av en benediktin

Under den tyska ockupationen kunde invånarna på rue L´homond i Paris lägga märke till en svart silhuette som flera gånger i veckan under åren 1941-1944 smög sig ut med cykel på huvudstadens ödsliga avenyer. Stadigt fäst på pakethållaren ligger en cykelväska fylld till bristningsgränsen. Efter femton kilometer är cyklisten framme vid Fresnes–fängelset, parisregionens största, med sina 1500 celler där upp till 5000 fångar hos tyskarna packats samman. Varje gång måste han passera vaktposten och kanske utsättas för speglosor från SS, men framför allt undvika att dra uppmärksamhet till den kollossala cykelväskan fylld av en mångfald olika föremål: böcker, kläder, bröd, choklad, tandborstar, papper, reservoarpennor och en mängd andra saker. Denne cyklist i sutan är abbé Franz Stock, tysk fängelsepastor; Han blev skyddsängel för 11 000 franska fångar.

Franz Stock föddes den 21 september 1904 i Neheim, Westfahlen, det äldsta i en familj med nio barn. Fadern är arbetare i detta industriella Ruhrområde. Hos Franz är kärleken till hans hemland och kärleken till Katolska Kyrkan ett. Redan vid tolv års ålder öppnar sig pojken för sin längtan att bli präst. Första världskrigets tragedi och inflytandet från en katolsk sammanslutning, Quickborn, som Franz är medlem av utvecklar hos honom en stark kärlek till freden; i denna anda studerar han påve Benedikt XVI:s encyklika ”Kristi fred i Kristi Rike” (1920). Han drömmer om en försoning mellan Tyskland och Frankrike på det gemensamma kristna arvets grundval. I augusti 1926, när han redan börjat på prästseminariet, beger han sig med åttahundra tyskar till fredskongressen i Bierville, Île de France; där lyssnar han till Mgr Julien, biskop av Arras (en stad som ligger i en av förra världskriget mycket prövad region) framföra det ideal som för hela livet skulle bli hans: ”Samverka över gränserna utan att avskaffa dessa gränser, utan att nivellera skillnaderna. Lära känna varandra för att lära sig älska varandra. Avsky krig, samtidigt ändå beundra soldaternas mod som givit sina liv för att försvara sitt land och sitt hem”.

Själavård i Paris

1928 tillåts Franz, sedan två år seminarist i Paderborn, att fullfölja sina teologistudier vid Institut Catholique i Paris. Han blir hänförd över kvalitén på undervisningen som ges och gläds åt att bo i ”Séminaire des Carmes”, den vördnadsvärda platsen för så många prästers martyrdöd i september 1792. Franz råkar likväl ut för bristande förståelse från vissa franska prästers sida, före detta soldater. Om han till att börja med blir litet sårad visar han oklanderlig finkänslighet och blir varse den ömsesidiga förlåtelsens väg. Efter hemkomsten till Tyskland organiserar Franz varje år vallfärder och vidsträckta resor till Frankrike. Den 12 mars 1932 blir han prästvigd i Paderborn och utnämnd till hjälppräst i Dortmund-Eving i Ruhrområdet. Efter Hitlers makttillträde går pastor Stock gärna in på det förslag han får från Kardinal Verdier, ärkebiskopen av Paris, hans forne föreståndare för ”Carmes”-seminariet, att bli kyrkoherde för den tyska katolska församlingen i Paris. Han har knappt anlänt, i september 1934, förrän han skriver till familjen: Det blir inte lätt, men vi skall till att börja med sätta vår lit till Gud. Då kommer vi säkert att nå målet.”. Huset i vilket han flyttar in, som ligger vid rue Lhomond 21-23 i Quartier latin, har även ett kapell vilket Franz som är en mycket god konstnär, utsmyckar själv med fresker.

Emellertid blir situationen för abbé Stock i Paris snabbt besvärlig. De tyska myndigheterna förebrår honom hans ljumhet gentemot nazi-regimen; vid samma tid publicerar en fransk dagstidning en artikel där han förtalas, i vilken man låter förstå att han gör Gestapo tjänster genom att ange emigranter. Sanningen är den rakt motsatta: Franz bistår tyska flyktingar ekonomiskt, däribland Judar, Han ror mot strömmen, och organiserar en fransk-tysk Mässa med högtidlig liturgi för freden, som firas i mars 1937 av Kardinal Verdier i närvaro av den katolska ambassadören von Welczek. Även om han vill arbeta för fred är abbé Stock likväl inte en ”världsmedborgare”, likgiltig för sitt land. Hos de själar som han har ansvaret för främjar han kärleken till deras tyska fosterland, att modersmålet praktiseras, och att sinnet för den nationella kulturen bevaras… samtidigt som han hjälper dem att lära känna och älska Frankrike.

Den 26 augusti 1939 tvingas Franz hals över huvud att lämna Frankrike till följd av att landet befinner sig i krig. Men från hösten 1940, försedd med ett uppdrag för Kyrkan från Kölns ärkebiskop, installerar han sig på nytt i det ockuperade Paris, med titeln Rektor för Tyska missionen. Inför det Tredje rikets skenbara triumf förblir han klarsynt och anförtror sina närmaste att enligt hans mening ”kommer hakkorsstandaren som fladdrar på Triumfbågen att tas ned en dag”. För sin egen del vill han endast vara präst och bevarar högaktning och respekt för de slagna fransmännen.

Graffiti från kapellet i Fresnes

I november 1940 antar abbé Stock tjänsten som präst för fångarna i fängelset Fresnes. Från och med april 1941 besöker han även två andra av tyskarna rekvirerade fängelser i Paris: le Cherche-Midi och la Santé. Denna själavård blir snart övervägande i hans liv. Det tyska kommandot ville inte ha franska präster till denna tjänst; därmed var abbé Stock den som stod närmast, eftersom han fullkomligt behärskade språket. I själva verket kommer han att nästan ensam få ta hand om tusentals fångar. Han vägrar att bära uniform (vilket ju skulle ha gjort hans roll enklare hos soldaterna), emedan han insåg att en präst klädd som soldat skulle mista allt förtroende från fångarna. Hans dagbok, som man fann efter hans död, gör att man kan följa hans verksamhet. Åt den har han noggrant anförtrott alla sina åtgärder i sin tjänst hos de fängslade och alla upplysningar som han förfogade över, med tanke på att kunna bereda en smula tröst för deras familjer.

Deras enda vän

Som tysk till börden blir abbé Stock i början ofta illa mottagen av fångarna. Man ser en fientlig spion i honom. Man frågar sig till och med om han inte är utklädd till präst och utsänd av Gestapo för att lista sig till bekännelser. Somliga kallar honom ”leddocka åt Nazisterna”. Det intrycket blir fort utplånat i de flesta fall, tack vare den finess med vilken Franz bevisar att han inte spelar något dubbelspel. Han bryter ständigt – med fara för sitt liv – mot lagen om det ”tredubbla straffet” som vilar på ett stort antal av fångarna: förbjuden kontakt med familjen, ingen post och ingen lektyr, inga paket. Han motarbetar därmed Gestapo som siktar på att förinta fångarnas motståndskraft. Han skaffar dem böcker, särskilt religiösa böcker. Han tröstar dem och sköter om deras kroppsliga (när så är möjligt) eller moraliska sår. Choklad, som var mycket sällsynt under kriget, är den mest uppskattade varan. Abbé Stock distribuerar tiotals kilo av den. Han överlämnar budskap i båda riktningarna mellan fångar och familjer. Med hänsyn till de judiska fångarna kringgår han de diskriminerande föreskrifterna. Fängelsepastorn är ofta den ende vännen i denna fientliga värld

Franz Stock urskiljde vilka av fångvaktarna som var katoliker eller bara välvilliga och han begagnar sig av dem för att få hjälp med att ordna en fest. En av dem, konstapel Ghiel, (av hela sin själ hängiven fängelsepastorn), blir förrådd och till slut avlägsnad av Gestapo. Många av fångarna, när de fått en dom, far bort till koncentrationsläger. Men ett stort antal lämnar fängelset för att bli avrättade. Hos dem fullgör l’abbé Stock de heligaste av plikter: hjälpa dem till en kristen död. Den första fången som han förbereder för döden är Jacques Bonsergent, en ingenjör arkebuserad som ”avskräckande exempel” i december 1940. för en obetydlig motståndshandling, Fängelseprästen följer honom ända in i det sista och återvänder skakad i sitt innersta. Han kommer aldrig att vänja sig vid dessa spöklika ceremonier, som emellertid återupprepas flera gånger i veckan under tre och ett halvt år.

”Gud sträcker sina armar mot mig”

Honoré d’Estienne, Fregattkapten, fader till fem barn, är hemlig officer i motståndsrörelsen. Förrådd av sin radioofficer arresteras han 1941. I fängelset tänker han på Gud, på evigheten. Abbé Stock går med kommunionen till honom en gång i veckan och låter honom få Thérèse av Lisieux ”En själs historia” att läsa. 1 maj 1941 blir Estienne d’Orves dömd till döden. Abbé Stock är närvarande vid himmelsfärden för hans själ. Han underrättar honom, den 28 augusti, om att han med två andra dömda nästa dag skall bli arkebuserad. Estienne d’Orves tackar honom med ett tillgivet brev, där han meddelar vad som är hans sista vilja:: ”Jag bönfaller Gud att han skall ge Frankrike och Tyskland en rättvis fred, som inbegriper storheten hos mitt land; och även om att de styrande skall ge Gud den plats som tillkommer honom”. De tre dömda är en sista gång, fyllda av andakt, med om Mässan och förlåter sina bödlar.

Fängelsepastorn är mån om att bereda fångarna för att ta emot Sakramenten med ett rent hjärta i vilket allt hat mot förföljarna skall vara bannlyst . Den 8 augusti 1943 står han vid Erics sida, en ung pojke på 18 år. I ett kort brev till sin mor skriver den dömde: ”Jag har nyss samtalat med prästen. Besök honom efter min död. Han kommer att berätta om mig för er, och om mina sista ögonblick… Gud väntar på mig och sträcker sina armar mot mig. Det kommer att för mig bli det eviga Livet och Guds oändliga kärlek. Förlåt av hela ditt hjärta dem som bär ansvaret för min död. Gud skall döma… Jag har just gått till Kommunionen. Farväl.

Men andra dömda, fångar såväl i en materialistisk ideologi som i Wehrmachts, avvisar varje form av religiös hjälp. Den 13 april 1942 antecknar abbé Stock, förkrossad, i sin dagbok efter en exekution: ”Ingen önskade någon andlig hjälp. Alla dog utan tron”. I förlitan på nådens makt firade prästen Mässan även för dessa, i en cell bredvid deras som tillhörde en katolsk fånge. Albert P. Skall avrättas den 16 mars 1942; som han är ateist försmår han sakramenten men accepterar att fängelsepastorn följer med honom. Medan de är på väg ber Franz intensivt för hans omvändelse och säger att han kan tänka på vad evigheten innebär för hans liv. Ny vägran. Men i det sista ögonblicket kallar Albert på prästen och ber om ett krucifix. Fängelsepastorn skall anteckna: ”Han ber med mig botbönen med ett starkt uttryck av ånger; jag gav honom avlösningen”.

Roger L., 28 år, döptes på själva dagen för sin avrättning. I dagboken står: ”Han hade alldeles förlorat modet. Med min hjälp får han tillbaka sin tillförsikt. Han gick till sin första kommunion med ett rörande allvar … Hans sista ord före sin död var: ’Herre förbarma dig över mig’ ”. Avrättningarna sker till största delen på Mont Valérien, en gammal fästning väster om Paris. Ibland tillbringar abbé Stock den sista natten med dem som blivit dömda. I denna yttersta stund är prästen den enda broderliga, kristna närvaron. Franz har lovat de avrättade att be för dem i den sista stunden, men han har också anmodat dem att be för honom och för alla, när de befann sig ”på andra sidan”. I oktober 1945 skall han skriva : ”Jag förblir dem trogen, tror jag, för vilka jag var fängelsepastor i fyra år… Om jag vill få en speciell nåd, en andlig klarsyn beträffande något, vänder jag mig till dem som förstod att dö, som gick raka vägen till Gud efter så många lidanden och en sann inre förberedelse, och som jag kunde följa på deras sista väg; jag vet säkert att deras bön kommer att bli hörd… de avlidna glömmer oss inte”.

”Gud finns!"

Förgripelse mot tyska militärer som sker av en slump föranleder, på beslut av Hitler, exekution av gisslan som vedergällning. Abbé Stock träder ofta emellan för att rädda en fånge upptagen på listorna över gisslan som skall avrättas. En dag brottas han en hel dag med att erhålla en telefonförbindelse med Berlin; han räddar till sist livet på en fånge, som faller i hans armar och utropar ”Gud finns!” Vid ett annat tillfälle är det en fånge redan på väg till Mont-Valérien som benådas in extremis genom prästens mellankomst; fängelsepastorn framhöll att den dömdes broder tidigare avrättats.

Franz Stock öppnar med stor diskretion sitt hem på rue L’homond för de anhöriga. När han förmår ger han de nära släktingarna ett minne av den döde. Samtalen med mödrarna, hustrurna är ibland smärtsammare för honom än avrättningen. Ett ögonvittne kommenterar: ”Jag anser att abbé Stock gav prov på stort mod, på stort förbarmande, på stor kärlek”. Fängelsepastorn lyckas i samarbete med Mgr Rodhain, grundaren av Secours cattholique, att få tillstånd en förening till ömsesidigt stöd för de mest behövande av de avrättades familjer.

I väntan på döden.

Abbé Stocks dagbok räknar 863 avrättningar från och med den 28 januari 1942, av vilka 701 som han var närvarande vid. Inalles var det 1300-1500 personer som han bistod i deras sista ögonblick. I december 1941 skriver han: ”Enbart denna vecka har jag berett 72 män till döden, varit med dem i den sista stunden och begravt dem”. 1943 hör en präst som är vän till honom hur han mumlar: ”Jag undrar ibland om jag skall kunna fortsätta… Bara jag kunde sova…” Han genomgår en undersökning av hjärtat som redan visar oroväckande svaghet. Skalden Reinhold Schneider skall skriva, efter att ha mött abbé Stock 1943: ”Han stod nu inför ett lidande som han bara kunde bära stärkt av det Heliga Sakramentet.

I sin apostoliska uppmaning Sacramentum Caritatis vänder sig Påve Benedikt XVI till prästerna på följande sätt: ”Prästernas spiritualitet är eukaristisk till själva sitt väsen… För att ge en allt fullkomligare eukaristisk form åt sin existens måste prästen ge stort utrymme åt det andliga livet… Ett intensivt andligt liv låter honom gå in i en djupare förening med Herren och hjälper honom att låta sig gripas av kärleken till Gud, och bära vittnesbörd om honom i alla livets förhållanden, även svåra och mörka.” (22 febr. 2007).

I sin tur fånge

Den 11 augusti 1944 beslutar Franz, som kunde lämna Paris när de Allierade närmade sig, att stanna på ort och ställe för att ta hand om de sexhundra sårade tyskarna som inte kunde transporteras och som man fört samman till la Pitié–sjukhuset, liksom andra fångar hos Tyskarna som var sårade. Tack vare inflytandet av sin närvaro undviker han att dessa människor blir massakrerade av civila. Den 24, efter åtta uttröttande dagar tas han tillfånga av Amerikanarna. I fortsättningen ägnar sig abbé Stock åt hängiven tjänst bland sina inspärrade landsmän, som han gjorde bland de franska fångarna. Den 25 september förs han över till ett amerikanske fångläger i Normandie. Som det råder total improvisation är villkoren för fångenskapen mycket hårda. Emellertid organiseras den katolska själavården omkring ett tältkapell tack vare de tillfångatagnas uppfinningsförmåga och generös medbrottslighet från Trappistklostret Bricquebec som bidrar med mässornament och föremål som hör till sakristian. Franz och de övriga prästerna bland krigsfångarna blir allt fler: Mässor i de olika förläggningarna, trosundervisning, bikter… En normandisk präst, abbé Cadel, låter trycka 20 000 bönehäften med böner författade av abbé Stock för fångarnas räkning, För många av dem är Julhögtiden 1944, trots dess extrema nöd, oförglömlig genom sitt djup.

Under krigets sista månader ökas alltmer antalet tyska krigsfångar som franska armén skall åtaga sig. General Boisseau, kommendanten för lägren, beslutar att omgruppera de tyska prästseminaristerna i krigsfångenskap för att tillåta dem att fortsätta sina studier. En fransk präst, abbé Le Meur, har det övergripande ansvaret för denna stiftelse; till rektor för seminariet väljer han abbé Stock som var hans fängelsepastor i La Santé under hans fångenskap som straff för att ha begått motståndshandlingar. Den 20 mars 1945 accepterar Franz. Hans nya förrättningar tvingar honom att leva en krigsfånges liv, medan han genast skulle kunna fara hem till Tyskland. Han skall skriva: ”Fångenskap är ett smärtsamt skede i en människas liv. När hon kämpar med lidandet känner hon igen vad som är hennes sanna öde när hon efter att ha nått gränsen för sin fysiska förmåga lyfter upp sina händer och sina ögon mot himlen. Detta gör henne fri. Och sådan är den djupa meningen med människans frihet: befria sig från det jordiska och lita helt på honom som bara är storhet”.

Nuntius Roncalli, sedemera påven Johannes XXIII, besöker Franz Stocks
seminarister i fångenskap, julen 1946, med påvens nyårshälsning.

Ett program mera än ett namn

”Seminariet bakom taggtråd” startar den 30 april 1945, i en skröplig kasern i Orléans, under enorma vedermödor: hunger, promiskuitet, hämndlystnad från somliga uppsyningsmän. Lyckligtvis mobiliseras de kyrkliga myndigheterna för att hjälpa seminariet. Abbé Stock, som har fått rätt att gå ut under bevakning av en soldat, återvänder varje gång tungt lastad med böcker, förnödenheter, livsmedel osv. Snart sänder franska klosterkommuniteter paket till seminaristerna, som möjliggör att de fortfar med sina intellektuella ansträngningar. När augusti månad är inne flyttar man och inrättar sig i Coudray, nära Chartres. Major Gourut välkomnar lärare och studenter med följande ord. ”Jag anförtror er i Vår Fru av Chartres moderliga beskydd”.

Altarmålning av fader Frans Stock i den lagerlokal där han inreddde kapell

Snart besöker Mgr Harscouët, biskop av Chartres, lägret och trycker handen på varje seminarist, en oförskräckt handling i tidens politiska kontext. 949 seminarister, av vilka 630 skall bli präster, kommer att studera i Coudray fram till 1947. Mgr Angelo Roncalli, den blivande Påven Johannes XXIII besöker seminariet. Han träffar abbé Stock och omfamnar honom; för honom ”är abbé Stock inte ett namn: det är ett program!” Nuntien återvänder tre gånger, aldrig tomhänt, och skall förrätta flera prästvigningar i Coudray.

Abbaye Saint Joseph de Clairval (24 juni 2007) med benäget tillstånd.

Översättning: Benkt Stolpe