IGNATIUS AV LOYOLA (1491 – 1556) Omnia ad maiorem Dei gloriam Allt till Guds större ära (Ignatius av Loyolas valspråk) I allt, absolut allt, kan du hitta Gud och hans vilja. Den helige IGNATIUS AV LOYOLA fick gåvan att vara både finkänslig andlig rådgivare och beslutsam grundare av kyrkans kraftfullaste orden, Jesuitorden, vars högt utbildade präster än i dag verkar överallt, även hos oss (Uppsala och Stockholm). Han visar att Gud kan göra otroliga ting med den som överlåter sig helt i hans händer för att tjäna hans heliga vilja. Må vi alla göra det.

Det finns biografier som med rätta lovprisar detta helgon för hans enastående betydelse i kyrkans historia. Hans jesuitorden (Societatis Jesu, Jesu Sällskap) var med om att genomdriva återhämtningen av den gamla kyrkan som skakats av reformationen, och angav genom sin intellektuella styrka dess kurs under sekler. Det finns också polemiska, oftast protestantiska biografier, fulla av nidbilder från tiderna då jesuiternas framgånger skrämde alla som ogillade den katolska återhämtningen. 1250 Vem var Ignatius? Hur var han på en privat nivå? Det märker man i hans brev, i hans andliga dagbok och framför allt i den berättelse om sitt liv som han innan sin död lämnade till en av sina präster – efter lång tids tvekan. Där möter vi en törstande själ, ständigt sökande efter Guds vilja, redo att försöka och försaka allt för att komma närmare sin korsbärande Herre. Helgonet ägde en nästan fanatisk beslutsamhet att göra det som han insåg var rätt. Han var en plågad och självkritisk man, ofta sjuk, som tog sig genom inre kriser och brann efter att hjälpa andra sökare, en radikal kristen som helst av allt umgicks med fattiga och nödlidande, men som också använde sin bakgrund i samhällets elit för att hjälpa. Inåt en människokännare och mystiker, utåt en taktfull lyssnare, en organisatör och stor strateg.

Vid slutet av 1400-talet stod Spanien inför en glänsande storhetstid. Muslimerna var så gott som fördrivna från halvön, katolsk kristendom triumferade, övergivna moskeer blev till kyrkor, Colombus öppnade vägen till Amerika där oanade mängder guld väntade på conquistadorernas giriga händer. I denna stormakts översta kretsar hittar vi en 14-årig baskisk page, en adelsman som under tio år lär sig den absoluta överklassens galanta och eleganta stil men även dess hasardspel, kvinnoaffärer och maktspel. En självklar och äkta katolsk tro genomsyrar miljön, men den unge Íñigos hjärta – så hette han från början - hänger vid fäktning och dåtidens triviallitteratur: riddarromanerna. Källorna till denna period är få – ett dåligt bevarat rättegångsprotokoll omtalar vissa allvarliga ungdomsbrott, men det går inte att avgöra vad det rör sig om. Saken lades ner. Som officer var han med om att slå ner ett uppror, enligt krigsreglerna fick man då plundra deras besegrade stad. Det ville Íñigo inte, han tyckte det var oridderligt. Han var duktig på att umgås med människor, särskilt att bilägga konflikter (som det fanns gott om i den stolta macho-miljön där dumma småbråk snabbt urartade till blodiga dueller).

Den unge Íñigo hade sina principer. När han år 1521 med några få hundra man försvarade Pamplona mot 12.000 franska trupper fick han staden med på att inte ge upp. En kanonkula splittrade hans ena ben och då var slaget slut. Han fick god läkarvård av fransmännen och var snart hemma igen i familjens lilla slott i Loyola. Läkningen av benet blev en smärtsam och lång process, av ren fåfänga lät han efteråt operationen göras om för att benet skulle se snyggare ut. Ignatius sovrum, ja, hela slottet, är bevarat tills i dag och omgiven av en klosterbyggnad. Över sängen står det skrivet på spanska att detta är platsen där han skänkte sitt liv åt Gud. Omvändelsen gick till så: den underhållningssugne soldaten ville fördriva tråkigheten med riddarromaner som han brukade, men familjehemmet hade inga sådana. Man gav honom en bok om Kristi liv och en annan om helgonen. Väl tog han intryck av läsningen, men han gled alltid över i världsliga fantasier, särskilt om att vinna en viss dams hjärta. Upp till fyra timmar i taget kunde han tänka på hur han skulle göra, vad han skulle säga till henne… Det var orealistiskt eftersom hon stod långt över honom i social rang (det måste ha handlat om en kunglighet). Hans vacklande, sneda högerben var inget heller att komma med. Här låg han alltså, 26 år gammal, full av karriärplaner, men bromsad, omkullkastad av Gud. Så småningom pendlade dagdrömmarna mellan hans gamla lyxliv i hovets kretsar och det han läste om helgonens, inte minst Franciskus av Assisis (4/10) och Dominikus (8/8) hårda liv i bot och Guds tjänst. De höviska fantasierna njöt han av, men känslan var kort och efterföljdes av tomhet och brist på glädje. När han däremot tänkte på allt han skulle kunna göra i helgonens efterföljd stannade glädjen kvar efteråtstannade glädjen kvar efteråt.

Han började undra vad denna skillnad kunde bero på. Här lades grunden till Ignatius Andliga övningar, ett reträttprogram med inre meditationer över Jesu liv och över den egna relationen till Gud (se nedan). Det skulle bli till ”hjärtstycket” i Jesuitordens spiritualitet – en hjälp att ”skilja mellan andarna”, d.v.s. mellan impulser som kommer från Gud och sådana som inte gör det, och därmed att bättre kunna välja sin väg i livet. Att lära sig höra Guds röst.

Íñigo fattade ett hemligt beslut om att vallfärda till Det heliga landet, förklädd som tiggare. En vision av Maria med Jesusbarnet stärkte honom. Med sin vackra handstil skrev han en bok full med citat ur de heliga böckerna, Jesu ord med rött bläck, Jungfruns med blått. Under natten njöt han av att se på stjärnorna. Hans sinnesändring märktes och väckte viss oro i huset. Med stor beslutsamhet avvisade han familjens försök att hålla kvar honom när han väl tillfrisknat. Den ädla familjen fick se sin son rida iväg på en mula. Som äldre mindes Ignatius hur andligt blind han ännu var vid den tiden. En morisker (muslim) rider vid hans sida och de börjar diskutera religion. Morisken kan inte tänka sig att Jungfru Maria förblev jungfru hela livet, säger han, och lägger fram många ”naturliga” argument. Han vägrar acceptera den kristnes motargument och rider i förväg. Íñigo fylls av heligt raseri och vill knivhugga mannen för hans kränkande ord om Guds moder, men är osäker på om det nu är rätt. Han låter mulan bestämma vart vägen ska gå. Den går inte åt moriskens håll, och det tar han som ett tecken från Gud att han ska ta det lugnt. Vid den berömda madonnabilden i klostret Montserrat lägger pilgrimen ner sitt svärd. Sedan avlägger han en generalbikt – biktar allt ont han gjort. Den tar tre dagar.

I staden Manresa vid floden Cardoner slår den omvände soldaten sig ner som tiggare för att ägna sig åt bön och bot. Jag besökte i min ungdom jesuiterna där, de tog mig till en familj som i sekler har bevarat helgonets tiggarskål i sitt hem, och jag fick se den. Över grottan där Íñigo bodde finns i dag ett kapell. I klippan har han inristat två kors – Herrens och den goda rövarens (Luk 23:42-43). Det var en tid av fruktansvärda inre stormar. Som alla radikala helgon – och som Kristus i öknen – förvirrades han av Frestaren: oron att kanske inte kunna orka med ett liv i bot, förlust av all glädje och lust till liturgin. Den unge ivraren som kunde be sju timmar varje dag på sina knän jagades av skrupler över gamla, redan biktade synder, grubblandet blev sjukligt, inte ens ombikt gav en känsla av frid. Det fanns inga änglar där som bar honom på sina händer, som Bibeln säger (Ps 91:12), han frestades att ta sitt liv genom att kasta sig ner i ett djupt hål men lät bli eftersom det vore en dödssynd. I detta läge liknade han den samtida munken Martin Luther som inte heller kunde finna ro i själen genom botövningar och späkningar (se s. 334). Båda drevs till yttersta förtvivlan och läktes på liknande sätt. I Íñigos hjärta uppkom en sund avsky mot det han höll på med och ett starkt beslut att släppa det helt. Han bestämde sig för att inte oroa sig över gamla synder och lita på att han var förlåten. Den tyske munken gjorde sin personliga upptäckt av nåden till en yttre kamp mot kyrkan som skulle ”reformeras” och startade ett uppror i kristenheten. Den spanske tiggaren blev inåtskådande. Han observerade, sina sinnesrörelser, antecknade upptäckterna och utvecklade andligt stärkande övningar. Människokännaren ville försöka hjälpa själar. Reformen hör hemma i hjärtat på var och en.

Genom att tigga, via gratisbiljetter och god vind på havet, tog sig pilgrimen till Heliga landet. Under resan räddade han en kvinna och hennes dotter från ett gäng soldater som ville våldta dem. Med all sin auktoritet som f.d. officer satte han skräck i hela manskapet. Så motverkade han också vissa oanständigheter 1252 om bord på båten – det var nära att han sattes av i närmaste hamn. I Jerusalem ville Ignatius stanna. Det var han förvissad om, Guds vilja var kristallklar: här tänkte han hjälpa själar – och det fast han varken var präst eller tillhörde en orden. Ignatius litade 100 % på sin andliga intuition. De kyrkliga myndigheterna, underkastade turkarnas välvilja, kunde dock inte acceptera att ett sådant original slog sig ner där. Rätt som det var kunde han bli kidnappad av turkarna och då skulle de köpa honom fri igen! Under hot om regelrätt exkommunikation tvingades Ignatius resa tillbaka. Här ser vi Ignatius solidaritet med kyrkan som institution: i konflikten mellan det han själv ser som Guds klippfasta vilja och kyrkans auktoritet väljer han det sistnämnda. Det skiljer honom från Luther – och störtar ut honom i ovisshet: vad händer nu?

Om jag vill hjälpa själar måste jag studera – Ignatius börja inse det. Vägen hem genom Italien går genom nedbrunna städer. Kriget rasar mellan kejsaren och Frankrike. Soldater tar helgonet för en spion och förhör honom. Utan att visa minsta artighet, med hatt på huvudet inomhus, svarar han på alla frågor, knappt och med lång paus mellan varje ord. Han anses vara tokstolle och släpps (tanken går till kung David i 1 Sam 21:10-15). Vidare går vägen över havet mot Barcelona. Den ökände piraten Andrea Doria jagar båten han reser med, men den kommer undan.

Ignatius påbörjar en grundläggande skolkurs. Samtidigt växer umgängeskretsen, han undervisar i katekes för barn och många vill samtala om andliga ting. Folk i staden börjar prata om den underliga mannen och hans ”andliga övningar”. Inkvisitionen tar sig dit för att undersöka om det rör sig om hot mot samhällsordningen (vilken i dessa tider var samma sak som den katolska enhetskulturen). De finner inget fel i varken lära eller livsstil hos Ignatius och hans vänner, råder dem dock att inte bära samma dräkt som om de vore en orden – de var ju bara en vänskapskrets. Ignatius är irriterad och ser ingen mening i sådana förhör. Vännerna färgar sina kläder olika för att få fred. En ämbetsman från domstolen sätter plötslig Ignatius i häkte. Det ryktas att den fromma gruppen har fått en fin dam och hennes dotter att vandra iväg som pilgrimer, barfota och tiggande, vilket var en skandal. Ignatius nekar. En domstol bestämmer att vännerna ska klä sig som vanliga studerande och inte föra samtal om andliga frågor förrän de studerat i fyra år till. Helgonet irriteras igen: nu kan han inte hjälpa själar längre! Han bestämmer sig för att studera i Salamanca i stället. Ärkebiskopen förstår, han garanterar honom hjälp, och ger honom respengar med. Efter mindre än två veckor i Salamanca kallas Ignatius till ett kloster där munkarna vill höra vad den här kringresande aposteltypen predikar för något. Ignatius säger som det är: att han är obildad och att det bara rör sig om andliga samtal. Den kyrkliga domstolen kontaktas och Ignatius samt några vänner hamnar igen i fängelse. Ignatius vill inte ha någon försvarare (det ville han aldrig, han såg Gud som sin försvarare). Man vill se hans anteckningar om de andliga övningarna och han lämnar ut dem. En svag punkt hittas: texterna talar om skillnaden mellan lätta synder och dödssynder, men – ser man på - Ignatius är inte utbildad i att ge råd om detta. Detaljen räcker dock inte för en fällande dom. På natten bryter fångarna i fängelset sig ut och flyr. Ignatius och hans vänner stannar, bakom öppna portar utan vakt. Domslutet frikänner Ignatius helt och hållet men han får inte göra bedömningar om lätta och svåra synder förrän efter sina studier. Ignatius blir vred. Utan att man har kunnat hitta ett enda teologiskt fel i hans lära stänger man nu munnen på honom! Han lovar att följa beslutet men bara i Salamanca. I övrigt accepterar han inte domen. Den hindrar honom att hjälpa själar!

Ignatius vandrar till Paris för att läsa vidare. 1527 eller 1528 är han där. Han får gå om i vissa ämnen, i en klass med barn, han bor bland sjuka och fattiga och genomför tiggarresor utomlands, ända till England, för att finansiera studierna. Vid sidan om läsandet ger han de andliga övningarna vilket får flera prominenta personer vid universitetet att skänka allt, t.o.m. sina böcker, till fattiga och börja tigga. Ignatius anklagas för att ha förvandlat en av dem till en narr. Det ryktas att inkvisitionen i Paris vill undersöka Ignatius. Han väntar inte på en inbjudan utan uppsöker genast inkvisitorn och kräver en snabb undersökning. Det var ett typiskt drag hos Ignatius att han tog alla sådana rykten direkt vid hornen och krävde juridisk klarhet. Det blev med tiden allt mer nödvändigt. I Paris delade han rum med två kamrater som han genom de andliga övningarna vann för sin sak: de heliga Petrus Faber och Franciskus Xavier (se 3/12).

Feber och magont plågade ofta den ivriga botgöraren. Efter studierna gav man honom rådet att koppla av i hemtrakterna. Redan på resan hemåt mådde han bättre. Hemma i Baskerlandet valde han sin vana trogen att bo bland sjuka och fattiga, i stället för i familjeslottet. Han undervisade varje dag barn i katekes, och uppnådde en lokal reform: man förbjöd vissa spel och den provocerande ovanan att kvinnor som levde öppet i samboförhållanden med präster eller andra män klädde sig som vanligt gifta kvinnor (d.v.s. med gifta kvinnors luva) vilket hade blivit brukligt. Dessutom infördes bättre socialvård för fattiga och att kyrkklockorna tre gånger dagligen ringde till Angelusbönen, liksom det var brukligt i Rom.

Med en grupp av beslutsamma vänner hade Ignatius 1534 i Montmartre i Paris grundat ett vänskapsförbund. De var sju och lovade fattigdom, kyskhet samt att vallfärda till Jerusalem och stanna där. Om det inte gick att ta sig dit ville de ställa sig till förfogande för påven. Han hade ju bäst överblick över kyrkan i världen och kunde sända dem dit han ville. De avtalade att träffas år 1537 i Venedig för att tillsammans resa till det efterlängtade målet. Nu skulle det äntligen lyckas för Ignatius att få följa kallelsen till Heliga landet. I Venedig inväntade Ignatius sina vänner. Han gav andliga övningar och förde andliga samtal. Ett nytt rykte uppkom om att Ignatius hade blivit fördömd i Spanien och Paris och att man hade bränt hans bild på bålet. En rättegång friade honom igen från all misstanke om kätteri. Vännerna kom, man tog hand om sjuka under tre månader, och gruppen begav sig sedan till Rom – förutom Ignatius som fruktade vissa motståndare där - för att få påvens välsignelse för resan till Heliga landet. De återvände med välsignelser och pengar. Nu blev de sista i gruppen – inklusive Ignatius – prästvigda.

Ingen båt gick till Heliga landet det året. Venedig och turkarna hade avbrutit de diplomatiska relationerna. Sällskapet valde att vänta ett år till, och om det inte blev bättre då skulle de gå till påven och låta honom bestämma vad de skulle göra. I mellantiden predikade de i byarna, de svingade med sina hattar och ropade ihop folk och predikade, ofta med goda resultat. Det var nu de kom på namnet Compañía de Jesús (Jesu Sällskap), tanken var att de inte hade någon annan ledare än Jesus. Honom ville de tjäna.

Ingen båt gick. Det fanns inget att göra. Den lilla jesuitgruppen gick till påven. Det var aldrig meningen att de skulle bli en särskild påveanknuten trupp men det ena steget ledde till nästa. Rom var förstås ett getingbo av intriger, men den härdade och nu högt utbildade Ignatius var van. Och självsäker.

Motståndare som svärtade ner sällskapet fick det tufft i domstolen. Jesu Sällskap växte, man inrättade sociala institutioner – bl.a. för föräldralösa barn. Under en hård vinter med hungersnöd tog jesuiterna hand om tre tusen nödställda. Gruppen kom fram till att den ville bli en reguljär orden. Ignatius ville hindra att hans högt kompetenta präster gjordes till biskopar eller kardinaler och så inte kunde insättas i kyrkans frontlinjer. Ordensgrundaren arbetade på sina ordensregler, under ständig bön. 1540 godkände påven Paulus III Societatis Iesu. Tusentals brev från hans omfattande korrespondens har bevarats. Många sökte hans råd och hjälp, inte minst när konflikter skulle biläggas. Jesuitorden fick allt fler medlemmar, engagerade sig i missionen ute i de nyupptäckta världsdelarna och blev så småningom en del av den så kallade Motreformationen som genom ett enastående upplysningsarbete och högre skolor lyckades tränga tillbaka protestantismen längs en bred front tvärs genom Europa (se s. 364f). Så blev jesuiterna de mest hatade figurerna i den protestantiska polemiken vars grava nidbilder än i dag präglar deras litteratur om dem. Jesuitordens kulturella och religiösa bedrifter i kyrkohistorien var många. De var innovativa och burna av okuvlig optimism, duktiga inom både vetenskap och kultur. De var upptäcktsresande och forskade inom naturvetenskapliga ämnen. De utvecklade teaterkonsten – den glada barocken var helt i deras anda. I Kina blev de högt respekterade för sina matematiska förmågor när de hjälpte till att förbättra den kinesiska kalendern, och det var nära att de omvände kejsaren. I Sydamerika organiserade de indiansamhällen i egna stater, där alla hade tillgång till alla förmåner och indianerna hölls oberoende av kolonisatörerna från Europa (projekten har odödliggjorts i den prisbelönade filmen ”The Mission” från 1986). I Loyola har jag sett prov på underbara träarbeten som indianerna från dessa samhällen utförde.

Jesuiterna eftersträvade överallt inkulturation, d.v.s. att anpassa förkunnelsen till det folk de bodde hos, motsatsen till att köra över lokala kulturer med europeiska fasonger. De har anklagats för en för mild syn på moral, men det förklaras av deras människosyn som försöker se till varje individs situation. Uttrycket kristen humanism är nog träffande.

Orden fick stort inflytande med biktfäder och rådgivare i många furstliga hus i Europa. Jeusiterna var så framgångsrika att katolsk kristendom var på väg mot en rejäl nytändning som hade kunnat ena kontinenten kring den gamla tron. Det insåg man, inte minst i de kretsar som genom den s.k. upplysningsandan ville driva utvecklingen åt ett religionsbefriat håll. Starka politiska krafter fick påven Clemens XIV att förbjuda orden år 1773 (han skrev förmodligen dekretet under tårar). Jesuiterna var därför inte med under de stora omvälvningar som skedde med Den franska revolutionen 1789 och de stora meningslösa krigen som följde därpå tills Napoleon slutligen gick under, freden återkom och Wienerkongressen år 1815 ritade om kartan i det av blod nersölade Europa. Därefter såg påven sin chans att återupprätta sin trognaste orden. Det nya sällskapet blev dock inte samma kraftfaktor igen. Man var nu försiktigare, rädd att än en gång förlora påvens stöd. Under 1800-talet stod jesuiterna mangrant bakom påvarna som angreps från alla håll av den framväxande Moderniteten. På 1900-talet engagerade sig jesuiterna alltmer i förnyelsen av katolska kyrkan, sociala frågor, ekumenik m.m. Den lilla grupp som ursprungligen bara ville leva i Palestina är i dag en orden med tusentals högt utbildade medlemmar, på centrala positioner i kyrkan över hela jorden. Att en av ordens söner år 2013 skulle väljas till påve (Franciskus) var ändå oväntat. Det var absolut aldrig tanken. De första jesuiterna hade nog tappat hakan om de hade hört det. Och skrattat lite osäkert. 1255 Den baskiske pilgrimen som bara ville hjälpa själar hade satt igång en katolsk lavin som bara hade börjat. Fadern, gammal och allt tröttare, ständigt upptagen av ekonomi, juridik och personalfrågor, ville inte tala mycket om sig själv. Orden hade nu tusen medlemmar att se till och ledaren ville inte föra fram sig själv. Länge insisterade medbröder på att han skulle berätta om sin personliga inre vandring med Gud, den process som gjorde honom till den han blev. Alltid ursäktade han sig. Till sist tappade de tålamodet. I bästa Ignatiusstil, artigt men beslutsamt, krävde de att han satte igång, de skulle veta att uppskatta det mycket om han gjorde så, men om han inte ville göra det skulle de ändå förbli vid gott mod. Då gav han med sig. Med stor klarhet och utförlighet framlade han sin inre livsväg för en medbroder. Berättelsen ligger till grund för det mesta som jag har skrivit här.

En bön av den helige Ignatius av Loyola (min översättning från den spanska urtexten): Tag, Herre, tag emot hela min frihet mitt minne mitt förstånd och hela min vilja. Allt var jag har och äger har du gett mig. Till dig, Herre, ger jag det tillbaka. Allt är ditt, gör med det enligt din vilja. Ge mig din kärlek och nåd. det är nog för mig

Från Björn Håkonsson: Vandra med oss för vägen är lång.
Med benäget tillstånd från författaren.

20240621