med upplevt att en muslimsk byhövding, det var i Tobré, bad att man skulle sända några präster till honom, det hade inte funnits några där under de senaste fem åren! I mitt stift hade vi muslimer som gav en tomt till de kristna och hjälpte dem att bygga en kyrka.

Jag föredrar att istället för protestantism tala om en oordentlig utbredning av olika sekter. Enligt  min ödmjuka åsikt är sekterna farligare än islam. De rubbar människorna i deras psykologiska struktur. De tar bort korset och deras budskap handlar om det fysiska, ekonomiska och materiella välbefinnandet. De utgör ett mycket oroväckande fenomen !

De främsta hindren för evangeliseringen ligger i själva verket i globaliseringen av ett samhälle som saknar både hållpunkter och självkritik, ett samhälle där Guds lagar sopas under mattan till förmån för människans omoraliska rättigheter. Det globala samhället ger våra ungdomar främmande bilder som fjärmar sig från Afrikas traditionella värden och som hindrar det andliga livets utveckling och blomstring. Detta är något som vi i kyrkan måste kämpa emot. Vi måste hjälpa våra kristna att låta tron få fäste i ett djupt andligt liv och få dem att inse det djupa sammanhanget mellan tron och deras dagliga liv. 

Inkulturation var det stora modeordet under den andra hälften av 1900-talet. Benedikt XVI framhöll i sitt berömda tal i Regensburg att ett visst mått av inkulturation var bra, men att det dock hade sina begränsningar. Det var de grekiska rötterna av ordet som var det som utgjorde sambandet med kristendomen. Hur har Afrika reagerat på detta uttalande?

Kristendomen är inte en ideologi. Kristendomen är Gud som blivit människa, den är Jesus Kristus, som kommit till oss människor.  De kulturer som fanns runt den delen av Medelhavet har alltså nödvändigtvis påverkat budskapet och det går inte längre att avskilja dem från det sätt på vilket tron uttrycker sig. Vi afrikanska präster har själva studerat grekiska och latin utan att detta har givit oss något trauma! Men Kristi evangelium går utöver alla kulturers begränsningar och kan tränga in i varje kulturell sfär.  Det uppstår då en osmos mellan tron och kulturen. Tron renar kulturen och upplyfter den till ett högre plan. Trons uttryck blir rikare varje gång den möter en ny kultur. Vi behöver bara tänka på det rika mångfald som blev följden av till exempel mötet med slavernas värld, Kina och Orienten, och sedan mötet med den Nya världen under 1500-talet. Listan kan göras lång. Det råder inget tvivel om att katolicismens utveckling i Afrika även den kommer att ge goda bidrag till den universella kyrkan. Till en god inkulturation krävs först och främst att man tar emot Evangeliets budskap och låter det slå rot, utan att förändra det. Och till skillnad från det som man ofta hör i Väst, är inte inkulturation detsamma som nya tillskott till liturgin. Nej, det handlar om att leva ett äkta kristet liv. Den inkulturerade är den som liksom aposteln Paulus kan säga ”För mig är livet Kristus” (Fil 1:21) och ”Jag lever fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20). Det är i ett sådant andligt klimat som man sedan kan skapa liturgiska uttryck (musik, gester, sakral konst, osv) som är Evangeliet trogna, traditionen och den kyrkliga gemenskapen trogna, så som vi kan se i många provinser i Frankrike. Kristendomen finner annat uttryck om det rör sig om Bretagne, Provence eller Korsika, men förblir ändå alltid densamma. Jag bejakar alltså de yttringar av inkulturationen som höjer människans själ mot Gud och inte de billiga varianter som jag kallar för ”sekunda varor”.

Ni har tagit emot abbé Denis Le Pivain i ert stift och Ni  tillåter benediktinerna från Jouques att bygga ett kloster där: Hur kommer det sig att ni tar emot dessa traditionella kommuniteter? Vinner den ”den latinska mässan” genklang i Afrika? 

Låt oss säga att allt som är katolskt bör ha en plats i vår kyrka. Låt oss inte berövas karismernas mångfald! I Natitingou tar vi emot alla dem som arbetar hängivet i Herrens vingård, på villkor att de önskar arbeta i harmoni med de andra i stiftet. Vi har här i Afrika ett annat sammanhang än i Europa. Gud vare lovad att vi har besparats alla konflikter runt liturgifrågan. Det var med den tridentinska mässan som missionärerna medförde den katolska tron till oss, vi glömmer ofta bort det. I många församlingar i Bénin finner man ännu Cecilia-körer som aldrig har upphört att sjunga gregorianskt. Enligt min enkla åsikt var de liturgiska förändringarna inte så viktiga att genomföra i Afrika där tron ännu var ung. Vid öppnandet av det Andra Vatikankonciliet hade evangeliseringen i Natitingou bara 20 år på nacken. Vid den åldern har man ännu inga rynkor. Jag är emellertid övertygad om att det är möjligt för de två formerna av det romerska missalet att helt fridfullt existera sida vid sida och ömsesidigt berika varandra.

Ni nämner latinet. I vårt samhälle finns det många församlingar med olika språk. I vårt stift har vi mer än tio stycken, och det är bara här. Att sjunga på ett språk som man inte förstår är alltså något som man är van vid i de liturgiska sammankomsterna. Det är inget som upprör någon i Bénin. Latinet innebär snarare att mässan hålls ihop som en enhet, något som franska språket inte klarar av på samma sätt. Det latinska folket finns ju inte längre. Alltså tillhör latinet inga särskilda människor eller man kan säga att det tillhör varje katolik av den romersk-katolska kyrkan. Dessutom vänder sig offerprästen eller officianten i de traditionella afrikanska religionerna till Gud på ett språk som är okänt för vanliga dödliga och ingen känner sig besvärad av det. Ironin i det hela är att det var en afrikansk påve, den helige Viktor I, som påbjöd att latinet skulle användas i de kristna liturgierna i Rom. Det var i slutet av 100-talet.

Det finns något annat som tilltalar den afrikanska människans själ, och det är att prästen och de trogna står vända mot Öst, mot den nedgående solen. I den äldre liturgin vände inte prästen ryggen mot de trogna. Han vände sig tillsammans med folket mot Gud. Detta är något som vi finner inte bara i de traditionella afrikanska kulterna, utan också i islam. Vårt folk förstår det alltså mycket väl. I den nuvarande liturgin när prästen står vänd mot folket, vänder prästen ryggen mot huvudkrucifixet, som är det som representerar Öst för oss. Det är väl ändå synd. Kanske detta bruk har uppkommit eftersom vi inte längre äger samma känslighet för den kosmiska dimensionen av Uppenbarelsen. Men skapelsens element finns så tydligt närvarande i den Heliga Skrift. Vi ber inte längre tillsammans med hela skapelsen eftersom vi inte längre anser hela skapelsen vara Guds verk. Det är inget att göra åt det. Vi har tagit bort något som ägde stort symbolvärde.
 
Hur som helst, abbé Denis Le Pivains (St. Petrusbrödraskapet) ankomst vållade ingen uppståndelse i mitt stift, lika lite som benediktinernas från Jouques. Det är personer som älskar kyrkan och som önskar tjäna den ecklesiala gemenskapen. För närvarande turas mina stiftspräster om att fira mässan i klostret varje morgon. De tycker om latinet. Man firar mässan där enligt båda riterna och ingen blir chockerad av det.

Ni var närvarande i fjol vid CIEL:s kongress (Centre International d’Études Liturgiques). Hur analyserar ni den liturgiska situationen i den latinska kyrkan? Vilken plats bör enligt er den så kallade Pius V:s mässa ha och vad kan den bidra med?

Denna kongress tillät mig faktiskt att upptäcka den del av kyrkan som är fäst vid den tridentinska riten. Den liturgiska frågan i Europa är ännu något som splittrar. Både anhängarna till den och de som ogillar den har fått sår som ännu inte vill läka. Under denna kongress sade jag: ”Låt oss ställa oss frågan varför vår kyrka existerar. Är det inte för evangeliseringens skull? Det är möjligt att evangelisera med den rit som infördes av den helige Johannes Krysostomos, enligt den helige Pius V, Paulus VI osv. Men det är inte möjligt att evangelisera om vi är oense i våra hjärtan.” Ingen rit är något som kommit ned från himmelen. Ingen rit är en dogm. Alla riter kan reformeras. De två versionerna av en och samma rit har båda givit kyrkan helgon. Dramatiken härrör alltid från dem som intar en extrem position och som vunnit mediernas öra. Om man säger att de två formerna av riten är motsatta, om man tolkar Andra Vatikankonciliet utifrån tanken att det ägde rum en ”brottets eller diskontinuitetens hermaneutik”, för att använda vår Helige Faders fina distinktion, då vänder man Pius V:s form emot Paulus VI:s, för att förkasta antingen den ena eller den andra. Men det är nödvändigt, om man vill vara katolsk, att komma över detta brott och inse hur den äldre och den nya formen av riten kan berika varandra. I namn av vår katolska gemenskap borde prästerna som är anhängare av den ena formen likaväl som den andra hålla samman och inte strida, detta om man vill befrämja kyrkans enhet. Prästseminariernas lärare i liturgi borde lära ut båda formerna och få eleverna att älska dem båda. När en präst inte på något vis vill fira eller ens co-celebrera på den ena av de båda romerska formerna, ja, då kastar han ett mycket starkt tvivel över den formen, och detta tvivel får ett frö till splittring att gro. Är kyrkan i Europa tillräckligt stark för att kunna tillåta sig detta?

Vad anser ni om Motu proprio Summorum Pontificum och hur har denna text blivit emottagen i Afrika?

Den Helige Fadern har visat prov på exemplarisk vishet och balans. Han är framför allt angelägen om att skapa en inre försoning mellan de olika lägren inom kyrkan. Liksom allt som kommer från Rom, så hoppas jag verkligen att denna hans önskan blir väl emottagen. Låt oss försöka att tillämpa påvens råd. Sedan kan vi efter tre år utvärdera det hela och se om det varit något bra. Men jag är rädd för den skada som medierna kan vålla, de verkar ju inte tycka om kyrkan. Hur som helst är jag redo att i mitt stift ta emot traditionella präster eller kommuniteter, på ett enda villkor: Att de accepterar Andra Vatikankonciliets tanke om enhet i tron, ekumenik. Att kyrkan skulle vara en, och i detta likna den heliga treenigheten, var Kristi stora tanke kvällen innan han dog för oss. Det är en övertygelse som enligt min åsikt inte är förhandlingsbar. Det verkliga problemet med enhet ligger i de vredskande hjärtana eller sinnena. Riterna är inget problem. Låt oss be för extremisternas och fanatikernas omvändelse.  

Europa som är kristenhetens vagga och fordom utgjorde den är idag totalt sekulariserat, djupt nedsjunket i en allt omfattande materialism. Det tycks därför som om denna kontinent fjärmar sig från sina kristna rötter. Hur ser Ni på denna situation utifrån Afrikas perspektiv och lyckas Ni i Afrika motstå denna sekularistiska rörelse?

Att Europa skulle vara helt och hållet sekulariserat är en överdrift. Ur vår afrikanska synvinkel tycks oss inte Europa så ensidigt som Ni vill göra gällande. Europa har haft sina upp- och nedgångar, det är sant. Vid sidan om hela samhällsskikt som radikalt avlägsnat sig från en vision av människan och hennes bestämmelse som är andlig, konstaterar man här och där en viss renässans. Det finns gott om positiva tecken på detta. Det finns stora grupper av ungdomar som brinner för tron, och nya kommuniteter blomstrar. Den Helige Ande fortsätter att verka!  I Afrika märker vi också en viss sekularisering. Det är en utmaning. Det är upp till oss att undervisa de afrikanska kristna på så sätt att deras inre liv blir djupt kristet och att de skaffar sig övertygelser som verkligen håller och gör att de inte faller för minsta lockelse från det sekulariserade samhället! Vår lycka är kanske vår materiella fattigdom som gör att vi spontant ropar på Gud. Han som är vår sista tillflykt.

Sydamerika är den största katolska kontinenten och Afrika tycks rikt på löften. Tror Ni att kyrkans framtid ligger utanför Europa?

Kyrkans framtid finns spridd över hela jordklotets yta. Dess framtid går inte att mäta med kvantifierbara data. Se på det inflytande som den salige Charles de Foucauld har haft, och ändå döpte han inte en enda muslim under sin tid i Algeriet! Å andra sidan är jag övertygad om att kyrkans utveckling på dessa kontinenter kommer att ge ny inspiration åt en kyrka som var på väg att åldras redan då Andra Vatikankonciliet inleddes. Afrika behöver ännu Europa, liksom den unge Samuel behövde den gamle prästen Eli för att förstå sin kallelse. Ni är våra fäder i tron. Den dag då Afrika tar sitt öde i egna händer kommer Europa att bli den första att dra nytta av det. Men utan kyrkan kommer Europa inte att gå framåt och Afrika kommer aldrig att resa sig. Världen behöver Jesus Kristus.

Ett sista ord?

Mitt sista ord är en önskan som blir till bön. Jag ber att enhetens, styrkans och kärlekens Ande må styrka La Nefs redaktion så att ni genom er tidskrift hjälper till att ena de människor som är splittrade, inom kyrkan och utanför.  
Ni äger all min uppmuntran.

KATOLSK OBSERVATÖR har fått exklusiva rättigheter till artikeln av Christophe Geffroy,

La Nef (www.lanef.net) n°186 oktober 2007

Övers.:  NH