När Kung Henry VIII på 1500-talet gjorde sig till herre över kyrkan i England (= skapade den anglikanska statskyrkan) för att kunna skilja sig och gifta om sig så många gånger han hade lust till – d.v.s. oavsett vad påven sa - gick hans kansler, den helige THOMAS MORE emot sin jordiske herre: Kristi kyrka bygger nämligen på påven, inte på någon politisk makt! Denna protest mot protestantismen kostade den trogne rådgivaren livet.

Thomas More var gift och hade barn. Med största självklarhet – och tvärt emot tidens anda - lät han sina döttrar få samma undervisning som sönerna. Studier och bön trivdes i hemmet. Familjen var gästfri, även mot fattiga. Thomas sov på golvet. Fredagar ägnade han åt egen bön. Den flitige karriärkometen var tidigt överansträngd och fick ta ett viloår. Vid den tiden skrev han på den kända boken om det perfekta samhället ”Utopia” (= landet som inte finns). Boken var en samhällsfantasi som ville väcka debatt – och inte utan humor. Thomas leker med rätt så otänkbara tankar såsom avskaffandet av pengar och den privata egendomsrätten, kollektiv uppfostran av barn, kvinnor som präster, eutanasi, demokrati, kritik av fängelser m.m. Boken skrevs på latin så att obildade människor inte skulle kunna läsa den och riskera ta skada av bokens vågade, ”vilda” tankeexperimenten. Överraskande nog blev den väl mottagen, ty de reformhungriga kretsarna som Thomas tillhörde läste den med nöje. Samtidigt skrev Thomas texter mot de nya protestantiska idéerna som kokade i tiden – trogen katolik som han var.

När Henrik VIII tog makten över kyrkan sade Thomas upp sitt ämbete i stillhet, och förlorade så sina inkomster. Familjens ekonomi försämrades. Snart pressades han, liksom sin vän, biskop Fisher (se nedan), att svära trohet mot kungens nya ordningar. Han försökte värja sig genom att säga nej utan att förklara varför, men det godkändes inte. More sattes i fängelse. Familjen, nu tvingad att sälja av sina kläder för att köpa mat, försökte få honom att förlika sig med kungen, men Mores samvete sa NEJ. Inför domstolen nöjde han sig med att förklara att han inte kunde godkänna att en världslig herre skulle styra religionen. I övrigt önskade han att alla närvarande en gång skulle förenas i himlen såsom Paulus och martyren Stefanus blev det efter döden. ”Jag är kungens tjänare – men främst Guds” sa han innan han halshöggs. Han ska ha fått frågan från någon om han ändå inte kunde ändra sig. ”Jo” svarade han ”jag har ändrat mig”. ”Vad bra, skriv under då”. ”Nej, nej, så menade jag inte. Det var så att jag hade bestämt mig för att raka mig innan halshuggningen, men nu har jag ändrat mig och låtit skägget vara”.

JOHN FISHER var en lysande lärare och organisatör på Cambridge berömda universitet. Han gjordes till biskop men ändå hann han med fortsatta studier och med sin undervisning. Som reformkatolik, vän med Erasmus av Rotterdam, gisslade John tidens missbruk inom kyrkan – främst världsligheten bland prästerna – och skrev och predikade effektivt mot de nya lutheranska idéerna som florerade. När kungen Henrik VIII brusade upp mot påven i Rom för att hans äktenskap inte blev annullerat och ville göra sig till kyrkans överhuvud i England, blev Fisher främste talesman för dem som ville bevara kyrkans enhet med Rom. För detta sattes han flera gånger i fängelse, han utsattes för giftattentat, och besköts genom fönstret. Precis som Thomas More pressades John Fisher att svära trohet mot kungens nya ordningar vilket han vägrade lika bestämt som Thomas. Sjuk och redan nedsliten av alla förföljelser led han nu i fängelset. Påven (Paulus III) skickade honom kardinalshatten till tröst. Kardinalsutnämningen irriterade kungen så starkt att han lovade att Fisher inte skulle ha ett huvud att sätta hatten på. Rättegången – en ren fars – gick snabbt. På avrättningsplatsen predikade Fisher för mängden om att han dog för den heliga kyrkans tro. Sedan höggs huvudet av såsom kungen önskade.

Frågan som dessa två dog för var i sanning viktig. I alla tider frestas statsmakten att föreskriva kyrkan sin dagordning. När den lyckas dör förkunnelsen en långsam kvävningsdöd – den hindras vara den nödvändiga kritiska korrekturen som makten behöver. Lätt ersätts då Guds ord av maktens egna ord. Vad hindrar då att predikstolen intas av en ny Pilatus eller Herodes ämbetsmän?

John Fischer var en förebildlig biskop och akademiker som dock inte stack ut på något märkvärdigt sätt. Thomas More var mer gemytlig och originell som denna bön visar:

”Ge mig en god matsmältning, Herre, och alltid något att smälta. Ge mig kroppens hälsa, Herre, och viljan att bevara den väl. Ge mig en helig själ, Herre, som inte är likgiltig för det som är gott och rent, som inte blir förskräckt över synden, utan erfar din förlåtelse och frid. Ge mig ett hjärta som är främmande för vemod som inte känner till suck eller klagan. Hjälp mig att inte bry mig alltför mycket om detta uppblåsta något som kallar sig ”jag”. Ge mig sinne för humor, Herre, och nåden att fatta ett skämt så att jag upplever någon lycka i livet och delar den med andra”.

Kyrkans bön denna dag:
Allsmäktige Gud, du utvalde åt dig de heliga Johannes och Thomas och lät hos dem den sanna tron fullkomnas genom martyriet. Låt vårt liv bli ett talande vittnesbörd om den tro som vi med ord bekänner. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

Från Björn Håkonsson: Vandra med oss för vägen är lång.
Med benäget tillstånd från författaren.

20230622