Av kardinal Walter Brandmüller

Än idag leder inte tydliga, konsekventa åtgärder till målet som en självklarhet. Det handlar om att vänta på kairos, det rätta ögonblicket, att identifiera ogräset, att hoppas och vänta med tålamod.

Rom (kath.net/wb/as) Nu tillhör alltså Frankfurts "synodala väg" historien. Men framtiden för kyrkan i Tyskland kommer på ett avgörande sätt att bero på om den gör historia eller inte. En historisk utvärdering av detta företag är ännu inte möjlig. Men enskilda aspekter är blottlagda.

Låt oss därför först vänta på biskoparna, som från början fick en ställning genom utgångspunkterrna för den för synodala vägen som var oförenliga med deras ämbete och uppdrag. Det är inte lätt att förstå varför de ändå deltog i företaget i stället för att under dessa omständigheter redan från början vägra att delta.

Enligt tidigare undersökningar kan cirka sju av de 27 seniorbiskoparna beskrivas som trogna den autentiska katolska tron. Nästan lika många, nämligen sex, har tydligt visat sig vara irreligiösa, dvs. kättare, eftersom de upprepade gånger och offentligt har förklarat och främjat t.ex. prästvigning av kvinnor, utdelning av eukaristin till personer som lever i äktenskapsbrott, etc.

På grund av publiciteten av sådana uttalanden och på grund av den fasthet med vilken man höll fast vid sådana teser, oavsett påvliga uttalanden som försökte korrigera, ådrog sig vissa biskopar exkommunikation latae sententiae (utan dom, övers.) och drabbades därmed ipso facto automatiskt av att man förlorade ämbetet. Frågan kvarstår varför den Heliga stolen inte tog konsekvenserna av detta. Det kan vara så att de inte ville göra det svårare för dem att återvända.

Det finns många som frågar sig hur en sådan situation, som hotar kyrkans existens - här talar vi bara om Central- och Västeuropa - har kunnat uppstå. För att försöka ge ett svar kan det räcka med att titta på födelseåret för de tyskspråkiga biskopar som är i tjänst idag. Den äldste av dem, född 1948, var bara tjugo år gammal när proteststormen rasade mot påven Paulus VI vid katolikdagen i Essen under "revolutionsåret" 1968, vars encyklika Humanae vitae bland annat hade fastställt den moraliska omöjligheten av artificiella preventivmedel. Av de tyska moralteologerna vid den tiden var det bara två som försvarade encyklikan. De flesta av de tyska biskoparna var fortfarande studenter vid den tiden, när det - åtminstone i de tysktalande länderna - inte längre var någon fråga om en teologi som var lika vetenskapligt avancerad som den var trogen magisteriet. Den som vågade tala om Guds treenighet, Jesu Kristi gudom, uppståndelsen, Marie jungfrudom etc., blev utfryst i skrået och i bästa fall betraktad med medlidsamhet.

I Georg Mays magnifika och omfattande verk 300 Jahre gläubige und ungläubige Theologie, kan man se i vilken utsträckning trofastheten (till tron) och den vetenskapliga kvaliteten hade kollapsat.

Tyska teologer - däribland den unge Joseph Ratzinger - hade fortfarande spelat en viktig roll vid Andra Vatikankonciliet. Snart hade dock den blomstrande tyska teologin som hade utvecklats efter världskrigets, vissnat bort.

.

Men vad är resultatet? Många, om inte de flesta, av dagens biskopar kom till sitt ämbete med en ofullständig, för att inte säga irreligiös utbildning och utsågs till troslärare vid en tidpunkt då kristendomens grundvalar sedan länge hade ifrågasatts. Hur skulle en biskop som saknade den gedigna kunskapen om dogmer och moral som förmedlas i klassiska teologiska studier - hur skulle han inte ha kunnat bli osäker i förvirringen av teorier, synsätt och åsikter?

När allt kommer omkring skulle han kanske vara rädd för att räknas till de "evigt stränga" om han inte gav efter för påtryckningarna från dem som trodde att de gick i spetsen för utvecklingen. Vem kunde stå emot påtryckningarna från en grupp kyrkliga funktionärer som var lekmän i dubbel bemärkelse, dvs. varken teologiskt utbildade eller vigda?

I denna troskris fanns det ett behov av lärare och herdar som, med gedigen kunskap om kyrkans autentiska läror, kunde ha visat de troende den rätta vägen. Eftersom detta saknades fick förlusten av tro och antalet människor som lämnade kyrkan dramatiska proportioner.

*

I denna mer än oroväckande situation för kyrkan i det tysktalande området kan "Riddarna av det absoluta" nu kräva ett hårt ingripande från Heliga stolen, etc. Men: Vilka skulle konsekvenserna bli?

Herren visar ett bättre sätt med sin liknelse om ogräset i veteåkern (Mt 13, 24ff.), med vilken Jesus ger sina lärjungar en klok lektion: Hur ska en bonde hantera ogräset på sin åker som en fiende har sått medan han sov?

Jesu svar är tidlöst giltigt: Han dämpar ivern hos tjänarna som ville dra ut ogräset och bränna det. "Låt båda växa fram tills skörden, så att ni inte drar upp vetet med ogräset." Sedan kan de samla ogräset och bränna det, men lägga vetet i ladan.

Även idag leder inte ens tydliga, konsekventa handlingar automatiskt till målet. Det handlar om att vänta på kairos, det rätta ögonblicket, att befria oss från ogräset, att hoppas och vänta i tålamod. Tålamod är dock inte att resignerat låta saker och ting ha sin gång, utan att troget bära dagens börda och hetta under stundens tyngd i hopp om himlens ingripande. "Maranatha! Amen, kom Herre Jesus!".

Walter Brandmüller (född 5 januari 1929) är en tysk prelat i katolska kyrkan, kardinal sedan 2010. Han är specialist på konciliernas historia. I september 2016 överlämnade Brandmüller, tillsammans med kardinalerna Carlo Caffarra, Raymond Burke och Joachim Meisner, ett privat brev med fem dubia (frågor) till påven Franciskus för att få klarhet i olika läropunkter i påvens apostoliska förmaning Amoris laetitia.

Från kath.net med benäget tillstånd

Övers. Red med hjälp av ett flertal översättningsverktyg

20230705