ROM, den 17 februari, 2010 – Idag, askonsdagen, börjar fastan enligt den romerska riten. Och biskopen av Rom går in i denna tid, liksom han gör varje år, med aska på sitt huvud, gör en botgöringsprocession och firar en mässa i den antika Santa Sabina-basilikan .

I våra dagar är iakttagandet av bruket att fasta något som nästan försvunnit i Västvärlden, medan å andra sidan muslimernas ramadan är något som märks. Men Benedikt XVI önskar tydligt återge denna period som innebär förberedelse för påsken hela dess mening och kraft.

Förutom budskapet till de troende i samband med den allmänna audiensen och en särskild askonsdagspredikan som vi återger längre ner i denna artikel öppnar  Joseph Ratzinger även fastan med en dubbel  "lectio divina." Den första höll han för några dagar sedan tillsammans med prästkandidater i Rom och den andra kommer att hållas imorgon tillsammans med stiftets präster.

"Lectio divina" betyder att man väljer ett stycke ur den Heliga Skrift, läser det och sedan kommenterar det. Påven Benedikt brukar improvisera dessa läsningar, så som kyrkofäderna och medeltidens stora teologiska mästare gjorde, men riktar alltid en uppmärksam blick även mot våra dagars kultur. 

I fredags, den 12 februari, kommenterade påven inför Roms prästkandidater ett avsnitt ur kapitel 15 i Johannesevangeliet och  i samband därmed refererade  han till ett brev som han mottagit från en professor vid Regensburgs universitet, där denne opponerade sig emot den kristna synen på Gud.

Benedikt XVI sade att han i professorns protester hade igenkänt ”den eviga frestelsen som vi finner i dualismen, och som innebär att man tror inte bara på en god princip utan också på en ond princip, en ondskans princip, och att den gode Guden bara utgör en del av verkligheten."

Och sedan tillade han:

"Denna tanke, att Gud inte är allsmäktig, har vunnit insteg i teologin, ja, även i katolsk teologi, Det betyder ett försök att rättfärdiggöra Gud, för  denna förklaring skulle avhända honom ansvaret för all ondska vi finner i världen. Men vilken ynklig rättfärdiggörelse vore detta inte! En Gud som inte är allsmäktig? En Gud som inte kan göra något åt ondskan? Om det vore så, hur skulle vi kunna anförtro oss själva åt Gud? Hur skulle vi kunna vara säkra på hans kärlek ifall kärleken slutar där ondskans makt börjar!” 

Det råder en slående likhet mellan dessa påvens ord och uttalandena som görs av Robert Spaemann, en tysk filosof som påven starkt beundrar, och som Spaemann gjorde vid en internationell konferens om Gud som organiserades i Rom i december förra året av den italienska biskopskonferensen:

"De som tror på Gud tror att den absoluta makten och den absoluta godheten kommer ur samma källa: ur Guds helighet. De första kristna århundradenas gnostiker vägrade att inse detta. De sade att de två kraftfälten härrörde ur två olika gudomligheter, en ond makt,  'deus universi', som var den gud som skapat denna värld, och en gud som är en ljusets makt och som vi kan se skymta i denna världens mörker men på avstånd  [...] Det är viktigt att framhålla detta idag, när det till och med finns präster som istället för att åkalla en allsmäktig Guds välsignelse över oss, endast talar om ”den gode Guden”. När man talar om Guds godhet, om den Gud som är kärlek, förlorar man det viktiga ur sikte om man inte nämner att Han är kärleken, om man låter bli att nämna att han är den kraft som leder vår existens och världen. [...] Om godhet inte ingick i skapelsen, då skulle det skapta inte vara allting, det skulle inte vara helheten.  [...] Men det motsatta stämmer också: om godhet skulle betyda maktlöshet, då skulle den helt enkelt inte vara godhet. För om godheten är maktlös, då är den inte godhet.  Tron på godhetens makt är det som gör att vi aktivt kan överlämna oss själva åt verkligheten, utan att behöva frukta att i en absurd värld även alla våra goda föresatser anses höra till det absurda."

Att döma av den stora uppmärksamhet han ägnar denna fråga, blir det alltmer tydligt att Benedikt XVI har gjort det till en ”prioritet” under sin påveämbetstid att ”göra Gud närvarande i denna värld och att visa män och kvinnor vägen till Gud” (ur brevet till biskoparna den 10 mars, 2009). Denna prioritet är något han nyligen upprepade i ett förslag ”att öppna ”ett reservat för de icke-troende” (un cortile dei gentili), för alla dem som söker Gud.

Det framgår alltså med allt större tydlighet att Ratzinger önskar koncentrera sitt uppdrag som påve till förkunnelsen. Det rör sig om en förkunnelse som äger stor läromässig kraft, som riktar sig mot en förstärkning av lärogrunderna och mot en ”bekräftelse” i tron av en kyrka som är på väg att falla för en spiritualiserad och reduktiv syn på Gud, och även av Jesus och de kristna lärosatserna.

I detta djärva företag är det emellertid förvånande att påve Ratzinger inte får tillräckligt stöd av sin kuria.

Det uttalande som kom från statssekretariatet den 9 februari är det senaste tecknet på det allt djupare gap som håller på att bildas mellan påvens läroämbete och Vatikan-maskineriets egen gång.

Många har upprörts över att man använt påven som en sköld för att förneka att man sänt dokument från Vatikanen till en tidning, varvid man använde sig av en påvlig gendarm som kurir, och att en artikel undertecknad med en förfalskad underskrift egentligen kommer från kurian. Detta mot en bakgrund av den konflikt som råder mellan statssekretariatet och den italienska biskopskonferensen – en konflikt som påven står över och aldrig varit inblandad i. Detta är något som inte bara saknar allt samband med utan även står i skarp kontrast med påve Benedikts läroämbete och dess kvalitet och innehåll, och detta trots att han gav sitt formella godkännande av artikeln, i förlitande på sina kollegors hederlighet.  

Denna affär rapporterades för några dagar sedan här i www.chiesa i följande artikel:

> Italy, United States, Brazil. From the Vatican to the Conquest of the World

Men för att återgå till ”högre ting”, följer här påve Ratzingers budskap med vilket han önskar inleda fastan detta år.

__________


”Guds rättfärdighet har uppenbarts genom tron på Jesus Kristus”

av Benedikt XVI
 

Kära bröder och systrar!
Kyrkan inbjuder oss varje år under fastetiden att göra en uppriktig översyn av våra liv i ljuset of Evangeliets läror. I år skulle jag vilja tillsammans med er reflektera över det stora ämnet rättvisa, och tar som utgångspunkt aposteln Paulus uttalande: ”Guds rättfärdighet har uppenbarat sig genom tron på Jesus Kristus” (jfr Rom 3:21-22).  

Rättfärdighet: ”dare cuique suum”

Först av allt skulle jag vilja betrakta benämningen ”rättfärdighet”, som i dagligt tal betyder ”att ge varje människa det som tillkommer henne”, enligt det berömda yttrandet av Ulpian, en romesk jurist som levde på 200-talet. Emellertid säger inte denna klassiska definition vad det är som tillkommer varje människa. Det människan allra mest behöver kan inte tillförsäkras henne genom lagen. För att människan ska kunna leva sitt liv i fullhet behövs det något av mera förtrolig art och det kan endast ges henne i form av en gåva: vi skulle kunna säga att människan lever av den kärlek som endast Gud kan ge henne eftersom Han skapade människan till sin avbild och likhet. Materiella ägodelar är förvisso användbara och vi behöver dem – Jesus själv var ju angelägen om att bota sjuka, ge mat åt folkskarorna som följde Honom och fördömer säkert den likgiltighet som gör att hundratals miljoner människor dör på grund av brist på mat, vatten och medicin – emellertid kan inte den ”distributiva” rättvisan återge människan ”det som tillkommer henne”. Människan behöver bröd, men hon behöver hon i ännu högre grad Gud. Den helige Augustinus säger: om ”rättfärdighet är den dygd genom vilken var och en får det som tillkommer henne ... är det då människans rättfärdighet som gör att hon överger den sanne Guden?”  (De civitate Dei, XIX, 21).

Vad är orättfärdighetens grund?

Evangelisten Markus återger följande ord av Jesus och gör det inom den tidens diskussion om vad som är rent och vad som är orent: ”  : ”Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren... Ty inifron, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna” (Mark 7:14-15, 20-21). Bortom den omedelbara frågan om mat kan vi i fariséernas reaktion upptäcka människans ständiga frestesle: att placera ondskans källa i en yttre orsak. Många moderna ideologier bygger djupast ner på detta antagande: eftersom orättfärdigheten kommer ”utifrån”, så behöver man bara ta bort de yttre orsakerna som hindrar den och sedan kommer rättfärdighet att råda. Men detta sätt att tänka – säger Jesus – är kortsiktigt och naivt. Orättfärdigheten, som är ondskans frukt, har inte i första hand yttre rötter. Dess ursprung finner vi i människans hjärta, där vi finner fröna till ett mystiskt samarbete med det onda. Psalmisten inser detta och uttrycker det i bittra ord: ”Se, i skuld är jag född, i synd blev jag till i min moders liv” (Ps 51:7).  Ja, sannerligen, människan är försvagad genom en stark påverkan som skadar hennes möjlighet att träda i samband med sin nästa. Av naturen önskar hon frikostigt dela med sig, men finner i sig en underlig gravitetskraft som gör att  hon istället vänder sinnet inåt mot sig själv och gör sig till förmer än andra: detta är själviskhet och resultatet av arsynden. Adam och Eva lät sig lockas av djävulens lögn och plockade den mystiska frukten fast Gud förbjudit dem att göra det. Misstro och rivalitet ersatte förtröstan på Guds kärlek, girighet och själviskhet kom istället för tilliten som väntar sig gott av den Andre (jfr 1 Mos 3:1-6), och till följd av detta blev de osäkra och oroliga. Hur kan människan befria sig från detta själviska inflytande och öppna sinnet för kärleken?

Rättfärdighet och "sedaqa"

I centrum av Israels vishet finner vi ett djupt samband mellan tron på Gud vilken ”lyfter den fattige ur dyn” (Ps 113:7) och den rättvisa som utförs mot nästan. Själva det hebreiska ordet för rättvisans dygd, ”sedaqa”, uttrycker detta väl. ”Sedaqa” betyder å ena sidan ett fullkomligt accepterande av Israels Gud och dennes vilja, å den andra rättfärdighet gentemot nästan (jfr  2 Mos 20:12-17), särskilt gentemot den fattige, främligen, den föräldralöse och änkan (jfr 5 Mos 10:18-19). Men de två betydelserna har ett samband. När israeliten ger åt de fattiga är detta nämligen inget annat än ett återställande till Gud av det som han är skylidg Honom, på grund av den barmhärtighet Han visade mot sitt folk. Det är inte en tillfällighet att gåvan på berget Sinai då Moses fick ta emot lagtavlorna ägde rum strax efter övergången av Röda Havet. Att lyssna på lagen förutsätter att man tror på en Gud som först ”hörde sitt folks rop” och ”steg ned för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung” (2 Mos 3:8). Gud lyssnar på den fattiges rop och önskar i gengäld att man lyssnar på Honom. Han ber om rättfärdighet för den fattige (jfr Sir 4,4-5, 8-9), främligen (jfr 2 Mos 22:20), slaven (jfr  5 Mos 15:12-18). För att leva i rättfärdighet är det alltså nödvändigt att lämna den felaktiga föreställningen om självtillräcklighet, den trånga slutenheten i sig själv, som är själva ursprunget till orättfärdigheten. Med andra ord, det behövs en ännu mera djupgående ”exodus” än den som Gud lät Moses genomföra, en hjärtats befrielse, som inte kan ske enbart genom Lagen. Finns det då något hopp om rättfärdighet för människan?


Kristus, Guds rättfärdighet

Det kristna glada budskapet är alltså en jakande bekräftelse på människans törst efter rättfärdighet, så som aposteln Paulus säger i Romarbrevet: ”Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen … en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Krisuts för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror” (3:21-25).

Vad innebär då Kristi rättfärdighet? Det är framför allt den rättfärdighet som bygger på nåden, det är inte människan själv som bättrar sig, helar sig själv och andra. Det faktum att ”försoningen” utverkats genom Kristi ”blod” betyder att det inte är människans offergärningar som befriar honom från tyngden av hans fel utan Guds kärleksfulla handlande när Han öppnar sig till det yttersta, så att han till och med  tar på sig den ”förbannelse” som ligger över människan och istället ger oss ”den välsignelse” som vi är skyldiga Gud (jfr Gal 3: 13-14).  Men detta väcker omedelbart en invändning: vad för slags rättfärdighet är det när den rättfärdiga människan måste dö för de skyldiga och de skyldiga i stället får ta emot den välsignelse som denne borde få ta emot? Betyder inte det att var och en får motsatsen mot det han ”har rätt till”?  Men här upptäcker vi den gudomliga rättvisan, som skiljer sig radikalt från den mänsklig. Gud har betalt lösen för oss med sin Son, ett pris som är orimligt högt. Inför Korsets rättvisa kanske människan gör uppror, för den visar henne att hon inte är nog i sig själv, utan behöver den Andre för att kunna förverkliga sig själv fullt ut. Omvändelsen till Kristus, tron på det Glada budskapet, betyder i sista hand detta: att lämna illusionen om självtillräcklighet för att istället upptäcka och acceptera det man verkligen behöver – behovet av andra och av Gud, behovet av Hans förlåtelse och vänskap.

Då förstår vi att tron är något helt annat än det naturliga, bekväma och självklara: det krävs ödmjukhet för att acceptera att jag behöver Den Andre för att befria mig från ”det som är mitt”, behöver att Han ger mig ”det som är Hans” utan att kräva något tillbaka. Det är just detta som sker framför allt i försoningens sakrament och Eukaristin. Tack vare Kristi handling kan vi träda in i den ”största” rättfärdigheten som som är kärlekens rättfärdighet (jfr. Rom 13:8-10), den rättfärdighet som inser att den har mera att vara skyldig för än att begära, eftersom den fått mera än den någonsin kunnat vänta sig. 

Särkta av denna erfarenhet är den kristna människan kallad att bidra till att skapa rättvisa samhällen, där alla får ta emot det som de behöver för att leva i enlighet med den mänskliga varelsens värdighet och där rättvisan förstärks av kärlek.

Kära bröder och systrar, Fastan kulminerar i Påskens heliga tre dagar, då vi även detta år kommer att få fira den gudomliga rättfärdigheten – som är fullkomlig kärlek, gåva, frälsning. Må denna period av bot för varje kristen bli en tid av äkta omvändelse och intensiv förståelse om Kristi mysterium, Han som kom för att fullborda all rättfärdighet. I känslan av denna sanning ger jag er nu den Apostoliska välsignelsen.

20100219

Med benäget tillstånd från Sandro Magister och www.chiesa

Övers. NH