15.1 Adam och den nye Adam
Den mänskliga varelsen (Dasein) består som individ av en själ i kroppens form och intar sin plats i en manlig – kvinnlig polaritet.  Hon har som individuell person sin grund i en verklig gemenskap (familjen och samhället). En av inkarnationens underbaraste konsekvenser, vars yttersta mål uppenbaras i Jesu Kristi död och uppståndelse, ligger i det faktum att de kan bli den verkliga vägen till förståelse av Guds djupa mysterium. Gud i sin tur utsänder ett slutgiltigt och förklarande ljus om den mänskliga varelsen, antingen som en process i förnuftets sökande eller som uppenbarat för den kritiska form av kunskap som tron är.

Kapitel 15 i det första brevet till korinthierna, som är skrivet med utgångspunkt från en av de äldsta och grundligaste redogörelserna för Jesu Kristi uppståndelse (15:3-5), jämför på ett ovanligt sätt den förste och den andre Adam.

I denna text får vi se hur den Uppståndnes nya kroppsliga existens behåller de utmärkande dragen i den verkliga kroppen i den människa som korsfästes för våra synders skull.

Apostlarna får här en försmak av förklaringen av Jesu kropp. Kristi uppståndelse är den första frukten av den kroppsliga förklaring som väntar oss alla enligt dogmen om köttets uppståndelse.

Denna jämförelse mellan den förste och den andre Adam visar hur det beundransvärda utbytet äger rum mellan den mänskliga och gudomliga naturen, utan möjlighet till sammanblandning av de två, i Jesu från Nasaret enda (unika och aldrig upprepade) gestalt.

I motsats till Hegels försök att ge utrymme till en syntes som skulle eliminera (aufheben) den mänskliga och gudomliga naturen och sammansmälta dem i en tredje verklighet överlägsen båda, hävdar katolsk tro med största kraft att den kristologiska analogia entis är den högsta tillämpningen av den analoga principen.

I Pryzwaras debatt med Barth, som togs upp igen under den då pågående dialogen mellan den protestantiske teologen och Balthazar, visade Pryzwara att analogia entis inte alls är en begränsad, logiskt formell princip (se M.J. Scheeben, (Die Mysterien des Christentums, 1865, s 783-785).

Som vi tidigare nämnt (kap 14) pekar den snarare på en huvudled, från vilken människan försöker att vända blicken mot sin Skapare och då lättare förstår sig själv i sin historiska härvarande situation.

Nu är denna analogi - som kommer både nerifrån och upp (analogi) och uppifrån och ned (katalogi) - inte bara en varandets analogi, enligt alla de grader i vilka varandet uttrycker sig i individuella varelser och i deras transcendentala egenskaper.

När en gång Kristushändelsen genom nåden väl brutit in i historien, blir denna analogi en nödvändig metod för att förstå något av det outgrundliga djupet i Faderns anlete: Jesus Kristus är Vägen.

Just på den punkten och genom analogin finner människans fundamentala erfarenheter den väg som leder till mysteriet, och mysteriet i sin tur belyser på nytt konkret mänsklig existens.

Från denna synvinkel kan det vara på sin plats att omnämna Scheebens instinktiva uppfattning. I slutet av Kristendomens mysterier beskriver han analogin som verksam i det fruktbärande utbytet mellan tro och förnuft genom den dubbla rörelsen fides quarens intellectum och intellectus quarens fidem i termer av en vigsel eller ett bröllop. Tron och förnuftet gifter sig sålunda med varandra på ett sätt som är analogt med bröllopsrelationen mellan mannen och kvinnan och som objektivt kallar varje mänsklig varelse från det ögonblick den är född. Åtminstone fram till vår tid har födelsen haft sitt ursprung i en familjekontext och i en tradition, som faktiskt igenkänns hos alla folk, oavsett deras socialt kulturella utseende som klan, patriarkal familj, nätverksfamilj eller kärnfamilj.

Bröllopskaraktären visar sig alltså vara en väsentlig del av en analogi som ytterst vilar på inkarnationens logik, och - som vi sett i föregående kapitel – hindrar andligheten och särskilt den äktenskapliga andligheten att hemfalla åt en spiritualistisk mångtydighet.     
 

Den mänskliga personens bröllopskaraktär
Varje människa kan uppleva att inkarnationens logik sprider ljus över kristendomens mysterier (äktenskapet, kyrkan, Maria, Jesus Kristus, Treenigheten) i analogi med bröllopets betydelse.

Före allt annat blir äktenskapets sakrament det tecken som, rotat i människans natur, pekar hän mot den eukaristiska föreningen mellan Kristus som Brudgum och Kyrkan Hans Brud (jfr Ef. 5:21-33). Hur förklarar vi konkret denna dynamism som finner sin högsta förebild i Kristus Brudgummens fullkomliga bröllopsförhållande med hänsyn till kyrkan som hans brud? Detta möjliggörs genom att den Helige Ande i äktenskapets sakrament låter makarna ta del i bröllopsrelationen mellan Kristus Brudgummen och kyrkan - brudgummen och hjälper dem att inordna eros och agape i varandra. Här ser vi redan Anden i verksamhet i frälsningshistoriens dimension (ekonomin), samme Ande som är inneboende i Treenigheten (teologin) och som samtidigt är det fullkomliga uttrycket (nexus) för kärleken mellan Fadern och Sonen och detta förhållandes frukt (donum). Vi skall återkomma till denna punkt. Ty det räcker nu att observera, att mannens och kvinnans subjektiva kärlek garanteras en objektiv dimension i äktenskapets sakrament genom den för den Helige Anden typiska missionen, oskiljaktig från Guds människoblivne Sons mission.  Makarna är därför kallade att i vardagslivet uppleva troheten i vilken friheten inte längre bara beror på de subjektiva energier som de förfogar över. Genom att existera i Kristus kallas de till en oupplöslighet som tillfredsställer varje sann kärleks inneboende krav, att kärleken skall bestå för alltid.

I detta oupplöslighetsperspektiv märker de som är med på kristna äktenskapsträffar (Christian Marriage Encounters) att de har en verklig kallelse.  Tack vare oupplösligheten och genom den Helige Andes kraft inleder makarna en vandring i Kristi efterföljelse. Därigenom visar de på det gifta ståndets och det jungfruliga ståndets gemensamma förutbestämmelse, att äga utan att ha begär. Det är den vishet i vilken kyrkan alltid fostrat sina barn till kärlek och barmhärtighet och som är det slutliga målet för varje levnadsstånd.

Den Helige Ande kan, som den Uppståndnes Ande, aldrig skiljas från Kristus. Den visar på detta sätt hur fruktbärandets dynamism är en inneboende del i kärleken mellan två personer. I Treenighetens liv älskar Fadern och Sonen varandra med ett utbyte av kärlek som är Andens person (frukt). Det inre mänskliga fruktbärandet flödar ur skillnaden mellan man och kvinna i deras personliga identitet i analogi med Treenighetens kärlek. Av det skälet har kyrkan alltid bemödat sig att visa att kärleken mellan mannen och kvinnan orienterar sig mot äktenskapet. Här finns den grund som är familjens, där kärleken mellan mannen och kvinnan utvecklar sin förmåga att som gåva frambringa ett barn. Den Helige Ande leder i brudgummen Jesus makarna till bruden Kyrkan, in i kärlekens fullhet. Detta kan ske tack vare uppenbarelsen av vår Skapares trinitariska ”anlete”. Med det blir vi fullkomligt medvetna om vad det betyder att säga ”Gud är kärleken”; ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son som försoningsoffer för våra synder (1 Joh 4:10)”.

Den Helige Ande förklarar Faderns uppenbarelse i Jesus Kristus. Anden för aldrig fram sitt eget verk utan Kristi verk. Därigenom framlägger han bevis för den oövervinnliga godheten i inkarnationens logik. Vi kan i denna logik instämma med Tertullianus’ ord, ”caro cardo salutis” (köttet är frälsningens springande punkt). Vi kan i en viss mening instämma med påståendet i Gaudium et Spes som utlägger temat med de båda Adamsgestalterna – ”det är bara i det inkarnerade Ordets mysterium som människans mysterium blir belyst” (n:r 22). Det fullkomnas i en syn på människan så som hon konkret existerar i den tvåfaldiga enheten mellan mannen och kvinnan, betraktad i ljuset av äktenskapet som förstås som grunden till familjen och som fullkomligt förklarar det antropologiska faktum som människan är i sig själv och i relation till den andra. Äktenskapet tillåter oss att förstå betydelsen av ett ”jag” och den andre och möjligheten av ett förhållande mellan de två. Detta förhållande är fruktbärande i kärlek därför att det inte griper efter den andra som en förlorad hälft utan öppnar det för frambringandet av barnet.

Ur Angelo Kardinal Scola, patriark av Venedig: ”The Nuptial Mystery (Il mistero nuziale, Pul-Mursia, Rom 1998-2000)”.

Översättning: Göran Fäldt

Artikeln kan läsas i dess helhet på Hl Franziskus katolska församlings hemsida.