Kardinal Schönborn föreslår att man skall ”ompröva” celibatpåbudet. Och andra biskopar gör det också. Men Benedikt XVI önskar stärka det. Till stöd för denna önskan har han hela kyrkans historia, alltsedan apostlatiden.

av Sandro Magister

ROM, den 8 maj, 2010 – Benedikt XVI förbereder avslutandet av Prästernas år, som han utlyste för att ge ny andlig kraft åt de katolska prästerna i deras ämbetsutövning under den för hela kyrkan mycket svåra tid som vi lever i idag.

Men samtidigt fortsätter en känd kardinal som står påven nära, kardinal Christoph Schönborn, ärkebiskop av Wien, att slå på trumman för ett ”omprövande” av celibatpåbudet hos prästerna som tillhör den latinska kyrkan.

Schönborn är en välutbildad man, tidigare student för Joseph Ratzinger när denne var professor i teologi. Under 1980-talet deltog han i utarbetandet av den Katolska kyrkans katekes. Men som den man i maktposition han numera är, ledare för en kyrka så rebellisk som den österrikiska, har han visat sig vara mycket känslig för den allmänna meningens påtryckningar.

I mitten av maj när en av hans österrikiska kollegor i biskopsämbetet, Paul Iby, biskop av Eisenstadt, saide att ”präster bör vara fria att besluta om de vill gifta sig eller inte” och att ”den Heliga Stolen är för ängslig för att ta itu med denna fråga”, var kardinal Schönborn kvick att kommentera: ”De farhågor som biskop Iby uttrycker är allas våra farhågor, även om den föreslagna lösningen på problemet kan skifta.”

Och det var endast det sista av en oavbruten ström av liknande yttranden från kardinaler och biskopar i hela världen, och även från präster och lekmän. ”Att gå vidare” (och lämna celibatet bakom sig) har länge varit underliggande tonen i wannabe-reformatörernas sångstycke inom den katolska kyrkan.

I detta sångstycke är det vanligen endast några få noter som ingår.

Den första är att prästcelibatet är en lag som ålagts prästerna först under senare århundraden och att den gäller endast prästerna av latinsk kyrkotillhörighet.

Den andra är att katolska präster borde tillåtas att gifta sig ”så som fallet var i urkyrkan”.

Problemet är bara att båda dessa påståenden inte stämmer överens med det vi lär av historien och teologin.

En annan kärnpunkt i missuppfattningen är att man inte förstått vad konceptet ”prästcelibat” innebär.

Under det första årtusendet och även lite efteråt betydde prästcelibatet inom kyrkan ”kyskhet”, det vill säga fullständigt avstående – efter prästvigningen – av äktenskapligt liv, även för dem som tidigare hade ingått äktenskap.

Vigningen av gifta män var i själva verket mycket vanlig, och vi finner den även i Nya Testamentet. Men i Evangeliet läser vi att Petrus, sedan han blivit kallad till att vara apostel, ”lämnade allting”. Och Jesus sade att det till och med finns en del män som lämnar ”hustrur och barn” för himmelrikets skull.

Medan påbudet om sexuellt avstående för prästerna i Gamla Testamentet endast gällde de perioder då prästen tjänade i templet, är i Nya Testamentet efterföljandet av Jesus för prästerna i detta hänseende totalt och omfattar hela personen – alltid.

Att det redan i kyrkans begynnelse krävdes av präster och biskopar att de skulle avstå från äktenskapligt liv finner vi bekräftat i de första lagar som skrev i detta ämne.

Dessa lagar finner vi redan under 300-talet, efter det att förföljelserna upphört. När nu antalet troende ökade, ökade även prästvigningarna, och med dem brotten mot kyskhetspåbudet.

Koncilierna och påvarna ingrep gång på gång mot dessa överträdelser och bekräftade med kraft att denna regel som de sade hörde till ”traditionen” ännu gällde. Detta gjorde man under Konciliet i Elvira som ägde rum på 310-talet, där bristande respekt för påbudet om kyskhet straffades med avstängning från prästämbetet. Senare koncilier ett hundra år senare påbjuder samma sak, liksom påvarna Siricius och Innocentius I och andra påvar och kyrkofäder, från Leo den store till Gregorius den store, från Ambrosius till Jeronimus.

Under många århundraden fortsatte den västliga kyrkan att prästviga gifta män, dock alltid under förutsättningen att de lovade att avstå från det äktenskapliga livet och att låta skilja sig från sina hustrur, sedan dessa gått med på detta. Överträdelser bestraffades men var mycket ofta förekommande och vitt spridda. För att bekämpa detta började kyrkan välja sina prästkandidater från de celibatära männen.

I den österländska kyrkan fasthöll man emellertid från slutet av 600-talet och framgent endast för biskopar det absoluta kravet på kyskhet. Biskoparna valdes allt mer direkt bland män som tillhörde munkståndet, hellre än bland gifta män. Prästerna som hörde till den lägre hierarkin tilläts emellertid att gifta sig och påbudet om avhållsamhet gällde för dessa endast ”de dagar då de tjänade vid altaret och då de firade de heliga mysterierna”. Detta fastslogs under Andra konciliet i Trullo år 691, som var ett koncilium som aldrig erkänts som ett ekumeniskt sådant av den västliga kyrkan.

Från den tiden fram till nu har detta varit det som gällt i öst, och även i de kyrkor tillhörande den östliga riten som återvänt till full kommunion med kyrkan i Rom efter schismen år 1054. Full avhållsamhet för biskopar och äktenskapligt livär tillåtet för präster i det lägre ståndet. På villkor att äktenskapet alltid måste föregå den heliga vigningen, aldrig följa efter den.

Den tolerans den östliga kyrkan visar när den tillåter äktenskap för sina vanliga präster är något som enligt historikerna uppmuntras av dessa kyrkor speciella organisation. De upprättades som patriarkat och kunde därför lättare var och en ta självständiga disciplinära beslut varvid man kunde låta den politiska myndigheten ha en framträdande roll.

I den västliga kyrkan reagerade däremot kyrkan mot den stora politiska och religiösa krisen på tiohundra och elvahundratalen – med den reform som fått namnet efter påven Gregorius VII – genom att just kraftfullt bekämpa de två onda ting som grasserade vildast bland prästerskapet, nämligen simoni, som betyder att köpa och sälja prästerliga ämbeten, och konkubinat (samboende utan vigsel).

Den gregorianska reformen bekräftade till fullo den disciplinära avhållsamheten. Att prästviga ogifta celibatära män var något man mer och mer började föredra framför att viga de som var gifta. Vad gäller äktenskap som ingicks efter prästvigningen – något som alltid varit strängt förbjudet både i den östliga och västliga kyrkan – så blev detta genom Andra Laterankonciliet år 1139 inte bara olagligt utan även ogiltigt.

De senare kristerna inom den västliga kyrkan satte även de frågan om prästcelibatet i förgrunden. En av de första handlingarna som den protestantiska reformationen genomförde var just attt avskaffa celibatet. Vid det tridentinska kyrkomötet fanns det en del deltagare som förespråkade att dispens från celibatkravet skulle råda även för katolska präster. Men det slutliga beslutet blev att bibehålla den traditionella disciplinen fullt ut.

Och det räckte inte med det. Det tridentinska kyrkomötet stipulerade att alla stift skulle inrätta seminarier där prästerskapet skulle få sin utbildning. REsultatet blev att vigningen av gifta män minskade dramatiskt, och nästan upphörde helt. Under fyra århundraden har nästan alla präster och biskopar inom den katolska kyrkan levt i celibat, med det enda undantaget prästerna av lägre hierarki som tillhör de österländska riterna av kyrkorna som är unierade med Rom, och före detta protestantiska kyrkoherdar med familjer, vilka har prästvigts som katolska präster, de flesta av dem tillhörde tidigare den anglikanska kyrkan.

På grund av uppfattningen att katolska präster alla lever i celibat, har sedan tanken spridits att det klerikala celibatet består i ett förbud att gifta sig. Och att ”en omprövning” av celibatet består både i att prästviga gifta män och tillåta dem att fortsätta leva inom äktenskapet och att tillåta celibatära präster att ingå äktenskap.

Efter Andra Vatikankonciliet har båda dessa önskemål gång på gång upprepats inom den katolska kyrkan, även av biskopar och karindaler.

Men de står båda i motsättning mot kyrkans hela tradition, med början i apostlatiden, och när det gäller den andra önskan i motsats även mot de österländska kyrkorna och därför motsätter de sig även de ekumeniska strävandena.

Tanken att en ”omprövning” av celibatet är den lämpligaste vägen att ta för den katolska kyrkan av idag, är något som alls inte delas av vår nuvarande påve.

Att döma av vad Benedikt XVI säger och gör, är hans intention snarare den motsatta, inte att ompröva utan att ånyo bekräfta att det prästerliga celibatet ingår i den radikala efterföljelsen av Jesus i alla människors tjänst, och desto mera i en tid som vår som står vid en civilisationens korsväg. 

Det var just detta som var syftet med utlysningen av ett Prästernas år, med den helige Kyrkoherden av Ars som modell: en fattig präst på landet som levde sitt celibat i total hängivenhet för själarnas frälsning, ett liv helt och hållet uppslukat av tjänsten vid altaret och i biktbåset.

_______________


Forskningen kring detta ämne har varit betydande och djupgående. Bland annat har man definitivt placerat i rätt dager den historia enligt vilken en biskop vid namn Pafnutius under Konciliet i Nicaea år 325 understödde och lyckades få igenom ett godkännade för de enskilda kyrkorna att besluta om de ville tillåta äktenskap för prästerna eller ej. på samma sätt har det konstaterats att under Andra konciliet i Trullo år 691 manipulerade man de afrikanska konciliernas texter under 300- och 400-talen, som sades stödja prästerliga äktenskap. Detta omarbetande av historien avslöjades under 1500-talet av den lärde kardinalen Cesare Baronio.

Men i den pågående debatten om prästcelibatet finner vi aldrig något omnämnade av dessa lärda forskningar, ej heller nämns de av de biskopar och kardinaler som förespråkar ”omprövning”.

En utmärkt historisk och teologisk översikt om denna fråga kan vi finna i en liten bok som publicerades år 1993 av den österrikiske kardinalen Alfons Maria Stickler, som dog i Rom år 2007 vid en ålder av 97 år, och som vid tiden för bokens tillkomst var prefekt för Vatikanens apostoliska bibliotek.

Alfons Maria Stickler, "The Case for Clerical Celibacy. Its Historical Development and Theological Foundations", Ignatius Press, San Francisco, 1995.

__________


Länk till Andra Vatikankonciliets dekret om prästämbetet, med sin bekräftelse av celibatspåbudet under nummer 16.

> "Presbyterorum ordinis"

Encyklikan om prästcelibatet av Paulus VI av den 24 juni, 1967:

> "Sacerdotalis cælibatus"

Johannes Paulus II:s apostoliska uppmaning vilken avslutade biskopssynoden år 1990 om prästämbetet:

> "Pastores dabo vobis"

__________


Vatikanens egna myndigheter erkänner att angående överträdelser av påbudet om prästernas celibat ”verkar de att vara i uppåtgående i Afrika” och att där ”några lokala kyrkor känner till fall där präster visat prov på upprörande moraliskt uppförande”. 

Kvoteringarna är ärkebiskop Robert Sarahs. Han är sekreterare i Kongregationen för folkens evangelisering och gav den 4 oktober, 2009 en intervju i "L'Osservatore Romano" ur vilken citaten är hämtade.

Han tillade:

"Benedikt XVI har givit Kongregationen för folkens evangelisering särskilda medel så att de på tillbörligt och snabbt sätt kan behandla de upprörande fallen med präster som lever i motsättning till reglerna om prästerligt celibat och kyskhet."
 
__________


Se följande artikel i www.chiesa om de österrikiska biskoparna och prästerskapet under ledning av kardinal Schönborn vilka ofta tillrättavisas av Benedikt XVI:

> Austria and China. The Bishops with the Lowest Grades (19.6.2009)

I denna artikel talas det om utnämnandet år 2009 av en biskop som blev måltavla för en oppositionskampanj och som till slut blev fick sin prästtitel återkallad av Rom:

"En av ledarna för den anti-romerska revolten, Josef Friedl, en framstående präst i stiftet Linz, avslöjade när han ropade på seger att han levde med en kvinna och inte brydde sig om celibatspåbudet. Han sade att han i detta ägde såväl församlingsbornas gillande som andra österrikiska prästers, vilka även de lever i konkubinat och gör detta med biskoparnas godkännande".

I dylika fall, när en präst lever tillsammans med en kvinna och fortsätter att utöva sitt ämbete, har Vatikanens kongegation för prästerskapet – när man fått kännedom om fallet av den lokale biskopen – rätt att avlägsna honom från det prästerliga ståndet.

Från www.chiesa med benäget tillstånd

Övers: NH

20100615

© 1999-2010  Gruppo Editoriale L’Espresso Spa - Partita IVA 00906801006