Min kära lilla flicka!

Detta är min dagbok, mitt allt, och också  det enda som jag kan lämna efter mig åt dig. Jag har ju inga andra ägodelar av värde, och kan inte ge dig något av det som pappor brukar lämna efter sig åt sina barn. Det enda som jag har, denna dagbok, det ger jag dig här och nu. Den dag då du blir kvinna kommer du att kunna följa din pappas liv i dessa rader, och förstå honom, din pappa, som aldrig ens för en sekund upphört att älska dig.

I många långa månader har jag nu här i fängelset haft dina foton framför mig. När jag ser på dem gläds jag åt ditt blonda hår och får sådan lust att röra vid det. Men ack, jag kan bara göra det och i fantasin och följa dina lekar genom breven som kommer alltför sällan. För en stund sedan läste jag än en gång om det senaste. Där står att under dagarna är det ditt nöje att leka med korna och rida på dem. När du sedan på kvällen skall tvätta dig skrattar du glatt åt att hela du luktar ko! Lilla älskade barn! Vilka tankar rör sig väl i ditt lilla sexåriga huvud? Du är så vacker, Véronique. Må Gud välsigna ditt liv och beskydda din själ från all skada, som det kanske  är jag som vållat dig.

Livet öppnar sig och allt strålar av ljus

I den bekymmerslösa tillvaro som är din har du nu glömt bort denne pappa som du älskade av hela ditt barnahjärta på den tiden när vi alla tre var tillsammans. Men en dag kommer du förstås att börja ställa dig frågor. Människans lag är grym, vissa handlingar  bestraffar den, eftersom det nu är sed att bestraffa dem, och den allmänna meningen följer efter. Vi tror nämligen bara på det våra ögon kan se och tar för sanning det som kanske ytterst sett är brister och svaghet.

Jag försöker inte rättfärdiga mig, men vill att du, när du en dag på grund av de blodsband som förenar oss, försöker urskulda mig eller förstå mina handlingar, skall veta vem det är du har att göra med. Att du ska förstå att trots att din far inte är en idealpappa har han något starkt och äkta att ge dig – i den mån som en människa alls kan ge något till en annan.

Om jag bara kan tro att jag, sedan du läst igenom denna dagbok och kommit till slutet av den, har kunnat få dig att nudda vid det som livet, det verkliga livet, kan vara. Det liv som börjar i denna värld och sedan öppnar sig och gör så att allt bli ljust. Om min dagbok bara kan få dig att ana själens storhet och värde och hur litet världslig framgång betyder, då har dessa rader inte skrivits förgäves. När du så en dag står inför en prövning kanske du genom att ta exempel av denne far som står dig så nära kan finna styrka och mod och urskilja varifrån ljuset kommer.

Min lilla flicka, jag kommer att dö, och det är en lång dödskamp, glasklar och kall,  jag har framför mig. Inom två månader kommer jag att vara död. Överklagandet måste läggas fram före slutet av september. Varför göra sig några illusioner om utgången? Det stadiet har jag sedan länge passerat. Jag vet att det enda sannolika är att man avslår min nådeansökan. Mitt förstånd kan säga mig att det kanske finns en chans till benådning i sista stund. Dock behöver jag för att övertyga mig om motsatsen bara tänka på den tro jag bär inom mig och viljan att utge mitt liv i en frid som världen inte känner. På sidorna som följer är det min önskan att så tydligt som möjligt få dig att förstå att på sina outgrundliga vägar leder den gudomliga viljan en själ till att se livets ljus. Jag skulle vilja visa dig hur den ena handlingen i våra liv följer på den andra, utan att vi förstår sammanhanget eller vart vi är på väg. Men så en dag står allt klart för oss och vi kan sammanfatta det i ett enda ord: ”Kärlek” Jag har ingen författartalang, därför väljer jag att varje dag skriva ner blott några rader som har dig som mottagare. Jag tänker i skriftlig form berätta för dig vad jag gör och tänker, mina intryck och minnen. På så sätt kommer du att lära känna mig. Så sakta kommer det förflutna och nuet att smälta samman till en enda helhet och leda fram till denna handling för vars skulle jag  blivit till och som har sin grund i Guds stora barmhärtighet. Måtte jag kunna skriva ner allt som jag upplever och få dig att konkret förstå det som för mig är nog så klart men svårt att analysera och förmedla till någon annan.

Som en häftig vind griper den Helige Ande tag om min strupe

Lördagen den 3 augusti

Fröjd, fröjd, fröjd och lovad vare Gud! Sedan tre dagar tillbaka har jag fått tillbaka min tro. Min tro hade aldrig helt lämnat mig, men allteftersom tiden gått och på grund av alla prövningar, hade den helt bekvämt lagt sig tillrätta i en slö och likgiltig tillvaro av det slag som det sägs att inte ens djävulen uppskattar. För andra gången i mitt liv faller fjällen från mina ögon och jag omsluts av Herrens mildhet omsluter mig.

Först måste jag naturligtvis berätta för dig om hur det var när jag den första gången fann Kristus. Det var en kväll i min cell för nästan tre år sedan. Trots alla katastrofer som i flera månader drabbat mig, var jag fortfarande övertygad ateist. Jag ägnade till och med stor kraft åt att försöka omvända min advokat och få honom att tro att det inte finns något andligt liv, att allt mänskligt liv är materia. Jag minns ännu de starka intellektuella argument jag tog till, som jag plockat upp lite här och var och som jag ansåg omöjliga att motbevisa. Anatole France är en baddare när det gäller sådana: ”Trots att Gud är allsmäktig och hans kärlek allomfattande, har han skapat en ofullkomlig  värld liksom de mänskliga varelserna, som alltifrån sin tillblivelse förnekar honom. Om han skulle varit ovetande om detta, hade han inte varit allsmäktig, och om han å andra sidan vet om det och ändå har skapat världen på detta sätt, då betyder det att han inte är så god som vi tror ....”

Just den kvällen befann jag mig dock i min säng. Jag låg där med öppna ögon och grubblade intensivt över vissa saker om min familj som jag fått veta och som berörde mig djupt. Då var det plötsligt som om ett skri, ett rop på hjälp, bröt fram ur mitt inre: ”Min Gud!” och sekunden därefter, som en häftig vind som drar förbi utan att man vet varifrån den kommer, grep Herrens ande tag om min strupe. Det var ingen inbillning, jag kände tydligt hur min strupe knöt sig och jag blev uppfylld av något nytt, som var alltför mäktigt för höljet som omslöt den. Det var en känsla av oändlig kraft och mildhet, som det var omöjligt att uthärda mer än ett kort ögonblick. Från och med den stunden äger jag en orubblig tro och en övertygelse som aldrig mera lämnar mig. Jag började be och vända mig till Herren och min vilja fick stöd av alla bevis på sin godhet han omgav mig med. Allt tycktes mig lätt, fyllt av värme och ljus. Gud slösade alla slags tröstebevis över mig, som jag ansåg mig ha förtjänat, så ivrigt hade jag ju anropat honom.

När Herren griper tag i en själ, då gör han det inte på ett småaktigt sätt, utan frikostigt, som en Grand Seigneur. Han sätter bopålar runt sin egendom vilka sedan inte så lätt går att rycka upp . När vi hamnar i det som skenbart verkar vara prövningens och övergivenhetens stund så är hans avsikt att få oss att inse att vi måste kämpa. Så hjälper han komma tillbaka till den våg av hänförelse som den första knuffen gav oss.

Det är omöjligt för den som Gud uppsöker att någonsin glömma det. Och även om frestelser eller köttets svaghet lyckas få den kristnes brinnande tro att något svalna, finns det alltid i minnenas djup kvar en erinran om dessa timmar av frid och fullkomlig lycka. Under långa bönestunder och ständig meditation sökte jag ständigt Herren. Och ju mera jag gjorde framsteg i mitt sökande, desto flera var gåvorna som Anden överhopade mig med. Jag kommer tydligt ihåg meditationerna jag gjorde över ”själens sju boningar i den inre borgen” som den heliga Teresa talar om, och om det slutgiltiga stadiet i fullkomligheten: själens förening med Gud. Jag har också försökt att gå igenom de sju boningarna och kan konstatera att allt det som Gud gav mig var oändligt mycket mera än jag trodde mig förtjäna. Denna fas då det var så lätt att vara lycklig tog slut en kväll i och med en kort men intensiv förening med Gud, som jag aldrig skall glömma. Därefter följde en period som var andefattig där allt blev jobbigt, mörkt och avlägset, med några snabbt förbiilande upplevelser av iver vilka var som oaser i en öken. Det jag försökte uppnå verkade fåfängt och till ingen nytta. Mina goda föresatser ebbade ut, min iver försvann.  Det slutade med att jag låg hopkurad i en loj och likgiltig håglöshet, oförmögen till varje ansträngning, men ändå hela tiden fullkomligt övertygad om trons sanningar. Med andra ord, det goda som jag ville det gjorde jag inte, för jag var lat och svag och trodde mig inte om att klara av prövningarna som jag förstod var nödvändiga för att uppnå mitt mål. Jag ägde tro men det rörde sig om en verkningslöstro. I detta tillstånd förblev jag fram till den här veckan.

Men nu, vilken seger! Tiden är knapp och det ligger ett stort arbete framför mig. Var glad min själ och fatta mod!

Vid källan med levande vatten blir min sorg till glädje

Söndagen den 4 augusti

Kära lilla barn, jag inser att du måste tycka att det som jag skriver till dig är lösryckt och saknar sammanhang. Jag måste först förklara en massa saker för dig och jag är rädd för att jag kommer att hoppa från ett ämne till ett annat, från det förflutna till nutiden och tillbaka och du kommer att ha svårigheter att förstå denna dagbok. Det kan inte hjälpas, jag vill hellre att det jag skriver följer mina tankars flykt  och jag överlåter åt att förlita dig på din kvinnliga intuition för att reda ut härvan.

Fastän jag sovit hela natten utan utan uppehåll känner jag mig nu på morgonen lite trött och klarar inte ens att skriva två rader i följd Jag skall vila mig och läsa en bok som kaplanen gav mig igår, och i kväll när det inte är så kvavt längre blir det lättare att fortsätta att berätta.

Vad gör du idag, Véronique? Du hoppar nog glatt omkring i sanddynerna vid havet eller leker andra vilda lekar där. Det har blivit kväll, jag känner mig avspänd men lite tom inuti. Jag har läst dagens mässa, den för den nionde söndagen efter pingst, men eftersom jag inte har en kalender, vet jag inte om det var den riktiga. Det kan inte hjälpas. ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn...” Denna bild syftar på människor som Gud i sin barmhärtighet uppsöker men som vägrar att följa honom. För dem kommer det att gå på samma sätt som när Jerusalem förstördes och lades i ruiner.

I kväll innan jag lägger mig skall jag läsa rosenkransen. Ad Iesum per Mariam är kardinal Gerliers(1) valspråk. Jag konstaterar att det som de icke-troende kallar ”Saint-Sulpice-andan(2)” faktiskt betyder något. Det kan verka löjligt att åkalla alla helgon i kalendern och be dem att medla för oss, och ändå – när Kristus leder en människa på trons väg ber han henne i första hand att vända sig till Maria. Men vem kan tro på det om inte denna tro kommit till människan uppifrån? Det förhåller sig på samma sätt när hon förbehållslöst överlämnar sig åt Gud, sätter all sin tillit till sin skapare och bara har en enda önskan: att göra det som Herren önskar av henne. Gud talar då till henne så att hon inte längre kan tveka. Då kan hon be ett helgon eller en släkting som hon vet finns i himmelen att ingripa. Om hennes önskningar bara motsvarar Herrens vilja och hennes förtroende till honom är utan gräns kommer hon aldrig att bli svarslös.

När Gud talar till en människa, ser han också till att göra sig förstådd. Även om vi inte uppfattar det i hörbara ord, så är meningen i budskapet ändå tydlig. När Herren i sin stora godhet uppsökte min själ den första gången och lade ner sitt kärleksbudskap i den, stod det helt klart för mig vad jag måste göra. Om jag i den stunden haft pennan till hands för att skriva ner det så som jag uppfattade det, skulle det kanske ha blivit något i stil med detta: ”Min son, jag har älskat dig alltsedan den första dagen då du smädade mig, och alldeles särskilt då, Jag ger dig  min fullständiga förlåtelse och vill ge dig så mycket mera. Tag emot min kärlek, känn hur mild jag är mot dem som anropar mig. Bry dig inte om att fundera över om det du nu lider är rättvist eller ej. Du är min välsignade son. Det var för dig – alldeles särskilt för dig – som jag blev korsfäst  och nu låter jag dig se det som du förut inte kunde se. Förstår du nu att korset är den enda väg som leder till det eviga livet? Förstår du nu att eftersom du är min son, så måste du lida det som jag, din Fader, vill att du skall lida för att du sedan skall få ärva det som är mitt? Saliga är de som blir förföljda. Ingen annan än jag kan läsa i ditt hjärta och förstå vilka fel du begått. Jag dömer dig ej. Världens barn betraktar alla som tillhör mig som avskum och ju mera man föraktar dig, desto mer är du mig kär. Lev i mig. Drick ur källan med levande vatten så blir din sorg till glädje. Men var mild och undergiven, även om det du får genomgå verkar orättvist, och var framför allt ödmjuk! Jag vill att du ska vara ödmjuk som stoftet som låter sig trampas på, som inte bryr sig om att man stampar ner det i marken. Tjänaren är inte förmer än sin herre. Om man förföljde mig, kommer man därför också att förfölja dig. Men fatta mod! Jag har besegrat världen och kommer att vara med dig intill tidens slut.”

Kan du förstå, Véronique, att den som får sådana ord riktade till sig känner sig stark och segerrik? Att en sådan människa reser sig högt över alla futtiga resonemang och inser att frälsningens sanning och väg är en annan än den som världen anser vara den rätta? All orättvisa, all smärta är borta. Kvar finns bara ett stort glädjerus och en oerhörd längtan efter Guds kärlek. Den människa som hört Gud tala till sig vet plötsligt att alla som lider är hennes nästa och att lidandena inte är något annat än ett kors, lika dyrbart i Herrens ögon som det som munkarna i klostret bär, eller missionärerna bland folken de skickats att omvända. En sådan människa upplever sig förvisso som svag och eländig. Men hon tror inte att det beror på bestämda handlingar, utan snarare vara en del av sin mänskliga natur som plötsligt står blottad inför Guds kärlek och storhet.

(KATOLSK OBSERVATÖR har fått rättigheter till detta lilla utdrag från bokförlaget Catholica som äger de svenska rättigheterna till boken Dans cinq heures je verrais Jesus. Översättning pågår.)

Övers.: NH

Se även: Han omvände sig i dödscellen