Vi hundratusentals pilgrimer som deltog i katolska Världsungdomsdagen sommaren 2016 i Kraków fick alla en bok om Polens historia. Det är en berättelse om stark tro på Gud men också om oändliga lidanden, ett folk som fått kämpa för sin frihet i en grad som vi i det fredliga Norden har svårt att leva oss in i. En femtedel av befolkningen, mer än sex miljoner polacker, dog under Andra världskrigets fasor – bara som exempel. Så är det inte märkligt att folkets kärlek till Gud och dess polska nationalitet har gått hand i hand. Från Gud – och från Marias förböner – har man väntat hjälp, och fått den.

Den helige franciskanmunken MAXIMILIAN KOLBES namn innan han blev munk var Raimund Kolbe. Han föddes nära Łódź av djupt patriotiska och djupt katolska föräldrar. Tio år gammal berättade Raimund för sin mor att han haft en vision av Guds Moder Maria. Hon visade honom två kransar, en röt och en vit, och bad honom välja en av dem, den vita syftade på helighet genom fullkomlig kyskhet, den röda – blodets färg – på det heliga martyrskapet, att dö för sin trohet mot Kristus. Han svarade ivrigt: ”Jag tar båda!”. Maria log och försvann igen.

Raimund hjälpte sin mor i hennes butik. Han skulle en dag hämta mediciner hos en kemist som upptäckte hur kvick han var att lära sig. Han gav pojken privatundervisning så att han klarade skolproven utan att behöva gå i skola (familjen hade inte råd). I samband med en folkmission (= katolska väckelsedagar på den tiden) bestämde sig Raimund och en av hans bröder att söka sig till ett junior-seminarium (den tidens högstadie-/gymnasieundervisning för pojkar som - kanske - ville gå vidare sedan till prästseminarier). Han var då 13 år. Som tonåring fascinerades han av tekniska studier och började drömma om en militär karriär i fosterlandets tjänst. Han hade redan bestämt sig för att meddela skolan det då hans mor dök upp och berättade att även den yngste brodern, den tredje, hade valt en ordensskola och att hon och fadern nu såg fram emot att leva ett klosterliv själva, vilket de länge drömt om. Det blev till en inre vändpunkt: Raimund gick till rektorn och bad i stället att få bli franciskanmunk. Beslutet vacklade på insidan några månader till men stod sedan fast: han hade hittat sin kallelse. Att leva med Maria – ”Polens drottning” – i tjänst åt människorna gav mening.

Den fromme och duktige teologistudenten skickades efterhand till det påvliga universitetet Gregoriana i Rom. Där fick Raimund, som från och med nu bar sitt ordensnamn Maximillian, upp ögonen för katolska kyrkans världsvida 1313 spridning och för betydelsen av moderna kommunikationsmedel. Missionen kunde drivas framåt på nya sätt. Hans tankar kretsade om temat hela tiden, hur omvänder man frimurare och andra som inte förstår kyrkans värde? En djup förtröstan på Jungfru Marias hjälp genomsyrade Maximillian. En dag fick han en böld på vänster tumme som inte ville helas, fingret var hemskt infekterat och läkarna ville amputera det. Maximillian hällde vatten från Mariavallfärtsorten Lourdes (se 11/2) över bölden och redan nästa dag var tummen så mycket bättre att läkarna ändrade uppfattning. Från denna tid talade Maximillian ständigt om Jungfru Maria som Immaculata (polska: Niepokalana, d.v.s. Marias obefläckade avlelse som vi firar 8/12) – han bestämde sig för att bli Marias riddare. Den ivrige unge munken och hans vänner utvecklade en djup mariansk fromhet, de gick så långt som att kalla sig för Marias slavar. Inspirationen hämtades till stor del från den helige Grignon de Monforts bok (se 28/4). De kallade sig för ”Militia Immaculata” och ville med Marias hjälp utveckla det katolska tidningsarbetet. Maximillians egna texter från denna tid lär vara rätt så onjutbara i dag. Han delade många av sina dåtida landsmäns tämligen negativa syn på judendomen (för att säga det milt) och hans teologiska perspektiv var för smalt, risken fanns att Maria isolerades från sin relation till Jesus vilket inte är kyrkans avsikt. Maximillian bedöms bäst på sina handlingar, inte sina ord. Han var hängiven, offervillig, en allvarlig kristen, och livet igenom plågad av tuberkulos som han bar med tålamod.

Åter i Polen startade helgonet sin kamp för att vinna världen åt Immaculata. Han tiggde ihop pengar till att bygga upp ett tryckeri som skulle sprida hans idéer. Hans iver var så stor att hans överordnade irriterades på honom och hans ”orealistiska” planer. Men inget kunde hålla tillbaka den visionära prästen, han önskade inte bara ett tryckeri utan en hel by av tryckerier som kunde publicera texter till Guds Moders ära. Därtill behövdes det land. Han frågade en greve om jord – med en Mariafigur ställd på bordet framför dem. När han fick nej gick han därifrån och lämnade figuren kvar. Det funkade. Efter en tid fick greven samvetskval av att se på figuren av den Obefläckade som han hade vägrat att hjälpa och kom överens med prästen om ett mycket gunstigt pris. Så växte tryckeristaden Niepokolanów fram, varifrån en mängd katolska tidningar spreds över hela landet. Få år efter hade Maximillian där en radiostation, han planerade katolska filmstudios och en flygplats för fyra flygplan… ambitioner var det inte brist på.

En dag mötte Maximillian japanska studerande och bestämde sig för att starta en tryckeristad till den Obefläckades ära – en ny Niepokalanow – i Japan. Han och fyra medbröder begav sig till Nagasaki, en stad med många kristna (se s. 1034). Där fick de lära sig japanska och hur man hanterar det japanska alfabetets 2000 tecken i tryckpressen – inte lätt! Sex års vistelse räckte till för att bygga upp en japansk katolsk pressverksamhet, en fenomenal prestation. Han hann också bygga ett komplex, kallat för ”Immaculatas trädgård” som låg skyddad bakom en kulle. Byggnaden klarade sig när USA släppte sin allt förödande atombomb över Nagasaki år 1945 – inte en enda person i Maximillians byggnad dog.

Men helgonet var sjukt och kallades 1936 tillbaka till Polen. Där var Polen nu inklämt mellan två aggressiva giganter, Nazityskland och Stalins Ryssland, och risken för krig var överhängande. När Hitler invaderade Polen 1 september 1939 och få dagar senare ryssarna kom österifrån häktades franciskanerna och Maximillian och hans bröder fördes från läger till läger. Hitlers uttalade mål var att utrota den polska nationen, och kyrkans enastående 1314 starka ställning hos folket gjorde den till en prioriterad och omedelbar måltavla. Sex polska biskopar, över två tusen katolska präster, många präststuderande, nunnor och munkar, tusentals katolska professorer, lärare m.m. avrättades. Ännu fler hamnade i fångoch arbetsläger. Av någon märklig anledning släpptes Maximillian och hans bröder och återvände till tryckeristaden, som nu var helt utplundrad. Samma dag ankom 3.000 polacker som hade flytt från tyskarna. 1.500 polska judar ankom också och alla behövde hjälp. Bröderna tog emot alla lika vänligt och lyckades hysa dem i byggnader som de höll på att reparera. I detta bemötande ser man (som ovan sagt) att Maximillian ska bedömas på sina handlingar mer än på sina ord. Att judar skulle hjälpas var självklart för honom - även om det var livsfarligt! De katolska tidningarna från Niepokalanow skrev kritiskt om ockupationen och fick snart tryckförbud. 1941 intensiverade tyskarna sin kamp för att utrota den polska intelligentsian, d.v.s. alla de välutbildade. Maximilian och fyra medbröder hamnade i fängelse och snart fördes han till koncentrationslägret Auschwitz där han blev fånge nummer 16670.

Auschwitz-Birkenau

Detta är inte platsen för en rimlig presentation av det helvete på jorden som Auschwitz och dess tillbyggnad Birkenau var. Jag hänvisar till den rikliga litteraturen om denna höjdpunkt av ondska som mänskligheten aldrig får glömma. Jag har – som många andra – besökt platsen där miljontals människor dödades i industriell skala, gått omkring i byggnaderna, sovsalarna, gaskammaren, sett bergen av avklippt hår, resväskor, barnskor. I kiosken köpte jag den nazistiska lägerkommendantens självbiografi. I den medger han själv att tre miljoner personer dödades i lägret, men han försvarar sitt arbete. Man förstummas. Mannen hängdes med ansiktet vänd mot det läger han hade haft ansvaret för, Gud nåde hans själ! I dessa gaskammare dödades även den heliga nunnan Teresa Benedicta av korset (= filosofen Edith Stein, se 9/8). Detta är inte länge sedan. Det är en del av vår moderna historia. Ännu lever människor som kan berätta om insidan av dessa mardrömsläger. När jag skriver detta är det bara tre dagar sedan den 94-åriga Hédi Fried deltog i en demonstration mot ett nynazistiskt möte i Stockholm. Hon är en av dem som överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och kom till Sverige. Det var i juli 1945 med Röda korset och med båten M/S Rönnskär. ”Jag är här för att tala om att jag inte vill återuppleva det som jag upplevde för 75 år sen”, uttalade hon vid demonstrationen. I min katolska församling i Lund miste vi för några år sedan den polske f.d. journalisten Bożysław Kurowski. I sin bok ”Med Kristus i koncentrationslägret” (Catholica, 1990) beskrev han sina fem år som fånge i tre olika koncentrationsläger, 1940- 1945. Den är ytterst läsvärd. Må Gud hjälpa oss hindra att dessa omänskligheter glöms! En läkare (som sedan överlevde Auschwitz) minns att han berättade för fader Maximillian att han inte längre kunde tro på Gud på en sådan plats. Ja, hur kunde en god Gud tillåta Auschwitz? Maximillian, svag och sjuk, gjorde allt han kunde för att övertyga sin medfånge om att Gud vakade över sina barn även där de var nu. Prästen visade också på många sätt att det alltid finns plats for medmänsklighet – han lät andra få de mest näringsrika delarna av maten och bar de förödmjukelser som han fick ta emot för att han var präst med tålamod. Hans arbete bestod bl.a. i att lasta lik på vagnar och köra dem till krematorierna. Auschwitz-Birkenau Detta är inte platsen för en rimlig presentation av det helvete på jorden som Auschwitz och dess tillbyggnad Birkenau var. Jag hänvisar till den rikliga litteraturen om denna höjdpunkt av ondska som mänskligheten aldrig får glömma. Jag har – som många andra – besökt platsen där miljontals människor dödades i industriell skala, gått omkring i byggnaderna, sovsalarna, gaskammaren, sett bergen av avklippt hår, resväskor, barnskor. I kiosken köpte jag den nazistiska lägerkommendantens självbiografi. I den medger han själv att tre miljoner personer dödades i lägret, men han försvarar sitt arbete. Man förstummas. Mannen hängdes med ansiktet vänd mot det läger han hade haft ansvaret för, Gud nåde hans själ! I dessa gaskammare dödades även den heliga nunnan Teresa Benedicta av korset (= filosofen Edith Stein, se 9/8). Detta är inte länge sedan. Det är en del av vår moderna historia. Ännu lever människor som kan berätta om insidan av dessa mardrömsläger. När jag skriver detta är det bara tre dagar sedan den 94-åriga Hédi Fried deltog i en demonstration mot ett nynazistiskt möte i Stockholm. Hon är en av dem som överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och kom till Sverige. Det var i juli 1945 med Röda korset och med båten M/S Rönnskär. ”Jag är här för att tala om att jag inte vill återuppleva det som jag upplevde för 75 år sen”, uttalade hon vid demonstrationen. I min katolska församling i Lund miste vi för några år sedan den polske f.d. journalisten Bożysław Kurowski. I sin bok ”Med Kristus i koncentrationslägret” (Catholica, 1990) beskrev han sina fem år som fånge i tre olika koncentrationsläger, 1940- 1945. Den är ytterst läsvärd. Må Gud hjälpa oss hindra att dessa omänskligheter glöms.

En läkare (som sedan överlevde Auschwitz) minns att han berättade för fader Maximillian att han inte längre kunde tro på Gud på en sådan plats. Ja, hur kunde en god Gud tillåta Auschwitz? Maximillian, svag och sjuk, gjorde allt han kunde för att övertyga sin medfånge om att Gud vakade över sina barn även där de var nu. Prästen visade också på många sätt att det alltid finns plats for medmänsklighet – han lät andra få de mest näringsrika delarna av maten och bar de förödmjukelser som han fick ta emot för att han var präst med tålamod. Hans arbete bestod bl.a. i att lasta lik på vagnar och köra dem till krematorierna.

Dessutom skulle han bära tunga laster och när han en gång trillade omkull med en sådan fick han femtio slag och man måste bära honom tillbaka till hans avdelning. Han placerades bland ”muslimerna” – ett öknamn för halvdöda fångar. Där satte han sig på den sämsta platsen (vid dörren) och bad för de döda som bars ut. På natten hörde han bikt, vilket – liksom all annan gudstjänst – var förbjudet.

Ovan nämnde Bożysław Kurowski här från Lund har målande beskrivit hur han i KZSachsenhausen fick se en katolsk präst ställas framför alla. Vakterna beordrade att prästen skulle förklara vad en rosenkrans är. ”När prästen förklarade att det är en bön i vilken man fem gånger läser ett Fader vår och tio Hell dig Maria, fick han ett käppslag för Fader vår och ett för vart och ett av de tio Hell dig Maria. Medvetslös segnade han till marken. Då hällde de hinkar med kallt vatten över honom tills han vaknade och befallde honom sedan att kyssa rosenkransens kors, där det låg i gyttjan. Åter och åter öste man vatten över honom och pryglade honom med käppar. Till slut tvingades han trampa på korset och fick därefter ännu en skur av käpprapp. Han dog tre dagar senare”. Kurowski berättade för mig hur han själv var nära att bli överfallen för att man trodde att han var präst. Han såg även på nära håll hur fångar dödades med iskalla duschar varvade med angrepp från vakternas blodhundar och slag med käppar. Det var innan gaskamrarna infördes. Någon gång smugglades konsekrerade hostior in i lägren och de lyckliga katolikerna kunde ta emot Kristus ur de medfångers hand som var präster. När man mot krigsslutet fick ta emot paket utifrån kom det ofta oblater insmugglade i dubbla bottnar och vin i små flaskor som var inbakade i bröd, då kunde prästerna läsa mässan i dolda vrån. Om liknande sprickor i systemet fanns i Auschwitz där Maximillian var vet jag inte. Kurowski berördes starkt av de små tecken på godhet som trots allt också kunde visa sig hos vakterna. Som att man plötsligt fick en extra bit bröd. Eller att det kom hjälp från ovan: ”En annan gång, en söndagseftermiddag 1941, fördes samtliga 7.000 fångar barackvis till appellplatsen. Samtidigt kom SS-män med hundar och batonger och satte igång med klädkontroll, en aktion som brukade resultera i svåra kroppsskador och dödsfall bland fångarna. Denna visitation hade pågått en knapp halvtimme – vi bad hela tiden! – när plötsligt, som ibland sker i bergstrakter, den soliga himlen blev hotfullt mörkblå. Blixtar ljungade och virvelvindar ven, så att SSmännen tvärt måste avbryta sitt helgdagsnöje.”

Mot slutet av juli 1941 lyckades en fånge från Maximilians block rymma från lägret. Som straff skulle varje man i blocket stå upprätt hela dagen under solens hetta till kvällen då tio av dem skulle plockas ut och avrättas. De som svimmade slogs med gevärskolvar och om de inte reagerade kastades de på en hög. Många bad hela tiden. Lägerchefen gick långsamt omkring bland fångarna som en dödsängel. Tio man valdes ut, en av dem ropade förtvivlad: ”Åh, min stackars hustru, mina barn! Aldrig mer får jag se dem!” Då trädde en av fångarna fram genom leden, fader Maximilian Kolbe, och vågade tilltala lägerchefen direkt och erbjuda sig att dö i stället för en av de dömda. I vanliga fall skulle en sådan fånge skjutits på fläcken, men lägerchefen verkade en sekund komma ut fattningen och frågade: ”Varför?”. ”Jag är gammal och duger ingenting till” svarade prästen. Med tanke på att nazisterna konsekvent sorterade bort gamla och svaga var det ett argument som inte kunde motsägas. ”Vem vill du dö för?” Maximillian pekade nu på den gråtande familjefadern. ”Jawohl! Geh mit!” – inga svordomar, inga piskslag, därefter tystnad. En skrivare strök därefter den dömde mannens nummer på sin lista och skrev dit ”16670” i stället. Barfota gick de dömda mot bunkern där de skulle svälta ihjäl, prästen gick 1316 sist, likt en herde som vill skydda sin flock. Säkert bad han intensivt till Immaculata. Nu såg han hennes löfte från barndomen infriad: både den vita och den röda kransen var nu hans. Samme nazistiske lägerkommendant kom två månader senare på idén att gasa ihjäl fångar med insektsmedlet Zyklon B. Det visade sig vara mycket effektivt. Han deltog i försvaret av Berlin mot krigsslutet, ingen vet om han dog då eller vart han tog vägen. Vid mässan med tusentals pilgrimer 10 oktober år 1982 på Petersplatsen i Rom helgonförklarades Maximillian av påven Johannes Paulus II, sin landsman. Flerbarnspappan som han gav sitt liv för hette Frans Gajowniczek, han var med vid mässan och grät av tacksamhet (jag var med där i mängden, såg honom dock inte). Den befriade fången levde ändå tills 1995.

Från svältbunkern kom det under de dagar som följde på dödsdomen mot Maximillian och de nio andra ovanliga ljud: psalmsång och bön, allt svagare. Varje gång vakterna gick in för att bära ut de som avlidit såg man prästen på knä i bön. Efter två veckor var fyra kvar vid liv, men bara Maximillian var vid medvetande – han hade ledsagat var och en till det yttersta. Prästen fick en dödlig injektion med fenol. Dagen efter, på Marias upptagnings högtidsdag vars datum är imorgon, kastades hans lik i ugnen, han blev ett brännoffer med de miljontals andra, mest judar, vars enda väg ur helvetet gick uppåt genom skorstenen och vars aska finns i den mark vi turister i dag trampar på. Så fick han som vördade Immaculata så starkt, ingå med henne i härlighetens rike och krönas där. Jag har bett framför den cell som Maximillian Kolbe dog i. Där brinner ett ljus. Det är en verklig helig plats. Maximillian Kolbe kommer aldrig att bli glömd. Han förkroppsligar Jesu ord: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner (Joh 15:13).

Ur en skrift av dagens helgon: ”Ibland är livet verkligen svårt och man tror att det inte längre finns någon utväg. Eftersom vi inte kan veta allt, ser vi inte sambandet mellan vår egentliga lycka och de vidriga omständigheter som plågar oss. Vad skall vi alltså göra? Lita på Gud. Genom ett sådant förtroende – även utan överblick över situationen – bevisar vi Gud samtidigt en stor ära, ty vi inser hans vishet, godhet och makt... Låt oss inte glömma att som Jesus på Olivberget åter och åter säga: Låt din vilja ske, inte min. Om Gud finner det vara riktigt och gott att det skall vara så som på Olivberget, nämligen att vår begäran inte skall ha någon framgång och att vi skall dricka kalken ända ner till botten, då får vi inte heller glömma att Jesus inte bara fick lida, utan också uppstod i härlighet.” (Ur Läsningar till Kyrkans dagliga bön, bd 6, s.248, Stockholms katolska stift, 1996)

Kyrkans bön denna dag:
Gud, vår Fader, av kärlek till den alltid rena Jungfrun gav den helige Maximilian Maria sitt liv för sin broder och för människornas eviga väl. Ta emot hans böner för oss, och lär oss kämpa för vår nästa till din ära och intill döden bli alltmer lika din Son, Jesus Kristus, vår herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen. Särskilda läsningar på denna dag: Vish 3:1-9 eller 1 Joh 3:14-18 samt Joh 15:

Från Björn Håkonsson: Vandra med oss för vägen är lång.
Med benäget tillstånd från författaren.

20240621