Trots all häftig kritik har påven massornas grundmurade förtroende. Hans resa till Afrika och en undersökning utförd i Italien är bevis för detta. Anledningen till hans popularitet är att han talar om Gud till en mänsklighet på jakt efter mening.

av Sandro Magister

ROM, den 27 mars, 2009 – På flyget tillbaka från sin resa till Kamerun och Angola sade Benedikt XVI till journalisterna att två ting framför andra hade fäst sig i hans minne:

"Å ena sidan den nästan översvallande gästvänligheten och glädjen hos Afrika i festyra. Afrikanerna såg i påven personifieringen av det faktum att vi alla är Guds barn som tillhör Guds familj. Denna familj existerar verkligen och med alla våra begränsningar är det vi som utgör denna familj och Gud är med oss.”

"Å andra sidan blev jag rörd över den andaksfulla stämningen vid de liturgiska firandena, den starka känslan av det sakrala. Under det liturgiska firandet förekom det inget framhävande av individerna själva eller av grupper, utan endast närvaron av det heliga, av Gud själv. Även rörelserna i dansen var alltid respektfulla och vittnade om den gudomliga närvaron.”

Popularitet och gudomlig närvaro. Sammanvävningen av dessa två element är hemligheten med Joseph Ratzingers påveämbetstid.

***

Att Benedikt XVI är en populär påve kan verka underligt när man betänker den storm av fientlig kritik som östs över honom av media i hela världen. Under den senaste månaden har de kritiska rösterna nått aldrig tidigare anade tonhöjder. Inte ens officiella regeringsmedlemmar tvekar längre att anklaga påven.  

Men om vi tittar på de stora skarorna av katoliker blir intrycket ett annat. Benedikt XVI har under sina resor alltid visat sig äga stora mått av populartitet som går långt utöver det man skulle kunna vänta sig. Detta har vi kunnat fastställa, inte bara i Afrika utan även under resorna till USA eller Frankrike. Under angelusbönen på söndagarna i Rom är folkmassorna som samlas på Petersplatsen till och med ännu fulltaligare än de var under Johannes Paulus II:s tid.

Detta betyder inte att människorna alltid accepterar och praktiserar påvens och kyrkans lära. Många enkäter har givit vid handen att när det gäller äktenskap, sexualitet, aborter, eutanasi, användning av preventivmedel med mera skiljer sig många människors åsikter från det katolska läroämbetets.

Men på samma gång visar många av dessa människor en djup respekt för påvens gestalt och kyrkans maktbefogenheter.

Italien är ett typiskt fall. Den 25 mars fanns det i "la Repubblica" – den ledande progressiva tidningen som ofta är bitande sarkastisk i sin kritik av Benedikt XVI – en artikel författad av sociologen Ilvo Diamanti som än en gång bekräftade den höga graden av förtroende som det italienska folket fortfarande hyser för kyrkan och påven, trots att man inte alltid är överens med dessa när det gäller olika lärofrågor.

När de blev tillfrågade om de var för eller emot påvens yttrande att kondomer ”inte löser AIDS-problemet utan snarare förvärrar det”, svarade tre av fyra att de var emot det.

Men av dessa samma personer svarade 58.1 procent på frågan om de litar på kyrkan att de litade på henne i mycket hög grad eller mycket. Och förtroendet för Benedikt XVI är också mycket högt, det ligger på 54.9 procent.

Och det är inte allt. Det framgår av samma enkät att förtroendet för kyrkan och för Benedikt XVI inte har sjunkit utan istället ökat sedan ett år tillbaka.

Detta är professor Diamantis förklaring av denna skenbara kontrast:

"Kyrkan och påven talar ut om känsliga ämnen inom offentliga och privata moralfrågor och de gör det på ett öppet och direkt sätt. De ger svar som kan leda till debatt, och de debatteras ofta från både höger- och vänsterhåll. Trots detta ger de trygghet till ett samhälle som vacklar och söker efter referenspunkter och värderingar. Därför anser 8 av 10 bland de icke-praktiserande  italienarna att det är viktigt att ge sina barn en katolsk uppfostran och anmäla dem till religionsundervisning. Därför väljer en mycket hög procent av familjer, nästan 90 procent, att ge 0.8 procent av sin inkomstskatt till den katolska kyrkan.”

Och av samma skäl – skulle man kunna tillägga – har Italiens premiärminister Silvio Berlusconi inte anslutit sig till den nyligen rasade stormen av kritik mot påven av representanter för franska, tyska, belgiska, spanska regeringarna. Han har tvärtom intagit den motsatta ställningen.

Den 21 mars sade han att kyrkan måste respekteras och att hennes yttrandefrihet och handlingsräckvidd måste försvaras, ”även om man finner att den förkunnar principer och koncept som är impopulära och svåra att följa, och som är långt från de åsikter som är på modet i vårt samhälle.” Med dessa ord uttryckte  Berlusconi helt enkelt en uppfattning som många italienare delar.

***

Det som nämnts ovan besvarar till en del frågan varför Benedikt XVI är så populär och att denna popularitet bygger just på det sätt på vilket han utför sitt uppdrag som Petri efterträdare.

Det finns ett avgörande skäl till varför påven blir  respekterad och beundrad och det är att han följer den prioritet som han formulerade i ett brev till världens biskopar den 10 mars i år, som är ett av de viktigaste dokumenten under hela hans påveämbetstid:

"I vår tid när tron i stora delar av vår värld hotar att slockna som en låga som inte längre får näring, är den allra viktigaste frågan att göra Gud närvarande i denna värld och att ge människorna tillgång till Gud. Inte till vilken gud som helst utan till den Gud som talade i Sinai, den Gud, vars ansikte blir skönjbart i kärleken intill slutet (Joh 13:1) – i den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Det egentliga problemet i den historiska stund vi befinner oss i är att Gud försvinner bortom människans horisont. När det ljus som kommer från Gud slocknar då tappar människan fotfäste i verkligheten och följderna av denna brist på orientering blir alltmer tydliga för oss."

Söndagen den 15 mars, två dagar före avfärden till Afrika, sade Benedikt XVI samma sak när han förklarade skälet till denna resa för folkhopen som samlats på Petersplatsen inför angelusbönen:

"Jag reser till Afrika i medvetande om jag inte har något annat att ge dem som jag kommer till utom Kristus och det glada budskapet om Korset, den högsta kärlekens mysterium, den gudomliga kärlek som övervinner allt mänskligt motstånd och gör att det blir möjligt att förlåta och älska sina fiender. Detta är Evangeliets budskap som har kraft att förvandla världen. Detta är den gåva som kan förnya Afrika; den ger nämligen upphov till en oemotståndlig kraft som leder till frid och en djup och genomgripande försoning. Kyrkan strävar inte efter några ekonomiska, samhälleliga eller politiska mål. Kyrkan förkunnar Kristus, förvissad som hon är om att Evangeliet kan vidröra hjärtana och förvandla dem och på så sätt förnya personer och samhällen.”

I Kamerun och Angola var det detta som var kärnan i påvens budskap. Inte fördömandet av kontinentens problem – som han likväl tog upp i starka ord – och de ansvarsåtgärder som dessa väcker. Men först och främst innehöll budskapet Petrus ord till den lame mannen i kapitel 3 av Apostlagärningarna: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!”

Det skulle vara intressant att ge ut en antologi av de viktigaste avsnitten i de nitton tal, meddelanden, intervjuer och homilior som Benedikt XVI gav under det sju dagar långa besöket i Kamerun och Angola.

Men för att förstå den djupa betydelsen i hans uppdrag räcker det med att presentera en enda symbolisk text: homilian som Benedikt XVI gav i samband med mässan den 21 mars i St. Pauls- kyrkan i Luanda.

Den andaktsfulla stämningen, den starka känslan av Guds närvaro var något som starkt grep påven vid åsynen av folkmassorna som följde liturgin och även den översvallande glädjen i firandet med vilken de tog emot och välkomnade honom förklaras delvis i denna predikan som påve Ratzinger höll i en kyrka i ett mycket avlägset hörn av Afrika:

"Låt oss sträva efter kunskap om Herren"

av Benedikt XVI


Kära bröder och systrar, älskade arbetare i Herrens vingård. Vi har just hört hur Israels barn sade till varandra: ”låt oss sträva efter kunskap om Herren”  (Hos 6:3). Med dessa ord uppmuntrade de varandra mitt uppe i sina bedrövelser. De hade blivit så hårt drabbade – förklarar proften Hosea – eftersom de levde utan kännedom om Gud, deras hjärtan var fattiga på kärlek. Den ende läkaren som kunde bota dem var Herren. Herren som själv är en god läkare öppnade deras sår så att varbölden kunde läkas. Och människorna lät sig övertygas: ”Kom, låt oss vända tillbaka till Herren! Han rev, och han skall läka oss” (Hos 6:1). På så sätt möter det mänskliga armodet den gudomliga barmhärtigheten som inget högre önskar än att omfamna de som är olyckliga. 

Detta ser vi även i det avsnitt ur Evangeliet som vi nyss hörde: ”Två män gick upp till templet för att be”, den ene ”gick hem rättfärdig, snarare än den andre” (Luk 18:10, 14). Den senare hade visat upp alla sina förtjänster inför Gud och nästan gjort så att Gud var honom skyldig något! Djupast nere i sitt inre kände han inte att han behövde Gud, även om han tackade honom för att han lät honom bli så fullkomlig, ”inte så som den där tullindrivaren”. Och ändå var det tullindrivaren som gick hem rättfärdig. Medveten om sina synder, och med djupt nedböjt huvud – fastän hans tillit gör att han å andra sidan är helt vänd mot himmelen – väntar han sig allt från Herren: ”O Gud, var nådig mot mig syndare” (Luk 18:13). Han knackar på barmhärtighetens dörr och denna öppnas och rättfärdigar honom, för, som Jesus sammanfattar: ”Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk 18:14).

Den helige Paulus, som är staden Luandas och denna underbara kyrkas skyddshelgon (denna kyrka som byggdes för endast femtio år sedan) talar utifrån sin egen erfarenhet till oss om denne Gud, så rik på barmhärtighet. Jag ville framhäva tvåtusenårsjubileet av den helige Paulus födelse genom firandet av detta år som är det paulinska året. På så sätt önskade jag att vi skulle av honom lära oss hur vi kan lära känna Jesus Kristus ännu bättre.  Detta är det vittnesbörd som Paulus har efterlämnat åt oss: ”Detta är ett ord att lita på och värt att ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare - och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv” (1 Tim 1:15-16). Under århundradenas lopp har antalet människor som hans nåd vidrört blivit allt mer. Du och jag är ibland dem. Låt oss tacka Gud för han har kallat oss att bli del av hans sekellånga procession som rör sig sakta mot framtiden. Låt oss gå i fotspåren av alla Jesu efterföljare, ansluta oss till dem och följa Kristus själv och sålunda träda in i Ljuset. [...]

Den avgörande händelsen i Paulus liv var mötet med Jesus på vägen till Damaskus: Kristus visade sig för honom i ett bländande ljus, talade till honom och vann hans hjärta. Aposteln såg den uppståndne Jesus och i honom såg han mänsklighetens hela storhet. Därav följde att Paulus upplevde en förändring av perspektivet. Han såg  nu allting i ljuset av mänsklighetens hela storhet i Kristus. Det som tidigare hade tyckts honom viktigt och grundläggande betraktade han nu som blott ”sopor”, inte längre ”vinst” utan förlust, för nu var det enda viktiga för honom livet i Kristus (jfr Fil 3:7-8). Detta var inte bara ett stadium i Paulus personliga tillväxt utan detta betydde att han dog i sig själv och uppstod i Kristus. En form av liv dog i honom och en ny form föddes, livet med den uppståndne Kristus.

Kära bröder och systrar, “låt oss sträva efter kunskap om Herren”, den Uppståndne! Som ni vet är Jesus, den fullkomliga människan också vår sanne Gud. I honom blir Gud synlig inför våra blickar, så att vi får del av hans gudomliga liv. Med honom har vi fått en ny dimension i vår varelse, en ny dimension i livet, som genomsyrar materien och genom vilken en ny värld står upp. Men detta kvalitativa språng in i den universella historien som Jesus gjorde i vårt ställe och för vår skull – hur kan man meddela det till människorna, hur få det att genomtränga deras liv och lyfta upp det? Det kommer till var och en av oss genom tron och dopet. Detta sakrament är verkligen död och uppståndelse, förvandling och nytt liv, och det är det i så hög grad att den som döpts tillsammans med Paulus kan säga: ”... men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20). Jag lever, men det är inte längre jag själv. På sätt och vis har min identitet tagits ifrån mig och sammanfogats till en större identitet i Honom. Jag har fortfarande min personliga identitet men den har nu förändrats och öppnats upp mot andra, nu när jag blivit del av den Andre: i Kristus är det som om jag levde i ett nytt livsrum. Vad är det som hänt oss? Paulus ger oss svaret: Alla är ni ett i Jesus Kristus (jfr Gal 3:28).

Genom denna ”kristifikations”-process som skett genom att Guds Ande och nåd verkat, har framväxandet av Kristi kropp i historien så sakta åstadkommits i oss. I detta ögonblick skulle jag vilja gå fem sekler tillbaka i tankarna, till åren som följde på år 1506, när i dessa områden, som under den tiden låg under portugisisk överhöghet, det första kristna kungadömet i Afrika söder om Sahara grundades. Detta skedde tack vare kungen, Dom Alphonsus I Mbemba-a-Nzinga, som regerade från 1506 till 1543 och dennes starka tro och beslutsamhet.

Kungadömet förblev officiellt katolskt från 1500-talet fram till 1700-talet och hade sitt eget sändebud i Rom. Här kan vi se hur två helt olika etniska grupper – Bantufolket och portugiserna – i den kristna tron kunde finna en gemensamma plattform och tack vare denna engagera sig i för landets väl i vetskapen att denna samexistens skulle bli långvarig och att tvistepunkterna – som otvivelaktigt fanns och till på köpet var stora – inte skulle leda till att kungadömet delades i två! Dopet leder nämligen alla troende till att bli ett i Kristus.

Idag är det upp till er, kära bröder och systrar, att följa i fotspåren av dessa hjältemodiga och heliga Guds budbärare, och erbjuda människorna som lever här den uppståndne Kristus. Det   är så många av dem som lever i rädsla för andar, för ondskefulla och hotande krafter. Deras förvirring leder dem till och med att fördöma gatubarn och äldre och säga dem vara trollkarlar och häxor. 

Vem kan gå till dem för att förkunna att Kristus har segrat över döden och alla dessa mörka och onda krafter (jfr. Ef 1:19-23; 6:10-12)? Kanske någon säger:

"Varför inte lämna dem i fred? De har ju sin sanning  och vi har vår.  Låt oss alla försöka leva i frid och låta var och en förbli vid det gamla och inte få sig pådyvlat sådant som inte är deras.”

Men om vi är övertygade och själva har kommit till insikt om att ett liv utan Kristus saknar något, att något verkligt – ja  det mest verkliga av allt – saknas, då måste vi också vara övertygade om att vi inte gör någon en orätt om vi erbjuder honom eller henne Kristus och sålunda möjligheten att hitta sitt mest autentiska och äkta jag, om vi ger var och glädjen i att finna livet. Ja, vi måste göra detta. Det är vår skyldighet att ge åt var och en möjligheten att vinna evigt liv.

Kära bröder och systrar, låt oss säga till dem, med det israeliska folkets ord: Kom, låt oss vända tillbaka till Herren. Han rev, och han skall läka oss.” Låt oss göra så att det mänskliga armodet möter den gudomliga barmhärtigheten. Herren låter oss bli hans vänner, han anförtror sig själv åt oss, han ger oss sin kropp i Eukaristin, han anförtror sin kyrka åt oss. Och därför måste vi verkligen försöka vara hans vänner, försöka att vara ett med honom, önska det han önskar, förkasta det han inte önskar. Jesus själv sade: ”Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er” (Joh 15:14). Låt detta alltså bli vår samfällda utfästelse: att vi tillsammans må göra hans heliga vilja: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark 16:15). Låt oss utföra hans vilja, så som den helige Paulus gjorde: ”Ty att jag sprider evangeliet .... jag är ju tvungen till det. Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet!” (1 Kor 9:16).

Benedikt XVI
__________


Övers.: NH